Vara kränkt/ känna sig kränkt

[Algotezza]

Ingen levande varelse skall behöva kränkas = uppleva hur andra ställer sig på en för att själva komma högre upp eller hur andra medvetet försöker få en att må riktigt dåligt och känna sig usel - för att den andre därmed skall må "relativt bättre"...

Att känna sig kränkt kan sammanfalla med att bli kränkt, men man kan känna sig kränkt utan att någon medvetet avsett att kränka en. Kan man känna sig kränkt av vad som helst - även när avsikt att kränka saknas? Av medmänniskor? Djur? Väderlek? Naturen? Universum? Gud?

Finns det någon grupp i världen idag som omvärlden tycker inte har "rätt" att känna sig kränkt och finns det andra som nästan självklart har denna "rätt"? Är det öht något slags "rätt"? Att s.k. utsatta minoriteter (barn, kvinnor, invandrare/flyktingar, HBT-personer, icke-kristna troende grupper) har denna "rätt" är en PK-självklarhet, men idag vill alltfler vara med på kränkthetståget. Makthavarna, poltiksa oa.a., vill kunna känna sig kränkta av det s.k. politikerföraktet och när "mediadrevet" går. Men vad är politikerförakt jämfört med politikers folkförakt? Behovet av att känna sig kränkt sprider sig långt utanför "de utsatta minoriteternas skara".

Har det blivit en trend, i stil med att "gå i väggen", "bli utbränd" eller har kränktheten "lagt sig"? Vad är trendigt idag att må dåligt av? Låter kanske cyniskt men visst går det trender även i må-dåligheterna...

Varför känner man sig kränkt? Varför har man behova av att kungöra detta officiellt?


Och varför finns det de facto folk som medvetet kränker eller försöker kränka andra? Sker kanske de värsta faktiska kränkningarna helt i det tysta?


/Algotezza

[german.timofejev]

Jag tror att man kränker andra för att på så sätt känna sig större.
Precis som du skriver så behöver inte alltid kränkning vara avsiktlig. Jag tror att en del människor känner sig kränkta av saker som för alla andra uppfattas inte som kränkning därför att dom är osäkra på sig själv och därför tvingas ta en försvarsstälning.

[Advocate]

Jag har blivit systematiskt kränkt från och till under flera års tid, av störda personer, och det lär väl fortsätta eftersom jag troligtvis inte kan komma undan människorna ifråga inom någon snar framtid och eftersom jag inte vill "försvara mig" och spela deras spel (även om jag börjat mjukna i elden). Jag har inte velat dela med mig om dessa saker med andra, kanske för att det hela varit omfattande, subtilt och djuplodat, och dels för att ingen jag känt velat lyssna ändå, eller så har det rubbat deras ordning på något vis, blivit förskjutet eller förträngt, vilket är samma sak. Jag har även velat förhärda mig inför det och möta det på egen hand - något som ju inte fungerar ifall man börjar prata av sig - också eftersom jag även (troligtvis) haft en egen skuld i det i någon mån. Ifall jag lärt mig någonting av detta så är det att allt sådant här är man ensam inför, precis som ens sorg alltid är ens egen sorg. Ingen annan kan någonsin helt förstå.

Jag tycker dock inte att det överlag är en lätt fråga ifall man har rätt att känna sig kränkt eller inte, och man bör kanske skilja på detta och på huruvida man har rätt att känna obehag av en person eller en omständighet (det senare skulle jag inte protestera emot så ofta). Ser man t ex bakom en person som mobbar och inbitet söker social prestige finner man kanske någonting förvirrat och bortkommet där, och då kanske man inte borde ge sig rätten att häva ur sig beskyllningar om att man blivit kränkt på samma sätt. Att möta det med omdömesförmåga och eftertänksamhet förutsätter kanske ofta att man är beredd att lägga ifrån sig just martyr- eller offerrollen.

Sedan, är någon en kränkare så ligger det självklart i hans/hennes intresse att han gör det han vill i det tysta, så är det i mina erfarenheter, och djup illojalitet finns alltid i det. Det är väl samma logik som ligger i att personen ofta är sådan att han måste förstora upp eller beskydda sin självbild hela tiden, samt sitt ansikte utåt. I den mån man gör något tarvligt hela tiden så gör man väl det inte minst för att det fungerar och går att göra - skulle man inte komma undan med sina brott så skulle det helt enkelt inte löna sig.

Varför man kränker, ja det skulle jag vilja veta också. Det elementära svaret duger inte alltid.

[Advocate]

Hur förhåller sig då det 'att känna obehag' och 'att känna sig kränkt' till varandra? Det verkar som att det att känna sig kränkt innefattar något mer, man ser personen i översittarrollen i relation till en själv, och kanske man tillskriver honom en viss föresats, där det ibland kan kvitta ifall han/hon lyckas med den eller inte. Kanske kan man även känna sig kränkt när ingen försökt göra en illa, men vad är det?

[Skogsälvan]

Jag tycker ofta att det är lättare att förstå ett fenomen om man förstorar det. Hitler var en kränkare av stor rang. Det här Messias-komplexet som han led av innefattade som brukligt ett klent innanmäte. Sorgligt, men så där går det runt och inte vet jag vad man ska göra åt det. Urarketypiska kränkare är svåra att nå eftersom de har höga murar av självförsvar p g a sin skörhet. Begripligt, men krångligt blir det ju.

[nuddle]

hitler var en begåvad man, kanske ingen längre tycker hans ideér var bra,
vi kan lära oss något utav det, genom att låta utgångspunkten för alla våra handlingar vara sann,
att kränka någon kan likställas med att överträda någons rätt, vare sig det sker medvetet eller omedvetet

[Skogsälvan]

Begåvad? Eh... ja, han var bra på att hålla tal med sitt inre raseri, något annat du tänkte på, nuddle? Vad vi kan lära oss är att den kränkte blir ofta en kränkare och det kan bli farligt.

[nuddle]

så här sa en man om honom "The Party is Hitler, but Hitler is Germany and Germany is Hitler" framför massa människor vid ett stort tal... han var begåvad, han gick från en vanlig människa till diktator, inte illa, diktator över ett helt land, det gjorde också TITO, Musulini, Stalin, Napoleon Bonaparte, Muhammed, fast idag har en av dessa män nästan 20% av hela världensbefolkning som sina anhängare och de andra talas det bara om, oftast negativt.

[Skogsälvan]

Jag tror nog att den tyska befolkningen har vissa invändningar mot det citatet, även om jag håller med om att det vid den tiden var en stor frustration inom landet och vi är väl alla "barn av vår tid" (?). I den allsmäktiga självbild han tagit upplevde han förstås en personlig kränkning vid nederlag för tysklands tillkortakommanden under kriget. Hade han haft lite mer (själv)distans hade det inte blivit så illa. Vi ska lära oss av historien och jag hoppas att exemplet med kränkningar inte behöver förtydligas ytterligare för att vi ska förstå.

[nuddle]

Jag tror nog att den tyska befolkningen har vissa invändningar mot det citatet

det finns inspelning från detta LIVE, Hitler fick ju massa röster, många tyskar tyckte om honom, folket valde ju honom, en del av dom lever än idag, vissa gillar honom fortfarande, fast de kanske inte vågar säga det öppet, tyskarna dödade massa zigenare, vissa säger uppemot 500.000, man pratar dock oftast om alla judar som dödades, kanske någon slags propaganda från deras sida, de fick ju ett land som ursäkt, israel, vad fick zigenarna?

   så tyskarna SKYLLER över allt på hitler... dessa F.D massmördare, jag har hört att sverige var neutral under kriget, men att släppte igenom tyska soldater genom landet till Norge, samt att man skickade iväg judar m.fl till tyskland, vet inte om det stämmer, men jag vet att Sverige sålde järnmalm till tyskarna så att de kunde tillverka vapen,

[Skogsälvan]

Du som kommer från Jugoslavien förstår väl (?) magnituden av påfrestningen som sker i ett land som är i splittringstillstånd? Att man mår dåligt då och ser det som en lättnad när någon fascistoid typ dyker upp på scenen och dunkar näven i bordet och ryter "Nu räcker det, tammefan!" är begripligt. Att merparten av tyskarna delade uppfattningen av att förintelsen skulle vara rätt tror jag faktiskt inte, ser det snarare som en smygande masspsykos. Men alltså, vi i nutiden funkar likadant, läser saker i tidningarna och  rasar om hårdare staff när media har fått för sig att belysa ett fenomen. Fenomenet fanns där hela tiden, kan vara övergivna kattungar - *poff-poff-poff* sjuttioelva artiklar...

[nuddle]

men hur förklarar du Sveriges beteende, att de skickade material för vapentillverkning till Tyskland?
eller att de lät tyska trupper strömma igenom Sverige för att kriga mot Norge?
      var det också mass-psykos??


de i Yugoslavien, har hört att vissa har DJUPT ÅNGRAST sig för att de: våldtagit, massmördat, förtryckt, kränkt m.fl

      men ingen av dom gör något för att BETALA tillbaks denna skuld??? ingen av dom säger:
 "Jag skall ÄGNA hela mitt liv åt att betala tillbaks till dessa människor som jag har handlat fel emot...."

[Skogsälvan]

Jag har läst riktigt mycket om Hitler eftersom jag tycker att det är enklare att förstå ageranden genom att titta på extremfall. Det är psykologi jag kan hyfsat, historia är jag inte så bra på. Jag antar att sverige ville förhålla sig så neutralt som det gick. Det var en allvarlig situation för hela Europa.

[nuddle]

ja vi får hoppas... men ifall du ser någon som blir MISSHANDLAD, är det inte bra att försöka stoppa det då?

psykologi är bra, insåg jag nyligen, jag har förstått (antar jag) varför jag inte gillade psykologi böcker innan, eftersom de verkade så överlägsna alla dessa psykologer, på något sätt trodde de att de var FÖRMER än andra, eftersom de förstod människan, eller så är det bara min syn utav dom som gör att jag TROR att de ansåg sig som förmer än andra...

[Skogsälvan]

Merparten (minst sagt) var inte medveten om misshandlingen, lägren osv.

Mitt råd är att ta det lugnt med psykologin, nuddle. Det är en smärtsam process och på många sätt ångrar jag att jag har läst så mycket sånt. Det är en berdrövlig känsla att sitta inne med den typen av kunskap.