Hur mycket är din självkänsla påverkad av ris och ros?

[Cosmic philosopher]

I hur stor grad anser du att din självkänsla är påverkad av andra människors smicker och klander? Får beröm dig lätt att övervärdera dig själv? Får kritik dig att lätt nedvärdera dig själv?

Det kanske är så att det är mycket vanligt, mig inberäknat, att mycket av vår identitet är baserat på vad vi presterar. Känns det igen? Jag skulle tro att detta är en vår tids största gissel som är en stor stressfaktor. Är inte denna källan till den nuvarande oerhört vanligt förekommande s k "utbrändheten" eller utmattningsdepressionen? För när våra intentioner styrs av en prestationsbaserad självkänsla finns risken att vi blir okänsliga inför andras liksom våra egna behov. Vi bara kör över kroppens signaler och t o m även de personer runt omkring som vi tror ska hindra oss att nå våra mål.

Men har detta i sin tur inte att göra med vilken identitet vi har om oss själva? Är det större  risk med ett materialistiskt tänkande(tron att man bara lever ett liv - inget innan inget efter) att eftersträva en identitet knuten till vår timliga prestation,status eller utseende? Alltså att risken blir större att skapa utifrån det som imponerar på andra än att skapa det som inspirerar oss utifrån inre ro och lyhördhet för vår kropp,känslor såväl som för våra medmänniskor?

Undrar Cosmic philosopher

[Skogsälvan]

Det beror på smickrets och klandrets kontext. En gravt berusad man som säger att jag har de vackraste ögonen han sett klockan två på natten lämnar mig bara oberörd liksom klander helt tagna ur luften som jag inte är ansvarig för. Däremot blir jag väldigt rörd av genuint rosande och ägnar mig mycket åt självrannsakan så när jag gör dumheter är jag en hård domare mot mig själv och tar mycket illa vid mig av klander för grejen eftersom att jag själv tycker att det var inte alls bra det här av mig.

Och du?

[Skogsälvan]

Men! Nu när jag tänker efter tar jag väldigt illa upp för klander som saknar verklighetsförankring om det är sååååå lågt under bältet. Så ska man inte bete sig mot sina medmänniskor.

[Marksa]

I hur stor grad anser du att din självkänsla är påverkad av andra människors smicker och klander? Får beröm dig lätt att övervärdera dig själv? Får kritik dig att lätt nedvärdera dig själv?

Det kanske är så att det är mycket vanligt, mig inberäknat, att mycket av vår identitet är baserat på vad vi presterar. Känns det igen? Jag skulle tro att detta är en vår tids största gissel som är en stor stressfaktor. Är inte denna källan till den nuvarande oerhört vanligt förekommande s k "utbrändheten" eller utmattningsdepressionen? För när våra intentioner styrs av en prestationsbaserad självkänsla finns risken att vi blir okänsliga inför andras liksom våra egna behov. Vi bara kör över kroppens signaler och t o m även de personer runt omkring som vi tror ska hindra oss att nå våra mål.

Men har detta i sin tur inte att göra med vilken identitet vi har om oss själva? Är det större  risk med ett materialistiskt tänkande(tron att man bara lever ett liv - inget innan inget efter) att eftersträva en identitet knuten till vår timliga prestation,status eller utseende? Alltså att risken blir större att skapa utifrån det som imponerar på andra än att skapa det som inspirerar oss utifrån inre ro och lyhördhet för vår kropp,känslor såväl som för våra medmänniskor?

Undrar Cosmic philosopher

Själv är jag en sucker för beröm, inte tu tal om det.

Men jag funderar så här i sommartider, och när man sett sommarstugeägarnas alla pågående och genomförda projekt. Att även prestationen i sig utan större åthävor och förväntad erkänsla, även detta ger en tillfredställelse i sig. Att man har åstadkommit och lyckas med något alldeles själv, en del av personligheten och identiteten växer. Detta torde vara extra viktigt för den som i vanliga fall sitter på sitt kontor och stirrar in i en skärm och i bästa fall åstadkommer icke materiellt resultat dagarna igenom, vilket är ytterligt stressframkallande.

[Skogsälvan]

Jag tycker att du är mysig, Marksa (helt ärligt)  :)

[Cosmic philosopher]

Det beror på smickrets och klandrets kontext. En gravt berusad man som säger att jag har de vackraste ögonen han sett klockan två på natten lämnar mig bara oberörd liksom klander helt tagna ur luften som jag inte är ansvarig för. Däremot blir jag väldigt rörd av genuint rosande och ägnar mig mycket åt självrannsakan så när jag gör dumheter är jag en hård domare mot mig själv och tar mycket illa vid mig av klander för grejen eftersom att jag själv tycker att det var inte alls bra det här av mig.

Och du?

Ja du Skogsälvan. Jag övar helt enkelt i att inte låta min självkänsla bli så påverkad av vare sig beröm eller klander. Livets vardags olika situationer som man hamnar ser jag som en slags test hur "långt" man kommit i denna förmåga. Jag har blivit lite bättre på det. När jag vet med mig om att jag har skjutit upp saker på mitt jobb som jag borde gjort tidigare och fått kritik från det från mina medarbetare så känns det en del i magen...   Tänk vad fri man först blir när man inte är beroende av flockens applåder eller buande...Då skapar man som bäst tror jag.

[Skogsälvan]

Men för att se sig själv - är man inte lite beroende av omgivningen då, eller klarar vissa det på helt egen hand?

[Cosmic philosopher]

Men för att se sig själv - är man inte lite beroende av omgivningen då, eller klarar vissa det på helt egen hand?

Självklart krävs en omgivning som man "spegla sig i" för att se sig själv, sina positiva sidor och sina fel och brister. Det är ju bara positivt att få respons från omgivningen på något sett för sin egen självkännedom. Så man vet vad man behöver jobba med.Jag menar att det här är vår självkänslas förhållande till smicker och klander som det handlar om.  Får kritik att stoppa oss mot våra mål? Tenderar vi att bli vår egna avgudar så vi blåser upp oss när allt går så bra i karriären med titlar,status,anseende,priser,diplom och gillanden? Vad driver oss i våra projekt? Dessa frågor vill jag ställa.

[Skogsälvan]

Jag är intresserad av frågan så jag är tacksam att du ställde den. Tack  :) Du skriver att du försöker bortse från omgivningens smicker och klander för din självkänsla. Vem låter du då vara domare? Ditt innersta jag, gud? Och du menar att omgivningens reflektioner av dig är av intresse iallafall?

[Cosmic philosopher]

Jag är intresserad av frågan så jag är tacksam att du ställde den. Tack  :) Du skriver att du försöker bortse från omgivningens smicker och klander för din självkänsla. Vem låter du då vara domare? Ditt innersta jag, gud? Och du menar att omgivningens reflektioner av dig är av intresse iallafall?

Jag låter sanningen vara min domare. Det är meningen att jag ska lära mig att bli min egen auktoritet och lita på mitt eget omdöme.  Får jag kritik så ligger det förmodligen nästan alltid något  i kritiken. Jag tar då emot den rent informativt-sakligt-och ser vad jag kan lära av den utan att försöka ta den personligt.

[Algotezza]

I hur stor grad anser du att din självkänsla är påverkad av andra människors smicker och klander? Får beröm dig lätt att övervärdera dig själv? Får kritik dig att lätt nedvärdera dig själv?

Det kanske är så att det är mycket vanligt, mig inberäknat, att mycket av vår identitet är baserat på vad vi presterar. Känns det igen? Jag skulle tro att detta är en vår tids största gissel som är en stor stressfaktor. Är inte denna källan till den nuvarande oerhört vanligt förekommande s k "utbrändheten" eller utmattningsdepressionen? För när våra intentioner styrs av en prestationsbaserad självkänsla finns risken att vi blir okänsliga inför andras liksom våra egna behov. Vi bara kör över kroppens signaler och t o m även de personer runt omkring som vi tror ska hindra oss att nå våra mål.

Men har detta i sin tur inte att göra med vilken identitet vi har om oss själva? Är det större  risk med ett materialistiskt tänkande(tron att man bara lever ett liv - inget innan inget efter) att eftersträva en identitet knuten till vår timliga prestation,status eller utseende? Alltså att risken blir större att skapa utifrån det som imponerar på andra än att skapa det som inspirerar oss utifrån inre ro och lyhördhet för vår kropp,känslor såväl som för våra medmänniskor?

Undrar Cosmic philosopher

Det påverkar min emotionella dagsform. Men inte självbilden på djupet. Där har jag en ganska stabil kärnbild av vad jag kan, vill och vet, som inte rubbas av tillfälliga vardagsvindar. Verbalt kan jag skapa uttryck inför andra i tal och skrift som speglar både den djupare självbilden och dagsformen. Läs ett par mina inlägg så ser och förstår ni det!

/Algotezza

[Skogsälvan]

Varifrån kommer sanningen, Cosmic?

[freddemalte]

I hur stor grad anser du att din självkänsla är påverkad av andra människors smicker och klander? Får beröm dig lätt att övervärdera dig själv? Får kritik dig att lätt nedvärdera dig själv?

Det kanske är så att det är mycket vanligt, mig inberäknat, att mycket av vår identitet är baserat på vad vi presterar. Känns det igen? Jag skulle tro att detta är en vår tids största gissel som är en stor stressfaktor. Är inte denna källan till den nuvarande oerhört vanligt förekommande s k "utbrändheten" eller utmattningsdepressionen? För när våra intentioner styrs av en prestationsbaserad självkänsla finns risken att vi blir okänsliga inför andras liksom våra egna behov. Vi bara kör över kroppens signaler och t o m även de personer runt omkring som vi tror ska hindra oss att nå våra mål.

Men har detta i sin tur inte att göra med vilken identitet vi har om oss själva? Är det större  risk med ett materialistiskt tänkande(tron att man bara lever ett liv - inget innan inget efter) att eftersträva en identitet knuten till vår timliga prestation,status eller utseende? Alltså att risken blir större att skapa utifrån det som imponerar på andra än att skapa det som inspirerar oss utifrån inre ro och lyhördhet för vår kropp,känslor såväl som för våra medmänniskor?

Undrar Cosmic philosopher

Det påverkar min emotionella dagsform. Men inte självbilden på djupet. Där har jag en ganska stabil kärnbild av vad jag kan, vill och vet, som inte rubbas av tillfälliga vardagsvindar. Verbalt kan jag skapa uttryck inför andra i tal och skrift som speglar både den djupare självbilden och dagsformen. Läs ett par mina inlägg så ser och förstår ni det!

/Algotezza

Där fick du till ett riktigt bra svar Algotezza! Alltid intressant att läsa det du skriver!

Vänligen

Fredrik

[Harald Davidsson]

Jag låter sanningen vara min domare. Det är meningen att jag ska lära mig att bli min egen auktoritet och lita på mitt eget omdöme.  Får jag kritik så ligger det förmodligen nästan alltid något  i kritiken. Jag tar då emot den rent informativt-sakligt-och ser vad jag kan lära av den utan att försöka ta den personligt. skrive cosmic P



det låter bra, men ta den personligt också, för hur kan du vara skiljd från den kritik som riktas emot dig, jag skulle vilja säga att all kritik är riktad emot ens person, för du är ju ansvarig för dig själv, ingen annan bestämmer över dig. även om de kritiserar gräsmattan till ditt hus, så menar de egentligen att du personligen är gräsmattan, fast de vill inte säga det rakt på sak, men indirekt

[Cosmic philosopher]

Varifrån kommer sanningen, Cosmic?

Om man får tro Martinus kommer sanningen ifrån det absoluta vetandet om osanningen, d v s sanningen kommer från erfarenhetens eller självupplevelsens väg. Detta är vetandet om det fullkomliga livets kontraster: d v s självupplevt vetande och erfarenheter av hat,hämnd,mord,dråp,smärta,lidande,sjukdom etc. "Där jag inte har sanningen nu kommer jag efterhand att få den".