Hjältekomplexet

[Sceptisk]

Detta är en fortsättning på de idéer som diskuterats i andra trådar, bl a om magiskt tänkande, rätt och fel, etc. Här vill jag föreslå en modell för hur man kan förstå mentala sjukdomar, kriminalitet, beroenden och olika former av sociala problem.

Den modell som jag utgår ifrån är hjältemyten och hur den relaterar till det komplex som ligger bakom många av samhällsproblemen.

Om vi först tittar på superhjältarna så kan vi se att de delar många egenskaper med varandra. Få hjältar är födda som hjältar utan det som krävs är först någon slags trauma eller annan händelse som på något sätt gav dem deras krafter och målsättningar.

Peter Parker var en helt vanlig kille, lite nördig och mobbad i skolan. Det var när han blev biten av en radioaktiv spindel som förändrade hans DNA som han blev superhjälte. Stålmannen hade hela sin hemplanet förstörd och sina föräldrar dödade då Krypton exploderade. Batman fick sina föräldrar skjutna av en tjuv som först bara verkade vilja ha pengar. X-Men är mutanter och deras mutation sätts igång av någon slags trauma. Wolverine är både mutant och har också gått igenom ett extremt plågsamt experiment för att ge honom ett skelett av metall. Kung Arthur var bara en oäkta tjänare innan han fick reda på att hans rätta far var Kung Uther Pendragon. Kung Arthurs trauma var att hans rätta far var fiende till Arthurs mors rätta make. Arthur var alltså en oäkting, något som sågs ner på förr i tiden. Jesus var tvungen att bli en hjälte genom Lucifers förräderi.

Av någon anledning så är nästan alla superhjältar idealister. Men varför? Att vara stark och ha övernaturliga krafter behöver inte betyda att man måste använda dom, eller använda dom mot någon "skurk". Så vad är det som pågår i hjältekomplexet?

Om vi bara tittar på detta problem med myten om hjälten som fokus så ger berättelsen själv svaret på detta, först genom att förstå vad hjälten slåss mot. För Stålmannen så är fienden Lex Luthor, ett galet geni som försöker att döda Stålmannen med en bit mineral från Krypton. För Wolverine så är fienden Magneto, en man som kan kontrollera metall med sina tankar. Batmans fiende är Jokern, en skräck-clown och bild av död och bedrägeri. Spindelmannens fiender är Venom och Green Goblin. Kung Arthurs fiende är hans egen oäkta son. Jesus fiende är Lucifer, som en gång var änglarnas högsta ledare.

Den allmänna trenden verkar vara att den sanna fienden hos varje superhjälte är vad som gjorde att de blev till hjältar till att börja med. Deras antites. Spindelmannens fiende är det radioaktiva giftet i sina ådror, men personifierad som Green Goblin eller Venom (gift på Svenska). Batmans fiende är hans barndomstrauma, tjuvens bedräglighet. Stålmannens fiende är Kryptons vetenskapsmän som inte ville lyssna på JorEls varningar. Wolverines fiende är hans mutantbroder och den som kan kontrollera metall, precis som Wolverine fick sitt skelett förändrat på ett grymt sätt med metall. Kung Arthurs fiende och den som dödar honom på slutet är hans egen oäkting, precis som Arthur också är en oäkting.

Superhjältens berättelse är att ta hämnd på den som gjort dom till hjälte, eller tvingar dom till att bli hjältar. Hjältens tragedi är att det innebär att leva med detta trauma utan att kunna få någon lösning på det. Det innebär att vara ensammen, missförstådd, konstant i krig, måste vara hemlig, måste alltid vara den som tar ansvaret eller skulden. En superhjälte kan aldrig bli en vanlig person och han kan heller aldrig bli behandlad som en vanlig person annat än genom hans mask, eller påhittade vanliga identitet. Hans sanna identitet kan aldrig bli avslöjad för det skulle innebära slutet för honom. Mer om varför senare.

Fortfarande så förklarar detta inte varför superhjältarna är idealister. Att slåss mot en fiende betyder inte automatiskt att man är en idealist eller att man har någon slags moral. Det skulle bara göra dig till en vandrande krigare, som Conan.

Wolverine var inte mycket till idealist, innan han träffade Rouge. Peter Parkers idealism kommer från hans far och moster. Stålmannens idealism kommer från hans fosterföräldrar och hans döda far. Kung Arthurts idealism kommer från att vara arvtagare till tronen (även om han är oäkting). Jesus idealism kommer från hans Fader. Så den generella trenden tycks vara att idealism är när hjälten slåss för något som är större än han själv, för dom som han älskar och respekterar. Peter Parker slåss för att hämnas sin fars död. Stålmannen slåss ofta mot naturkrafter och supervapen som hotar hans vänner. Batman slåss mot kriminella. Kung Arthur slåss för att återfå balans i sin själ efter att hans fru bedragit honom med Lancelot.

Man kan ju tänka sig vilken enorm inre konflikt som till exempel Kung Arthur måste gå igenom. Dels är han en oäkting, avlad i synd och därefter adopterad av en magiker. Sedan blir han själv lurad att befrukta sin egen syster genom magi. Varpå hans fru sedan är otrogen med hans närmaste man. Det enda som kan rädda Kung Arthur är den heliga graalen som kan ge nytt liv till honom som bara den godhjärtade narren Persival kan hämta. Men Kung Arthurs slut blir ändå att hans egen oäkta son dödar honom och de dör tillsammans på ett slagfält.

I en annan tråd så skrev jag om hur barn tycks vara särskilt benägna till magiskt tänkande. Men magiskt tänkande är egentligen det mest basala formen av tänkande hos människan. För människan behöver ha en förklaring på vad som händer, dvs hon behöver en berättelse, ett sammanhang, för att kunna förstå vad som pågår. Magiskt tänkande är egentligen inte något annat än instinkten att se saker i ett sammanhang, oavsett om man har förstått sanningen eller inte. Detta är vad trollkonstnär jobbar utifrån, att lura hjärnan att se sammanhang där det inte finns några och att inte upptäcka de rätta sammanhangen för då skulle tricket direkt få sin naturliga förklaring och med det så försvinner också magin.

Denna instinkt hos människan tänker jag också är källan till idealismen och heroismen och även depression och många andra mentala sjukdomar eller "disorder" som det heter på engelska. Egentligen är det inte någon "disorder" utan en egen slags ordning, en en ordning som inte är hälsosam. Jag skulle också spekulera i att under beroendebeteenden och andra saker som vi anser är "omoraliska" finns det faktiskt en egen hjältemyt som har gått åt ett visst håll och blivit "ond". Hjältemyten går att läsa som någons sätt att brottas med sin mentala hälsa efter en traumatisk händelse. Men för någon som lever kvar i hjältekomplexet så är det ett plågsamt fängelse och dess slut kan vara väldigt tragiskt.

Så om vi utgår ifrån hjältemyten så kan vi kanske förstå mentala sjukdomar lite bättre.

Först är det alltid ett trauma. Därefter är det någon form av ingripande av en högre makt eller liknande. Sedan växer krafterna. Sedan kommer fienden fram (projektionen av det ursprungliga traumat) och hjältens kamp för att slåss mot denna fiende. Och slutligen hur fienden blir besegrad - vilket ofta också innebär slutet för hjälten själv. Just därför så är det viktigt att hjältekomplexet inte ska ses som någon lösning utan som ett problem i sig självt som om man vill bli fri från det måste inse dess rätta natur och källa. Ingen människa mår bra av att leva i en hjältemyt, som sagt.

Återigen om vi tittar på det magiska tänkandet. Barn har en tendens att se sig själva som orsaken till allting som händer. Detta går att förstå genom att barn föds ovetande om att den omkringliggande världen fungerar oberoende av deras egen vilja och ser sig själv som händelsernas centrum. Därför om något dåligt skulle hända barnet, så ser sig barnet som orsaken till det som hände. Barn kan till exempel tro att de är ansvariga för om andra gör sig illa. Barnet tror att det är ansvarigt för allt som händer, saker som ligger bortom barnets kontroll. Så om detta inte får läka genom en tröstande förälder som kan leda barnet vidare, så börjar barnet använda sig av magi för att lösa situationen. Genom att till exempel använda sig av ritualer eller genom att uppfinna gudar att be till eller liknande beteenden. Det ursprungliga traumat triggar en paradox hos det självcentrerade barnet där det sedan försöker att finna en lösning. Premissen är alltid att det dåliga som skedde berodde på barnet själv, men eftersom barnet inte ville att det skulle hända så innebär detta ett paradoxalt problem. Men eftersom människan behöver se ett sammanhang så kan då barnet komma fram till att det orsakade det som hände utan att tänka på det eller utan att veta hur det betedde sig.

Därför kan barnet börja med att tänka eller agera på ett sådant sätt som barnet tror kan ge den önskade effekten. Barnet tar ansvar för hela situationen och alla situationer men hur barnet kommer att reagera på de saker som barnet ser som problemet beror på hur dess föräldrar eller rollmodeller beter sig gentemot samma eller liknande slags trauma.

Till exempel ett barn som växer upp i ett hem där fadern dricker alkohol och slår sin fru och barn så är situationen för barnet ett av djup obegriplighet. Barnet vill ju inte ha något annat än trygghet och så vidare från sina föräldrar men här så finns det bara otrygghet hos föräldrarna. Sedan barnet ser sig själv som källan till allt obehagligt som händer så kan det försöka med att först bete sig så som det vill att föräldrarna skulle bete sig mot barnet. Att till exempel vara snäll och hjälpsam och alltid ställa upp och ta hand om sina syskon eller dockor. Men barnet kommer också att titta på hur föräldrarna beter sig. Frågan som är relevant för barnet är ju hur det kan bli tryggt igen. Nu kan inte jag här gå igenom exakt den dynamik som finns i ett missbrukarhem, men missbrukar använder ju oftast sin "drug of choice", vilket kan gå att tolka som att de i sin tur växte upp i ett hem där det också fanns en viss läggning åt att använda just den drogen eller våld som ett sätt att motverka ångest och depression och otrygghet.

När barnet växer upp och själv upptäcker dessa droger så blir det som en uppenbarelse. Barnet har ju blivit förberett på just denna drog under hela sin barndom genom den typ av negativ dynamik, ångest och otrygghet som fanns i hemmet. Så när drogen väl kommer till barnet så blir det som en uppfyllelse av dess drömmar. Många som har ett beroende talar om just detta, när de upptäckte sin drog och att det var helt fantastiskt. Drogen blev lösningen på deras inre konflikter och sedan blev den till ett fängelse och fiende.

Vissa hjältar fungerar ungefär likadant, de dricker, äter eller använder sig av någonting för att få styrka och få makt över sina fiender. He-Man drar sitt svärd och säger "By the Power of Greyscull". Bumbibjörnarna dricker bumbusaft och Bamse äter dunderhånung. Asterix dricker en magisk dryck. Super Mario äter flugsvampar. osv. Hjälten får sin kraft - från - någonting. Stålmannen får sin kraft från solen. Spindelmannen från den radioaktiva spindeln. X-Men från sina mutationer, eller trauman. Kung Arthur från Excalibur och Jesus får den från sin Fader, osv.

Enligt vissa utvecklingspsykologer så skapar trauman nya utvecklingsfaser, eller tvärtom att nya utvecklingsfaser innebär kriser. Kanske för att psykologin har sina rötter i Upplysningen och bl a Hegels idéer om tes-antites-syntes. Vi kan då tänka oss hur detta skulle fungera hos ett barn, tes: behov av trygghet, antites: otrygghet, syntes: lösning; hjältekomplex.

För mig så är detta inte en korrekt bild dock eftersom jag inte ser utveckling från trauman som en hälsosam utveckling. Det är inte hälsosamt för någon att försöka vara en hjälte. Det finns alltid risk för trauma men sättet att hantera trauma på behöver inte betyda att man måste bli en superhjälte. Barnet känner bara obehag och otrygghet och skulle inte behöva ta på sig rollen som den som räddar världen bara för att få känna sig trygg. Ett barn är ett barn och borde ha goda föräldrar som kan få barnet att bli tryggt igen. Därför så är heroismen hos barnet ett symptom på att föräldrarna själva är oförögna att kunna hantera situationen och återställa harmoni och trygghet.

Barnet har inte samhällets idéer om rätt och fel utan gör bara det det gör. Om dricka alkohol eller använda droger eller våld eller andra saker för att känna sig trygg, då är det vad barnet till slut kommer att göra. Det hjälper inte barnet att samhället insisterar att dessa saker är "fel", eftersom för barnet så är dessa saker källor till styrka och trygghet.

Men eftersom barnet växer upp i denna kultur och hör om rätt och fel blir det tvunget att ta på sig en ny mask över sitt ursprungliga hjältekomplex. Att dölja sin sanna identitet är något som också är vanligt bland superhjältar. De kan inte avslöja sin sanna identitet för detta skulle underminera deras kamp. Stålmannen har Klark Kent, Spindelmannen är Peter Parker, Jesus tar på sig en dödlig kropp. Batman är en rik man som inte vet någonting om hur det är att växa upp i den otrygga slummen. Kung Arthurs mask är att vara kung, även om han i realiteten är en oäkting.

På samma sätt måste barnet ta på sig en mask och omge sig av hemligheter och får inte avslöja sin sanna identitet heller. Barnet känner sig ansvarigt och kan inte berätta för någon att dess föräldrar misshandlar honom eller sina syskon eller att de missbrukar och använder sig av våld för att få sin vilja fram. Detta skulle underminera barnets heroism och även förödmjuka barnets föräldrar.

Men hjältekomplexet kan utvecklas i många olika riktningar. För vissa så kan det komma en dag då de börjar slåss mot sina egna föräldrar. Medan för hos andra så händer aldrig detta. För dom som det händer för så kan det kanske bero på om föräldern reagerar med okänslighet, hån, förlöjligande och mer våld. För barn som slåss mot sina föräldrar så sker det också på ett fördolt sätt, genom omstörtning. För en öppen konflikt skulle vara omöjligt på både det magiska och det känslomässiga planet. Det skulle underminera hjältekomplexet och det skulle utsätta barnet för enorm otrygghet genom att det skulle avslöja barnets otrygghet som av föräldern bara bemöts med okänslighet och förakt.

Så istället så söker barnet efter andra sätt att kämpa på som får samhället att bli förstunnade över vad som händer. Barnet kan börja slåss med andra barn, börja med våldsfantasier, sadistiska lekar, senare börja med droger och kanske kriminella aktiviteter. Som ett sätt att föra sin kamp, sitt sätt att slåss för sitt liv, sin trygghet och bli av med sin känslomässiga smärta men också efterhand att få hämnd på sina föräldrar och hela den vuxna världen och alla som sägs vara auktoriteter. Så i detta hjälte-komplex så lever barnet i sin egen rebellfantasi.

Det som är så tragiskt med detta är att samhället överlag inte förstår denna komplexitet, utan har bara två sätt att handskas med dem. Antingen kalla det för "sjukdom" eller bestraffa det. Om det klassas som sjukdom så blir det ungdomsvård, behandlingshem och liknande. Lagarna förutsätter också sådana beteenden de vill fördöma och någon får då rollen att forcera denna fördömelse. Så samhället besvarar de små hjältekomplexen med sitt eget hjältekomplex som gör att det inte kan se bortom sig själv och faktiskt uppmuntrar hjältekomplex i samhället samtidigt som bestraffning också skapar otrygghet. Så utifrån detta perspektiv kan man se det som en lögnarens paradox. Den uppmuntrar hjältekomplex samtidigt som den fördömer det.

I USA är det tydligare vilka rötter som även detta samhällets tänkande har, nämligen att vi har en kultur baserad på en hjältemyt om människans förträfflighet. För i USA så är hjältemyten en grundstomme. I Sverige så verkar hjältemyten fungera på ett annorlunda sätt, att man blir hjälte här genom att vara underdånig och inte göra något väsen av sig. I USA kan man kräva saker på ett annat sätt än i Sverige och ett Amerikanskt sätt i Sverige skulle inte fungera eftersom vi har en annan slags hjältemyt här.

Men som sagt, hjältemyter är myter. Det hjälper inget samhälle att leva i en mytologi. Hjältar är ensamma och traumatiserade personer. Ta bort traumat och du tar bort hjälten, och tvärtom. Myter existerar bara då det inte finns något bättre. Men hjälten kan bara straffa sin fiende, han är egentligen socialt inkompetent. Om barnet istället hade haft föräldrar som visade hur man kan återfinna harmoni efter en traumatisk händelse, då hade barnet aldrig behövt utveckla något hjältekomplex. Och liknande vad gäller samhället, ifall vi strävar efter att leva väl och återställa harmoni om det händer traumatiska saker, då tror jag att vi också skulle våga bli mer öppna mot varandra och samhället skulle bli tryggare.

[freddemalte]

[skippar citat p.g.a. längd]

Oj vilken spännande och intressant analys Sceptisk!
Huruvida den "stämmer" är jag inte den rätta att bedöma, men att ta upp denna vinkling av problematiken kastar helt klart nytt ljus över det hela. Du talar här om mytologiska- / sago-hjältar men hur ser du på "reella personligheter" så som t.ex. Nelson Mandela, Musikartister, eller kanske rent av företagare så som Kamprad och Gates eller Steve Jobs (Apple). Är även de, en del av denna hjältexomplex-struktur?

Behöver vi inte denna typ av "någon att se upp till" för att "aktivera oss själva" i riktning mot "sådant som vi kanske annars inte hade företagit oss" (likt en inspirationskälla etc.) eller hur ser du på detta?

Hur önskar du förövrigt att samhället bör hantera detta (det du skriver om)?

Vänligen

Fredrik

[Sceptisk]

Jag har ingen aning om vad som motiverade Mandela eller Kamprad. Men jag måste poängtera att hjältekomplex är inte alltid hur det ser ut att vara. Vi brukar såklart kalla personer som vi anser är lyckade att ha ett hjältekomplex. Att man har ett hjältekomplex bara för att man vill andra människor väl, alltid ställa upp och så vidare. Detta menar jag inte stämmer.

Det stämmer inte för att man talar isåfall inte om ett komplex, utan om ett beteende. Beteenden KAN ha sina ursprung i komplex, men det är inte alls säkert. Om man inte söker efter sakens natur så blir man bara missledd av skenet, som jag skrev om hur trollerikonstnärer arbetar. En person som slår ner folk och rånar andra och våldtar och dödar är en person få skulle säga lida av ett hjältekomplex, men ändå är det förmodligen så. Och människor som är kärleksfulla och hjälpsamma verkar inte ha något komplex till att börja med, utan har fått växa upp i trygga, kärleksfulla och normala hem med föräldrar som hjälpts åt och varit kompetenta att kunna upprätthålla harmoni och god ton.

Men jag anser att det är rimligare att anta att en missbrukande våldtäcktsman lider av ett hjältekomplex än att en person som Kamprad skulle göra det.

Ett komplex innebär nämligen ett problem, i detta fallet ett olösligt sådant. Hjältekomplexet utvecklas hos barn som ställs inför ett olösligt dilemma och utifrån detta dilemma så utvecklar de en egen hjältesaga. Men det blir oftast tragedi av dessa hjältesagor. Jag vet inte om du har tänkt på det men många av de olyckligaste människor som finns är människor som tror att de har ett bestämt öde.

Filmen Forrest Gump behandlar just denna frågeställning, om man har ett öde eller om man har en fri vilja eller om allting bara händer av en slump.

I denna film så framträder detta om hur människor som tror sig ha ett bestämt öde väldigt tydligt, medvetet av filmskaparna givetvis. Forrest ungdomskärlek tror att hon har ett öde och den olycklige amputerade kaptenen är också helt inställd på att han har ett öde. Vem tror du har gett dessa personer deras öden? Kaptenen menar att det var hans förfäder, men hos Forrest kärlek så verkar det snarare vara något som hon blev utsatt för som barn som fick henne att bestämma en väg i livet, en grandios fanatasi om att bli sångerska som Joan Baez. Hennes egen hjältesaga som dock utvecklades tragiskt. Olyckliga människor ger sig själva ett öde och dom ser det som omöjligt att det skulle kunna vara på något annat sätt. Man kan teoretisera om att Jenny som hon hette, trodde att hon genom sin sång kunde göra sin gamle pappa kärleksfull mot henne, men istället så inleder hon relationer med män liknande sin far som misshandlar henne och våldtar henne. Det är hennes hjältesaga.

Så jag menar att hjältekomplexet ska inte tolkas som något positivt. Lyckade människor lider sällan av hjältekomplex, det är de olyckliga människorna som gör det och det är det jag försöker lyfta fram i den här tråden för det verkar vara fullständigt okänt för många att det är på det sättet det förhåller sig.

Som sagt, barn som växer upp under otrygga förhållanden, med inkompetenta föräldrar, utvecklar sin egen hjältemyt som de försöker att realisera. Detta leder dock inte till en framgångssaga där dom blir miljonärer utan bara till elände för alla inblandade. Barnet ställs inför ett olösligt dilemma. Om föräldrarna inte klarar av att göra det en förälder ska göra, dvs upprätthålla balans, harmoni och trygghet och kunna leda och utbilda, då ser barnet detta som sitt eget fel. Barn ser sig själva som prima causa enligt hur människan tänker överlag - magiskt tänkande. Dvs Barnet ser sig själv som orsaken till det som händer. Vilket gör att om barnet växer upp under socialt omöjliga förhållanden så ställs barnet inför en olöslig paradox; barnet vill vara tryggt och älskat men det är otryggt och oälskat och tror att det är dess eget fel. Därför så försöker barnet att lösa detta problem och kan till exempel själv ta ansvar för vad föräldrarna gör.

Man hör ju till exempel om personer som tvingas bli föräldrar åt sina egna föräldrar. För föräldrarna klarar inte av att vara föräldrar och inte ens ta hand om sig själva. Så barnet ställs inför dilemmat att vilja bli kompetent behandlat och försöker därför att ta hand om föräldrarna så att föräldrarna ska kunna ta hand om barnet. Detta är ett slags hjältekomplex som inte gör någon lyckligare. För det åstadkommer en rad saker. Dels så blir barnet inte lyckligare och föräldrarna blir knappast lyckligare av att ha sina barn som föräldrar. Genom att barnet tar upp vårdnaden över föräldrarna och kanske andra syskon så blir familjesituationen också dold för omvärlden och andra människor tror att familjen har det bra och problemet kommer aldrig fram. Så hjältekomplexet fungerar som en konserverande kraft som bibehåller dysfunktionaliteten i relationerna.

[Zokrates]

Håller med dig om en del, men jag är tveksam till hur mycket som sker medvetet gentemot det som bara tycks ske, när det gäller hjältarna så hör de till en genre, det finns ett alltså ett färdigt hjältekoncept, när det gäller gemene man så är det mer som att begränsningar sätter reglerna, det kan inte bli mycket annorlunda än vad det blir, som det med barnen som tvingas vara lite som föräldrar åt sina egna föräldrar, det börjar spontant med att barnen vill hjälpa till, för att därefter i takt med hur väl de lyckas helt enkelt kan hamna i den sitsen att föräldrarna ber barnen, eller att barnen självmant åtar sig uppgiften, i en del fall hotas de med stryk eller andra åtgärder om de inte lyder, finns inte mycket till hjältemyt i de små liven i de fallen.

[Skogsälvan]

Så här tycker inte Johan att man ska göra, men jag har inget mer att säga än otroligt bra skrivet, Sceptisk, fick mig att sortera mina tankar lite  =D>

[nytt namn]

Detta är en fortsättning på de idéer som diskuterats i andra trådar, bl a om magiskt tänkande, rätt och fel, etc. Här vill jag föreslå en modell för hur man kan förstå mentala sjukdomar, kriminalitet, beroenden och olika former av sociala problem.

Den modell som jag utgår ifrån är hjältemyten och hur den relaterar till det komplex som ligger bakom många av samhällsproblemen.

...

Enligt vissa utvecklingspsykologer så skapar trauman nya utvecklingsfaser, eller tvärtom att nya utvecklingsfaser innebär kriser. Kanske för att psykologin har sina rötter i Upplysningen och bl a Hegels idéer om tes-antites-syntes. Vi kan då tänka oss hur detta skulle fungera hos ett barn, tes: behov av trygghet, antites: otrygghet, syntes: lösning; hjältekomplex.

...

Men som sagt, hjältemyter är myter. Det hjälper inget samhälle att leva i en mytologi. Hjältar är ensamma och traumatiserade personer. Ta bort traumat och du tar bort hjälten, och tvärtom. Myter existerar bara då det inte finns något bättre. Men hjälten kan bara straffa sin fiende, han är egentligen socialt inkompetent. Om barnet istället hade haft föräldrar som visade hur man kan återfinna harmoni efter en traumatisk händelse, då hade barnet aldrig behövt utveckla något hjältekomplex. Och liknande vad gäller samhället, ifall vi strävar efter att leva väl och återställa harmoni om det händer traumatiska saker, då tror jag att vi också skulle våga bli mer öppna mot varandra och samhället skulle bli tryggare.

Du tar upp endel av problemet, men talar inte om någon lösning, dock skriver du: "Enligt vissa utvecklingspsykologer så skapar trauman nya utvecklingsfaser, eller tvärtom att nya utvecklingsfaser innebär kriser. Kanske för att psykologin har sina rötter i Upplysningen och bl a Hegels idéer om tes-antites-syntes".

Vad jag vill göra här är att flika in lite med vad som skulle kunna vara en "öppning" för problemet du beskrivit:

...

Enligt denna länk: http://www.mimersbrunn.se/Psykologi_Foerklaring_av_Assimilation_och_Ackommodation_m_m_11976.htm
"Piaget menade på att tänkandet utvecklades enligt ett speciellt mönster. Han menade också på att människan hade två medfödda avsikter som har betydelse för människornas kunskap att överleva. Dem är Anpassning genom assimilation eller ackommodation. Och organisation att man skulle organisera våra erfarenheter så vi inte känner eller få uppleva kaos."

..

Wilber omformulerar Piagets idéer. Wilber menar att adaption sker genom en process av assimilation och ackommondation, Wilber kallar denna för process för 1. "identifikation", 2. "differentiering" och 3. "integerering".

Problemet är om "differentieringen går för långt", och detta kallar Wilber för "dissassociation", det är denna dissassociation som är kärnan i "komplexet". Denna "dissassociation" eller "komplex" är precis vad som hindrar "integrationen" (adaption/nyorientering).

...

Wilber (som är utvecklingsfilosof/utvecklingspsykolog) menar att det magiska tänkandet är ett stadie, som inte går att undvika, däremot behöver inte detta innebära att alla utvecklar "Hjältekomplexet" eller andra komplex som rör statiet för det magiska tänkandet.

I Integral psychology (1995), har Wilber (tyvärr väldigt kortfattat) sammanfattat vilka olika psykiska problem och vilka utveckligsstadier de relaterar till.

Vad Wilber skriver, är att magiskt tänkande (som uttrar sig som "impulser", och formar "önskningar"), övergår till mytisk tänkande (som istället yttrar sig genom "mytiska bilder", och formar "roller" och "regler", och det är dessa "regler" som kanaliserar te tidigare magiska "önskningarna"). När barnet väl inser att det inte är omnipotent, dvs. att det inte kan få sina önskningar uppfyllda genom egen tankekraft (dvs. magi), så övergår barnet till tro att det är den skyddande auktoriteten (mamma/pappa) som är allsmäktig - så genom att tillbe och dyrka mamma/pappa (och mammas/pappas regler) genom att visualisera mamma/pappa i rollen som allsmäktig (dvs. s.k. mytbildning) så kan barnet komma över sitt eget komplex av att inte vara magiskt allsmäktig. Och in på arenan träder "mytiska religioner".

...

Notis, för att vara lite mer komplett i min presentation, i Wilbers integrala teori, så talar han om ett antal stadier (även efter magiskt och mytiskt tänkande):
magiskt tänkade [Piagets preop],
mytiskt(absolutistiskt) tänkande [Piagets conop/concrete operational],
rationellt(multiplistiskt) tänkande [Piagets formop/formal operational],
relationellt(relativt) tänkande,
integralt tänkande.

Skillnaden mellan det relativa (postmoderna) tänkandet och det integrala (post-postmoderna) tänkandet, är enligt Wilber att det relativa tänkandet dömmer ut magiskt/mytiskt/rationellt tänkande, medans integralt tänkande integrerar alla tidigare former i ett utvecklingsystem.

[kort]

Sceptisk

Vad anser du är alternativet till "hjältekomplex" om man lever i ett trauma?

[nytt namn]

Två aktuella diskussioner,
en ang. magiskt kontra rationellt tänkande:
SVT:s serie "Ung & Bortskämd", handlar om barn som uppmuntras i att leva kvar i magiskt tänkande (det rationella tänkandet), dvs. dessa ungdomar utvecklar inte rationellt tänkande (rationellt tänkande = ratio, dvs. förhållande, dvs förhållande mellan ansträngning/arbete/produktion och önskning/belöning/konsumtion).
http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/ ... er-ett-liv
http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/ ... ga-bebisar

en ang. mytiskt kontra rationellt/relationellt tänkande:
dvs. kungen som mytisk auktoritär, kontra hans "kaffeflickor".
http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/ ... d-monarkin