Att känna sig själv. "Mänskliga" svagheter?

[Sceptisk]

Dom säger att man skall lära känna sig själv. Oavsett om det är filosofiskt att lära känna sig själv (vilket inte behöver vara det självklara svaret) så är det ändå troligen ganska viktigt att veta hur man fungerar, utan några som helst skyddslappar eller försvar för detta. Försvar för sina svagheter är något som man kan använda sig av på arbetsintervjuer där det gäller att "presentera" en resurs, nämligen du. Hur människor hanterar svagheter, sina egna och andras är ett ganska intressant kapitel för sig men om vi börjar med att titta på svagheterna först. Detta måste jag nog också påpeka förutsätter någonting. Man kan inte bara påpeka svagheter utan att först ha något att jämföra med. Därför så måste man ha en bild av något att jämföra med för att förstå vad det är man kritiserar. Skulle kritik kunna vara möjligt om man inte först hade en tanke på något bättre? Även ett resonemang som brister i sin logik kritiseras ju för att man bedömer resonemanget utifrån om det är logiskt eller inte. Logik är den abstrakta definitionen av det perfekta resonemanget. Inte det vackraste resonemanget eller det mest känslosamma resonemanget eller det godaste resonemanget, utan det mest perfekta resonemanget.

Finns det då någon person som kan uppfylla detta abstrakta krav på logik eller är det något som vi låter finnas enbart inom demonstration? Har de flesta ens något behov av att alltid tänka logiskt? Det är jag inte säker på, även om logik ändå fortsätter att vara den abstrakta definitionen av perfekt konsekvent resonerande. Detta innebär egentligen en kritik mot vad jag tänkte skriva här för ifall man ska kritisera människan, då måsteman ju först ha en bild av vad som kännetecknar den "perfekta" människan, eller den perfekta själen i den perfekta människokroppen. Denna bild av den perfekta människan är ju inte gångbar till exempel under den evolutionistiska historiesynen, däremot kan den vara rimlig under den bibliska historiesynen. Människan var skapad perfekt men föll från sin perfektion. Evolutionen säger tvärtom att människan inte någonsin varit perfekt utan är ett "work in progress" och evolutionsteorin har inget svar på vart "projektet människan" kommer att leda någonstans.

Så vad är det som kvartsår av detta, vad har man isåfall för behållning av att ens diskutera svagheter hos "människan"? Det är ju en så generell fråga, en fråga som kanske är helt onödig eller till och med icke önskvärd. För den som är intresserad av att lära känna sig själv så blir frågan ställd på ett litet annorlunda sätt dock, och man kan då jämföra sig med en sporthjälte, filmstjärnas utseende och personlighet, osv. Att lära känna sig själv är något som kanske inte alltid är särskilt trevligt, det känns kanske roligare att försöka emulera sådant som man själv eftersträvar. Man kanske vill bli som Gunde Svan eller Timothy Dalton eller George Bush, det går ju inte att säga. Men kritiken mot sig själv är något som börjar då man jämför sig själv med andra. Varför gör man denna jämförelse? Gör man denna jämförelse eller är det bara vissa individer som gör denna jämförelse? Är denna jämförelse något helt och hållet rationellt och balanserat eller sker det på något annat sätt? Gör man denna jämförelse med sina vänner eller bara med okända människor? Är det en mogen person som jämför sig med andra eller är det ett omoget beteende?

Ett litet ord om den sistnämnda frågan. Våra psykologer har ju identifierat ett antal beteenden som de på ett nedvärderande sätt kallar "personlighetsstörningar". Psykologin har ju ingen och kan inte ha någon perfekt standard att utgå ifrån annat än "frisk och sund" så det är något förvirrande hur de kan nedvärdera beteenden som de identifierat eftersom få verkar vilja definiera "friskhet och sundhet". Psykologin verkar lida av vanföreställningen att man kan kritisera något utan referens till en standard. (Möjligen skulle det vara bättre om psykologin talade om 'själslig smärta' istället, eller beteenden som utsätter andra för systematisk psykologisk plåga). Men hur som helst, psykologin har identifierat en personlighet som kallas för narcissism. Beteendet verkar fungera så att man tycks beundra sig själv på ett sådant sätt att man varken ser eller hör någon annan eller ens ser vart man är på väg någonstans, man är besatt av sitt eget utseende och betydelse och kanske också ständigt söker andras beundran.

Narcissisten tycks för mig vara sinnebilden av det paradoxala förhållandet av en person som beundrar sig själv över allt annat men som inte har någon som helst kännedom om sig själv. En grundläggande narcissism gör att alla fel och brister ignoreras och censureras bort och kvar finns bara bilden av sig själv som perfekt, det perfekta utseendet, den perfekta kroppen, man lever efter övertygelsen av att den egna betydelsen är central för alla andra människors existens, hela världen, universum och bortom. Narcissismen kan komma in på spåret att den egna personen är av betydelse för att hela världen alls ska kunna fungera. Inte sällan så lyckas även narcissisten att övertyga andra och lever på sin karisma och förmåga att charmera och skaffa beundrare.

Är det för att självupptagenhet är attraktivt eller är det för att självupptagna människor lägger så mycket energi på att göra sig själva attraktiva? Men hur gör dom sig attraktiva? Räcker det med skönhet? Hur fungerar en attraktiv personlighet? En personlighet som kan inspirera andras beundran och (enkelriktade) kärlek? Det är frågor eller en intentionalitet som är fundamental för narcissisten.  

Men för att återkoppla till att lära känna sig själv. Narcissisten känner inte sig själv och det är detta som gör honom intressant om man börjar fråga efter hur man kan lära känna sig själv. För narcissisten personifierar alla beteenden och intentioner som vill rikta uppmärksamheten bort från personliga fel och brister och mot bilden av narcissisten som helt och hållet perfekt. Narcissisten spelar därför en roll och han verkar också vara duktig på att organisera andra till att sitta i beundran, applådera på kommando och titta bort under de mindre graciösa stunderna. Därför så personifierar narcissisten paradoxen om att han vet hur alla andra fungerar men han vet ingenting om hur han själv fungerar, varför han gör som han gör och hur det har kommit sig att han blivit den han blivit.

Så genom att studera narcissisten kanske man kan börja lära känna sig själv, genom hans dåliga exempel. Så varför blir man en narcissist? Jag har inga absoluta svar på detta annat än ett teoretiskt och logiskt resonemang som egentligen inte bevisar någonting och som inte kan ge någon kunskap om narcissism utan förhoppningsvis bara belysa tänkbara förklaringar. Så detta är ett förslag till en slags anatomi av narcissism.

En förenkling av narcissismen skulle kunna vara att den börjar och bibehålls av en djup avundsjuka. Och för att förstå avundsjuka, smärtan av avundsjuka, måste man tänka att den alltid berör en själv och någon annan. Innan narcissism utvecklas så kommer avundsjuka. Avundsjukan tycks uppstå i en viss typ av konflikt mellan en själv och den andre. För att avundsjuka alls ska kunna uppstå så måste det också finnas en jämförelse mellan en själv och den andre. Denna jämförelse måste i sin tur bygga på hur man ser på sig själv och hur man ser på den andre och dessa värdeomdömen måste vara absoluta. Dvs de kan aldrig förändras, för om de skulle förändras så skulle avundsjukan försvinna. Man måste bedöma sig själv och den andre som oföränderliga föremål under en helt objektiv (uppfattad som objektiv) och oföränderlig jury. Jämförelsen görs också till den enes fördel och den andres nackdel. Eller om man så vill den ene vinner och den andre förlorar, eller kanske även den ene vinner på den andres förlust.

Om vi nu tänker oss dessa känslor som personer istället (det blir lite lättare att hantera dom då) kan man ana följande scenario inom narcissisten. Två bröder som älskar varandra, den ene brodern får all uppskattning av sina föräldrar medan den andre brodern aldrig får någon uppskattning överhuvudtaget, snarare blir han hatad och fördömd av sina föräldrar, utan att han själv kan förstå varför. Men han accepterar föräldrarnas dom över honom som något absolut - föräldrar vet bäst - medan hans relation till sin bror blir helt annorlunda mot för hur den brukade vara. Den fördömda brodern ser sin före detta älskade broder som en förrädare av deras kärlek och tillit till varandra och eftersom föräldrarnas dom är absolut så beror det helt och hållet på den uppskattade brodern. Men mysteriet är att den älskade brodern egentligen inte gjort något personligen mot den hatade brodern, utan det är helt enkelt på det sätt som den älskade brodern är, vad det nu än är som han är eller har som gör att han blir älskad. Så den hatade brodern försöker att emulera den älskade brodern men lyckas inte få någon uppskattning för det, så då gör han helt enkelt så att han dödar den älskade brodern för att bli av med problemet och själv få uppskattningen. Men konsekvensen av detta blir att han inte längre kan vara sina föräldrars son, utan måste gå omkring och för alltid vara villrådig inför var han hör hemma och varför han aldrig kan bli älskad.

Är det något i denna berättelse som känns igen? För den uppmärksamme så kanske det är ganska uppenbart att detta är berättelsen om Kain och Abel från Bibeln. Kain och Abel är en berättelse som har personifierat avundsjukans natur, resultatet av att föräldrarna åt från kunskapens frukt på gott och ont. Det kanske bör tilläggas att kunskap om gott och ont också är en omskrivning, det betyder egentligen lag och rätt. I domstolar så dömer domaren alltid efter vad som är gott och ont. Lagen är skriven efter vad lagskrivarna kommit fram till är gott och ont och på så vis så skiljer man det ena från det andra. För att veta hur man ska kunna skilja det ena från det andra så måste man ju ha mycket speciell kunskap och det är denna kunskap som kallas "kunskapen om gott och ont". Alltså lagen är kunskapen om gott och ont och föräldrarna i min berättelse fick ersätta Gud som dömer den älskade brodern från den hatade brodern.

Så vi kan se att lagen som skiljer mellan gott och ont är en uppsättning som iscensätter scenariot i gamla testamentet men det är mer än så. Mycket mer än så. Det är också en definition av den narcissistiska personligheten som dödar den del av sig själv som inte fick någon uppskattning och emulerar vad han tror kommer att bli uppskattat, men det är precis som i berättelsen om Kain och Abel inte ett 'offer av kött och blod', dvs det är inte hans autentiska beteende, utan är en konstruktion eller något som är av en fundamentalt annorlunda natur än han själv. Precis som narcissisten föreställer sig hur en person ska vara för att få uppskattning och döda sin bror - sitt eget kött och blod.

Så det är lagen som skapar avundsjuka och avundsjukan skapar narcissism, eller stolthet i traditionellt språkbruk. Det finns en liknande berättelse om avundsjukan som Lucifer hade inför Jesus. Lucifer den högste ängeln och Jesus Guds son. När Jesus dör på korset så kan det därför kanske tolkas som ett återupprepande av scenariot i gamla testamentet där Kain dödade Abel och Kain blir förvisad till landet Nod (som betyder rastlöshet). Jesus dör på grund av Djävulen, stiger ner i helvetet men återuppstår eftersom han är Guds son, medan Djävulen blir kvar i helvetet och på så vis så frälstes människorna av alla plågor som Djävulen utsatt dom för.

Det är en intressant fråga var lagen kommer ifrån, när lagar började att användas och var lagar används och vad som fanns innan. Det är ett populärt svar att lagar alltid funnits men så verkar det inte vara. Vi kan inte jämföra imperier och deras problem med att hantera människor och styra över egendom, med en liten by eller stamsamhälle där man lever brevid varandra utan någon yttre styrning. Vissa samhällen hade regler men det som verkar ha varit den fråga som Indianerna levde sitt liv efter var inte hur man kan leva rätt utan hur man kan hitta den goda vägen. Detta är en viktig skillnad. Människor innan civilisationen färdades ofta till fots eller till häst och man kunde därför se att vägar leder någonstans och att man därför tänkte sig att livet är som en väg. Vissa vägar leder till ett bra ställe där det finns gott om mat, medan andra vägar leder till bottenlösa myrar och döda saltöknar där det inte finns något att leva av.

Denna tanke om vägen som kan visa människan var hon är någonstans och var och varit och var hon är på väg kan därför också centrera hennes förståelse av hur ens vägval kan avgöra vilket liv man kommer att få. Och att det därför finns bättre och sämre vägar, viktigare och mindre viktiga vägar. Avkrokar och vägar som inte leder någonstans.

Men då våra förfäder hade byggt på civilisationen ett tag så kunde man inte längre använda sig av vägen som en metafor för livet och man kunde inte längre heller utnyttja avstånd och vandringar för att komma bort från gamla problem. (Att vandra är faktiskt djupt terapeutiskt) Civilisationen är ju stillastående, den bygger på principen att vara bofast och bygga på säker grund. Därför så kom lagar att alltmer ersätta tanken om att man följer en väg. Lagar är precis som det civiliserade bosättandet också statiska och oföränderliga och upprätthålls av kejsaren, kungen, republiken, etc. Lagar blir därför en abstraktion av livets väg, en abstraktion som kejsaren kontrollerar.

Med vägar är det ju så att ingenting är svart eller vitt, även om man hamnar på fel väg så kan man vända eller hitta en genväg så vägar behöver aldrig vara definitiva. Men det är vad som sker med lagar. De är definitiva och kompromisslösa och svart-vita. De kan aldrig gå bortom sin egen definition och är därför statiska.

På liknande sätt verkar det också förhålla sig med narcissisten. Hans beteende är statiskt, kompromisslöst. Narcissisten vandrar inte längs en väg, han sitter i domstol varje dag hela livet och lever för att imponera på juryn, så narcissistens svar på livet blir en paradox där han måste vara någon annan för att kunna vara tillfreds med sig själv, han måste prestera en roll för att våga bete sig naturligt, hela hans liv är inautentiskt och han sitter fast i en tillstånd där han aldrig kan utvecklas eller uppleva något nytt. Han ställer aldrig frågan "Varför är jag så dålig och min bror så bra?", att hans bror är älskad och han hatad är för honom ett mysterium, liksom det är ett mysterium i bibels berättelse - det förblir oförklarat och oförklarligt, även om många har försökt att göra det rationellt och hanterbart. Men precis som i bibelberättelsen så agerar narcissisten bara utifrån detta antagandet, "Jag är dålig och andra är bra" utan någon förklaring. Det är som om en flykt från självföraktet, en flykt från sina svagheter, en flykt från att aldrig lyckas vara så som auktoriteten kräver - perfektion. Så det är ironiskt. Kravet på perfektion gör att narcissisten flyr från sitt självförakt att inte kunna vara perfekt.

I Nya Testamentet står det att människan var skapad utan brist, men med lagen så föll hon. I gamla testamentet så skapades människan som hon var tänkt att vara från början, direkt av Gud, men då hon åt av frukten på gott och ont så föll hon. Med andra ord, människan föll på grund av lagen eftersom lagen är perfekt. Bara Jesus som representerar den autentiska människan kunde uppfylla lagen, ändå så fick eller tog människorna lagen och försökte leva efter den, men föll och blev narcissister, flydde från sin oförmåga att uppfylla lagen och gjorde sig själva till gudar. Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet och samtidigt uppfyller han lagen. Med andra ord, när människorna gav upp vägen och började följa lagen så föll dom och blir dömda till ett liv i slit och förnedring.

Så om narcissism skapas av lagen, vad var det egentligen som djävulen plågade människorna med? Vad är det den berättelsen försöker säga? Många ledare tycks ju vara narcissister. Oavsett tid och plats så finns det alltid exempel på ledare som uppvisat starka narcissistiska drag. Att de vill se sig själva upphöjda, gudomliggjorda och utvalda. Kanske innebär djävulen alltså den narcissistiske tyrannen som dödar sin egen bror för att få bli upphöjd, men istället för att bli upphöjd så blir han nedsänkt i djupen och krossad av förödmjukelse.

[Sceptisk]

Ett tillägg bara för den som orkat läsa hela mitt långa inlägg, om det nu inte tilldrog sig någon tanke så ville jag bara påpeka att även socialismen och marxismen anspelar på detta med avundsjuka, den ene brodern har och får medan den andre brodern inte har och inte får. Även kapitalismen bygger på att den ene får och den andre blir utan. Vissa måste leva i sitt anletes svett och tårar, medan andra skrider genom livet med fantastiska upplevelser, kärlek och stabilitet.

Så sannerligen så föll människan genom lagen. Med andra ord när hon gav upp vägen och ersatte den med lagen. Med lagen så kom också föreställningen att människan måste vara perfekt från början och underminerar det sätt på vilket man lär sig något. För om man skulle applicera en sådan teori till utbildningar då förutsätter ju utbildningen att studenten redan vet alltihopa, lärarens roll blir därför bestraffande då det ju innebär att anledningen att barnen inte vet är för att dom är korrupta.

För narcissisten så är det inte heller möjligt att kunna lära sig någonting, han måste vara perfekt från början och om han misslyckas med det så är det på grund av att han är dålig och på så vis så skapas ett självupprätthållande system av självförakt och inautenticitet följt av självklander följt av flykt från sig själv följt av ytterligare inautenticitet.

[Sceptisk]

Andra tillägget, angående jämlikhetsivrandet.

Ett citat från http://samvak.tripod.com/narcissistjealous.html:

In 'Facial Justice' Hartley (1960) describes a life after a catastrophic war. A Dictator has decreed that envy is so destructive that it has to be eliminated. The citizens are coerced to be as alike each other as possible. The worst crime is not envy itself but to excite envy.

'Equality and Envy - the two E's were...the positive and negative poles on which the New State rotated '(p.12). In order to exterminate envy everything that was enviable has been destroyed. Of course that in itself is the very essence of envy.

Neither envy nor equality are spoken of as words but referred to as Good and Bad E's. All tall buildings had been destroyed in the war except the tower of Ely Cathedral and none are allowed to be built - a horizontal view of life is required. No comparisons are to be made, women are encouraged to undertake an operation so they all looked alike, to be pretty would excite envy. The result is that the populace loses its humanity and becomes a non-thinking mass. The independently minded heroine, Jael, visits the Ely and looks up at the tower and leads a dance round it. She pays the price of having her more than averagely pretty face (an Alpha face) changed to a Beta face by cosmetic surgery and so made indistinguishable from the others."

[Sceptisk]

Ett klargörande kanske behövs angående de stridande "bröderna". Varför blir det denna uppdelning? Bröderna representerar den uppdelning som lagen gör mellan rätt och orätt eller mellan gott och ont. Skillnaden är att om man skulle följa en väg så kan man antingen vara på rätt väg eller på en väg som leder till problem och det betyder att det inte finns något rum för en inre konflikt ifall man följer en väg. Vägen och vandraren är den huvudsakliga relationen och vandraren är inte uppdelad och det finns ingen grund för inre konflikt genom att följa en väg. Med lagen förhåller det sig annorlunda, eftersom alla har något som de vet inte kan leva upp till den perfekta lagen så som den beskrivs i bibeln, eller kanske ens statens lagar. Detta ger upphov till en inre konflikt där man kan försöka så gott det går att "leva upp" till lagens krav men samtidigt veta att man aldrig kan bli så perfekt som lagen menar att man skall vara.

Så bröderna är de två aspekter som bildas inom människan då hon blir utsatt för lagen. Den ena brodern accepteras men den andre brodern fördöms och eftersom ingen människa någonsin varit så som lagen kräver av henne så blir människan alltid uppdelad i två sidor; en officiell person och en privat, en accepterad och en fördömd.

För att kunna acceptera lagen som ett styrmedel i ens liv så måste man också först ha accepterat en viss form av epistemologi. Det är i epistemologin som man studerar hur man kan skaffa sig kunskap och därför blir epistemologin avgörande för att förstå allt som följer. En människas filosofi förstås bäst genom att veta vad hon har för epistemologi, dvs hur hon tror att hon kan lära sig något eller få kunskap om något. Den epistemologi som lagar bygger på blir av nödvändighet en teoretisk epistemologi, tron att kunskap kan skaffas via teori. Teori är dock inte kunskap utan en abstraktion av någons kunskap och är därför "kunskap i teorin" men det är ingen sann kunskap. Enligt den fenomenologiska skolan så erhålls kunskap inte av teori utan av erfarenhet och upplevelse. Om man aldrig haft någon upplevelse så vet man ingenting och det tycks också vara känt att det är så men det är mindre uppskattat.

Vi blir ju placerade på skolor tidigt där vi egentligen blir hindrade att skaffa oss erfarenhet och istället måste vi lyssna på och läsa teori. Erfarenhet får man skaffa sig utanför skolan. Skolans metodik bygger på tanken att kunskap kan abstraheras och "läras ut" på teoretisk väg. Men det är en viktig skillnad för det är inte kunskap man lär sig, utan teori. Kunskap får man genom att göra, genom att agera. Teori är en abstraktion av beprövad erfarenhet. Skolorna fungerar därför ungefär som vårt ekonomiska system och vårt lagsystem. Pengar och lagar är ju också abstraktioner. Pengar "symboliserar" eller "representerar" ett värde, men är samtidigt helt skilda från föremålet som de är tänkta att representera. Om jag har pengar så kan jag köpa olika saker just för att de är abstrakta och en teori om värden. Dessa abstrakta värden kan därför förflyttas mellan olika ägare utan att föremålen behöver flyttas. Likadant förhåller det sig med lagar, de abstraherar från det jag kallar 'livets vägar' och gör att livet centraliseras under en myndighet som har absolut kontroll, på samma sätt som utbildning centraliseras under myndighet och även såklart pengar centraliseras under myndighet.

Därför lever vi oerhört abstrakta liv i civilisationen och vår uppfattning om livet och vad livets mening är, även etik och moral är abstraktioner och teori för oss. Vårt koncept frihet är också något abstrakt och verkar vara just själva abstraktionens frihet, dvs att vi har gjort en teori om hela livet och "behöver" därför inte involvera oss i det och behöver därför inte ta något ansvar för våra egna liv och handlingar. Lagen är en abstraktion av hela livet och gör därför det möjligt för myndighet att kunna kontrollera människors liv.

På samma sätt som att abstraktionen av värden, dvs pengar, gör det möjligt att kontrollera människors affärer och överlevnad. Vissa njuter av eller idoliserar denna abstraktion som höjdpunkten av vad mänsklig kultur kan åstadkomma, medan andra blir rebelliska inför den, men fortsätter likväl att acceptera teorin. Och det är inte så märkligt att det blir så även om det är paradoxalt att vara rebellisk mot något man till synes inte vill ha något med att göra. Om man inte vill ha med något att göra så är det ju bara att gå därifrån. Därför så är problemet ytters epistemologiskt, vilket som sagt innebär att den civiliserade människan - oavsett om hon är hög eller låg, kan njuta frukterna av civilisationen eller måste leva i rännstenen - ändå är fullt övertygade om dessa tingens ordning och vet inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

Men att kunskap skulle kunna skaffas via teori är inte korrekt. Vi må tro att kunskap är något abstrakt och därför kan förflyttas mellan människor utan att de själva behöver vara med om samma sak. Men kunskap innebär att man känner något, att man är involverad i något. Kunskap erhålls från upplevelse och erfarenhet och när man erfarit något då kan man säga att man har "kännt" det eller att man känner det och att man fortsätter att vara involverad i det. En sådan epistemologi går inte att kontrollera centralt, för varje människas upplevelse och erfarenhet av livet är unikt. Men den teoretiska epistemologin har gjort det möjligt för ledare att kunna kontrollera människors tankeliv. Religion är också baserad på teori och abstraktion och för att kunna acceptera denna abstraktion av livet så måste man först också ha accepterat tron att kunskap kan erhållas via "tro" eller rättare sagt via teori. Man ska tro på hur något förhåller sig, utan att ha någon erfarenhet eller ens skaffa sig någon erfarenhet.

Med lagar är det också tro involverad. Man ska tro på lagen, oavsett vad erfarenheten säger. Man har också kravet att tro på sina lärare i skolan, oavsett om vad de säger stämmer med erfarenheten. Min poäng är alltså denna, att för att en narcissistisk läggning ska kunna uppstå så måste man också acceptera livet som en teori, en abstraktion. Med det följer att man också tror sig veta allt om hur livet ska levas - utan att själv ha någon erfarenhet av att leva. Som dom brukar säga om eunucker; dom vet hur man ska göra men dom kan inte göra det själv. Eller hycklare; de vet allt om hur man ska bete sig, men tycks inte klara av att uppfylla kraven själva.

Men orsaken till hyckleriet och flykten från självföraktet och narcissism beror ändå ytterst på vilken slags epistemologi man har. Den klassiska epistemologin i västerlandet är den vi får från Platon. Platonismen kunde kanske få sådant genomslag i väst eftersom den täcker upp alla teoretiska extremer. Den inkluderar Socrates, Platon och Aristotle. Tvivel, idealism och materialism. Eller skepticism, rationalism och empiricism.

Fenomenologin försökte att hitta fast mark mellan rationalitet och empiricism men verkar ha fallit i kulturell glömska idag och empiricismen och rationalismen är fortfarande stark. Kanske för att vi är gjorda beroende av abstraktion för att kunna klara oss i civilisationen. Empiricismen ger en abstraktion av experiment och förutsägelser medan rationalismen ger en teoretisk bild av empirin. Inte så konstigt eftersom vi är så övertygade om att kunskap är som pengar, översättningsbart, abstrakt och opersonlig.

För stamfolk så verkar epistemologin ha varit byggd på erfarenhet och att man hela tiden försöker återkalla uppmärksemheten på vad man gör och var man är. Att leva i det abstrakta och att leva med ständiga frågor sågs till exempel som en förvirring hos Amerindianerna. För dom så var det att fråga detsamma som att vara förvirrad och därför en del av förvirringen. Det finns en berättelse om deras tricksterfigur, Coyote, som ständigt hamnar i trubbel på grund av att han fastnar i tankar och grubblerier. Han vandrar längs en väg och ser upp mot himlen i grubblerier och märker inte att det är ett hål i marken och faller pladask. Han önskar att det kan regna och fortsätter att önska tills dess att det står vatten över midjan.

Narcissimen är att leva helt i sin egen tankevärld. Narcissisten tänker ständigt på hur andra uppfattar honom, hur andra ser på honom, vad andra tycker om honom och att han hela tiden måste hitta nya sätt att imponera på. Men han vet inte var han är någonstans, han vet inte var han är på väg och vill helst inte veta vart han varit. Narcissisten tycks leva i ett statiskt nu och kan inte ändra på nånting, han är en fånge i domstolen och försöker att rädda sig själv. Han flyr hela tiden från sit självförakt, förakt för att inte vara stark nog, för att inte vara tillräckligt vacker, för att inte vara tillräckligt lärd, osv. Men det är ytterst ett epistemologiskt problem för narcissisten förmår aldrig att lära sig något. Den inre konflikten hos narcissisten mellan hans grandiosa sida och hans föraktade sida gör att han hela tiden måste överdriva båda sidor. Så narcissisten blir å ena sidan överdrivet grandios och å andra sidan överdrivet cynisk, känslokall, hatisk och hånfull. Kanske finns det här också en referens till den dialektiska historiesynen, tes - antites och syntes. Eftersom civilisationens kultur rör sig åt det narcissistiska hållet så blir den narcissistiska personligheten en syntes av tesen om rättfärdighet inför lagen och eller auktoriteter och antitesen som den rebelliska sidan som ständigt kämpar mot rättfärdigheten.

Möjligen går det kanske att förstå (teoretisk) andra psykologiska problem utifrån denna teori också, men att där sker tudelningen på ett annat sätt i andra inre konfliktområden. Mellan vad som är verkligt och overkligt, mellan känsla och förnuft, mellan rätt och nåd, mellan kropp och själ, mellan bestraffning och erotik, osv.

Lagar separerar mellan vad som är rätt (just) och orätt (unjust) eller rätt och fel eller mellan gott och ont och däri består den fundamentala konflikten, i sin egen teori oemotsägbar. Men frågan är som sagt, hur får man kunskap? För det är den frågan som är mest relevant om man vill lära känna sig själv. Om man söker kunskap om sig själv, hur får man det? Får man det genom teori? Kunskap fås genom upplevelse och erfarenhet och där har teorin inget att säga till om a priori. Alltså kunskap kan inte fås i förväg, utan bara under tiden man kultiverar sin kunskap. Om man slutar träna så försvinner kunskaperna. Om man slutar arbeta eller syssla med vad det än är man gör, så tappar man handlaget. Det är väl kanske därför som vi har ett så teoretiskt samhälle, vi tror att vi kan bli odödliga via teoretisk kunskap och att samla böcker på bibliotek är vårt sätt att föra arvet vidare så den teoretiska inställningen har värderats mycket högre än praktisk kunskap hos oss. Vi värderar vetenskap högre än något annat kunskapsmässigt, men vi ser fortfarande ner på praktiskt arbete som något underlägset.

[Skogsälvan]

Du pratar om väldigt många saker nu och jag har sällan (läs i princip aldrig) ro eller motivation att skriva så utförligt som dig, men jag tycker om att du har det. Så lite kort och gott: Vad jag upplever som narcissistens största problem är den bristande empatin. Att tycka om sig själv, förlika sig med sig själv är väl i högsta grad önskvärt? Att lära känna sig själv innefattar dels personligheten, vilken inte är fullkomlig hos någon av oss vad jag vet. Det krävs en hel del erfarenheter för att man ska ha en chans att förstå sitt eget beteende. Först då har man möjlighet att realistiskt möta sina genuint fina sidor och sitt mörker. En del saker vill man då arbeta med sig själv på oavsett om man har för avsikt att bli en övermänniska eller att man förstår att ens handlingsmönster orsakar skada för sig själv och/eller andra. Helt perfekt, oklanderlig till punkt och pricka tror jag inte att någon av oss kan bli personlighetsmässigt. Ställer man upp de kraven på sig själv resulterar det i att man mår mycket dåligt, alternativt går in i en falsk bubbla av grandiositet och realismen glimtar till ibland så gör det ju väldigt ont. Ju högre man klättrar desto hårdare blir fallet liksom. Sedan har vi autopiloten/själen/thetanen inom oss. Den är i grunden oföränderlig, ofantligt mycket klokare än vår personlighet. En del resonerar ju att vi ska göra oss kvitt vår personlighet och vara vårt egentliga jag som finns bakom det. Mycket möjligt det är riktigt, men jag tror att livet finns till för att vi ska lära känna vår personlighet också och leva i livet som människor.

[Lufier]

.

[Skogsälvan]

Sceptisk skriver föredömligt och förtjänar verkligen respons.  notworthy Som jag ser det är personligheten och det som vi upplever vara vårt jag är vår själs avkomma/barn. Stora likheter finns, men det är verkligen ingen fråga om kloning. Jag tycker inte alls det är bra om vi berövar våra själar deras barn. Det finns en stor kärlek där och lärare och föräldrar kan lära sig mycket av sina elever och barn samtidigt som en engagerad förälder och lärare vill barnens bästa. Det går runt.

[Otis]

Jag tror att kunskap först och främst erhålls när den inlästa informationen möts med den specifika fysiska verkligheten. Man blir inte en bra bilmek genom böcker allena.
 
  För att kunna "lära känna sig själv", krävs både information om sig själv, samt ett möte med någon där informationen, eller kalla det "de upptäckta egenskaperna" ställs på ända(många gånger föreligger en livskris). I mötet med denna någon har vi således valet att lära något nytt om oss själva och möjligheten att nästa gång, nästa möte, förbättra/utveckla dessa kunskaper.
Personlig utveckling.
 

 Om vår kultur blir mer och mer narcissistisk, kan det istället vara en utveckling av människan på lång sikt?


                                                                                                   /O

[Minded]

Dom säger att man skall lära känna sig själv. Oavsett om det är filosofiskt att lära känna sig själv (vilket inte behöver vara det självklara svaret)

Man har bara anledning att lära känna sig själv om man just sätter ut för det. Jag har skrivit det relativt bra redan, i /Mötesplatsen/Forska på meningen med livet/. Egentligen är bara mitt allra första inlägg i tråden relevant (vilket är det totalt sett, andra), resten är OT. http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8123

De är i princip synonyma; 'lär känna dig själv' & 'hitta meningen med livet'.

Så genom att studera narcissisten kanske man kan börja lära känna sig själv, genom hans dåliga exempel.

Truth is a pathless land/det finns ingen perfekt teknik/allt är ett. Du kan lära dig allt om dig själv genom att studera morötter - om du vill. Så dina tankar är (kan vara/går mot att vara) valid.

En förenkling av narcissismen skulle kunna vara att den börjar och bibehålls av[...]

Läs min ovan kommentar..

[Minded]

Jag orkade förresten inte läsa hela ditt (dina!) inlägg, även om jag tog mig igenom majoriteten av det. Vill du ha mer respons på dina grejer så föreslår jag att du skriver kortare, mer koncist. Uppenbarligen har du ju tänkt till en del, så..

[Anders]

Det var det bästa inlägg jag läst på år och dag.

Så det är värt att traggla sig igenom även om man är lite dyslektisk? Det var inte kort. Vilket av dem förresten?