Inläggav Okunnig » 15 jan 2011 23:21
Jag håller med om att det du gjorde var elakt, MEN vill också påpeka att du då var för ung för att förstå de mentala riskerna och konsekvenserna av ditt agerande. Så trots att det var elakt gjort, anser jag inte att du skall hållas ansvarig för detta. Då lägger jag snarare ansvaret på de vuxna som var/borde ha varit i närheten och förmögna att förhindra dig att göra den elaka handlingen.
Personligen vet jag inte vilka exempel jag ska välja som mina mest elakaste...I mina tidiga vuxenår snattade jag otroligt mycket, vilket såklart räknas ihop till en extrem stor skuld till samhället i stort. Och när jag säger "otroligt mycket" så är en försiktig gissning att jag snodde mer än totalt 200.000 kronor från olika butiker. Yrkes-snattare i ordets rätta bemärkelse alltså. Problemet var att jag var FÖR bra på att snatta, och åkte fast mindre än 10 gånger. Men jag snattade mer är 1000 gånger! Thats pretty darn good! Och jag fick också en slags snedvriden stolthet av detta, för i en värld där jag inte tyckte jag var bra på något, så var jag åtminstonde bra på att snatta! Det är konstigt hur man kan klamra sig fast vid ens den sämsta av ursäkter för att få en känsla av duktighet.
Men idag är detta såklart inget jag är stolt över! Idag inser jag att min snedvridna uppfattning av duktighet var just det: Snedvriden. Men trots att jag inser att dessa handlingar har gett mig en enorm skuld till samhället, så känns det ändå inte som att det är lika elakt som de fåtal fickstölder jag gjorde på en praktikplats när jag var tonåring.
Jag praktiserade på en bilverkstad, och upptäckte att personalen lämnade sina plånböcker i omklädningsrummets skåp. Detta var ett litet samhälle, och ingen brydde sig om att låsa sina skåp. Något som jag, som den omoraliska tonåring jag var, var snabb på att utnyttja. Jag vet ärligt talat inte hur mycket pengar jag stal, men det var minst totalt 1000 kronor ifrån olika skåp. När jag stal det, kände jag enbart stolthet. "Wow, kolla vad jag kan göra! Coolt!!". Men som tur var, var personalen smarta, och började märka sina sedlar. En dag, när jag hade snott några hundralappar från en plånbok, och smugit iväg för att köpa cigaretter ( min rökning ljög jag om inför mina föräldrar ), blev jag förföljd av en i personalen. Efter att jag lämnat tobaksbutiken, gick han in och kollade pengarna jag hade betalat cigaretterna med, och där fanns då beviset: Sedeln jag hade använt var en av dem de hade i smyg märkt med små bläckprickar!
Väl tillbaka på praktikplatsen konfronterade de mig och visade bevisen. Då började jag gråta. Men här är något som de flesta inte förstår. De flesta tror att när man ertappar en tjyv på bar gärning, och de börjar gråta, så är det enbart av egoistiska skäl. Det är dock inte nödvändigtvis sant. Jag hade blivit ertappad för mindre brott förut, och inte börjat gråta. Nej, det var inte tanken om straff som fick mig att gråta, inte heller möjligheten att komma undan genom att spela på deras medlidande. Det var faktiskt deras ögon som fick mig att inse hur stor känslomässig skada jag hade orsakat. När jag väl satt där, öga emot öga, och såg besvikelsen och ilskan i deras ögon...det var först DÅ som jag insåg de riktiga konsekvenserna av mitt beteende. Tidigare hade jag bara insett den ekonomiska skadan, vilket jag än idag skiter i. Men det var först då jag såg deras ögon, som jag insåg att mitt brott orsakade något mycket värre än ren materialistisk förlust, den orsakade negativa känslor så som lidande, ångest, misstro, besvikelse och mycket mer. Det var därför, och enbart därför, jag började gråta.
Sedan den dagen har jag aldrig stulit från en privatperson igen. Jag är glad och tacksam för att de var smarta nog att ertappa mig, så att jag på så sätt fick förståelse för brottets sanna natur. Annars kanske jag hade blivit yrkes-kriminell. Dock bör man komma ihåg att jag hade tur, och många andra är mindre lyckosamma, och därmed kanske inte får en chans att inse hur mycket de skadar andra emotionellt sett genom sina oetiska handlingar. Kanske, bara kanske, är det dem som är dagens yrkes-kriminella.
Men visst, jag fortsatte snatta. Men det kändes inte lika illa, för jag var medveten om att det svinn som butikerna förlorade, spreds ut på alla kunder, så varje kund behövde inte betala lika mycket för mina handlingar. Jag såg det som att jag stal en femtioöring ifrån alla kunder, vilket på den tiden kändes som mindre allvarligt än de fickstölder jag gjorde på praktikplatsen som tonåring. Men om du vill hävda att det var värre, pga att det var fler oskyldiga människor som straffades för mitt beteende, så erkänner jag villigt att du kan ha rätt.
Så jag vet inte vad som är värst. Stjäla stora summor av ett fåtal oskyldiga, eller indirekt stjäla småsummor av ett stort antal oskyldiga. Jag överlåter bedömandet till er. Men oavsett vilket ni bedömer som värst vet jag bara en sak:
Jag har en stor skuld till samhället. Förhoppningsvis får jag en chans att gottgöra denna skuld innan jag dör.