Berätta om när du varit elak

[David H]

Om Rekoj minns namnet på den då ej simkunnige kan ju du Rekoj kontakta honom och nu be om förlåtelse.

Jag ser saken som överstökad nu. Har ingen lust att kontakta honom. Men visst om jag skulle stöta på honom, då kan jag berätta, och säga förlåt.

[Okunnig]

Jag håller med om att det du gjorde var elakt, MEN vill också påpeka att du då var för ung för att förstå de mentala riskerna och konsekvenserna av ditt agerande. Så trots att det var elakt gjort, anser jag inte att du skall hållas ansvarig för detta. Då lägger jag snarare ansvaret på de vuxna som var/borde ha varit i närheten och förmögna att förhindra dig att göra den elaka handlingen.

Personligen vet jag inte vilka exempel jag ska välja som mina mest elakaste...I mina tidiga vuxenår snattade jag otroligt mycket, vilket såklart räknas ihop till en extrem stor skuld till samhället i stort. Och när jag säger "otroligt mycket" så är en försiktig gissning att jag snodde mer än totalt 200.000 kronor från olika butiker. Yrkes-snattare i ordets rätta bemärkelse alltså. Problemet var att jag var FÖR bra på att snatta, och åkte fast mindre än 10 gånger. Men jag snattade mer är 1000 gånger! Thats pretty darn good! Och jag fick också en slags snedvriden stolthet av detta, för i en värld där jag inte tyckte jag var bra på något, så var jag åtminstonde bra på att snatta! Det är konstigt hur man kan klamra sig fast vid ens den sämsta av ursäkter för att få en känsla av duktighet.

Men idag är detta såklart inget jag är stolt över! Idag inser jag att min snedvridna uppfattning av duktighet var just det: Snedvriden. Men trots att jag inser att dessa handlingar har gett mig en enorm skuld till samhället, så känns det ändå inte som att det är lika elakt som de fåtal fickstölder jag gjorde på en praktikplats när jag var tonåring.

Jag praktiserade på en bilverkstad, och upptäckte att personalen lämnade sina plånböcker i omklädningsrummets skåp. Detta var ett litet samhälle, och ingen brydde sig om att låsa sina skåp. Något som jag, som den omoraliska tonåring jag var, var snabb på att utnyttja. Jag vet ärligt talat inte hur mycket pengar jag stal, men det var minst totalt 1000 kronor ifrån olika skåp. När jag stal det, kände jag enbart stolthet. "Wow, kolla vad jag kan göra! Coolt!!". Men som tur var, var personalen smarta, och började märka sina sedlar. En dag, när jag hade snott några hundralappar från en plånbok, och smugit iväg för att köpa cigaretter ( min rökning ljög jag om inför mina föräldrar ), blev jag förföljd av en i personalen. Efter att jag lämnat tobaksbutiken, gick han in och kollade pengarna jag hade betalat cigaretterna med, och där fanns då beviset: Sedeln jag hade använt var en av dem de hade i smyg märkt med små bläckprickar!

Väl tillbaka på praktikplatsen konfronterade de mig och visade bevisen. Då började jag gråta. Men här är något som de flesta inte förstår. De flesta tror att när man ertappar en tjyv på bar gärning, och de börjar gråta, så är det enbart av egoistiska skäl. Det är dock inte nödvändigtvis sant. Jag hade blivit ertappad för mindre brott förut, och inte börjat gråta. Nej, det var inte tanken om straff som fick mig att gråta, inte heller möjligheten att komma undan genom att spela på deras medlidande. Det var faktiskt deras ögon som fick mig att inse hur stor känslomässig skada jag hade orsakat. När jag väl satt där, öga emot öga, och såg besvikelsen och ilskan i deras ögon...det var först DÅ som jag insåg de riktiga konsekvenserna av mitt beteende. Tidigare hade jag bara insett den ekonomiska skadan, vilket jag än idag skiter i. Men det var först då jag såg deras ögon, som jag insåg att mitt brott orsakade något mycket värre än ren materialistisk förlust, den orsakade negativa känslor så som lidande, ångest, misstro, besvikelse och mycket mer. Det var därför, och enbart därför, jag började gråta.

Sedan den dagen har jag aldrig stulit från en privatperson igen. Jag är glad och tacksam för att de var smarta nog att ertappa mig, så att jag på så sätt fick förståelse för brottets sanna natur. Annars kanske jag hade blivit yrkes-kriminell. Dock bör man komma ihåg att jag hade tur, och många andra är mindre lyckosamma, och därmed kanske inte får en chans att inse hur mycket de skadar andra emotionellt sett genom sina oetiska handlingar. Kanske, bara kanske, är det dem som är dagens yrkes-kriminella.

Men visst, jag fortsatte snatta. Men det kändes inte lika illa, för jag var medveten om att det svinn som butikerna förlorade, spreds ut på alla kunder, så varje kund behövde inte betala lika mycket för mina handlingar. Jag såg det som att jag stal en femtioöring ifrån alla kunder, vilket på den tiden kändes som mindre allvarligt än de fickstölder jag gjorde på praktikplatsen som tonåring. Men om du vill hävda att det var värre, pga att det var fler oskyldiga människor som straffades för mitt beteende, så erkänner jag villigt att du kan ha rätt.

Så jag vet inte vad som är värst. Stjäla stora summor av ett fåtal oskyldiga, eller indirekt stjäla småsummor av ett stort antal oskyldiga. Jag överlåter bedömandet till er. Men oavsett vilket ni bedömer som värst vet jag bara en sak:

Jag har en stor skuld till samhället. Förhoppningsvis får jag en chans att gottgöra denna skuld innan jag dör.

[Demitrisk]

Jag har varit mest elak mot mig själv i form av destruktivitet av alla dess former.

[David H]

Jag kommer ihåg att jag en gång lekte en lek med min bästa kompis, J, och en annan kille, A. Det gick ut på att man inte fick nudda golv, och så skulle man hoppa på diverse kuddar och plintar och dylikt som stod uppställt i en ring. När man hoppade på något av detta fick man en viss poäng. När jag och J hoppade på något så sa vi alltid att det gav jättehög poäng.. till exempel J hoppade på en kudde och så ropade jag "1000 poäng". Och sen när A kom efter och hoppade på samma kudde ropade jag "2 poäng", "0 poäng" eller "minus 100 poäng". A hade någon psykiatrisk diagnos, vilket kanske bidrog till att han inte förstod detta med de låga poängen han fick.
Men det som kunde hända sen var i alla fall att A tappade humöret och gick till anfall mot mig. Då höjde han först sina händer i attackposition, som en T-Rex på jakt, och gick till angrepp med ett morrande vrål. En gång hade han väl ovanligt oklippta naglar och fick in ett finger i min kind och rev till. Det ärret i kinden kunde man fortfarande se spår av 10 år efteråt innan det till sist tynade bort.

På nåt vis är det väl så att de starkaste minnen jag har av vara elak är då någon reagerat på det och gett igen, som i detta fall. Den där nageln i kinden var kanske något som jag förtjänade? Jag tänker vidare att detta också är exempel på att lösning på världens problem inte bara är passivitet. Ibland behöver man också säga ifrån och markera.

[Algotezza]

ISKRIS
I min skånska barndomsby upplevde jag en hel del små och stora äventyr, stora i förhållande till min litenhet. Ett av de större inträffade någon gång 1953 eller 1954. Det var mitt i vintern, antagligen i december eller januari, snön täckte landskapet, och sjöar och vattendrag låg frusna, helt eller delvis. Jag var ute i skogen med min lekkamrat, Bengt-Johnny (man hette så i början av femtiotalet) och höll till bredvid en delvis frusen liten skogstjärn, nära skogsbrynet. Han hoppade omkring på isen, glad i hågen och ville locka ut mig också, fast jag var lite rädd och bara klädd i trätofflor och tjocka, hemmastickade sockor. (På femtiotalet var mycket hemmastickat.) Till slut vågade jag mig ut, lite som Bambi på hal is, fast den filmen hade jag förstås inte sett då. Jag halkade omkring ett tag och tyckte att det var både roligt och spännande. Efter ett tag gick Bengt-Johnny dumdristigt ut ungefär mitt på isen, och så sade han: ”Hit får du inte gå, för här är isen jättetunn och håller inte oss båda!” Det sade bara ”Knaaak!!!” och så hade isen brustit. Där låg han sedan och kravlade, vilt kämpande för att komma upp. Jag blev skräckslagen och eftersom jag inte var lagd för hjältedåd kutade jag hem så snabbt de små benen bar i mina våtkalla kippande trätofflor. Hemma gömde jag sedan de blöta sockorna i en liten klädtunna i farstun.

Först efter tjugo, tjugofem år berättade jag för mina föräldrar om mitt vådliga äventyr. De bara skrattade och tyckte att det var märkligt att jag inte hade försökt hjälpa min lekkamrat i hans prekära situation.

Inte heller senare i livet har jag presterat något betydande hjältedåd eller utfört någon hedervärd räddningsinsats. Feghet är mitt kännetecken.

[Anders]

Brorsan var inte klockren då han damp ner i mitt liv strax innan jag skulle fylla fyra. Det formade mitt liv.

Hade jäkla mycket aggression i kroppen. Hade jag fötts starkare och i en mindre välordnad familj hade jag nog blivit värsting eller typ boxare. En polare var likadan, vi slogs hela tiden och älskade det. Jämnstarka. Blod förekom, men vi blev aldrig arga på riktigt. Det var en ventil.

[Algotezza]

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2226102

[David H]

ISKRIS
I min skånska barndomsby upplevde jag en hel del små och stora äventyr, stora i förhållande till min litenhet. Ett av de större inträffade någon gång 1953 eller 1954. Det var mitt i vintern, antagligen i december eller januari, snön täckte landskapet, och sjöar och vattendrag låg frusna, helt eller delvis. Jag var ute i skogen med min lekkamrat, Bengt-Johnny (man hette så i början av femtiotalet) och höll till bredvid en delvis frusen liten skogstjärn, nära skogsbrynet. Han hoppade omkring på isen, glad i hågen och ville locka ut mig också, fast jag var lite rädd och bara klädd i trätofflor och tjocka, hemmastickade sockor. (På femtiotalet var mycket hemmastickat.) Till slut vågade jag mig ut, lite som Bambi på hal is, fast den filmen hade jag förstås inte sett då. Jag halkade omkring ett tag och tyckte att det var både roligt och spännande. Efter ett tag gick Bengt-Johnny dumdristigt ut ungefär mitt på isen, och så sade han: ”Hit får du inte gå, för här är isen jättetunn och håller inte oss båda!” Det sade bara ”Knaaak!!!” och så hade isen brustit. Där låg han sedan och kravlade, vilt kämpande för att komma upp. Jag blev skräckslagen och eftersom jag inte var lagd för hjältedåd kutade jag hem så snabbt de små benen bar i mina våtkalla kippande trätofflor. Hemma gömde jag sedan de blöta sockorna i en liten klädtunna i farstun.

Först efter tjugo, tjugofem år berättade jag för mina föräldrar om mitt vådliga äventyr. De bara skrattade och tyckte att det var märkligt att jag inte hade försökt hjälpa min lekkamrat i hans prekära situation.

Inte heller senare i livet har jag presterat något betydande hjältedåd eller utfört någon hedervärd räddningsinsats. Feghet är mitt kännetecken.

Jag kan känna igen mig i detta. Minns en gång att det bröt ut en brand i huset där jag bodde i studentkorridor på översta våningen. Vaknade tidig morgon av röklukt och avlägset ljud av brandlarm. Jag slängde bara på mig en t-shirt, och sprang sen ner för alla trappor...utan att ägna en tanke om att varna någon annan. Sen när jag väl kom ner till botten av huset insåg jag hur impulsivt jag agerat, och blev då skamsen av mig.
En lägenhet på våningen under brann ut, men tack och lov var det i alla fall ingen som kom till skada.

[Hubert]

Jag är elak nästa varje dag. Snäll också nästan varje dag.
Lite som Pippi, tror jag: snäll mot de snälla och elak mot de elaka.
Eller om det är en actionfigur, men då är det väl god mot de goda och ond mot de onda?

[Hubert]

Idag var jag elak. Och snäll.
Elak mot en matte som rastade hunden på skola. Jag var på väg till coop. Ingen inhägnad, men där barn brukar leka i alla väder. Hunden sket och hon plockade upp med svart påse över handen.
- Det här är skolans område! Inte rastgård för din hund!
- Jag plockade upp, sa hon liksom ertappad.

Vet inte hundägare hur hundar fungerar?
Minsta korv skapar doft som trigar nästa hund att reagera och så fortsätter det.
- Det här är skolans område! Visa respekt för andras ungar!

Snäll var jag sedan i coopbutiken när jag behövden ungsfoilie och han i permobil, eller vad det heter, såg upp på hyllorna: - Kan jag hjälpa dig?
Han pekade: - Jag når inte upp dit.
Så på mina friska ben nådde jag i brösthöjd och han tog emot och nickade.

Jag var elak mot en elak.
Men jag vet inte om permobilen var snäll, men jag var snäll.

[Algotezza]

Idag var jag elak. Och snäll.
Elak mot en matte som rastade hunden på skola. Jag var på väg till coop. Ingen inhägnad, men där barn brukar leka i alla väder. Hunden sket och hon plockade upp med svart påse över handen.
- Det här är skolans område! Inte rastgård för din hund!
- Jag plockade upp, sa hon liksom ertappad.

Vet inte hundägare hur hundar fungerar?
Minsta korv skapar doft som trigar nästa hund att reagera och så fortsätter det.
- Det här är skolans område! Visa respekt för andras ungar!

Snäll var jag sedan i coopbutiken när jag behövden ungsfoilie och han i permobil, eller vad det heter, såg upp på hyllorna: - Kan jag hjälpa dig?
Han pekade: - Jag når inte upp dit.
Så på mina friska ben nådde jag i brösthöjd och han tog emot och nickade.

Jag var elak mot en elak.
Men jag vet inte om permobilen var snäll, men jag var snäll.

Bra!