Konflikträdsla och ordhygien

[Sceptisk]

Det sägs att Svensken är konflikträdd. Oftast så brukar ordet konflikträdsla betyda något negativt och mer eller mindre ett skällsord. Vet dock inte om detta är något unikt för Svensken eller om det är något unikt för skandinavien eller faktiskt något annat folk. Om man ska tolka saken ordagrannt så blir det problem i översättningen. För vem tycker om och söker sig till konflikter? Om vi först analyserar ordet konflikträdsla så har vi konflikt och rädsla. Rädsla för konflikter. Om vi sedan söker upp de logiska associationer som detta innebär; det kan handla om rädsla för att befinna sig i en konflikt. Isåfall betyder det implicit att man är en fegis eller en desertör. Men det kan också betyda rädsla för att ge sig in i en konflikt. Detta har i sig ingen negativ innebörd, för vem söker sig till konflikter och vem tycker att konflikter är något att eftersträva? Om man skulle befinna sig i fullskaligt krig, vem skulle förebrå en ifall man vore rädd? Det är därför något som är väldigt fel med ordet "konflikträdsla".

Dysfunktionella ord brukar få ett eget liv som lever helt och hållet i människors associationer och innebärden av ordet är resultatet av en mental korrektion dock utan att ordet ändras eller byts ut. Det jag tolkar det som att betyda är att ordet konflikträdsla "egentligen" (obs inte det essentiella 'egentligen' utan det korrektiva 'egentligen') har betydelsen 'konfrontationsundvikande'.

Men både ordet konflikt och konfrontation i det sammanhang som man använder orden förutsätter ändå någon form av konflikt. Så om man sätter upp lappar för att informera om hur man tycker att det ska se ut i tvättstugan och gör det av anledningen att man inte vill "konfrontera" sina grannar då innebär det att man förutsätter konflikt i det att informera sina grannar om hur man vill ha det i tvättstugan. Så en fråga där blir ju ifall det verkligen måste leda till en konflikt eller konfrontation bara för att man vill berätta hur man vill att det ska se ut i tvättstugan, eller i något annat område.

Så om det är så att vi (Svenskar/nordbor) förutsätter konflikter i något så harmlöst som att berätta hur man vill ha det, hur man vill bli behandlad och hur man tycker att någonting är, då har vi ett problemet i hur vi ser på åsikter och kritik - inte ett problem i hur vi ser på konflikter. Alltså speglar ordet konflikträdsla eller konfrontationsundvikande inte sanningen.

Frågan är alltså hur vi ser på kritik och åsikter i Sverige/norden. Om det nu är så att vi har kommit fram till en situation där det implicit innebär en konflikt ifall man ger sin åsikt, då måste man anaslysera vad det är som kan föranleda det. Att ge en åsikt är ju något helt neutralt och betyder varken något positivt eller negativt, men av någon anledning så har vi ett speciellt förhållande till detta med åsikter och kritik. Min erfaranhet är att vi associerar att ha åsikter till att 'tro sig vara någon' och vi associerar att ge kritik till att sitta på höga hästar och förolämpa någon. När jag började att fundera på detta så började jag också tänka på vilket slags förhållande vår kultur har till högfärdighet och varför det tycks som att det är en så pass infekterad del i våra diskussioner av "Svenskheten". Vi sägs avsky högfärd, vi har jantelag, vi har 'lagom är bäst' och vi har 'du ska inte tro du är nåt'.

Och nu ser det ut som att 'jante', 'lagom' och 'högfärd' är starkt kopplat till 'åsikter', 'kritik' och 'konflikter'. Detta i sin tur är kopplat till vår syn på ära och heder och framförallt då förolämpning och ärekränkning. Att ge kritik associeras för oss till att kränka någon annan. Vi ser kritik som något hotfullt, kränkande och skrämmande så därför så drar vi oss från att säga något eller när vi väl säger något så måste det lindas in på ett sätt som verkligen visar att vi inte menar att riva upp någon maktkamp. Om man säger något utan att ta hänsyn till dessa osynliga regler så kan man bli sedd som högfärdig och om man är högfärdig då ses man som ett direkt hot, ett hot som man försöker att förnedra på olika sätt för att försöka oskadliggöra. Vi ser ju hur vissa människor ser på t ex Anna Anka, Carola och Björn Ranelid.

Högfärd kan tolkas som allt som inte innebär ett exakt jämlikt förhållande. Jämlikheten är svartsjukt vaktad här och en sk högfärdig person är ju någon som inte beter sig som alla andra eller som tror att vi alla är jämlika och likadana. En "högfärdig" person är någon som 'tror sig vara något', någon som inte förstår att lagom är bäst och att vi har jantelagen och så vidare. Så hur förklarar man hatet som finns mot icke-jämlikheten? För att förstå den sk konflikträslan har vi alltså kommit till den ständigt pågående kampen för jämlikhet i Sverige. För att återkoppla, om vi ser kritik som förolämpning och förolämpningar kommer från en kränkning och kränkningarna kommer från att tro sig vara något och att tro sig vara något är ju att inte tro på jämlikhet. Och tror man inte på jämlikhet då är man inte mycket värd i Sverige. Det är ganska uppenbart att om man tror sig vara unik (vilket man ju faktiskt är) då blir man illa sedd. Enligt jämlikhetsideologin så måste alla vara likadana och detta innebär ju faktiskt att ingen får vara unik. Om alla människor är unika, då kan inte jämlikhet existera för då måste man ta varje person så som han eller hon är, då måste man respektera denne persons individualitet och personlighet och så vidare. Jämlikheten innebär att ingen får vara unik. Motsatsen till unik är trivial. Så om alla ska vara likadana då blir var och en också trivial. Var och en måste uppträda som om han vore trivial och verkligen tro sig vara trivial.

Om vi nu skulle tänka oss dessa sk översittare. Vad vore inte bättre för en härskare som kommit för att belägra en stad, än om alla i staden ansåg sig vara helt utan personligt värde? Vore det inte perfekt för honom ifall alla tror sig vara triviala och att alla slår ner dem som tycker att dom är unika och speciella? Isåfall behöver ju härskaren bara byta ut sig själv och kungen och för folket gör det detsamma för dom är redan besegrade.

Att bli behandlad som om man vore trivial är ju uppenbarligen en kränkning. Men om man lever i ett samhälle som tror att jämlikheten ska frälsa människorna, då har kränkningarna gjorts till en fundamental princip av systemet. Vi blir behandlade som om vi vore triviala av systemet. Men eftersom vi bara tänker i de termer som jämlikhetsideologin gett oss, så ser vi inte kopplingen mellan systemets kränkningar av oss och den jämlikhetsideologi som vi alla försöker realisera.

När vi blir kränkta så ser vi det inte, men samtidigt så känner vi ändå av effekterna av det. Men då det inte finns något språk för att uttrycka denna kränkning i ett så pass tillslutet system som jämlikheten innebär så hamnar den oundvikliga vreden på något annat istället. Förklaringen som vi får är att människorna blir kränkta på grund av orättvisorna i samhället. Detta leder såklart tanken och hatet direkt mot de som anses ansvariga för löner och moral i samhället - borgarna och kyrkan. De som är representanter för moralen blir attackerade för att de anses sitta på sina "höga hästar" och företagarna blir attackerade för att de själviskt utnyttjar vanligt folk (när de ger dem arbete).

Så effekten av detta blir ju att ifall en vanlig människa ger en annan människa kritik så uppfattas det direkt som ett övergrepp. För kritik associeras ju till moralens väktare, dom som "sitter på höga hästar" och "fördömer pöbeln" för att inte vara tillräckligt goda. Så vi ser här att människans tankeliv bygger på associationer. Om man får lära sig att associera och binda samman kritik och översitteri som samma sak, då blir det direkt vädligt svårt att både kunna ge såväl som att ta kritik.

Att ge kritik kan vara men behöver inte vara detsamma som en kränkning. Det beror på vad man säger. Men vår extrema syn på jämlikhet - som verkar ha mer eller mindre religiösa proportioner - tycks inte kunna se skillnad på att ge sin syn på saken och att förolämpa. Med andra ord så verkar det som att vår extrema tro på jämlikhet gör oss oförmögna att kunna relatera till varandra på ett normalt sätt. Vi accepterar inte att vi är olika och ojämlika och istället försöker vi att relatera till varandra som om vi alla vore jämlika och effekten av detta blir en slags dold intolerans mot skillnader.

Så eftersom det inte ger oss goda relationer så tycks det vara något som inte stämmer med jämlikhetsideologin. Först och främst måste vi ju fråga oss vad vi menar med jämlikhet till att börja med. Begreppet används väldigt fritt och generaliserande. Om vi menar lika lön för lika arbete, då skulle vi kunna hellre tala om rättvisa löner snarare än jämlikhet. Om vi menar att män och kvinnor ska ha lika stora chanser eller möjligheter till utbildning då är det redan ett omöjligt mål eftersom det inte finns någon "generell kvinna" eller "generell man" som alltid passar i mallen. Det finns skillnader i intelligens och begåvning mellan män. Det finns också skillnader i intelligens och begåvning mellan kvinnor. Menar vi att jämlikhet är att män och kvinnor ska ha samma möjligheter till jobb och utbildning? Eller menar vi att jämlikhet ska rasera det patriarkala samhället som vi levde i "förr"? Eller menar man att alla är likadana - trots att alla är olika?

Debatten ligger i händerna på de politiskt korrekta och som jag påtalade i min tråd om politisk korrekthet så bygger den politiskt korrekta moralen på universalism. Samma hat som jämlikhetsivrarna har mot sk högfärdiga personer tycks existera mot de som motsätter de politiskt korrektas moraliska universalism (eller totalitärism) och en av de effekter som blir av deras härjningar är att människor inte vågar säga sin mening för den uppfattas som en konfrontation, en orsak till konflikt.