Barndomen bye-bye
Moderator: Moderatorgruppen
Jag är vuxen. Tror jag har varit det sen jag var 23 och plötsligt kände mig uråldrig i jämförelse med alla jämnåriga. Hade arbetat mig igenom helvetet på jorden då och var på väg tillbaka. Sargad, med blödande sår. Bar en enorm ryggsäck av upplevelser som hade tvingat mig bort från barndomens lätta steg och glada hoppsasteg. Jag var inte längre naiv, såg att ingen kommer ge mig lycka om jag inte fixar det själv. Ingen kan skydda mig, förutom jag själv. Ingen kan ta hand om mig, förutom jag själv. Jag gör mitt eget liv. En insikt som är både tung och befriande att bära.
Men att lämna barndomen bakom sig och bli vuxen behöver ju inte innebära att man överger barnet inom sig. Det finns där ändå. jag har alla åldrar inom mig, alla små desse som måste få lite utrymme då och då och komma fram. Att bli vuxen måste heller inte innebära att man slutar utvecklas eller anser sig färdigutvecklad, det hoppas jag man gör hela livet.
Tycker vi har en osund rädsla för orden vuxen, medelålder och "att bli gammal" idag. varför är det så viktigt för gängse 20- och 30-åring att inte bli vuxen?
Tycker vi har en osund rädsla för orden vuxen, medelålder och "att bli gammal" idag. varför är det så viktigt för gängse 20- och 30-åring att inte bli vuxen?
Tycker vi har en osund rädsla för orden vuxen, medelålder och "att bli gammal" idag. varför är det så viktigt för gängse 20- och 30-åring att inte bli vuxen?
Det är inte osunt om man mår bra av att acceptera den man är.
Jag har genom livet haft en svår 'ångest' för att jag ser så jäkla ung ut.
idag mår jag bra av att vara den jag är i 'mognad', jag anser mig inte vara vuxen eller barn utan en människa som har olika uppgifter här i livet. Sen när man åldras, så är det väldigt roligt att se hur äldre börjar leka igen. Man behöver inte lägga sig på ett barns nivå mental, men man hittar leken i det man gör.
-
- Inlägg: 1674
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
Jag kände mig "uråldrig" när jag var en sådär 13-14 år, vilket sannolikt hade att göra med "upplevd" ansvarsbörda. Vuxenhet och ansvar har ju någon slags koppling. Känner mig på vissa sätt yngre nu (som trettioåring), då jag inte har så mycket som "tynger" mig utan lever ett ganska avslappnat och hyfsat sorglöst liv. Men däremot så expanderar ju hela tiden antalet erfarenheter som man har haft och ens kapacitet att lösa nya "problem" eller situationer.
På många sätt känner jag mig mindre "tantig" idag än när jag var yngre. Rent kroppsmässigt/utseendemässigt osv så åldras jag, fast inte i den utsträckning som man skulle kunna förvänta sig då jag fortfarande ser ut som ... 23 kanske. Vilket jag ser som en slags lycklig kompensation för en relativt obefintlig tonårsperiod då jag inte riktigt riktigt kunde "leva ut" min tonårsaktighet. (Nu får jag lite "extra" tid att vara barnslig på.)
Samtidigt tycker jag att det finns något fint med vuxenhet. Fint på riktigt alltså, ungefär som man betraktar barndom som något fint. Det är en fin period i livet när man kan ta hand om andra och sig själv och inte har så mycket beroende. Man har mer möjligheter att forma sin tillvaro.
På många sätt känner jag mig mindre "tantig" idag än när jag var yngre. Rent kroppsmässigt/utseendemässigt osv så åldras jag, fast inte i den utsträckning som man skulle kunna förvänta sig då jag fortfarande ser ut som ... 23 kanske. Vilket jag ser som en slags lycklig kompensation för en relativt obefintlig tonårsperiod då jag inte riktigt riktigt kunde "leva ut" min tonårsaktighet. (Nu får jag lite "extra" tid att vara barnslig på.)
Samtidigt tycker jag att det finns något fint med vuxenhet. Fint på riktigt alltså, ungefär som man betraktar barndom som något fint. Det är en fin period i livet när man kan ta hand om andra och sig själv och inte har så mycket beroende. Man har mer möjligheter att forma sin tillvaro.
Instämmer med Marko.
Vill gå lite längre o säga; att det är i leken vi skapar oss en mening och lagbundenhet om än bara för stunden. En lek kan ju iofs hålla i sig länge; en passion för ett fotbollslag, en fascination för en vetenskap, ett intresse för bilar, utövandet av någon idrott etc. är ju alla exempel på lekar som inte tvungetvis är bundna till ögonblicket.
På samma sätt är religion och tro en typ av lek där leken gör anspråk på att innefatta allt och alla. Tyvärr tror jag många (även rationellt) religiösa skulle ha svårt att erkänna det, men å andra sidan erkänner nog inte det mest inbitna fanet av ett fotbollslag det heller.
Hur mycket man än slukas upp av en lek tror jag dock att barn och äldre har lättare att släppa den cyniska (och korrekta) inställningen att leken trots allt bara är en lek och inget absolut.
Läste en vers från den judiska Sången om Pärlan som jag tycker passar in på det du säger. Den gick så här;
Som ordagrant översatt till svenska blir
Tycker den fångar tanken om övergången från barn till människa och sedan från människa till övermänniska. Där själen först stiger ner från "det lekande barnet" till "den cyniska människan" och slutligen upp till den "lekande övermänniskan". Kanske Nietzsche inspirerats av versen?
Lite kul är att se hur versen har tolkats och översatts till engelska till den betydligt mer pretentiösa och religiösa formen;
Här finns inte den tolkningen som jag läser in i texten. Här handlar det snarare om att trilla från himmelen och sedan uppstiga just dit igen. (Tolkningen ska tydligen ha gjorts av den amerikansk-judiske poeten Tony Kushner. Kanske han missat insiktsfullheten i hans egen religion/kultur för att vinna poäng bland hans kristna landsmän?)
Vill gå lite längre o säga; att det är i leken vi skapar oss en mening och lagbundenhet om än bara för stunden. En lek kan ju iofs hålla i sig länge; en passion för ett fotbollslag, en fascination för en vetenskap, ett intresse för bilar, utövandet av någon idrott etc. är ju alla exempel på lekar som inte tvungetvis är bundna till ögonblicket.
På samma sätt är religion och tro en typ av lek där leken gör anspråk på att innefatta allt och alla. Tyvärr tror jag många (även rationellt) religiösa skulle ha svårt att erkänna det, men å andra sidan erkänner nog inte det mest inbitna fanet av ett fotbollslag det heller.
Hur mycket man än slukas upp av en lek tror jag dock att barn och äldre har lättare att släppa den cyniska (och korrekta) inställningen att leken trots allt bara är en lek och inget absolut.
Man behöver inte lägga sig på ett barns nivå mental, men man hittar leken i det man gör.
Läste en vers från den judiska Sången om Pärlan som jag tycker passar in på det du säger. Den gick så här;
Mipney ma,
mipney ma
yoredo ha-neshomo?
Me-igro romo
le-viro amikto...
Ha-yerido tsoyrekh aliyo hi.
Som ordagrant översatt till svenska blir
Varför varför
steg själen ner?
Från den höga höjden
till den djupa avgrunden...
Nedstigandet skedde för uppstigandets skull.
Tycker den fångar tanken om övergången från barn till människa och sedan från människa till övermänniska. Där själen först stiger ner från "det lekande barnet" till "den cyniska människan" och slutligen upp till den "lekande övermänniskan". Kanske Nietzsche inspirerats av versen?
Lite kul är att se hur versen har tolkats och översatts till engelska till den betydligt mer pretentiösa och religiösa formen;
Why did the soul, tell me this,
Tumble from Heaven to the Great Abyss?
The most profound descents contain
Ascensions to the heights again...
Här finns inte den tolkningen som jag läser in i texten. Här handlar det snarare om att trilla från himmelen och sedan uppstiga just dit igen. (Tolkningen ska tydligen ha gjorts av den amerikansk-judiske poeten Tony Kushner. Kanske han missat insiktsfullheten i hans egen religion/kultur för att vinna poäng bland hans kristna landsmän?)
transversal skrev:Samtidigt tycker jag att det finns något fint med vuxenhet. Fint på riktigt alltså, ungefär som man betraktar barndom som något fint. Det är en fin period i livet när man kan ta hand om andra och sig själv och inte har så mycket beroende. Man har mer möjligheter att forma sin tillvaro.
Det var väldigt fint skrivet!
Tycker vi har en osund rädsla för orden vuxen, medelålder och "att bli gammal" idag. varför är det så viktigt för gängse 20- och 30-åring att inte bli vuxen?
Det är ju du som definierar de orden som negativa när du skriver så, men okej kan nog se vad du menar.
Att säga att man är rädd för att bli äldre bottnar i grunden att man är rädd och ängslig för att leva. Vilket i sin tur tyder på att man står i förfogande över att påverka vilken riktning ens liv ska ta. Man är fri helt enkelt. Sen väljer man att kalla detta för rädslan att bli äldre. Antagligen för att det känns enklare och mindre utelämnande än att säga att man har ångest för att finnas till. Jag tror det är bättre att vara ärlig mot sig själv, och sanningen är ju egentligen inte så negativ den kan låta när man först ser den.
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5809
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Jag tror också på den lekande övermänniskan. Pippi Långstrump är vad jag avser med övermänniska. Den här artikeln är så bra. Visserligen är den lång, men den är lättläst och läsvärd. http://www.vr.se/huvudmeny/arkiv/2000/t ... 00609.html
Jag tror också på den lekande övermänniskan. Pippi Långstrump är vad jag avser med övermänniska. Den här artikeln är så bra. Visserligen är den lång, men den är lättläst och läsvärd. http://www.vr.se/huvudmeny/arkiv/2000/t ... 00609.html
Har läst den också Riktigt bra tycker jag. Har haft det perspektivet när jag läst Nietzsche och tolkningen tycker jag håller. Har iofs bara läst "Så talade Zarathustra".
-
- Inlägg: 1674
- Blev medlem: 24 nov 2008 22:21
- Ort: Göteborg
Euklides skrev:Jag tror också på den lekande övermänniskan. Pippi Långstrump är vad jag avser med övermänniska. Den här artikeln är så bra. Visserligen är den lång, men den är lättläst och läsvärd. http://www.vr.se/huvudmeny/arkiv/2000/t ... 00609.html
Har läst den också Riktigt bra tycker jag. Har haft det perspektivet när jag läst Nietzsche och tolkningen tycker jag håller. Har iofs bara läst "Så talade Zarathustra".
Det är en jättebra intressant artikel.
Övermänniska-idealet tilltalar mig inte personligen och har aldrig gjort det. Idealet är för likriktat, det tar inte hänsyn till oss som individer. Det är dessutom något kristet över att försöka göra sig av med de djuriska instinkterna hos en själv (såsom i detta fallet moral etc). Tror personligen mer på att lära känna sig själv (och världen) och hitta jämvikten mellan kaos och ordning.
Varje försök att förenkla och likrikta människan och människor ser jag som beskärning av hennes verkliga kapacitet och diversitet. De "ideal" som Nietzsche målar upp har inte mer validitet än andra slumpmässigt utvalda ideal ur människans stora förråd av potentiella ideal.
Nietzsche utgjorde antagligen en motkraft i en tid som präglades av helt andra värderingar än de han uttrycker, han är viktig som kritiker, men det han har skapat är en motsats till det han upplevde fanns då, och motsatser är sällan bra lösningar. Han vill gå hela vägen till "dionysisk". Varför skulle sanningen ligga just där, nästan alla extremer vänder förr eller senare till sin motsats?
"Som övermänniska låter hon sig inte definieras utifrån, utan bara genom sin egen självkänsla."
Allt detta är extremer. De är helt enkelt reaktioner på en rådande samhällsordning. Reaktioner är sällan ett uttryck för en människas fullständiga varande därför att konflikter och reaktioner polariserar. Det finns ett tredje alternativ, och det är att blanda. Det tredje alternativet är för det mesta det mest intressanta i de flesta konflikter.
Frågan är om det behövs mer "dionysos" i samhället idag? Behövs det mer "övermänniskor" som lyssnar bara till sig själva? Är samhället för likriktat just här, just idag?
För mycket kaos och vi kan inte se något mönster = uttråkning. För mycket ordning och vi tycker tillvaron är förutsägbar = uttråkning. Det som ger oss glädje/spänning/livskraft tycks snarare vara "lagom" komplexitet, lagom blandning av apollo och dionysos för oss som individer...
Euklides skrev:Tycker vi har en osund rädsla för orden vuxen, medelålder och "att bli gammal" idag. varför är det så viktigt för gängse 20- och 30-åring att inte bli vuxen?
Det är ju du som definierar de orden som negativa när du skriver så, men okej kan nog se vad du menar.
Att säga att man är rädd för att bli äldre bottnar i grunden att man är rädd och ängslig för att leva. Vilket i sin tur tyder på att man står i förfogande över att påverka vilken riktning ens liv ska ta. Man är fri helt enkelt. Sen väljer man att kalla detta för rädslan att bli äldre. Antagligen för att det känns enklare och mindre utelämnande än att säga att man har ångest för att finnas till. Jag tror det är bättre att vara ärlig mot sig själv, och sanningen är ju egentligen inte så negativ den kan låta när man först ser den.
Därför att bli vuxen som att det vore en egenskap man bär är nonsens. Det betynger oss och ålägger oss något abstrakt som inte är definierat.
Kan ni definiera 'vuxen'?
Min definition är att man är "vuxen" sin situation. Dvs man kan hantera en situation, inte till det bästa eller enligt något annat sådant krav. Utan att man inte skyggar situationen utan kan verka i enlighet med sin integritet, eller ta plats med sin förförståelse eller sina attityder. Då kan även "barn" kan vara vuxna, i specifika situationer. I en sådan definition så slipper man att sätta det här "barn" som ett slags normativt begrepp utan kan behålla det som en deskription, över att man inte är gammal, inte är fullvuxen, har pubertetens förändringar kvar osv osv.
Så min analys är tvärt emot din Euklides. Även om jag ser värde i vad du säger.
Jag menar nämligen att det folk fasar är just det här odefinierade. De vet helt enkelt inte vad vuxen skulle innebära. Och får då en ångest, inte rädsla, vilken de inte vet vad de skall göra av. Således så söker de enbart bevara, sin tidigare identitet. De kommer att hålla kvar vid det kända före att gå till det okända. Jag menar se på barn, de vill ta ansvar, de vill lära sig, de vill bli vuxna sin situation. Att vi förlorar det har att göra med det negativa sociala klimat vi verkar i.
Betänk också det som ställdes som fråga här; har ni lämnat barndomen. Det implicerar: lämnat "till", där 'till' är det som negerar 'barndomen'. Dvs den region som utesluter barndom. Vart går vi då? Till att vara vuxna? Är då vuxet något annat än negationen av barndomen? Är det inte det så är det helt godtyckligt vad som är vuxet. Och om det är något annat, vad skiljer barndomen och vuxendomen åt? Vad är det för region, eller gräns, som utverkar skillnaden?
Jag säger istället att det är inte så att vi lämnar något, däremot förändras barndomen. De lekar, som mycket riktigt diskuterats som lärande, vi befattar oss med försvinner och ersätts av "verklighet". Eller "jobb". Där säger vi inte att vi leker, för vi skall inte lära, utan vi skall göra. För att göra måste ett "för" ta plats. Så vad vi säger är att när vi inte leker så har vi redan ideal, vi har lärt och kan, och det återstår bara att göra. Men de flesta vet alls inte varför de gör, vad de bör osv.
Om man också betänker vad "neverland" innebär så tycker jag man måste erkänna att härmningen som ofta konstituerar leken inte bara söks göras verklig genom att man härmar det yttre, genom mig själv som den andre, så söker jag det som är internaliserat, det som är idealen, eller rationaliteten.
Ni har väl alla sätt hur barn inte bara tar sig för att ändra rösten, utan intar poser, och faktiskt lyckas uppbåda till synes precis lika riktig irritation som modern de härmar när de skall fostra ett yngre syskon eller liknande.
Vad är det då som tar plats? Är det så att barnet når det där universellt absoluta värdet som modern häftat vid till för att nå sin attityd? Eller är det så att en rationalitet danas, och att det som sker i barnets härmande av det internaliserade är att ett värde tas som ideal inför rationaliteten och därmed nås attityden som visas i känslan (den vi trodde som verklig även hos det härmande barnet).
I en sådan syn på fenomenet så är leken sättet vi når världen på. Och vad man kan säga då är inte att neverland blivit flytt, dvs platsen där vi projicerar våra idéer och föreställningar. Nej snarare har det blivit för verkligt. Projiceringen av tankar och frågeställningar om världen som konstituerar fantasin har blivit för verkliga. Barnet är borta för att illusionen tog över. Inte för att "man blev vuxen och glömde leka/fantisera". Tvärt om är fantasin för verklig. Och man har förlorat relationen med fantasin som en fakultet och den börjar leva sitt eget liv. De här värdena som jag menar att barnet får av den som den härmar har övertagit som reifierade objekt, absoluta universella, istället för relaterade till de facto situation.
Genom en sån här modell som presenteras ovan behöver vi varken naivt söka barnet, då barnet är bara en kortare version av en vuxen. Vi behöver heller inte komplicera vuxenförhållandet som något absolut alla når. Utan vuxen blir en relation genom vilken vi står i mot världen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
För att ge er en idé om hur Nietzsche enligt mig bör läsas och förstå skall jag göra en allegori av en annan tes han driver för att förklara hur "övermänniska" och "dionysiskt" når värde hos Nietzsche.
Han talar ju om en feminisering av Europa. Och för många kan detta ses som klassisk misogyn hållning som söker nedvärdera det kvinnliga (vilket är fullt förståeligt med tanke på många av de andra utsagorna om kvinnor som N gör). Men det man måste ta fasta vid här är det som följer. Varför är feminiseringen dålig? Det blir likriktning. Och viktigt att inte förglömma. Kvinnan förlorar sin makt. När det sker en feminisering är det mannen som blir feminin. Och på vems bekostnad sker det? Enligt N så trängs alltså kvinnans arenor för påverkan och influenser undan av att mannen blir feminin och övertar hennes "egenskaper". Vidare så skall man förstå det utifrån att feminiseringen är en verkan av ett fysiskt svagare kön. Men fysisk svaghet skall inte tolkas som svaghet per se. Svaghet per se är att inte utverka sin vilja. Svagheten är ett faktum, och varför den inte passar mannen, i sin feminiserade gestalt, är för att det är svaghet per se före svaghet som faktum. Dennes förhållande till det feminina är alltså inte som kvinnans förhållande till det feminina. Och just genom det här så är det främst en förlust för kvinnan före mannen.
Så skall också detta med övermänniska och dionysiskt utläsas. Övermänniskan behöver inte vara den som överlever, det är alltså ingen biologism hos Nietzsche. Det har absolut inget med en socialdarwinism att göra. Nej övermänniskan kan vara den svaga parten som går under när människan visar sig mer livsduglig. Det dionysiska har sitt värde i relation till det apolloniska. Det är på grund av tidigare brott som vi nu måste söka det. Det är för att bröderna har kämpat ut och den ena står i fördel över sina subjekt människorna som det måste sökas. Precis som med feminiseringen av Europa gör gällande. Det är diversiteten som är målet, men en i-sig, diversitet, eller som viljande vilja.
Han talar ju om en feminisering av Europa. Och för många kan detta ses som klassisk misogyn hållning som söker nedvärdera det kvinnliga (vilket är fullt förståeligt med tanke på många av de andra utsagorna om kvinnor som N gör). Men det man måste ta fasta vid här är det som följer. Varför är feminiseringen dålig? Det blir likriktning. Och viktigt att inte förglömma. Kvinnan förlorar sin makt. När det sker en feminisering är det mannen som blir feminin. Och på vems bekostnad sker det? Enligt N så trängs alltså kvinnans arenor för påverkan och influenser undan av att mannen blir feminin och övertar hennes "egenskaper". Vidare så skall man förstå det utifrån att feminiseringen är en verkan av ett fysiskt svagare kön. Men fysisk svaghet skall inte tolkas som svaghet per se. Svaghet per se är att inte utverka sin vilja. Svagheten är ett faktum, och varför den inte passar mannen, i sin feminiserade gestalt, är för att det är svaghet per se före svaghet som faktum. Dennes förhållande till det feminina är alltså inte som kvinnans förhållande till det feminina. Och just genom det här så är det främst en förlust för kvinnan före mannen.
Så skall också detta med övermänniska och dionysiskt utläsas. Övermänniskan behöver inte vara den som överlever, det är alltså ingen biologism hos Nietzsche. Det har absolut inget med en socialdarwinism att göra. Nej övermänniskan kan vara den svaga parten som går under när människan visar sig mer livsduglig. Det dionysiska har sitt värde i relation till det apolloniska. Det är på grund av tidigare brott som vi nu måste söka det. Det är för att bröderna har kämpat ut och den ena står i fördel över sina subjekt människorna som det måste sökas. Precis som med feminiseringen av Europa gör gällande. Det är diversiteten som är målet, men en i-sig, diversitet, eller som viljande vilja.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det är en jättebra intressant artikel.
Övermänniska-idealet tilltalar mig inte personligen och har aldrig gjort det. Idealet är för likriktat, det tar inte hänsyn till oss som individer. Det är dessutom något kristet över att försöka göra sig av med de djuriska instinkterna hos en själv (såsom i detta fallet moral etc). Tror personligen mer på att lära känna sig själv (och världen) och hitta jämvikten mellan kaos och ordning.
Varje försök att förenkla och likrikta människan och människor ser jag som beskärning av hennes verkliga kapacitet och diversitet. De "ideal" som Nietzsche målar upp har inte mer validitet än andra slumpmässigt utvalda ideal ur människans stora förråd av potentiella ideal.
Nietzsche utgjorde antagligen en motkraft i en tid som präglades av helt andra värderingar än de han uttrycker, han är viktig som kritiker, men det han har skapat är en motsats till det han upplevde fanns då, och motsatser är sällan bra lösningar. Han vill gå hela vägen till "dionysisk". Varför skulle sanningen ligga just där, nästan alla extremer vänder förr eller senare till sin motsats?
"Som övermänniska låter hon sig inte definieras utifrån, utan bara genom sin egen självkänsla."
Allt detta är extremer. De är helt enkelt reaktioner på en rådande samhällsordning. Reaktioner är sällan ett uttryck för en människas fullständiga varande därför att konflikter och reaktioner polariserar. Det finns ett tredje alternativ, och det är att blanda. Det tredje alternativet är för det mesta det mest intressanta i de flesta konflikter.
Frågan är om det behövs mer "dionysos" i samhället idag? Behövs det mer "övermänniskor" som lyssnar bara till sig själva? Är samhället för likriktat just här, just idag?
För mycket kaos och vi kan inte se något mönster = uttråkning. För mycket ordning och vi tycker tillvaron är förutsägbar = uttråkning. Det som ger oss glädje/spänning/livskraft tycks snarare vara "lagom" komplexitet, lagom blandning av apollo och dionysos för oss som individer...
Jag ser det inte som om han menar att vi kan bete oss hur som helst mot varandra, utan snarare att det inte finns några belägg för en allmängiltig morallära som är skriven i sten. Övermänniskan menar han skapar värden och därmed också moraliska värden och han poängterar också att själen (som jag tolkar som det undermedvetna) är en bra guide för dessa värden. Och om du nu talar om moral som naturligt, så antar jag att du ser kopplingen.
Att det skulle vara likriktat ser jag inte heller. Jag ser inte att han ger några bestämda nya värden som övermänniskan skapar, utan att det är ju det som är grejen, att hon skapar dessa själv.
Allmänt läser jag in i Nietzsche's filosofi att man har rätten att välja och skapa sina egna värden. Man måste inte tvungetvis, men att om man endast apar efter andra och sätter sig över dem som skapar sina egna värlen, gör man bort sig lite. Personligen ser jag hans texter som ett sätt att peppa dem som trots allt vågar ta steget ut och inte slaviskt följa någon ideologi, därav det hårda tonläget mot "de rättrogna".
Sen menar jag också att det inte är uteslutet att det blir konflikt mellan olika "anhängare" av hans filosofi. Det är inte som om att han sätter ut en mall som man kan följa och sen kalla sig övermänniska. Jag tror absolut också att många kan tolka in helt knasiga versioner av övermänniskoidealet.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 33 och 0 gäster