Glad utan att något yttre behöver hända?

[Cosmic philosopher]

<object><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/FHBkyrcDE5U?version=3"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowScriptAccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/FHBkyrcDE5U?version=3" type="application/x-shockwave-flash" allowfullscreen="true" allowScriptAccess="always" width="640" height="390"></object>

Frågor:

1)Vad har ni för tankar,åsikter och kommentarer om videon ovan?

2)Är det möjligt att vara/förbli glad utan att "något(i det yttre) behöver hända"? Och i hur stor grad i så fall? Måste det till någon "yttre händelse" för att kunna känna sig glad?  Är det möjligt att vara/förbli glad utan att ens begär ännu inte blivit tillfredställda? Är det möjligt att vara/förbli glad oberoende av vad som händer runt omkring en/situation?

[J R Auk]

Jag tror att det är det. Men.....

Men......

Men............

Alltså kolla på den här världen. Vill du må bra i den? Vill du vara lycklig i den? Måste det inte till någon sån där förklaring som att "allt är ett personligt arbete, och lider man är det tecken på att man inte är klar med X"?

Jag ser varje dag konkreta saker som får mig att vilja: A ta diskussionen för att avtäcka fenomenet. B slå ihjäl fanskapet som rider rygg på andras ansträngningar.

Själv håller jag på och kultiverar ondska och hat eftersom kultivationen av kärlek och välvilja inte har gjort någonting mot den allt större perversionen samhället kommit att ta sig form som i mina ögon.

Är det fel? Skall jag försöka vara glad? Skall jag försöka vara välvillig? Även om individer jag möter inte personligen upprätthåller skiten så gör dem det som en del av en massa, så som jag (därav skall även jag förstöras). Så varför skulle jag inte göra exempel så lätt av andra? Dvs bedöma dem som del av det som upprätthåller det jag ser som mer och mer perverterat?

För övrigt är det ju just det här jag hävdat. Man kan styra det här. Men frågan kvarstår. Är det meningsfullt? Som han säger, "be continous spellbound", är det vad vi vill ha? Skall vi skita i resten? Vart är empatin? Skall man byta andra mot sig själv?

Det här en ytterst öppen fråga för mig så tro inte att jag inte vill diskutera den. Jag berättar bara om hur jag praktiserar mina tankar framför att bara sitta och kontemplera dem som möjligheter.

[Algotezza]

Det är väl som skrattyoga...

/Algotezza

[J R Auk]

Vad är som skrattyoga?

Skall du hålla på så här så sluta ställ dem där frågorna!

[Algotezza]

Vad är som skrattyoga?

Skall du hålla på så här så sluta ställ dem där frågorna!

Har du kollat rubriken:




Glad utan att något yttre behöver hända?

Det är vad skrattyoga handlar om. Skratta och därmed bli glad utan yttre anledning.

Och om nu min kommentar faller utanför det innehåll som konkret finns i tråden - bör man kanske byta rubrik?


Vad är det för frågor jag skall sluta ställa?

Mig fattar nada...




/Algotezza

[Justin Case]

Jag föreslår att vi ser på frågan utifrån två situationer som många människor kan känna igen sig i: 1) sällskapsspel och 2) anställningsintervjuer. Sällskapsspel kan bytas ut mot dataspel eller annat roligt sysslande för den som vill, anställningsintervjuer kan bytas ut mot tentor eller andra viktiga prestationsfokuserande situationer för den som vill, men jag ska för enkelhets skull ta nämnda två exempel som utgångspunkter.

De flesta som spelar sällskapsspel spelar sällskapsspel inte så mycket för att vinna, utan framför allt för att ha roligt. Den som spelar sällskapsspel för att vinna brukar inte få det lika roligt som den som gör det för att ha roligt (det är mitt intryck).

De flesta som vill ha ett jobb brukar under anställningsintervjun vara mer måna om att få jobbet än om att ha roligt under själva anställningsintervjun. (Om ni vill ha exempel på hur en arbetssökande som är alltför lite inriktad på att verkligen få jobbet kan tänkas prestera i en anställningsintervju, kolla in "Ernst" (spelad av Johan Rheborg) i "Fyra nyanser av brunt", en jeppe som söker jobb på en bank och som under anställningsintervjun knappt gör något annat än dillar om hur vacker bankbyggnaden är och tycks helt ointresserad av att försöka framställa sig i god dager.)

Vårt liv kan förenklat delas in i dessa två typer av situationer: situationer där vi i första hand vill ha roligt i stunden, och situationer där något mer långsiktigt än att ha roligt i stunden är vårt primära fokus.

Om man kan kombinera roligt-känslan i sällskapsspelet med den totala hängivenhet (helt inriktad på att få jobbet) man kan drivas av under en viktig anställningsintervju, kan man uppnå både lycka i stunden och ett även långsiktigt lyckligt liv. En del verkar ha den här förmågan. Andra kan nog öva upp den.

Fällan många new-age-typer går i är att de går in för att ha roligt i stunden på bekostnad av sina möjligheter att skapa en så bra framtid som möjligt. De missar att försöka förena dessa två.

Jag tror att det går att förena dem.

Dock finner jag det svårt, men jag tror att det kommer att bli mycket lättare att förena dem i en relativt nära framtid, när man lärt sig styra mer kontrollerat hur hjärnan fungerar, styra in den på lyckligare banor, utan att för den skull kompromissa med dess förmåga att fatta bra beslut och få kroppen att bete sig på ett sätt som främjar även framtida lyckonivåers maximerande.

Därför ser jag "var lycklig nu av egen kraft"-idéer (som den skaparen av denna tråd föreslår) som en mycket tillfällig lösning, tills teknikutveckling och medicinsk utveckling gjort jobbet åt oss. Jag är mycket tveksam till att det är värt att ägna så mycket kraft åt en tillfällig lösning, när tekniken ändå kommer att lösa problemet åt oss ganska snart (såvida mänskligheten inte går under innan dess, något vi kan påverka sannolikheten för!). Jag tror att det är bättre (för oss som lever nu i denna tid, år 2011) att ägna all sin kraft åt att skapa friendly AI istället, för att på så sätt maximera den förväntade framtida lyckonivån för oss, snarare än att ha så fasligt bråttom att vara så fasligt lyckliga nu redan. I den meningen är jag med J R Auk.

Däremot, J R Auk, delar jag inte din syn att man, bara för att världen är eländig idag, skulle göra klokt i att avstå från lycka idag. Du frågar "Vill du vara lycklig i den här världen?", och mitt svar är faktiskt "Ja - såvida det inte försämrar mina långsiktiga framtidutsikter!". Visst, mänskligheten sådan som den är idag ställer till med mycket skit, det håller jag med dig om, men det innebär inte automatiskt att man måste avstå från lycka. Endast om valet att "avstå från lycka nu" är vad som - och inte bara vad som, utan det enda som - gör att man kommer att handla på det sätt som kan förväntas förbättra världen maximalt, bör man avstå från "lycka nu". Jag är inte alls säker på att det verkligen är fallet. Tvärtom ser jag mycket som talar för att man, genom att finna lycka i sin "mission att förbättra världen", drivs av denna lycka, får kraft av denna lycka, till att förbättra världen desto effektivare, får världen att bli bättre just tack vare att man är lycklig i sitt förbättrande av den.

Istället för att tänka "fan vilken jävla värld, den måste jag förbättra, och jag tänker inte vara lycklig förrän jag gjort det, det vore att förneka hur jävlig världen är", kan man tänka "fan vilken jävla värld, men tänk hur underbar jag kan göra den, tänk vad underbart det kommer att vara när jag gjort det, nu gör jag vad jag kan för att förbättra den och då är det helt i sin ordning att jag är heltigenom lycklig nu, som belöning för detta mitt goda handlande, och det är helt i sin ordning att jag drivs vidare, av denna lycka, till att fortsätta göra världen bättre och bättre!"

Jag tror alltså på en kombination av å ena sidan den direkt lyckobringande attityden i t.ex. sällskapsspel - den attityd som går ut på att man bara går in för att ha roligt i stunden - och å andra sidan den attityd som lönar sig bäst i t.ex. anställningsintervjuer - attityden att "endast långsiktigt bra resultat räknas" (d.v.s. en fokusering på framtida effekter av ens handlingar, snarare än på hur just nuet känns). Lyckan i nuet har sin funktion i att hålla uppe ens motivation att handla konstruktivt för framtiden, och framtidsinriktningen behövs för att man inte ska förlora sig i lyckan i nuet utan verkligen sträva efter att maximera den sammantagna lyckan över all framtid (inklusive det så kallade "nuet").

Någon självpåtagen askes bara för att "världen är skit" ser jag ingen anledning till, trots att världen naturligtvis idag i mångt och mycket verkligen "är skit". Det finns ingen plats för jämrande och bekymrande, när man inser att lycka kan, och ska, användas som ett redskap för att skapa en bättre värld. Det finns ingen anledning att drivas (till att skapa en bättre värld) av lidande, när man kan drivas (till detsamma, i minst lika hög grad) av lycka istället (och antagligen med bättre resultat även på lång sikt dessutom).

Däremot tror jag inte att maximalt med lycka i nuet är det bästa sättet att få sig att handla maximalt framtidsförbättrande. Antagligen är den optimala lyckonivån för oss under de närmaste 10-30 åren rejält mycket lägre än det. Dock bör vi vara lyckliga. Att vi inte bör vara maximalt lyckliga nu genast betyder inte att vi inte bör vara lyckliga nu genast. Vi bör vara lyckliga nu i sådan grad som får oss att maximera den sammantagna lyckosumman över all rumtid från och med nu och in i evig framtid. Varken mer eller mindre.

[Justin Case]

Det är vad skrattyoga handlar om. Skratta och därmed bli glad utan yttre anledning.

Jag tror skrattyoga kan ha sin plats, för de människor som har svårt för att vara lyckliga på andra sätt. Däremot får det inte bli så att vi lutar oss tillbaka allihop och nöjer oss med att vara lyckliga i stunden, i stund efter stund, hela tiden, år efter år, årtionden efter årtionde (och det oavsett om det sker med hjälp av skrattyoga eller på annat sätt). Då blir inget vettigt gjort (annat än att vara lycklig i stunden), och då går mänskligheten snabbt under (av törst/svält, om inte annat). Några måste ju se till att det finns mat i butikerna, bland annat.

[J R Auk]

Varför bör vi vara lyckliga? Hur argumenterar du för att det värdet ges företräde?

Jag menar känslor motiverar oss. Och vad alla verkar syssla med idag är att helt förbise detta hos känslor och istället bara söka en känsla. Söka lyckan så att man kan slippa bry sig om resten av världen. Och så ser det ut som det gör också. Korruption så långt ögat skådar. Är det inte dags för lite vrede och med det motivation som realiserar att vi rensar upp i det här träsket?

[Johan Ågren]

Jag ser att många människor verkar ha en ytlig och förfelad relation till sina känslor. Det är väldigt ytliga receptorer på den medvetenhet som vi har att agera utifrån om vi ska få något vettigt gjort. Min ångest är många gånger mer rättfärdigad och mer essentiell än några banala lyckorus. Det finns en djupare tillfredsställelse också som inte beter sig nyckfullt och som vakar över min ångest och glädje. Smärtan när vi bränner oss på en platta är inte av ondo. Utan den smärtan så skulle vi allvarligt skada oss själva. Huruvida vi skadar något eller ej är det essentiella, och den medvetenhet som är kopplat till detta är större. Det ger inte glädje, det ger närvaro.

[Justin Case]

Jag ser att många människor verkar ha en ytlig och förfelad relation till sina känslor. Det är väldigt ytliga receptorer på den medvetenhet som vi har att agera utifrån om vi ska få något vettigt gjort. Min ångest är många gånger mer rättfärdigad och mer essentiell än några banala lyckorus. Det finns en djupare tillfredsställelse också som inte beter sig nyckfullt och som vakar över min ångest och glädje.

Den tillfredsställelsen är nog en av många saker som omfattas av min definition av lycka. Om du tycker att det är mer värt att känna ångest än att inte känna ångest, är det nog för att du samtidigt med din ångest känner starkare lycka (du kanske kallar det tillfredsställelse) än vad du känner lidande, åtminstone just när du reflekterar över hur värdefull den "ångest" du känner är. Det är nog lite som att en masochist kan njuta mer än han lider, av att bli utsatt för fysisk smärta. Allt som ger ett lyckoöverskott är bättre än sådant som inte ger ett lyckoöverskott (allt annat lika). Jag är inte alls främmande för att man genom att tidvis känna ångest kan få ett långsiktigt större lyckoöverskott än om man t.ex. skulle blockera ångesten med piller som gör en känslomässigt avtrubbad. Men om ångesten inte gav något positivt (t.ex. i form av den djupa tillfredsställelse du pratar om), då skulle jag inte förstå vad den skulle vara bra för.

Smärtan när vi bränner oss på en platta är inte av ondo.

Jo, smärtan i sig är av ondo. Skulle vi rycka bort handen och akta oss för plattan i samma grad utan att behöva drivas till det av smärta, skulle det vara ännu bättre. Anta t.ex. att man programmerar om människor, genetiskt, till att bara vara lyckliga hela tiden - för det mesta väldigt lyckliga, men att deras lycka sjunker drastiskt (dock inte ända ned till smärta/lidande, utan bara till en mycket lägre lyckonivå) när de bränner sig på plattor eller gör annat som idag skulle orsaka smärta/lidande, och att det då kickar in en stark längtan efter att komma upp till den tidigare, väldigt höga lyckonivån så snart som möjligt, och att den längtan får en att dra bort handen från plattan lika snabbt som om det hade gjort ont. Och att motsvarande skulle gälla alla situationer som idag framkallar och "bör" framkalla smärta. Då skulle vi fungera lika bra som idag, men med den skillnaden att vi vore mycket lyckligare och slapp lida. Vore inte det en förbättring? Slutsats: smärtan när man bränner sig på plattan är av ondo, i den mån den kan ersättas med något med samma funktionalitet (samma överlevnadsfrämjande påverkan på vårt beteende) men som inte alstrar smärta.

Med tanke på att neurologi och genteknik är en unga vetenskaper och med tanke på hur kolossal intelligensexplosion som väntar mänskligheten under detta århundrade i och med Moores lag som leder accelererande i riktning mot en teknologisk singularitet, är det förhastat att avfärda möjligheten att det inom detta århundrade blir möjligt att programmera om människor på ovan föreslagna sätt med lyckat resultat. Det är som om man på stenåldern skulle ha avfärdat möjligheten att man i framtiden skulle komma att bygga mobiltelefoner.

Utan den smärtan så skulle vi allvarligt skada oss själva. Huruvida vi skadar något eller ej är det essentiella, och den medvetenhet som är kopplat till detta är större. Det ger inte glädje, det ger närvaro.

Närvaro har stort instrumentellt värde - som grogrund för glädje/lycka/väbefinnande. Om du tycker om att känna närvaro, är det väl just det som händer: din känsla av närvaro alstrar glädje/lycka/väbefinnande i dig, och därför värdesätter du den.

Jag ser inte poängen med att låta bli att skada (sig eller någon annan), om det inte vore för att det (på sikt) ökade mängden lycka/välbefinnande/glädje eller vad man vill kalla det (eller minskade mängden lidande). Om jag visste att jag och alla andra varelser i världen skulle få lika mycket lycka och lika lite lidande om jag valde att bränna sönder min hand på plattan som om jag valde att låta bli att bränna sönder min hand på plattan, skulle jag inte se någon anledning att låta bli att bränna sönder min hand på plattan. Skulle du?

[Justin Case]

Varför bör vi vara lyckliga? Hur argumenterar du för att det värdet ges företräde?

Jag har en känsla av att jag förklarat det tidigare, men jag ska göra ett nytt försök. Jag tror att du, liksom alla andra, vill vara lycklig, du kanske bara inte kallar det för det. När du tänker på en korrumperad värld, till exempel, känner du dig sämre till mods än när du tänker på en okorrumperad värld. Inte sant? Detta, att du känner dig olika bra till mods beroende på vad du tänker på, är vad som får dig att anse de saker som gör dig bättre till mods att tänka på vara mer eftersträvansvärda än de saker som gör dig sämre till mods att tänka på. Att vara bättre till mods är att vara lyckligare (så som jag definierar lycka). Det är alltså på grund av den lycka du känner vid åtänkandet av det du värdesätter, som du värdesätter vad det nu är du värdesätter. Det du i grunden värdesätter är alltså lycka. Alla de andra värdena är sekundära, eftersom ditt värdesättande av dem förutsätter att ditt åtänkande av dem gör att din lyckonivå stiger (eller att din lidandenivå sjunker), om så bara kanske en aning.

Därför finner jag frågan "varför bör vi vara lyckliga" ganska märklig. Det är uppenbart för mig att alla vill vara lyckliga. En del har dock ganska omständliga metoder för att uppnå lycka - en del av dessa metoder är så omständliga att de skymmer sikten och kan få vissa att inte se att de här metoderna för lycka faktiskt är metoder för lycka och att de i sig saknar egenvärde. Att du föredrar att hålla fast vid din önskan om att världen vore mindre korrumperad, på grund av att åtanken på den önskan gör dig bättre till mods än åtanken på att kasta bort den önskan, det är en sådan "metod för lycka" som jag pratar om ovan. Att du ifrågasätter "lyckomoralen" (den moral jag förespråkar, att man alltid bör göra vad som maximerar överskottet av lycka över lidande) beror på att du känner mer lycka/tillfredsställelse/välbefinnande och/eller mindre lidande/obehag vid tanken på att ifrågasätta "lyckomoralen" än vid tanken på att köpa den. Vilket får ditt ifrågasättande av den att falla på eget grepp.

Det är lite som om jag skulle säga "du säger emot ibland", och du skulle svara "nej, jag säger aldrig emot!"

Jag menar känslor motiverar oss. Och vad alla verkar syssla med idag är att helt förbise detta hos känslor och istället bara söka en känsla.

Känslor (t.ex. längtan efter lycka) motiverar oss till att söka vissa känslor (t.ex. lycka). Jag tycker inte alls att det verkar som att "alla helt förbiser detta hos känslor". Tvärtom är väl de flesta medvetna om att deras längtan efter lycka får dem att söka lycka, till exempel.

Söka lyckan så att man kan slippa bry sig om resten av världen.

Om man väljer att bry sig om världen, är det för att man blir lycklig, eller åtminstone mår bättre (eller åtminstone mindre dåligt), av tanken på att välja att bry sig om världen än av tanken på att välja att inte bry sig om världen. Visst finns det de som söker lycka genom att "stänga ute" världen, men sådant sätt att söka lycka förespråkar jag inte heller. Jag tror att lyckan maximeras på sikt genom att man tar in världen och bryr sig om den, och att man därför bör göra det.

Och så ser det ut som det gör också. Korruption så långt ögat skådar. Är det inte dags för lite vrede och med det motivation som realiserar att vi rensar upp i det här träsket?

Kanske det! Det utesluter inte att anledningen till det skulle vara att det skulle maximera lyckan på sikt. Jag har inte påstått att man ska försöka vara lycklig så snart som möjligt. Lyckan ska maximeras över all rumtid, med andra ord oändligt långsiktigt. Det kan mycket väl tänkas kräva perioder av vrede på kort sikt. Vrede utesluter inte lyckomaximering. Lyckomaximering utesluter inte vrede.