Hur leva om man föds med en defekt essens?

[Dexter Warden]

Jag känner mig så låst, och hur finner man svar i filosofi som saknade kunskap om psykologiska faktorer som vi i dag har? Diagnoser delas ut som godis, men fakta kvarstår: stresshormoner, serotonin, dopamin, etc, verkar vara någonting vi föds med; någonting genetiskt, och någonting som vi alla har olika mycket av.

Min mamma har berättat att måhända hon inte kände den ångest som jag har känt i så många år (trots att jag bara är 18) så levde hon mången år med (hennes ord) "ett slags oro" ("ett slags" är mitt ord som den in i helvetes jävla perfektionist jag är, men "oro" är direktciterat).

Vi kan alltså dra slutsatsen att filosofi kanske inte är svaret för mig, även om jag försöker hämta svar därifrån då mitt självmordsförsök inte gick som jag hade planerat (no pun intended).

Jag har sagt till folk i min omgivning att jag numera fortfarande befinner mig i denna depression där jag ser på livet med ett slags objektiv meningslöshet (vilket jag har gjort sedan jag började fundera över min plats i samhället) men att tankarna på självmord ej längre finnes där, vilket jag tror är en lögn.

Jag har haft ångest över irrelevanta såväl som relevanta saker i många år nu. Jag glider in i en djup depression minst en gång per år, men det som skiljer den deprimerade Dexter Warden från den icke-deprimerade är helt enkelt min oförmåga att kämpa. Ja, kämpa. I verkligheten så dras jag med en ångest och med en likgiltighet som kan liknas vid en oförmåga att känna empati inför min omgivning och hopp inför min egen framtid.

Jag dämpar det här med medicin just nu. Jag tvingas gå på urinprov för att behålla min lägenhet - men är en framtid med bensodiazepiner en framtid över huvud taget? Redan nu så känner jag av toleransökningen, och jag vet att det här endast kan fungera som en temporär lösning, så frågan jag ställer mig är huruvida döden inte är att föredra om jag inte kan leva i den verklighet som jag dessvärre har tvingats in i.

Sartre kan helt enkelt inte ha rätt. Han påstår att människan är fri och föds utan en essens, men hur kan det stämma om jag bestämt hävdar att inte bara miljön har format mig utan att jag även genetiskt är dömd till det här?

Jag tror helt ärligt talat inte att jag försöker finna svar i filosofi som rättfärdigar en fortsatt existens, utan snarare någonting som ger mig mod nog, kanske en insikt, som rättfärdigar självmord trots de negativa konsekvenser som mina anhöriga kommer att få leva med.

Hur länge kan en människa kämpa? Om ingenting är objektivt rätt eller fel, och om moral inte existerar, så vet jag inte vilka beslut jag ska fatta. Jag har så mycket att förlora genom att sabba det för mig själv (min lägenhet) vilket gör att självmord står högre upp på listan än livstidsmedicinering på SSRI/SNRI-preparat.

Jag vet varför jag har ångest, och det beror inte på någon nihilistisk filosofisk insikt, utan snarare är det p.g.a. den essens jag föddes med, och om inte det så är det den miljö, den fosterfamilj, de institutioner, min fader som lämnade oss, min moders missbruk (numera nykterhet), och så vidare.

Det enda sättet för mig att fortsätta en existens är att ta död på ångesten och finna en mening med en fortsatt existens, men varför ta död på ångesten om den i dagsläget är det enda som definierar mig? Alla värderingar jag har säger ingenting om mig annat än om den tid jag är uppvuxen i; den era och de förhållanden som jag har växt upp i.

Att döden är meningslös är självklart för vilken tänkande person som helst, och med det så ser jag - utan att skämmas - ned på religiösa individer som tror på att någonting faktiskt finns efter att ens medvetande slocknar, men livets meningslöshet kräver inte bara en aktiv handling, vilket självmord gör, utan det kräver aktiva handlingar som varar tills min kropp slutligen ger upp. Hur ska jag orka det?

Jag känner mig inte som en del av mänskligheten så mycket som någon som tittar in. Jag känner ingen anledning att gå till skolan annat än att en fortsatt existens kräver gymnasiebetyg.

Jag är vilse i en värld där jag finner mig inkapabel till att göra någonting åt min egen misär, och ändå så har jag kommit så långt ifrån de förhållanden som satte mig i denna situation. 18 år gammal med en minimalistiskt utformad lägenhet efter mina egna önskningar, världens bästa telefon, tablet, dator med två skärmar, en säng utan stolsben. Jag vet inte varför jag fortsätter nämna dessa saker annat än för att förklara att denna materialism inte hjälper mig, men att jag är en del av den.

Nu är det jul om fyra dagar. Släkten. Jag känner mig likgiltig inför den. Allt jag känner är en oro över att min doktor inte kommer att skriva ut mer medicin på fredag, och att nästa självmordsförsök kanske återigen misslyckas och att de då har tillräckligt för att låsa in mig så länge de vill (de kunde inte göra det sist). Mitt självmord misslyckades antagligen på grund av ren överlevnadsinstinkt. Jag skar mig inte tillräckligt djupt, och de piller jag stoppade i mig skulle ha krävt en del alkohol för att ge en mer förödande (eller, för mig, en mer lyckad) effekt. Den nya, än så länge, lagliga "medicinen" Etizolam sägs vid höga doser vara dödlig, och definitivt inom min räckvidd.

Jag är död inombords. Ge mig en filosofi som tar hänsyn till min medfödda essens, eller ge mig förklaringar på att existensen kan föregå essensen och att jag är fri att utan preparat fortsätta en existens i en värld som jag föraktar.

Jag vet inte om det går. De diagnostiserade mig med AS för ett flertal år sedan. Är inte det en medfödd defekt? Evolutionen borde utrotat mig och mina gelikar för längesedan. Måhända att diagnosen, liksom många andra, delas ut som godis så passar allting in på mig. Jag skyr fysisk kontakt och jag isolerar mig själv; än mer när mitt mående försämras. Jag ogillar småprat och hamnar alltid i debatter med värderingar som jag inte så mycket ifrågasätter i sig ("är våldtäkt fel?"), utan jag ifrågasätter snarare varifrån dessa värderingar kommer ifrån, och om de definierar mig eller mitt samhälle.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Finns det fler ord att använda? Finns det en poäng med fortsatt existens om det kräver narkotikaklassade preparat för att ta bort den ångest som så många tänkare före oss inte hade möjlighet till?

Jag vet inte ens varför jag skriver detta inlägg. Begår jag självmord så gör jag det, men inte i dag, och inte i morgon. Livet må vara meningslöst, men så är även döden. Som jag nämnde i början känner jag mig låst. Jag har inget hopp inför en framtid, och jag vill inte vara en parasit på samhället, vilket gör mig till hycklare som vågar kalla mig själv för liberal. Vad är jag? En hycklande, självhatande, människoföraktande individ som är fast i systemet. Jag tillhör ingen flock och ingen flock tillhör mig.

Jag har kämpat så länge, känns det som, för att nå dit jag är, och jag hatar mig själv innerligt över att jag inte är lycklig över att ha kommit hit. Nej, jag tänker inte på andra människor som inte har haft den tur som jag har haft eller har fått den hjälp av samhället som jag slutligen fick, utan jag hatar snarare mig själv över mina tankar p.g.a. att jag borde vara lycklig - eller dö, och döden är meningslös, men likaså ter sig livet där inte ens sex och att festa med folk ger mig tillfredsställelse.

Jag ställer därmed er, och mig själv, frågan om inte självmord vore en lösning; kanske den enda lösningen på mina problem. Jag söker inte sympati från er - jag valde att posta det här på ett filosofiforum av en anledning.

Hur kan jag vara fri att leva mitt liv om jag faktiskt föds med en essens - och inte bara det, utan en defekt sådan?

Notis: Jag vill påpeka att jag inte är någon missbrukare. Jag avskyr effekten av alkohol, har knappt någon erfarenhet av cannabis och definitivt ingen erfarenhet av någonting som inte finns på apoteket. Jag är inte heller, och har aldrig varit, beroende av någonting annat än nikotin.

[Zokrates]

Gör som många andra, försök finna en mening i lidandet och försök stå ut med eländet så länge det nu varar,
tids nog är det över av sig själv helt naturligt och sist men inte minst, hitta ett förbannat intresse som kan
intressera dig livet ut, vad det nu än är.

[Dexter Warden]

Gör som många andra, försök finna en mening i lidandet och försök stå ut med eländet så länge det nu varar,
tids nog är det över av sig själv helt naturligt och sist men inte minst, hitta ett förbannat intresse som kan
intressera dig livet ut, vad det nu än är.

Jag har försökt med det där, men en del av min essens, enligt psykiatrikerna (måhända att de ej använder det ordet), är att jag lätt tappar intresset även om jag för stunden är fullständigt inne i det.

Det är klart att jag har testat RPG-spel så att man har någonting att vakna upp till, men som vanligt så tröttnar jag, liksom jag tröttnar på den ena filosofin efter den andra. Jag är inkapabel till att avsluta någonting vilket gör att de ens djupaste begravda tankarna på ett författarskap går i graven. Jag har försökt leva för litteraturen men finner det lättare att titta om gamla tv-serier för att helt enkelt glömma bort mig själv. Jag har dock inte gett upp på det området. När jag var yngre läste jag konstant och fann nöjet i läsningen som jag aldrig fann i socialiseringen eller konversationerna med de som borde ha varit mina jämlikar. Att läsa finns således i min essens; jag behöver bara finna en väg tillbaka.

Det finns ingen mening i lidandet, vilket är min poäng. Det går inte över av sig själv naturligt. Jag har väntat länge och jag har hållit mig ifrån psykiatrin och medicin just av anledningarna att tankarna på att behöva dem för att överleva är nästan värre än att faktiskt överleva.

[Zokrates]

...
Det finns ingen mening i lidandet, vilket är min poäng. Det går inte över av sig själv naturligt. Jag har väntat länge och jag har hållit mig ifrån psykiatrin och medicin just av anledningarna att tankarna på att behöva dem för att överleva är nästan värre än att faktiskt överleva.

Nej, du måste ju skapa en mening själv i vad det än är, det är min poäng, sedan vadå väntat länge, du skrev
att du var 18 år, en tröst är att tiden flyger iväg fortare än man förväntar sig, vad gäller medicin så håller jag mig
själv enbart till kaffe och ciggaretter, en hel del självsvält blir det dock, även om det kan ifrågasättas, men jag
känner att jag mår bättre av det, böcker är annars en utmärkt syssla om man har den läggningen, för det är
det inte alla som har, så läs vidare. Dock noterade jag att du saknade intresse för sex, gäller det även onani?
Det är annars just sexbiten som ger de allra flesta människor en större mening med tillvaron, så det får mig
att undra hur och varför åtminstonde inte det funkar med eller utan AS, din kropp borde ju spruta av hormoner.

[Dexter Warden]

Nej, du måste ju skapa en mening själv i vad det än är, det är min poäng, sedan vadå väntat länge, du skrev att du var 18 år, en tröst är att tiden flyger iväg fortare än man förväntar sig, vad gäller medicin så håller jag mig själv enbart till kaffe och ciggaretter, en hel del självsvält blir det dock, även om det kan ifrågasättas, men jag känner att jag mår bättre av det, böcker är annars en utmärkt syssla om man har den läggningen, för det är
det inte alla som har, så läs vidare. Dock noterade jag att du saknade intresse för sex, gäller det även onani?
Det är annars just sexbiten som ger de allra flesta människor en större mening med tillvaron, så det får mig
att undra hur och varför åtminstonde inte det funkar med eller utan AS, din kropp borde ju spruta av hormoner.

Jag har försökt men jag har misslyckats och finner därav inte en mening med någonting eftersom att jag hela tiden tröttnar förr eller senare på mitt nystartade projekt.

Jag är väl medveten om att tiden går fort, men trots att jag är 18 så anser jag att 5 års ångest utan slut är att vänta länge. Jag har endast medicinerat - och självmedicinerat - mig själv under en mycket liten del av denna femårsperiod.

Jag slutade röka av hälsoskäl men har köpt cigaretter två gånger på den senaste tiden. Det ger mig en anledning att ta mig ur sängen. Om jag börjar igen det vet jag inte, men jag slutar inte med mitt snus även om det inte ger samma njutning som det en gång i tiden gav, t.ex. "gött med kaffe och snus". Jag är helt oförmögen att känna glädje och känner mig handikappad, nästan lat, men ofrivilligt sådan, vilket är anledningen till att jag ifrågasätter Sartre - inte förkastar honom eller hans doktrin. Tog Sartre hänsyn till evolutionen, och tog Sartre hänsyn till psykologiska faktorer som man föds med? Om han har rätt så är jag fri, men om han har fel så är jag född med en essens som förekom min existens och därav är jag inte fri; således dömd att leva med ångest eller medicinera mig själv för att dämpa den.

Jag blir helt enkelt uttråkad under själva sexakten. Jag är dock inte asexuell, och som kille måste det ut på det ena eller det andra sättet - men jag har aldrig kommit under sex.

[LJUSUPPLEVELSE]

Ge mig en filosofi som tar hänsyn till min medfödda essens, eller ge mig förklaringar på att existensen kan föregå essensen och att jag är fri att utan preparat fortsätta en existens i en värld som jag föraktar.

Jag vet inte om det går.

...Alla bär vi på några helveten...
Problemet med dig är att du är övertygad att du vet exakt vilket helvete du bär på...
Jag är 46 år och känner av mitt helvete emellanåt , men vet inte exakt vad det är för helvete jag lider av...och det är kanske bäst så ...att inte tro att man vet exakt vilket helvete man lider av .
Om du nu bara har ett ben och sitter i rullstol...är du övertygad att det är just detta som gör att du lider?
Skulle du vara aspergare , är du övertygad att det är just detta som gör att du lider?
Var inte så säker , det har inte funkat så bra  hittills.
Prova nya sätt.
Ge fan i datorerna ett tag till att börja med.
Ut och upplev !
Lukten av nybakad bulle , lukten av nyrakat kvinnokön...whatever it takes !
Ändra på ditt sätt att tänka , du har kontroll över dina känslor och tankar om du anstränger dig.
Tita på humor och meditera , motionera.
Ut och njut , eller i värsta fall så får du lida fast på ett nytt sätt !

mvh

[Dexter Warden]

Ge mig en filosofi som tar hänsyn till min medfödda essens, eller ge mig förklaringar på att existensen kan föregå essensen och att jag är fri att utan preparat fortsätta en existens i en värld som jag föraktar.

Jag vet inte om det går.

...Alla bär vi på några helveten...
Problemet med dig är att du är övertygad att du vet exakt vilket helvete du bär på...
Jag är 46 år och känner av mitt helvete emellanåt , men vet inte exakt vad det är för helvete jag lider av...och det är kanske bäst så ...att inte tro att man vet exakt vilket helvete man lider av .
Om du nu bara har ett ben och sitter i rullstol...är du övertygad att det är just detta som gör att du lider?
Skulle du vara aspergare , är du övertygad att det är just detta som gör att du lider?
Var inte så säker , det har inte funkat så bra  hittills.
Prova nya sätt.
Ge fan i datorerna ett tag till att börja med.
Ut och upplev !
Lukten av nybakad bulle , lukten av nyrakat kvinnokön...whatever it takes !
Ändra på ditt sätt att tänka , du har kontroll över dina känslor och tankar om du anstränger dig.
Tita på humor och meditera , motionera.
Ut och njut , eller i värsta fall så får du lida fast på ett nytt sätt !

mvh

Jag använder inte min psykiatriska diagnos som en ursäkt för mitt s.k. "lidande", utan det är mer de kriterier som diagnosen målar upp som de facto beskriver många av mina egenskaper. De val jag gör, t.ex. total isolation, är ett eget val för att jag inte får ut någonting annat än ångest av att mer än då och då umgås med människor; speciellt nya sådana.

Mitt "helvete" som jag "lider" av är inte existentiell ångest då jag vet varför jag existerar (resultatet av slumpmässiga faktorer) och min plats i samhället väljer jag självt. Jag vet därav inte vad för slags "helvete" som plågar mig så annat än möjligen en medfödd defekt som gör att jag får ångest lättare än andra, vilket gör att jag ställer mig frågan huruvida jag föddes med en essens som faktiskt föregick min existens. Jag kan inte välja bort ångesten som har plågat mig av skäl jag inte vet om. Att välja medicinering för att sätta mina serotonin-nivåer i balans, bensodiazepiner som påverkar GABA-receptorerna, leva med min ångest eller helt enkelt välja självmord är de val som jag står inför. Det ena är inte bättre än det andra, måhända att döden ter sig mest meningslös då jag faktiskt inte får uppleva någonting efter döden, men å andra sidan så slipper jag leva med denna ångest.

Det finns säkert saker som jag borde uppleva, men jag betvivlar att vare sig bullar eller kvinnokön är svaren - jag har känt lukten av båda. Jag skulle snarare tro att nya tankar idéer är vad jag behöver; ett nytt perspektiv och ett nytt sätt att se på mitt liv.

[Zokrates]

Med ditt perspektivtänk fick jag bilden av en människa som likt en fluga har fastnat i ett spindelväv och
ju mer denne kämpar för att ta sig loss desto mer fastnar den tills den sitter fast så hårt att endast
döden kan befria den.  :wink:

En sak jag lärt mig är att folk i allmänhet sällan följer råd, om de ens lyssnar på dem. Vad de vill är
att någon lyssnar på dem, precis som vore det en bikt, men vad tror du själv att det lutar åt, dessa nya
perspektiv som skulle kunna fånga dig och dina intressen, kanske ge dig en sorts mening i livet Dexter?

[Dexter Warden]

Med ditt perspektivtänk fick jag bilden av en människa som likt en fluga har fastnat i ett spindelväv och
ju mer denne kämpar för att ta sig loss desto mer fastnar den tills den sitter fast så hårt att endast
döden kan befria den.  :wink:

En sak jag lärt mig är att folk i allmänhet sällan följer råd, om de ens lyssnar på dem. Vad de vill är
att någon lyssnar på dem, precis som vore det en bikt, men vad tror du själv att det lutar åt, dessa nya
perspektiv som skulle kunna fånga dig och dina intressen, kanske ge dig en sorts mening i livet Dexter?

Det har jag också lärt mig, men Sartre hade en poäng när han sade att vi gjorde valet själva hos vem vi valde att ställa frågan, och jag ställde den på ett filosofiforum, så antagligen söker jag ett filosofiskt svar med hänsyn till dagens kunskaper inom psykologi.

Vad menar du? Min utgångspunkt för tråden var att förklara min situation och därmed ställa frågan huruvida jag verkligen är fri eller inte. Filosoferna hade inte dagens kunskap om psykologi som vi i dag besitter, t.ex. hur serotonin-nivåer påverkar oss.

Om jag ville att någon endast skulle lyssna på mig, "som en bikt", så skulle jag inte ha några större problem med att fixa en psykolog.

[Zokrates]

Med ditt perspektivtänk fick jag bilden av en människa som likt en fluga har fastnat i ett spindelväv och
ju mer denne kämpar för att ta sig loss desto mer fastnar den tills den sitter fast så hårt att endast
döden kan befria den.  :wink:

En sak jag lärt mig är att folk i allmänhet sällan följer råd, om de ens lyssnar på dem. Vad de vill är
att någon lyssnar på dem, precis som vore det en bikt, men vad tror du själv att det lutar åt, dessa nya
perspektiv som skulle kunna fånga dig och dina intressen, kanske ge dig en sorts mening i livet Dexter?

Det har jag också lärt mig, men Sartre hade en poäng när han sade att vi gjorde valet själva hos vem vi valde att ställa frågan, och jag ställde den på ett filosofiforum, så antagligen söker jag ett filosofiskt svar med hänsyn till dagens kunskaper inom psykologi.

Vad menar du? Min utgångspunkt för tråden var att förklara min situation och därmed ställa frågan huruvida jag verkligen är fri eller inte. Filosoferna hade inte dagens kunskap om psykologi som vi i dag besitter, t.ex. hur serotonin-nivåer påverkar oss.

Om jag ville att någon endast skulle lyssna på mig, "som en bikt", så skulle jag inte ha några större problem med att fixa en psykolog.

Jag talade om folk i allmänhet, kul ändå att du tog åt dig med tanke på det jag skrev, förmågan att lyssna,
eller som i det här fallet ta till sig skriven information är starkt begränsad överlag...

Såg inte heller nått svar på det jag fetmarkerade, men angående ett filosofiskt svar på din fråga om människan
är fri eller inte oavsett nu eventuella handikapp inräknade, beror ju helt på hur du tolkar frihet, typ frihet från vadå,
ditt genetiska arv, frihet från livet, ansvar, det sociala samspelet, beroenden?

Du är inte fri, du är fast i din kropp och är du i behov av vård är du än mer ofri än om det bara hade gällt
dina basala behov avseende näring och visst skydd, ingen art är mer fri än det som begränsar möjligheter
att alltid kunna göra individuella valmöjligheter när sådana finnes.
Hittade en tråd här på FF om frihet men med få svar, hjälper föga, finns det fler trådar.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8620

Vi har dig, ett direkt resultat av en kopulation mellan dina föräldrar, går vi bakåt tio generationer inkluderar ditt
arv gener från lite över drygt 1000 personer, går vi längre bakåt är du ett resultat i en obruten kedja alltsedan
livet på jorden uppstod, biologiskt betraktat en framgång just i själva överlevnadsvärdet, men gemensamt för
varje däggdjurs avkomma är att just den spermien som blev till vann ett race mot miljarder andra spermier,
på grund av en genetiskt färdig kod, allt annat än fri vilja hos just vinnaren, men ibland blir det fel, som när
en mördarspermie råkar vinna av misstag och vad händer då med den individen, saknar denne till hälften just
en grundläggande överlevnadsinstinkt, det tål att funderas på, går det att kolla genetiskt vilken typ av spermie
man är uppbyggd av? Det händer även att defekta spermier trots allt kommer först in i ägget, men det kan lika
gärna uppstå fel på grund av att ägget är defekt, oftast på grund av att modern är för gammal, förutom alla
andra risker ett foster kan utsättas för, typ förgiftningar, virussjukdomar, förlossningsskador, syrebrist etc..
Bland djuren är det enklare, livsodugliga exemplar överges eller dör, naturen är därmed grym men rättvis,
å andra sidan är det bara människan som är fördömande ifall en moder skiter i sin avkomma, vad jag vet.

Att blanda in biologi gör inte filosofiska frågor enklare,  tar vi serotonin med i betraktelsen, så kan låga halter vara
ett arv från personer som har överlevt epidemier, det var väl bra, de drog sig undan större folkgrupper, slapp bli sjuka
och lyckades överleva genom att satsa på få men hållbara relationer, å andra sidan så ärver deras avkommor
samma anlag, men i antibiotikans era så går det att bota många förr så dödliga sjukdomar, dock får de idag
dras med ångest och depressioner, vilken belöning! Det finns en rad exempel på liknande arv, Jämtlandssjukan,
liksom vampyrsjukan, ett bra immunförsvar så länge folk i genomsnitt bara levde max 40 år, med en ökad
livslängd däremot så uppstår det en rad immunologiska besvär i allmänhet efter just 40 årsåldern, vad hjälper
det då att de har en ökad resistans mot AIDS och TBC, när varje dag är en plåga?

Vad gäller Asperger kan det röra sig om för låga serotoninhalter,men det kan även bero på tungmetallsförgiftning,
eller helt enkelt FÖR många celler i hjärnan så att kopplingen synapserna emellan blir felaktig, vad det än beror
på så är det inte den drabbades fel, lika lite som den drabbade har gjort sig själv eller haft förmågan att påverka sitt
arv med mindre än att spermien hade begått självmord genom att simma fel.

Men jag ifrågasätter själva diagnosen liksom många andra, just utifrån att ett stort genetiskt urval oftast gynnar
arters överlevnadschanser, det skall vara så eftersom framtiden är osäker och männikoarten kräver många
olika förmågor för att överleva i det långa loppet, så länge man inte är multihandikappad kan man
åtminstonde glädjas över att ens problem inte är värre än de är, än så länge. Att hitta sin plats i livet är
förmodligen betydligt svårare för människan av idag än för tidigare generationer, kan det vara ett tecken trots
allt på att ökad frihet automatiskt innebär en lika ökad ofrihet, om en åsna bara har en höstack att äta från,
då går den dit, har den två olika sorter kanske den börjar vela, har den 20 kanske den till och med är dum nog
att svälta ihjäl, äh, det gäller nog bara människan.

Lite om frihet och vilja, en länk jag tyckte var intressant. http://www.gluefox.com/skap/tankar.shtm

[Marko]

Hur leva om man föds med en defekt essens?

Som alla andra, peta sina finnar och leva vidare...

När jag läste din dikt så kände jag ett cool lugn, som att du inte riktigt brydde dig..
så är det en dikt du drar eller bara något för att.. ja vad menar du med allt utöver frågan som du har skrivit ?

[Zokrates]

Hur leva om man föds med en defekt essens?

Som alla andra, peta sina finnar och leva vidare...

Usch, när jag tänker på min barndom, det där var ju min morsas favoritsyssla...

[Marko]

Hur leva om man föds med en defekt essens?

Som alla andra, peta sina finnar och leva vidare...

Usch, när jag tänker på min barndom, det där var ju min morsas favoritsyssla...

Jag var seriös i svaret.. du tog det nog så med...
Finnar kan vara lika jobbigt som allt annat.... och ge dödslängtan i unga år.
(Att förstora upp ett problem, och inte se hela bilden)
hur många feta personer går inte med tanken om att livet är meningslöst och att man bara vill 'dö' ?

Så länge som man lever efter andras ideal och gör det till sina problem, så hinner man inte med sig själv.
vad är det viktiga för mig ?, och ditt svar att skaffa ett intresse var bra.
sätt fokus på det som är bra istället för att titta på finnen hela veckan och gräva ner sig...

Att dö. livets gång, naturens balans.
Om dina celler inte förökar sig i samma takt som dom dör, så skulle du antingen tyna bort eller få canser.
Hur hade världen sett ut om vi aldrig dog ?, vi bara förökar oss hela tiden.
Det skulle inte fungera. Så klart att döden är meningsfull.

[Dexter Warden]

Med ditt perspektivtänk fick jag bilden av en människa som likt en fluga har fastnat i ett spindelväv och
ju mer denne kämpar för att ta sig loss desto mer fastnar den tills den sitter fast så hårt att endast
döden kan befria den.  :wink:

En sak jag lärt mig är att folk i allmänhet sällan följer råd, om de ens lyssnar på dem. Vad de vill är
att någon lyssnar på dem, precis som vore det en bikt, men vad tror du själv att det lutar åt, dessa nya
perspektiv som skulle kunna fånga dig och dina intressen, kanske ge dig en sorts mening i livet Dexter?

Det har jag också lärt mig, men Sartre hade en poäng när han sade att vi gjorde valet själva hos vem vi valde att ställa frågan, och jag ställde den på ett filosofiforum, så antagligen söker jag ett filosofiskt svar med hänsyn till dagens kunskaper inom psykologi.

Vad menar du? Min utgångspunkt för tråden var att förklara min situation och därmed ställa frågan huruvida jag verkligen är fri eller inte. Filosoferna hade inte dagens kunskap om psykologi som vi i dag besitter, t.ex. hur serotonin-nivåer påverkar oss.

Om jag ville att någon endast skulle lyssna på mig, "som en bikt", så skulle jag inte ha några större problem med att fixa en psykolog.

Jag talade om folk i allmänhet, kul ändå att du tog åt dig med tanke på det jag skrev, förmågan att lyssna,
eller som i det här fallet ta till sig skriven information är starkt begränsad överlag...

Såg inte heller nått svar på det jag fetmarkerade, men angående ett filosofiskt svar på din fråga om människan
är fri eller inte oavsett nu eventuella handikapp inräknade, beror ju helt på hur du tolkar frihet, typ frihet från vadå,
ditt genetiska arv, frihet från livet, ansvar, det sociala samspelet, beroenden?

Du är inte fri, du är fast i din kropp och är du i behov av vård är du än mer ofri än om det bara hade gällt
dina basala behov avseende näring och visst skydd, ingen art är mer fri än det som begränsar möjligheter
att alltid kunna göra individuella valmöjligheter när sådana finnes.
Hittade en tråd här på FF om frihet men med få svar, hjälper föga, finns det fler trådar.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8620

Vi har dig, ett direkt resultat av en kopulation mellan dina föräldrar, går vi bakåt tio generationer inkluderar ditt
arv gener från lite över drygt 1000 personer, går vi längre bakåt är du ett resultat i en obruten kedja alltsedan
livet på jorden uppstod, biologiskt betraktat en framgång just i själva överlevnadsvärdet, men gemensamt för
varje däggdjurs avkomma är att just den spermien som blev till vann ett race mot miljarder andra spermier,
på grund av en genetiskt färdig kod, allt annat än fri vilja hos just vinnaren, men ibland blir det fel, som när
en mördarspermie råkar vinna av misstag och vad händer då med den individen, saknar denne till hälften just
en grundläggande överlevnadsinstinkt, det tål att funderas på, går det att kolla genetiskt vilken typ av spermie
man är uppbyggd av? Det händer även att defekta spermier trots allt kommer först in i ägget, men det kan lika
gärna uppstå fel på grund av att ägget är defekt, oftast på grund av att modern är för gammal, förutom alla
andra risker ett foster kan utsättas för, typ förgiftningar, virussjukdomar, förlossningsskador, syrebrist etc..
Bland djuren är det enklare, livsodugliga exemplar överges eller dör, naturen är därmed grym men rättvis,
å andra sidan är det bara människan som är fördömande ifall en moder skiter i sin avkomma, vad jag vet.

Att blanda in biologi gör inte filosofiska frågor enklare,  tar vi serotonin med i betraktelsen, så kan låga halter vara
ett arv från personer som har överlevt epidemier, det var väl bra, de drog sig undan större folkgrupper, slapp bli sjuka
och lyckades överleva genom att satsa på få men hållbara relationer, å andra sidan så ärver deras avkommor
samma anlag, men i antibiotikans era så går det att bota många förr så dödliga sjukdomar, dock får de idag
dras med ångest och depressioner, vilken belöning! Det finns en rad exempel på liknande arv, Jämtlandssjukan,
liksom vampyrsjukan, ett bra immunförsvar så länge folk i genomsnitt bara levde max 40 år, med en ökad
livslängd däremot så uppstår det en rad immunologiska besvär i allmänhet efter just 40 årsåldern, vad hjälper
det då att de har en ökad resistans mot AIDS och TBC, när varje dag är en plåga?

Vad gäller Asperger kan det röra sig om för låga serotoninhalter,men det kan även bero på tungmetallsförgiftning,
eller helt enkelt FÖR många celler i hjärnan så att kopplingen synapserna emellan blir felaktig, vad det än beror
på så är det inte den drabbades fel, lika lite som den drabbade har gjort sig själv eller haft förmågan att påverka sitt
arv med mindre än att spermien hade begått självmord genom att simma fel.

Men jag ifrågasätter själva diagnosen liksom många andra, just utifrån att ett stort genetiskt urval oftast gynnar
arters överlevnadschanser, det skall vara så eftersom framtiden är osäker och männikoarten kräver många
olika förmågor för att överleva i det långa loppet, så länge man inte är multihandikappad kan man
åtminstonde glädjas över att ens problem inte är värre än de är, än så länge. Att hitta sin plats i livet är
förmodligen betydligt svårare för människan av idag än för tidigare generationer, kan det vara ett tecken trots
allt på att ökad frihet automatiskt innebär en lika ökad ofrihet, om en åsna bara har en höstack att äta från,
då går den dit, har den två olika sorter kanske den börjar vela, har den 20 kanske den till och med är dum nog
att svälta ihjäl, äh, det gäller nog bara människan.

Lite om frihet och vilja, en länk jag tyckte var intressant. http://www.gluefox.com/skap/tankar.shtm

För mig innebär frihet som filosofiskt begrepp att jag är fri att skapa min plats på denna planet där jag finner mig (låt oss använda det engelska ordet) "content". Om genetiska defekter så som AS förhindrar det här från födseln så betyder det att Sartre hade fel och att jag inte är fri. Hur ska jag t.ex. kunna lära mig det sociala samspelet? Hur ska jag kunna utveckla en normal empatisk förmåga och inte agera efter hur jag anser att man borde agera? Jag ber om ursäkt om jag låter förvirrande. Min poäng är att om du frågar folket runt omkring mig så kommer de att kalla mig generös, men min förmåga att känna med andra människor är starkt limiterad och fungerande endast på en nivå där jag objektivt vet vad som sägas skall. Ändock finner jag mig själv berörd till den grad att det blir en psykisk påfrestning att läsa om den ondska min djurart för med sig; inte bara till jorden, utan otroligt nog även till varandra. Jag har ingenting som definierar den jag är, och om jag inte är fri så betyder det att jag är fast i den fruktansvärda håla jag kröp in i när jag började isolera mig som fjortonåring.

Har du någon källa som bekräftar det du säger om att jag kan vara ett arv från grupperingar som drog sig undan stora folkgrupper? Det skulle vara intressant läsning!

Jag ifrågasätter också diagnosen, men även den påverkan som den har haft på mig. Jag har aldrig använt den som ursäkt för mitt beteende, utan jag är som jag är och det är så här jag fungerar. Måhända att jag har svårt att känna för mina nära människor när de lider, men jag försöker ändå göra vad jag tror är rätt; säga rätt saker, etc, och ibland slår det fel, men ibland så uppskattas det och från deras sida så misstolkas det som empati och generositet när jag i själva verket inte vet vad som gör att jag ens försöker göra någonting när jag inte kan känna för personen. Sartre säger dock i sin doktrin att våra ageranden definierar oss, och i så fall så borde jag väl vara nöjd på den nivån då folket runt omkring mig påstår att jag är väldigt empatiskt. Betyder det att jag är empatiskt, eller att jag agerar utifrån att jag vill skapa en uppfattning om mig själv som empatisk? Jag själv vet inte, men jag vet att om jag inte firar julen i morgon så blir moder min ledsen, och jag skulle kunna välja att ignorera det, men jag väljer - i valets frihetsanda - att inte göra det.

Ökad frihet står jag bakom av rent politiska skäl, men du har en poäng i att det i dag säkert är svårare att som "onormal", eller som någon som helt enkelt inte tillhör normen, att vara en del av samhället annat än på bottenskiktet med s.k. "aktivitetsersättning" och praktik, vilket är någonting jag hellre dör än blir en del av.

[Dexter Warden]

Hur leva om man föds med en defekt essens?

Som alla andra, peta sina finnar och leva vidare...

När jag läste din dikt så kände jag ett cool lugn, som att du inte riktigt brydde dig..
så är det en dikt du drar eller bara något för att.. ja vad menar du med allt utöver frågan som du har skrivit ?

Om du refererar till min signatur så är det ett citat från filmen Fight Club. Så fort jag slutar betala i månaden för min mobil och min tablet så planerar jag att sälja dessa grejer och sluta leva ett liv så pass materialistiskt då det inte alls hjälpte mig som jag trodde att det skulle göra.

Problemet för mig som individ är att det är praktiskt taget omöjligt att leva i detta samhälle utan en dator (att maila in saker till lärarna är grundläggande för betyg i många skolämnen på gymnasiet) och en telefon, men jag tar den dagen när den är här.