Den snurrande damen igen
Jag kan också byta håll på henne. Jag fokuserar på foten hon står på och så gör jag en liten ansträngning av tvivel just när det utsträckta benet försvinner bakom benet hon står på. Och vips byter hon håll.
Det här är ett ganska lättförklarligt fenomen men ack så intressant när man börjar tänka på vilka implikationer det får att vi fyller i på det här sättet.
Jag menar det är egentligen inte konstigare än att vi kan "förutspå" att något kommer trilla från kanten av bordet om det rullar mot kanten. Det är ytterst funktionellt. Tänk om vi inte kunde fylla i händelsekedjor till ett förlopp. Då skulle vi först flytta på oss när bilen träffar oss och skulle behöva vara långt mycket snabbare.
Det gäller alltså att se det rationella för sinnets teleologi att inte göra perceptuellt det som faktiskt sker utan det som
kommer ske. Här ser vi inte de olika bilderna separat utan vi ser en följd, en serie snarare än dess delar.
Jag skulle gissa att olika varelser har olika stort sådant här ideellt temporalt utrymme. Med det menar jag att olika varelser kan abstrahera segment till olika långe serier. Det är uppenbart att även djur gör detta. När en katt dyker på musen den jagar dyker den ju inte på platsen där musen är utan på platsen där musen
kommer vara. Men andra varelser, amöbor, har inte de organ som krävs, syn (i vilken frekvens det än må vara), hörsel eller något annat sinne som fungerar över spatiala avstånd. De reagerar på det som är
hos dem.
Verkar inte konstigt att livet utvecklas så och att vi är i en pågående utveckling av det. Dvs att skåda in i "framtiden". Det spelar ingen större roll om vi talar om att skåda längre i rummet eller i tiden, dem är ju i grund och botten det samma. I alla fall i relation till oss som ju kliver ut ur där vi är för att greppa det andra.
Därför tycker jag att man skall se medvetande som ett sinne snarare än något skilt från tex syn, känsel och hörsel.
Kan tillägga att jag tror att det här är en av de största orsakerna till våra psykologiska problem. Det att vi inte förstår oss på hur våra sinnen och det som görs perceptuellt hos dem fungerar. Och så idéen om tidens realitet. Framtiden för oss blir en källa för rädsla iställer för en källa av säkerhet. När jag tänker på framtiden så räds jag det jag projicerar in i möjlighetssfären istället för att bli trygg av att jag genom att se möjlighetssfären ges möjlighet att undvika det.
Därför är det viktigt också att tro på fri vilja. Behöver inte diskutera vad fri vilja är, eftersom den frågan är behäftad av just samma problematik. -Vart är jag? I min historia, i min framtid, eller är jag i nuet utan att kunna nå vare sig det som var och det som komma skall?
eller . . . ja just det, det är det som är frågan!
