Våld och död

[Anders]

Har just läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, av många ansedd som det bästa som skrivits på svenska. Jämförs ofta med Brott och Straff, kanske Dostojevskijs bästa, och visst gav de båda mig rätt stora läsupplevelser. De jämförs, båda handlar om mord, dråparens psyke. Jag pendlar till Kista, och i CD-spelaren är det nästan alltid deckare, nu mest Jo Nesbö och Åsa Larsson.

Hör sonen morra ifrån sitt rum, spelar som vanligt dataspel. Och det är bara någon variant av att skjuta eller hugga. WoW, CoD, battlefield, starcraft, LoL. Lyckades, innan han blev för stor, få honom att rata riktiga splatterspel, men skjutas skall det göras.

Och inte fan var det bara tråkigt att skjuta KSP-58 med var 5:e spårljus mot SAAB-mål i terränglådan då det begav sig. Hade väl valt vapenfritt om jag kommit från sån bakgrund, ondare än så är jag inte, men därifrån jag kom gjorde alla lumpen.

Och det är inte bara med sorg man sitter framför TV:n då det är katastrofer och olyckor, även om man väluppfostrat uttrycker förfäran för sin omvärld. Så länge man inte känner nån, har varit med om det ett par gånger. Då blir det mindre spännande

Varför är man sån?

Ett sätt att hantera den egna förestående botgången?
Vi överlevande män(är kvinnor lika onda), är det vi som var onda nog för att dänga till den snällare stenåldersmannen med knölpåk, våra onda gener som levde vidare?
Eller är det ett sätt  att veta att man har det rätt bra, att andra har det jävligare?
Kan inte hitta någon sympatisk förklaring, kanske finns?

[freddemalte]

Hej Anders

Din fråga är extremt intressant och väldigt viktig, jordnära och svår! Jag kan inte uttala mig utifrån något expertperspektiv då jag inte är insatt i den typen av beteendevetenskap, socialpsykologi, antropologi etc, men kan reflektera lite fritt kring det utifrån min allmänna livserfarenhet:

• Det verkar som att vi människor lätt alienerar oss från ”den andre” när vissa premisser är uppfyllda. Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer. Faktorer som gör att vi inte ”bryr oss” är hur pass nära ”den andre” är oss själva och då avser jag kulturellt, geografiskt, identitetsmässigt, socialt, beteendemässigt etc. Vi identifierar oss med de som på olika sätt liknar oss själva, som lever liknande liv och som på något sätt berör oss. Varför det är så är svårt att svara på men det kanske går att relatera till gamla nedärvda funktioner i oss – att vi ska värna vår egen klan, vår egen avkomma, vår egen by, våra egna släktingar, vårt eget hem etc (?).
  
• Habituering: Vi blir allt mer vana vid att se alla katastrofer och allt elände via media och därmed tar vi det för att vara något ”naturligt” eller kanske till och med ”ok” (?). Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer.
  
• Samhällsklimatet: Vi lär oss från barnsben att vi ska fokusera på oss själva, vara duktiga, få bra betyg och kunna producera. Varken skola eller föräldrar engagerar sig nog något nämnvärt i att få barn och ungdomar att bry sig om ”den andre” i termer av medmänsklighet, välvilja, vänlighet, moral och etik etc. Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer. De gånger man, i och genom media, ser att folk ”bryr sig” brukar oftast vara via ganska så osmakliga och ”glammiga” TV-program där tittarna ska skicka in allmosor samtidigt som det pågår underhållning av allsköns olika slag.
  
• Systemet: Vi har ett demokratiskt system i vilket vi väljer människor som ska ta ansvar för landet och omgivningen och har förlitar vi oss (antagligen) till bistånd, FN-insatser och mycket annat. Vi lägger så att säga över bördan på andra och fokuserar mer på våra egna liv. Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer.
  
• Verklighetsflykt och spänning: Anledningen till att vi trots världens olika eländen förkovrar oss i fiktiva vidrigheter handlar nog om vår vilja att uppleva spänning och att fly vardagen. Här tror jag att det fullt ut handlar om vår ”okunskap” och ”obetänksamhet” i det att vi inte kopplar ihop vårt konsumerande och njutande av våd, mord och blod i fiktiv form med verklighetens dito! Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer.
  
• Vanmakt: Vi kan helt enkelt (även om vi vill) inte hjälpa alla de som lider på olika sätt. Detta skapar en slags vanmakt och ” neglect” som slutligen landar i att vi inte orkar (eller vill) bry oss. Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer.
  
• Indoktrinering och följande av de vi ser upp till: Vanligast är väl att de man ser upp till (föräldrar, lärare, företagsledare, artister etc) inte är på djupet engagerade i att hjälpa nödställda, vilket då gör att man inte får något incitament att själv göra så. Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer.
  
• Pengar!!!! Oj oj oj! Här är antagligen en av de viktigaste faktorerna! Vi styrs till väldigt stor del av vår psykologiska relation till pengar! Se vad pengar gör med oss: Folk ställer upp på olika former av vidriga arbeten, folk ställer upp på att blotta sig själva i mängder av olika sexuella eller förnedrande aktiviteter framför kamera (som de vet att hela världen kan titta på) just för pengar, du kan i princip få folk att göra vad som helst för pengar! Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer. De ekonomiska krafterna bakom eländet i världen är nog oöverblickbara! Detta är så pass omfattande att det säkert skulle förtjäna en egen tråd.

Övriga kommentarer:
Om du definierar ondska som att medvetet vilja någon annan illa så tror jag inte att varken män eller kvinnor är onda. Att vilja någon annan illa brukar nog oftast bero på:

• psykisk sjukdom
• långvarig demonisering av ”den andre”
• extrema situationer så som hot om våld eller chansen att tillskansa sig själv enorma fördelar
• enorm affekt så som ”hämndlystnad”
• krig
• etc.

Vad gäller män och kvinnor så kan vi ju konstatera att andelen män som sitter i fängelse är betydligt högre än andelen kvinnor. Det finns säkert många olika orsaker till detta. En annan sak man kan se är att kvinnor oftast har en mer känslomässigt bindande relation till andra människor – speciellt barn, vilket säkert också har massor med olika förklaringar. Självklart finns det undantag men jag talar nu i generella termer.

Tja, det var bara en reflektion i all enkelhet . . . .

Hälsar Fredrik

[Marko]

Varför är man sån?

Därför att människan delvis är ond och god, iförhållande till något.
Ett spel är ond i förhållande till något icke materiellt som inte lider.
En verklighet är ond i förhållande till något som lider.

Människan vill kunna kontrollera, fantasin spelar spel, provar och njuter av imaginärt våld.

Ska ta ett spel wow, och döda ett par bossar och lite elaka mobbs som vill förgöra mig,
jag vill ha deras saker : ) så jag blir starkare än dom elaka varelserna i spelet. (spelar wow nästan dagligen)

varför vissa förverkligar drömmar ?, för att dom vill se om det ger dom något av värde.

och sanningen är väl så, att världen inte är god eller ond, det onda segrar över det goda.
det är bara i våra myter och sagor som vi drömmer om att förverkliga att det goda ska vinna..
(vilket jag iof tror kommer att ske i människan med, då de flesta drömmer om att förverkliga det goda)

[förstår mig själv]

Kvinnor styr männnen på andra sätt med psykisk terror som är "laglig". Männen utnyttjar i större utsträckning våld/styrka/ARG. Så samhället är ojämlikt till kvinnans fördel. Kvinnorna är ofta mer förvirrade än män. Inte alltid men ska man generalisera så är detta tydligt.

[Marko]

Om våld är att tillföra någon lidande av ett eller annat slag,
så är kvinnor antagligen minst lika onda som män.

att sitta i fängelse beror inte på ondska.
Det beror på att lagen anser att man inte ska bete sig på ett speciellt vis.

[förstår mig själv]

Om våld är att tillföra någon lidande av ett eller annat slag,
så är kvinnor antagligen minst lika onda som män.

att sitta i fängelse beror inte på ondska.
Det beror på att lagen anser att man inte ska bete sig på ett speciellt vis.

Dock är det en som är relativt blind och saknar rätt input som dömer. Denne har inte all info om händelsen,. Är inte intereserad av något annat än delen. Det är dennes jobb. Straffet sker inte i affekt utan systemet in action. En del har till sitt arbete att straffa tex lapplisor, poliser, vårdpersonal, åklagare osv.. Och då måste man tro på systemet annars blir det knas i huvudet.

[Marko]

Och då måste man tro på systemet annars blir det knas i huvudet.

Nej, man måste inte tro på ett system. Man kan ta ett eget ansvar och följa sina egna ideer.
Det finns ett naturligt förhållningsätt mellan människor som inte går ut på att straffa, döda eller skada.

Om man hålller sig till en enda regel, att man inte ska medvetet såra andra, så kommer man väldigt långt.
Systemet tar det ansvaret och försvagar individens val. Vi slutar att ta ansvar.

[förstår mig själv]

Och då måste man tro på systemet annars blir det knas i huvudet.

Nej, man måste inte tro på ett system. Man kan ta ett eget ansvar och följa sina egna ideer.
Det finns ett naturligt förhållningsätt mellan människor som inte går ut på att straffa, döda eller skada.

Om man hålller sig till en enda regel, att man inte ska medvetet såra andra, så kommer man väldigt långt.
Systemet tar det ansvaret och försvagar individens val. Vi slutar att ta ansvar.

Jo enligt naturlagen för sitt eget bästa och för sitt eget förstånd så ska man inte göra detta av egoistiska skäl ja. Men det ska FÖRSTÅS först... sedan GÖRA.

[Marko]

Det som inte kommit fram är att man kan ljuga med sanning.
Du kan ha motiv som strider mot det du själv tycker (tack för det fria viljan)
och säga saker som är sårande... det handlar om på vilket sätt vi säger saker på.

--
Nej, det är inte egoistiskt att försöka skydda någon. Man kan ha motiv som inte överenstämmer med vad tex ett samhälle säger, eller andra tycker. Berättar man något som man vet makten kommer döma någon till straff för, och i andra länder kanske man kan bli dömd till döden, ta tex kina eller fd ryssland, eller vissa muslimska grupper eller ha politiska åsikter.

Då kan det handla om att rädda liv på andra genom att ljuga.
Talar du sanning, så kommer personen att dö.

det finns alltid en kontext och sammanhang som inte kan generaliseras.

edit:
ahaa topicen var inte sanning, men jag låter posten vara kvar.... passar lite in här med.

[förstår mig själv]

Det som inte kommit fram är att man kan ljuga med sanning.
Du kan ha motiv som strider mot det du själv tycker (tack för det fria viljan)
och säga saker som är sårande... det handlar om på vilket sätt vi säger saker på.
Pga av att människor är förvirrade och inte vill veta om sig själv kan det ibland kortsiktigt vara sårande och förstår personen inte mer än så kan detta ge upphov till fördom ja... Hävdar ändå att det är bättre.  Beror på vilket sätt man talar sanning också. Man kan säga sanningen och mer. En förklaring till varför man säger sanningen och då brukar detta accepteras bättre. Och nej att tro på fri vilja är en dålig teori som inte ens kan prövas, detta strider mot förnuftet, detta strider mot sinnen och känslor och all forskning

--
Nej, det är inte egoistiskt att försöka skydda någon. Man kan ha motiv som inte överenstämer med vad tex ett samhälle säger, eller andra tycker. Berättar man något som man vet makten kommer döma någon till straff för, och i andra länder kanske man kan bli dömd till döden, ta tex kina eller fd ryssland, eller vissa muslimska grupper eller ha politiska åsikter.
Man mår ju bra av att sprida förnuftet och detta blir "skydda" som bieffekt Säger ju att lagar, kulturer och regler hindrar oss från att må bra och att de gör oss förvirrade och tvingar till lögn. Lever du dock enligt förnuftet egoistiskt kommer du antagligen inte bryta mot några lagar annat än att du kanske säger saker som känns olustigt i samband med att någon beter sig förvirrat. Sägs det mjukt och fint och långsamt så blir det inte bryta mot lag.

Då kan det handla om att rädda liv på andra genom att ljuga.
Talar du sanning, så kommer personen att dö.
Det beror ofta på våra lagar att det är såhär. Lagar lyssnar inte på förnuft utan på fragment Ser man till att bli vän med vederbörande så brukar detta ändå inte vara ett problem... Har själv inte ljugit på 1 månad. Och retroaktivt biktat mig för min familj... Sedan finns det alltid saker som sitter långt inne och självbilden, andras föreställningar är även detta ett problem att sköta helt perfekt enligt förnuftet

det finns alltid en kontext och sammanhang som inte kan generaliseras.
Ja till viss del men iprincip så går det för en svensk att leva efter förnuftet utan att ljuga eller dölja sig alltförmycket. Då blir psykvården det enda hotet mot dennes välbefinnande/existens.

edit:
ahaa topicen var inte sanning, men jag låter posten vara kvar.... passar lite in här med.

[Marko]

Jag har inte läst om någon empirisk undersökning om den fria viljan.
Vilka forskningsresultat bevisar att en fri vilja inte existerar ?

Det är mer en filosofisk frågeställning än vetenskaplig.
Jag googlade precis forskning + fri vilja.. och tog första länken.

det dom tolkar är att besluten fattas omedvetet innan det når det medvetna.

Jag påstår att det omedvetna är en del i en långsammare process där vi med vår tanke och känsla,
använder hela hjärna för att fatta ett beslut. Det känner vi nog alla till när vi tex ska på ett känsligt första möte eller dejt.
vi kan väga för och emot i dagar... och beslutet blir efter vad denna process säger. det finns i hela processen en fri vilja.

Men peka gärna ut en mer detaljerad analys av den fria viljan om du har någon.

[Marko]

Har själv inte ljugit på 1 månad. Och retroaktivt biktat mig för min familj...

Det är bra, om du känner att det ger något.
Jag ljuger heller sällan medvetet om viktiga saker,
Senast jag ljög var när kronofogden ringde på dörren och jag fick skriva på ett papper om elen.
Sonen undrade vem det var, och jag sa att det var frälsningsarmen... efter några sekunder insåg jag att vad spelar det för roll, jag har inte pengar till el, och han kommer att märka att strömen stängs av.. så jag beslöt mig för att säga som det var.

Jag ljög för att inte oroa min son.
Annars ljuger jag hela tiden, och låt andra avgöra det och inte en själv, det blir mer objektiv sanning då.
Min form av ljug är att jag inte säger exakta mängder och överdriver eller underdriver saker.
Jag var lite som du när jag kom till detta forum, jag ljuger ALDRIDG.. vet inte om jag sa så, men det var min uppfatting, iaf periodvis. Men idag så bryr jag mig inte om jag ljuger eller talar sanning, jag försöker hålla mig till det jag för stunden tycker är vettigt.

Ser man lite djupare på processen, så kan man se att tanken programerar hjärnan att slippa tänka samma sak igen,
valen blir från det undermedvetna lite autonoma, och med det så kan man leva med en livslång lögn som man inte är direkt medveten om. Den kan vara skapad av andra, dig själv via tidigare tankar som du inte har idag. Den kan ta sig uttryck via ilska, alkohol eller under andra omständigheter då ens tänkande är lite satt ur balans.

[freddemalte]

Jag har inte läst om någon empirisk undersökning om den fria viljan.
Vilka forskningsresultat bevisar att en fri vilja inte existerar ?

Det är mer en filosofisk frågeställning än vetenskaplig.
Jag googlade precis forskning + fri vilja.. och tog första länken.

det dom tolkar är att besluten fattas omedvetet innan det når det medvetna.

Jag påstår att det omedvetna är en del i en långsammare process där vi med vår tanke och känsla,
använder hela hjärna för att fatta ett beslut. Det känner vi nog alla till när vi tex ska på ett känsligt första möte eller dejt.
vi kan väga för och emot i dagar... och beslutet blir efter vad denna process säger. det finns i hela processen en fri vilja.

Men peka gärna ut en mer detaljerad analys av den fria viljan om du har någon.

Jag är benägen att hålla med om att det käns som man väljer mellan olika alternativ och att den akten (att välja) ligger inom ramen för det egna jagets makt. Detta är nog den känsla som hela vårt moralsystem är baserat på. I någon mening ger nog även den känslan oss en slags mening i tillvaron då den gör att vi inte känner oss som "slavar under tillfälligheterna".

Men. .

I den medvetna upplevelsen av tillvaron har människan förmågan att abstrahera olika tänkta framtida händelser. Händelser som alltså inte har skett utan som i själva simuleringen av framtiden ses som potentiella framtida skeenden. Låt oss för enkelheten kalla dessa händelser (eller handlingar) för A och B. Så om Personen P i den givna stunden tänker sig att A eller B är två möjliga framtida händelseförlopp finns det då i Person P:s upplevelse en känsla av att P kan välja mellan A och B. Observera att verken A eller B existerar i traditionell mening. När väl P är i den givna situationen utför P händelse (handling) A och har nu en stark känsla av att ha valt A framför B.

Då kan vi fråga oss:

1) Hur kan man välja mellan något som inte finns?

2) Hur kan P välja att P ska vilja A? (kan man verkligen välja vad man vill vilja?)

3) Vad finns det för anledning att anta att B (som aldrig skedde) överhuvudtaget var möjlig? Det är väl bara det som sker som (uppenbarligen) var möjligt! Allt annat är väl bara en abstrakt fantasi om en eventuell framtid?

Även något helt oförutsett C kan ju inträffa så att varken A eller B sker, något som då leder till ett P upplever att P inte kunde påverka den giva situationen.

Tja det var bara en fundering.

Hälsar Fredrik

[Marko]

om jag väljer att skriva ner mina framtida planer,
Om A sker väljer jag Det före B därför att....

när A sker så väljer jag A. (skulle antagligen kunna välja B bara för att jag roas av det)
Men antagligen väljer jag A, för att testet går ut på det och är viktigt.

har jag då valt A med fri vilja ?,
jag ser det som så att man efter omständigheter väljer det som man tycker är bäst,
Det kan även en dator programeras att göra. Men det finns en dimension av upplevelser,
som jag beskrev i parentesen, jag skulle kunna ha valt något annat, bara för att..

men jag förstår vad du menar, tror jag. Det är väldigt svårt att bevisa att det skedde med den fira viljan,
då den ligger en upplevelse i det.

Jag har frågat mig själv, efter ett val, varför valde jag som jag gjorde,
Jag kan inte utesluta att det berodde på mekaniska ofrivilliga val.

En knepig fråga att bevisa.

[freddemalte]

[...]Jag har frågat mig själv, efter ett val, varför valde jag som jag gjorde,
Jag kan inte utesluta att det berodde på mekaniska ofrivilliga val. En knepig fråga att bevisa.

Ja verkligen. Det luriga är bl a följande: Låt såga att vi finner en "modul" eller "enhet" i det/den mänskliga psyket/hjärnan som de facto väljer helt fritt. Då uppstår ju frågan. Hur styr den vad den ska välja utan att styras av något annat och om den inte styrs av något annat hur kan den då förhålla sig till omgivande faktorer som torde vara viktiga i valet? Annars blir ju valet nyckfult och inte speciellt användbart för individen.