Vad gör dig arg?

[Kristofer]

...

[Pilatus]

...

Hur tänkte du då du skrev detta? Inget eget bidrag? T ex teodicéproblemet ... är det något du betraktar med bakåtlutat liknöje? Eller gör det dig arg då du tänker igenom Lactantius ord:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

[Jörgen]

Man har fel uppfattning om gud om man tror att denne är ens betjänt.

Det som kan komma att betjäna är människorna, frivilligt eller under något slags tvång.

Åsså omständigheterna, i den mån du uppfattar de och kan tilllgodogöra dig de.

Arg blir jag om någon försöker tvinga mig (eller någon) till nåt - det brukar ske genom hot.

Några av hoten är
- våld
- likgiltighet
- fientlighet
- förvägrande av betjäning
- undanhållande av begärde resurser
- fråntagande av resurser

Eller om dessa hot riktas mot någon person eller grupp som jag inte anser mig ha något otalt med.

[Pilatus]

Man har fel uppfattning om gud om man tror att denne är ens betjänt.

Och vem har hävdat en sådan uppfattning? Det har i alla händelser inte med teodicéproblemet att göra.

[Kristofer]

Man har fel uppfattning om gud om man tror att denne är ens betjänt.

Det som kan komma att betjäna är människorna, frivilligt eller under något slags tvång.

Åsså omständigheterna, i den mån du uppfattar de och kan tilllgodogöra dig de.

Arg blir jag om någon försöker tvinga mig (eller någon) till nåt - det brukar ske genom hot.

Några av hoten är
- våld
- likgiltighet
- fientlighet
- förvägrande av betjäning
- undanhållande av begärde resurser
- fråntagande av resurser

Eller om dessa hot riktas mot någon person eller grupp som jag inte anser mig ha något otalt med.

jag instämmer...tvång av olika former kan även göra mig arg...

[Kristofer]

...

Hur tänkte du då du skrev detta? Inget eget bidrag? T ex teodicéproblemet ... är det något du betraktar med bakåtlutat liknöje? Eller gör det dig arg då du tänker igenom Lactantius ord:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

många var arga och höll sig inte tillämnet i de olika trådarna...lika bra att skapa en tråd där syftet är att uttrycka ilska

vad som gör mig arg? jaadu...jag blir sällan arg av saker jag stöter på i vardagen...däremot ganska ofta om saker jag hör om på andra platser...när barn utsätts för olika former av misshandel av vuxna gör mig väldigt arg...och när en svag människa försöker tillintetgöra en ännu svagare bara för att känna sig själv lite starkare...människor som vilseleder...och rädda människor som låter sin egen rädsla missgynna andra...jaa, det finns faktiskt en hel del...TYVÄRR stöter jag i princip aldrig på det i vardagen så det är sällan man får möta objekten för sin ilska i sak eller person...å andra sidan när man möter en sådan person och får förståelse för den försvinner oftast ilskan också.

teodicéproblemet...näe...eller kanske...teodicéproblemet i sig väcker inga som helst känslor hos mig då jag inte ser det som ett verkligt problem...men att ngn har formulerat det...och att det sedan används som ngn form av giltigt logiskt dilemma om man har en världsbild som utgår från att det existerar en Gud...det gör mig nog lite arg ändå...

För det första tas det inte hänsyn till ngt tidsperspektiv. För det andra utger sig Lactanius för att vara ngn som förstår hur ondska kan definieras och avgränsas. Jag tar en liknelse för att visa på begränsningarna i resonemanget:

Per har sagt att han ska bygga sig en timmerstuga. Utanför hans hus växer ngr små granar. Per går inte ut och sågar ned granarna vilket leder till att Lactanius drar slutsatsen:
Antingen vill Per bygga en stuga men kan det inte. Eller så kan han men vill det inte. Eller så varken kan han eller vill det. Men givetvis kan man inte fånga verkligheten genom dessa tre avgränsade satser. En fjärde högst relevant sats i detta exempel vore t ex...eller så väntar Per på att smågranarna ska växa sig stora och att frön från dessa ska ge upphov till en spridning av ännu fler granar, innan han sågar ner dom för att bygga en stuga...i detta fall kan Per bygga sig en mkt större och bättre stuga. Slutsats: Per har ett större perspektiv på hur skog växer och hur man bör bygga stugor än vad Lactanius har.

"varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?"
min syn på frågan:
ondska föddes genom självmedvetenheten och den fria viljan...att plocka bort den fria viljan vore att tvinga men ondska kan inte utplånas genom tvång...alltså måste en annan, mer långsiktigt hållbar, lösning tillämpas.

[Algotezza]

...

Hur tänkte du då du skrev detta? Inget eget bidrag? T ex teodicéproblemet ... är det något du betraktar med bakåtlutat liknöje? Eller gör det dig arg då du tänker igenom Lactantius ord:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet löser sig om man inser att Gud är en hen. Vanlig logik är inte applicerbar på hennom. Hen står över logiken. EllerMartinus lösning. Lidandet är till för att utveckla oss och det finns så mycket lidande som krävs för att dess motsats skall kunna finnas - glädjen, ljuset... När vi är färdigutvecklade behöver vi inte lida mer.

Vad som annars gör mig arg och irriterad är dumhet i kombination med mallig (malign) uppblåsthet och von oben-attityd.

/Algotezza

[Pilatus]

T ex teodicéproblemet ... är det något du betraktar med bakåtlutat liknöje? Eller gör det dig arg då du tänker igenom Lactantius ord:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet löser sig om man inser att Gud är en hen. Vanlig logik är inte applicerbar på hennom. Hen står över logiken.

Lactantius (ca. 240 – ca. 320) skulle förmodligen tagit denna invändning som ett lustigt skämt, och yttrat något i stil med:
Theodicaeae non evanescit cum ioco. (Teodicéproblemet försvinner inte med ett skämt.)

Eller Martinus lösning. Lidandet är till för att utveckla oss och det finns så mycket lidande som krävs för att dess motsats skall kunna finnas - glädjen, ljuset... När vi är färdigutvecklade behöver vi inte lida mer.

Som världen ser ut numera, måste Martinus vara mer än nöjd.

[Algotezza]

Eller Martinus lösning. Lidandet är till för att utveckla oss och det finns så mycket lidande som krävs för att dess motsats skall kunna finnas - glädjen, ljuset... När vi är färdigutvecklade behöver vi inte lida mer.

Som världen ser ut numera, måste Martinus vara mer än nöjd.

Ja, nu går det verkligen undan med utvecklingen.

Var går gränsen mellan cynism och kosmisk vishet?

/Algotezza

[Johan Ågren]

Apropå tvång: Gud uttrycker kanske sin allsmäktiga godhet genom att inte frånta människan förmågan att uttrycka ondska. Det skulle i så fall vara en överordnad ondska som fick annan ondska att blekna.

Inskränkandet av friheten gör mig arg. Men notera att uttryckandet av friheten ger samma sak när den verkar inskränkande på andras frihet. Därför räcker det med att säga "inskränkandet av friheten gör mig arg".

[Algotezza]

Överordnad ondska - djävulens medvetande? Inte bara frånvaro av godhet...

/Algotezza

[Johan Ågren]

Överordnad ondska - djävulens medvetande? Inte bara frånvaro av godhet...

/Algotezza

Frånvaro av tvång ger oss godhet. Problemet är detta: När jag tar mig friheten att sätta mig på en sten i skogen och njuta av solskenet så fråntar jag en annan människa friheten att göra samma sak. Vad ger mig friheten att sitta kvar på den platsen och att återvända nästa dag och göra samma sak? Kan jag sätta upp ett staket?

Det går inte att frånta ondskan dess inflytande genom att införa ett högre mått av ondska, vilket det skulle vara att inskränka människors frihet. Måttet av ondska är alltid relativ individens förmåga att agera harmoniskt i en helhet. Gårdagens godhet blir morgondagens ondska och den måste hela tiden överkommas. Ondskan är ingen autonom princip. Alla försöker agera gott, det är därför de väljer att agera som de gör även om det relativt sett framstår som ondska. Den största ondskan har uppstått när godhet skall tvingas på andra i stor omfattning.

Kan jag sätta upp ett staket och inskränka andra människors frihet att göra det jag själv njuter av? Som jag ser det så avgörs inte frågan av huruvida jag kan eller inte kan göra det utan varför jag skulle vilja göra det. I en sådan situation är det läge att tänka till för alla parter så att utgången blir så gynnsam som möjlig. I ett sådant läge kan vi antingen ta till maktutövande och styrka, eller så kan vi förändra identifikationen med skeendet och vad som skulle kunna vara en önskvärd och hållbar utveckling. Värdet var "stenen på den soliga platsen", och ett staket och ett krig runt denna plats skulle snart förringa själva det värde som initierade kampen. I stället tar vi till begrepp som rättvisa och kösystem samt att vi hjälps åt så att situationen kan upplevas av alla som har behov. Genom att försöka att maximera friheten hos alla så bejakar vi det som är essensen av det goda, och det är en ständig utveckling.

Av den anledningen kan inte en eventuell gud inskränka människans förmåga att agera ondskefullt. Det existerar inget som skulle kunna benämnas som ondskefullt, enbart relativa eftersläntrare som inte i samma grad förmår maximera andra människors frihet. Ett ondskefullt allmäntillstånd karaktäriseras av en tillbakagång eller en stagnation av en sådan utveckling.

[Kristofer]

Apropå tvång: Gud uttrycker kanske sin allsmäktiga godhet genom att inte frånta människan förmågan att uttrycka ondska. Det skulle i så fall vara en överordnad ondska som fick annan ondska att blekna.

Inskränkandet av friheten gör mig arg. Men notera att uttryckandet av friheten ger samma sak när den verkar inskränkande på andras frihet. Därför räcker det med att säga "inskränkandet av friheten gör mig arg".

Precis...det är så jag också resonerar...vad gäller din första punkt.

vad gäller den andra håller jag också till stor del med dig...problemet uppstår ju dock när man stöter på människor som ständigt inskränker på andras frihet...ibland kan dessas frihet behöva inskränkas...en våldtäktsman inskränker friheten för alla närboende kvinnor...pga detta måste väldtäktsmannens frihet begränsas.

[AnnaPettersson]

Att bli orättvist behaldland måste nog vara en av det värsta sakera. Människor som inte har rättigheter, djur som blir plågade eller folk som inte valet att kunna göra val...

[ingthing]

Jag kan bli upprörd över felaktiga fakta och medvetna lögner, särskilt om de används för att försämra för omvärlden för egen vinning. När folk går på lögnerna. Tjockskallighet. Maktmissbruk. Natur- & kulturförstörelse. Övergrepp mot försvarslösa.

(Samtidigt kan jag förstå allt det där; varför många känner sig nödgade p g a den situation de befinner sig i, att göra saker som inte är så bra för vare sig dem själva, deras nästa eller för helheten. Precis som man själv ibland.)

Annars är nog det enda som kan få mig att tappa humöret på riktigt när bredbandet krånglar. Det övriga blir jag mest 'förharmad' över och snarare imploderar än exploderar av frustration.