Konflikträdsla

[Marko]

Varför undviker vi konflikter?

Vad är vi rädda för ?
Är vi rädda för konflikter?

Eller ska vi använda ord som, strategisk konflikt hantering, för att undvika ordet rädsla ?
Varför undviker vi rädslor? bortförklarar dem med enkla fraser som, det är inget att oroa sig för, sanning kommer alltid fram, det goda vinner alltid, etc

Bor den tröstande mamman i oss, livet ut ?
(bortse ifrån de ledande frågorna)

[klorofyll]

Jag tror att konflikträdsla bygger på att man tror att människor har något emot en, om man är av den uppfattningen att även om man blir lite nervös ibland så behöver man aldrig vara rädd för ingen har något emot en, vill komma överens, man är inte arg, men man vågar vara sig själv, så går det bättre. Sedan är det nog en fördel om man är medveten om att alla inte känner en så bra.

[Pilatus]

Jag tror att konflikträdsla bygger på att man tror att människor har något emot en,

Så vi reagerar med att fjärma oss sådana situationer där vi kan bli utsatta för ogillande och aggressivitet. Vi vill reducera vår rädsla och känslan av obehag genom flykt. Så småningom blir vi mer trygga i oss själva, vi kan bromsa flyktreaktionen. Vi vill se om det är något vi kan försvara oss mot eller bara ignorera som ett tomt skenutfall.

[Sceptisk]

Det kan kallas för "konflikträdsla" men det kan samtidigt vara en rationell impuls. Konflikter kan ibland uppstå då det finns en rivalitet men rivalitet har sina begränsningar, det finns också ett partnerskap i att leva i ett samhälle och detta parnerskap går inte att ignorera. Snarare så är detta partnerskap grunden för välmående och utveckling. Öppna konflikter kostar oftast betydligt mer än vad de smakar då de leder till osämja och grälsjuka. Relationer är väldigt sällan enkelriktade, men om man skulle agera som att relationer vore enkelriktade då skulle vi inte kunna leva tillsammans, vi skulle inte kunna stå ut med varandra eller nånting alls för det finns alltid saker som på ytan ser ut att gå emot våra egna intressen. Men om man tittar djupare så ser man att det oftast finns möjlighet för båda att kunna vinna på relationen och utvecklas i den. Att se på relationer som enkelriktade kan ta sig i uttryck både som extrem aggressivitet och extrem passivitet på samma gång. Den extrema passiviteten kan ses som ett försök att förneka att det finns en rivalitet och därmed så förnekar man sin partners intressen men istället för att ta tillvara på varandras intressen så går man undan - man fortsätter att förneka den andres intressen. Frågan är hur man löser en sådan situation.

Det man måste förstå är att relationer är ett partnerskap och att varje människa har intressen och behov som de vill uppnå. För att utvecklas så kan man inte gå den enkelriktade vägen för den leder endast till en återvändsgränd. Kanske är det vad som brukar kallas "konflikträdsla"; dvs att det enkelriktade sinnelaget leder till en paradox, å ena sidan ett beteende som liknar "konfliktsökande" samtidigt som det finns en konflikträdsla där. Men det är ändå mer rationellt att undvika konflikter ifall man kan men det behöver inte betyda att man beter sig rationellt bara för att man undviker konflikter. Snarare så skulle jag vilja säga att konflikter och konflikträdsla handlar båda om samma sak, nämligen att man bara tänker på sig själv och sina egna intressen och förnekar eller är inte upplyst om andras intressen. Man kanske helt enkelt inte vet hur man ska hantera andras intressen och av ren instinkt så går man i försvarsställning och blir antingen aggressiv eller beter sig undvikande.

Frågan är varför man så lätt hamnar i tron av att livet är enkelriktat. Varför skulle relationer vara enkelriktade? Svaret tror jag är att utan utbildning i dessa frågor så kommer människan bara att bete sig som ett djur. Ett djur söker endast sina egna intressen och kan bara övertygas av någon med mer makt, ledarhunden, någon som håller i piskan.

Vi skulle behöva en mer lösningsorienterad/mänsklig filosofi/religion som kan guida oss till att söka det bästa hos varandra och utveckla våra förmågor i gemenskap där allas intressen har ett värde som man kan ta tillvara. Impulsstyrning är helt enkelt inte tillräckligt bra för oss människor; vi har potential att bli mer än djur men för att kunna bli det, för att kunna bli människor på riktigt så behöver vi en genomtänkt vägledning, man kanske skulle kunna kalla det för relationskunskap. Impulsen för att vilja leva i ett bra samhälle med goda relationer finns hos varje människa, men om man inte får lära sig hur relationer fungerar då stannar man i djurstadiet där alla relationer baseras på maktkamp.

När man tänker efter så finns det egentligen något i livet som är mer fullt av njutning än att befinna sig i ett partnerskap? Finns det något som är mer tillfredställande än en kärleksfull, ömsint och djup relation? I hemmet eller på arbetsplatsen? Å andra sidan finns det något värre än en dålig relation? I hemmet eller på arbetsplatsen? En enkelriktad relation där bara de egna intressena räknas? Så vad jag tror är att konflikträdsla är den andra sidan av konfliktsökande som båda är en del av att inte veta hur man ska hantera andras intressen i en relation, eftersom man inte ser relationen. Därför så kan inte svaret vara att man bara ska "skärpa sig" eller "ta ställning" som återigen är den enkelriktade vägen; istället så måste vi ha en kunskapsbas som kan vägleda oss till att fördjupa våra relationer i gemensam utveckling och undvika återvändsgränderna.

[Pilatus]

Det kan kallas för "konflikträdsla" men det kan samtidigt vara en rationell impuls. [...]

Eller en naturlig reaktion på upplevd stress.

Stress är en mycket funktionell reaktion i vissa situationer. Om vi tänker oss en värdetransport som utsattes för akut fara, t ex i form av en grupp rånare. Kroppen förbereds då blixtsnabbt för strid eller flykt.

Den psykosociala stress som vi drabbas av i arbetslivet innebär att den neurohormonella mobilisering som sker inte får något beteendemässigt utlopp. Vi kan ju inte ta till knytnävarna mot en jobbig chef eller springa tre varv runt kvarteret när våra förslag möts med mothugg och blir nedröstade under ett sammanträde.

Kanske upplever vi riskerna för att vår jämvikt skall rubbas som så jobbig att vi avstår från att hantera kontanter i handeln, eller att driva våra idéer under ett sammanträde. Vi ger efter i en väldig massa situationer för att vi blivit rädda för de konflikter som naturligen finns i det moderna samhället. Samtidigt ökar mängden konflikter då vår förmåga att lösa konflikter på ett bra sätt ersatts av feg undfallenhet, flykt alltså. Mobbning på arbetsplatser och i skolan är ett slående exempel på detta. Ofta ser vi exempel på passiva skolledningar som hellre flyr än att de reder ut konflikternas orsaker och försöker göra vad som krävs.

Rädslan bland chefer att fatta beslut som ogillas kanske har blivit för stor. Vi borde i högre grad acceptera konsekvenserna av de beslut våra chefer förväntas vara kapabla att hjälpa oss med i en uppkommen konflikt. Med detta avser jag inte att åsidosätta någon part, alla måste ju få tillfälle att framföra sin berättelse.

[Sceptisk]

Pilatus

"Med detta avser jag inte att åsidosätta någon part, alla måste ju få tillfälle att framföra sin berättelse."

Det håller jag med dig om. Det är en sak som är så bra med forum som dessa som gör det möjligt att kunna lägga fram sin berättelse och få respons och höra andras berättelser. Tänk om det vore lika enkelt i verkliga livet.. Det är svårt att ge någon konkret förklaring på vad det handlar om när det finns så många olika beteenden i olika situationer. Undfallenheten som du tar upp kanske har att göra med att vi har organiserat samhället på ett ganska hierarkiskt sätt, den enskilda människan känner kanske att det inte är någon mening med att försöka göra sig hörd, hon blir överkörd iallafall och det är ju ett fruktansvärt öde, en grym och omänsklig situation. Att samhället är så inriktat på pengar och makt och styrsel att människan blir en leksak och exploateringsobjekt i händerna på blind girighet. Den enkelriktade relationen som jag tog upp är ju vad en sådan samhällsvision utgår ifrån. Chef och arbetare, herre och slav, arbetsgivare och lönearbetare. Kommunikationen i en sådan relation är ju för det mesta helt enkelriktad. Den är så enkelriktad att vi måste hitta på nya organisationer som kan föra vår talan och då är den relationen helt centrerad kring förhandlingsform. Ingen uppsluppen gemenskap, kärleksfull och ömsint hänsyn och hjälpsamhet, utan kallt och nitiskt affärstänkande där det går ut på att kriga för sina egna intressen och uppnå någon slags kompromiss och om det inte lyckas ta det vidare till en domstol.

Jag såg ett program om Hasidiska Judar i USA och hur de har skapat sin egen samhällsvision mitt i vårt samhälle. Den värme och den glädje och omtanke de har om varandra är så totalt annorlunda från hur den vite västerlänningen bygger upp sitt samhälle. I den vite mannens samhälle så är det egoismen som är allenarådande. Omtanke är mer en raritet och består allt som oftast i formen av professionella aktörer som "tar hand om" problemen, såklart alltid mot betalning. Den visionen gör att medmänsklighet hamnar i ett eget fack som en egen avskild aspekt som man inte kan förvänta sig och kanske inte ens hoppas på. Den vite mannen lever ett ensamt liv i egoism, där makt och pengar styr varje detalj av livet.

När man går den enkelriktade vägen så träffar man sällan på andra människor annat än i affärssyfte. Jag slås av att jag till och med efter att ha gått på samma affär i tre år och träffat samma kassörer under hela denna tid att de fortfarande bara kan ha en avståndstagande affärsattityd. Detta leder tror jag till en ond cirkel där vi får väldigt svårt att tro gott om andra människor, det blir lättare att tro att ingen bryr sig och att alla bara är ute efter egen vinning på andras bekostnad, trots att vi egentligen är medlemmar i en större familj. Att försöka leva som att vi alla är en enda stor familj är smärtsamt och kostsamt i ett samhälle som är absolutistiskt inriktat på egotism. Det är väldigt mycket som gör att det är svårt att hålla humöret och hoppet uppe så länge som vi har en vision som producerar affärs och tävlingsrelationer på alla nivåer.

En relation kan inte överleva den enkelriktade vägen, en relation förutsätter att man kan mötas. Den som går den enkelriktade vägen är hela tiden på väg någonannanstans, mot sitt eget mål och sin egen behovstillfredställelse. Det finns ett stenhårt skelett i samhället, men det skulle behövas senor och ett omslutande kött som binder samman lemmarna till en gemensam kropp. Utan köttet så kan kroppen inte leva.