Lidandet (och "diagnoser").

Våga ifrågasätta och se alternativ. Fria ämneskategorier, bara det belyser något nytt och hoppfullt för mänskligheten.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 10163
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 11 sep 2010 21:55

Och det tror du på?

Morsan fick andnöd och åkte till sjukhuset, väl där kördes hon ganska omgående till ett mentalsjukhus, väl där fick hon panik när hon insåg vad som höll på att ske, barnen var ju kvar hemma med bara en granne som passade dem, paniken fick läkaren att lägga henne i bältsäng, varpå hon drogades ned. Inom en vecka hade de kört en elchock på henne varannan dag, därefter kom diagnoserna, från att hon hade varit en omtänksam, klok och intelligent ung kvinna, förvandlades hon gradvis med en ny diagnos för varje ny läkare hon träffade, givetvis med nya mediciner till en katatonisk zombie.
Inom ett år hade hon fått alla diagnoser som fanns och innan året var slut var min mor borta för alltid. Hon kom aldrig loss, blev aldrig fri och för varje ny tokdoktor hävdade denne att den förra diagnosen och medicineringen var felaktig. Ett helt vuxet liv i tvångsvård, elchocker, alla regnbågens färger på pillren och en totalt förstörd hjärna, barn som knappt sett henne helt normal, som hon var innan, barn som hälsat på henne på mentalsjukhus under hela sin uppväxt, för att vid 40 årsåldern komma att tillbringa resten av sitt liv på ett äldreboende för dementa.  

Ja vad hade hon för diagnos då? Kan det ha varit panikångest, förmodligen. En klapp på huvudet, några tröstande ord, en huvudvärkstablett och jag hade haft kvar min morsa.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3500
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle
Kontakt:

Inläggav Johan Ågren » 11 sep 2010 21:57

Men Skogsälvan, det var väl ditt val ändå att driva igenom det?

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5965
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 11 sep 2010 21:58

Vad menar du "och det tror du på", Zokrates?

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5965
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 11 sep 2010 21:59

Johan Ågren skrev:Men det var väl ditt val ändå att driva igenom det?


Nej, det var skolans krav.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 10163
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 11 sep 2010 22:07

Skogsälvan skrev:Vad menar du "och det tror du på", Zokrates?


Om man vill går det att sätta en diagnos på varenda människa, diagnoser som bara kan ersättas med nya diagnoser, som en dömd som även om straffet är avtjänat aldrig kan bli fri från stämpeln. Jag vet många föräldrar som vägrat att låta sina barn testas när skolans personal, psykolog och skolsköterska krävt detta. Föräldrarna kunde i varje fall då sätta stopp för dessa utredningar. Bara att stå på sig och neka.

tobiias
Inlägg: 64
Blev medlem: 17 okt 2007 05:34

Inläggav tobiias » 11 sep 2010 22:16

Skogsälvan skrev:Jaaaahapp, så nu har min unge en adhd-diagnos  :roll: Till viss del förstår hur det resoneras eftersom han är väldigt livlig, sjujäkel på att argumentera, vissa saker vill han inte göra och då krävs det en duktigt bra anledning till att få honom att göra det ändå och så där, men vissa saker alltså i de där testen... t ex skulle han koppla ihop ord i två olika staplar och han drog ett streck från ärlig till lycklig. Det var ju fel, det skulle vara naturlig som skulle vara det rätta svaret. Men vad fan, liksom! Är väl inget fel att koppla ärlighet till lycka.


Jag tänker bara (riktat till diagnosen, inte dig): Jaha? Och? Han är väl fortfarande samma person, lika mycket värd och med samma framtidsdrömmar. Men så länge samhället har föreställningen om att alla kan och bör stöpas i samma form så förstår att jag detta kan vara ett ledsamt besked.

Vad kommer det innebära i praktiken?

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5965
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 11 sep 2010 22:24

I praktiken innebär det att han får en personlig assistent, eller vad det nu kallas i skolan, eventuellt förflyttas till en mindre klass, många samtal - men det jag egentligen reagerar på här är att han ska bli sjukdomsklassad, för det jag skrev ovan mår de allra flesta barn bra av. Det är i mitt tycke fel att sjukdomsklassa friska i ett sjukt system.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 10163
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 11 sep 2010 22:54

Skogsälvan skrev:I praktiken innebär det att han får en personlig assistent,


Jag fick börja gå och handla när jag var 2 år, städa i hemmet, laga mat, hade inte ens tid för att gå på dagis, med ett tillfälligt avbrott på ett barnhem kom jag tillbaka bara för att ta än mer ansvar, vara förälder i hemmet innan jag ens börjat skolan, tvätta, ta hand syskon, göra inköp, stjäla mat när inte ekonomin räckte till, göra ärenden åt grannar för att dryga ut ekonomin, när jag var sju år kunde jag allt från att laga mat till cyklar, städa, bädda sängar, diska, tvätta i tvättsugan till att  koka kaffe precis så som farsan ville ha det där han låg på soffan dagarna i ända. När jag började ettan var jag så sjukt trött på allt att lite mobbing från klaskamraterna gjorde att jag försökte ta livet av mig. Men ödet ville annorlunda. Någon månad senare blev det koma på ett sjukhus, jag minns farsans ord när jag med spräckt skalle hade krupit hem, :-Om han dör så dör han... undrar fortfarande vad som fick honom att ringa en släkting som körde mig till akuten liggande i baksätet.
Jag hade förmodligen också behövt en assistent.

Användarvisningsbild
Ling
Inlägg: 1263
Blev medlem: 13 okt 2007 18:09

Inläggav Ling » 11 sep 2010 22:54

Jag kan förstå ditt resonemang Skogis, men se fördelarna han kanske får. Mer förstående lärare, extra hjälp, alla får inte det, inte ens de som inte har nån diagnos alls, så ser den krassa vardagen ut i skolan idag. Jag har förmånen att få jobba med dessa barn, och jag stormtrivs. De är vansinnigt kreativa och ena fenor på prat....och roliga. Vem får garva så mycket på jobbet som jag, jag undrar? Men, visst, det är en besvärlig tid de har i skolan med alla krav.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 10163
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 11 sep 2010 22:58

Även lilla jag har jobbat som personlig assistent på olika skolor under en tid, en del barn var i behov av extra stöd, en del andra däremot kunde jag inte ens förstå varför de hade en assistent, som killen när han först såg mig och sa, vad kul, jag får en ny slav! :roll:

Användarvisningsbild
Ling
Inlägg: 1263
Blev medlem: 13 okt 2007 18:09

Inläggav Ling » 11 sep 2010 23:02

Haha,  en liten diktator minsann, eller bara humorist? Vad hände sen Zokrates?

Användarvisningsbild
Ling
Inlägg: 1263
Blev medlem: 13 okt 2007 18:09

Inläggav Ling » 12 sep 2010 11:17

Hmm..ett barns reaktion på förlorad trygghet. Så förstod jag ditt svar, INNAN du ändrade det Zokrates. De reagerar, men kanske inte alltid så som vi förväntar oss.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 10163
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 12 sep 2010 12:32

Ja det var bra tolkat av dig Ling,  barn som får sin värld upphuggen kan reagera på en mängd olika sätt, regrediera, bli rebelliska, självdestruktiva etc.

Skogsälvan skrev:Jaaaahapp, så nu har min unge en adhd-diagnos  :roll: Till viss del förstår hur det resoneras eftersom han är väldigt livlig, sjujäkel på att argumentera, vissa saker vill han inte göra och då krävs det en duktigt bra anledning till att få honom att göra det ändå och så där, men vissa saker alltså i de där testen... t ex skulle han koppla ihop ord i två olika staplar och han drog ett streck från ärlig till lycklig. Det var ju fel, det skulle vara naturlig som skulle vara det rätta svaret. Men vad fan, liksom! Är väl inget fel att koppla ärlighet till lycka.


http://svt.se/2.108068/1.2169191/adhd_b ... ik_2169191

Jaha, nu har de bevisat att ADHD beror på genetiska defekter, då dröjer det väl inte så lång tid innan ett enkelt blodprov avgör om någon är drabbad eller ej vilket i sig är positivt om man vill slippa feldiagnoser.

Användarvisningsbild
acer2010
Inlägg: 22
Blev medlem: 27 okt 2010 19:28

Re: Lidandet (och "diagnoser").

Inläggav acer2010 » 27 okt 2010 23:57

Johan Ågren skrev:Lidandet är inte så svårt, utan det är lidandet över lidandet som gör det svårt att vara människa. Stigmatiseringen och kategoriseringen förvärrar det som annars skulle var uthärdligt och övergående. Finns det något att vinna med detta, för någon? Vi är således inte heller bara sjuka, vi är sjuka. Vi är inte bara fattiga, vi är fattiga. Och vad ska det bli med alla dessa barn som får en "diagnos" att bära med sig resten av sina liv? Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag varit barn idag? Jag har haft tur ändå som levt vind för våg, utan några domar eller de som tyckt synd om mig. Visserligen fick jag och mina föräldrar höra att det var något "fel" på mig, men som tur var så kontrade psykologen med att det var "fel på läraren". Det har jag nog alltid burit med mig. "Ensamvarg" har jag också ofta hört sägas om mig, men det tyckte jag lät coolt!

Men vad tror ni om detta med att vi ska tvungas lida för något av den anledningen att vi är lidande? Att bli slagen är väl ok tills det att någon ska tala om för oss att vi är slagna, och efter det för alltid kommer att vara slagen!


Människan är den enda varelsen som får betala för ett "misstag" mer än EN gång, vi är väldigt orättvisa mot oss själva.
Vi har ett väldigt bra minne och kommer ihåg och straffar oss om och om igen.
Hade vi varit rättvis så hade vi blivit straffad EN gång och sedan släppt det.

Tex:
Vi släpper aldrig lidandet efter första gången, vi straffar oss om och om igen och vi forsätter att lida.
Man måste vara rättvis mot sig själv och sluta lida över lidandet.
Toltec warrior and naugal

ae
Inlägg: 59
Blev medlem: 04 mar 2006 01:00

Inläggav ae » 07 nov 2010 23:53

Intressant tråd. Jag har också haft mina duster med psykvården, och håller just nu på att utbilda mig till psykolog.

Några tankar:

Jag tror att ju mer instabilt ett system är i sig själv, desto färre avvikande komponenter håller det för. Att vi måste peka ut var och varannan avvikare som sjuk bottnar till viss del i att vår samhälsstruktur är (eller "upplever" sig vara) hotad. Om samhället hade byggt på en mer trygg grund för alla hade strukturen inte behövt försvara sig själv så desperat.

Är det bättre för individen att anpassa sig till ett sjukt system än att fortsätta att framhärda i sin egen levande utveckling och därmed gå miste av samvaron och samförståndet som finns i det kollektiva? Jag vet inte. Men jag inbillar mig att det finns kompromisser. En diagnos innebär ju en stigmatisering bara i den grad man accepterar stigmatiseringen. Jag tror att vissa människor faktiskt upplever att de blir hjälpta av att bli bemötta med en mer tillåtande attityd, även om det givetvis är tragiskt att det ska krävas att människan stuvas in i ett standardiserat system för att det ska komma till stånd.
The absurd is born of this confrontation between the human need and the unreasonable silence of the world.
--Albert Camus


Återgå till "Tema: Alternativ!"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst