freddemalte skrev:Johan Ågren skrev:Lidandet är inte så svårt, utan det är lidandet över lidandet som gör det svårt att vara människa. Stigmatiseringen och kategoriseringen förvärrar det som annars skulle var uthärdligt och övergående.[...]
Jag är benägen att hålla med om att själva utpekandet av den lidande eller situationen som skapar lidande genererar ännu mer lidande,
men - kan det inte även vara så att "stigmatiseringen" skapar utrymmer för ett fokus som slutligen leder till andra människors engagemang och hjälp som
de facto minskar lidandet? / Fredrik
Det är det välmenta men felinriktade engagemanget - som Jean de La Fontaine uttrycker så talande - som är orsaken till att börja med. Det kommer således enbart att öka problematiken. Vid en viss gräns så tar säkerligen hjälpen en vändning: När personen är så nedgådd så att det enda som hjälper är akut psykvård. Då hjälper det naturligtvis. Men i det stora hela hur vettigt är detta? Ibland så verkar det som att samhället på samma sätt som det skapar sina förmenta "dårar" så skapar det sina förmenta "sjuka" och då främst psykiska sjukdommar som följer ur stigmatiserade händelser. Det ska finnas för att bekräfta normen, att få en svart-vit värld av vi och dom. Någon att skylla på, peka på, och ha som varnande exempel. Det verkar således finnas en välvilja som består i att omsvepa tragiska existenser i tjockare lager av tydligt definierat elände. "Men lilla vännen, du lider ju av det här! Stackars dig, du ska inte behöva vara stark och duktig nu, kom hit så får jag ta hand om dig. Vilket fruktansvärt elände du varit med om. Titta här i beskrivningen, du har blivit en sådan
här nu: ....... (diagnos).
Eller hanterbarheten med att kapa 7-8% av eleverna i varje klass och ge dem en diagnos som förklarar att de inte går att trycka in i ramen. Problemet hamnar då på elevens och föräldrarnas bord, och man behöver inte se till utbildningens brister. Jag gillar inte ett samhälle som börjar exkludera denna mångfald, och kalla det
sjukdom. Jag tänker inte se på mig själv som att jag är sjuk, att det är förklaringen på mina outsiderbeteenden. Ja, jag gör andra saker, jag har en annan typ av "hjärna", eller annan kreativitet, eller whatever. MEN skulle diagnoser ha funnits på min tid så skulle jag med basta ha fått veta att jag var allvarligt störd! Jag var den mest störda kille som gick på skolan så de skulle ha satt åt mig hårt, hårdare än de då lyckades med. Jag hade tur, turen att få träffa en tillbakalutad psykolog som hade bättre saker att göra än att reda ut min skolas problem med mig.
Jag var ju understimulerad och uttråkad! Jäkla dravel och trams. intressantare att lägga örat mot bänklocket och trumma (spelar idag percussion) blunda och se färger och fantasiland. Tänka på att jag skulle ut i skogen till min koja, eller ha fullt upp med att torka mina kläder efter att ha plurrat på rasten. Lära sig klockan, fnys! Kan ju dom hålla på med bäst dom vill. Vad mumlar tanten om där framme, nu hörde jag inte igen! JOHAN!!!
Snackade lite filosofi med en 10åring i helgen. Han var vettigare och smartare än de flesta vuxna, sin ADHD till trots! Min egen grabb har också blivit utredd, och vi fick valet att bestämma huruvida han hade ADHD eller inte, dvs han var ett gränsfall. Morsan hans hade väl "normala" gener antar jag.