Att ta kontakt och våga prata med folk

Våga ifrågasätta och se alternativ. Fria ämneskategorier, bara det belyser något nytt och hoppfullt för mänskligheten.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Att ta kontakt och våga prata med folk

Inläggav freddemalte » 04 aug 2010 07:45

Jag har sedan långt tillbaka kunna konstatera att det är vid några särskilda tillfällen eller situationer som människor spontant pratar med varandra även om man aldrig träffats innan samt när man är i större grupper (offentligheten):

1. När man är på landet eller i en mindre by så hälsar nästan alla på varandra även om man inte känner varandra!

2. Om det råkar hända något, t.ex. hissen stannar, det låter konstigt i tågvagnen man sitter i, någon tappar något så att andra får hjälpa till, en olycka och säkert ännu fler situationer.

3. Vid en social tillställning så som en middag, fest eller ett större event (där man har någon slags gemensam nämnare).

4. Barn har en tendens att ta kontakt oavsett om de känner det andra barnet eller inte.

De fyra punkterna ovan är exempel på omständigheter av sådan art att främmande människor börjar kommunicera. Ur detta kan ny vänskap uppstå, ny förbindelser och därmed ett kanske rikare och intressantare liv för båda (alla) parter (?).

Frågor:

A) Känner ni igen er i detta? Att vi alla går omkring och är så tysta och förtegna och så fort det råkar vara någon som pratar i en större grupp eller med okända så tas denne för att vara lite konstig?

B) Är det önskvärt att förändra detta så att vi alla ökar vår sociala aktiviteter till den grad att vi faktiskt upplever det som naturligt att prata med främlingar?

C) Om vi anser att det skulle vara bra, hur ska vi då komma ur detta mönster och hitta ett alternativ till de sociala spelregler som verkar råda för tillfället? Jag menar då så att i praktiken nästan alla ändrar sin attityd till detta?

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Användarvisningsbild
nuddle
Inlägg: 2685
Blev medlem: 24 jun 2010 20:27

Inläggav nuddle » 04 aug 2010 08:01

att skaka hand är ganska lustigt beetende, tror det har något med att man förr ville visa att man inte har några vapen, fast borde vi inte istället då göra som SUMO-BROTTARNA, de har en fin procedur för detta, sveriges kultur stämmer nog överens med det du beskriver, vilket ofta utåt verkar totalt missbildat för majoriteten av andra kulturer, för att liva upp kulturen lite kan man börja med att hälsa som sumo-brottarna, det kommer iafall väcka uppmärksamhet från resten av världen, och följden blir att kungen blir totalt värdelös som turistattraktion, såvida inte han lever som en hemlös och låter andra hemlösa leva i hans stora palats, det hade varit en kung värd att tycka om

Bild

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 05 aug 2010 20:55

fredde

Bra fråga och relevant. I byar så lever fortfarande gemenskapen kvar, eftersom man bor i byn så förväntas man veta vad byborna sysslar med och även att ställa upp med att hjälpa till ibland. Det har inget med lokalpatriotism att göra, utan just medvetenheten om att man bor i en by där man känner alla. Även om man inte arbetar med samma saker så vet man ändå vad grannen gör och för att bättra på gemenskapen så kanske man hoppar in och hjälper till ibland när grannen har mycket att göra.

Det som krävs för att skapa denna gemenskap verkar i byn vara att det finns en närhet till boende och arbete och en närhet i ekonomiska överlevnadsintressen. I en äkta by så hjälps alla åt med det arbete som krävs för att driva byn vidare eftersom alla lever av det arbete som byn åstadkommer. I en moderniserad by så har man frångått denna gemenskapsekonomi och har samma slags ekonomi som i städerna med arbetsdelning, redovisad lön med skatt, etc som knyter människorna till staten och sin arbetsuppgift.

I städerna så blir det än mer nätverksliknande, människor kan bo i samma hus men aldrig prata med varandra. Var och en är knuten till sin specifika arbetsplats som inte heller ligger i närheten av där man bor. Ingen har någon ekonomisk gemenskap och ingen har heller något intresse av att hjälpa den andre eftersom det inte finns någon grund för detta i överlevnadshänseende och eftersom man ändå inte har behov av varandra socialt så finns det heller ingen grund för att ta kontakt eller hjälpa till ifall grannen har mycket att göra.

Detta kallas i modernt tal för "individualism", men egentligen så är det inte individualism utan det handlar bara om hur människors beroenden knutits till stat och arbetsplats. Sverige räknas som det mest individualistiska landet i världen och anledningen till det är att alla aspekter av livet som inte är ekonomiskt produktiva täcks av staten. När man blir gammal, sjuk, fattig, behöver utbildning, vård, omsorg, kanske även kärlek och stöttning och någon som kan lyssna på en och eller fostra en och ge riktning, kritik, beröm, etc, så är det alltid staten som fyller dessa uppgifter.

Svensken förväntas vara produktiv hela livet och "mänskliga svagheter" såsom ålderdom, sjukdom, kris och död men även behov av vänskap och kärlek är något som Svensken inte behöver lära sig något om för staten sköter allt sådant och samhället är så välordnat på den punkten att det är omöjligt att kunna peka på något och säga att det inte uppfyller sin uppgift och det gör kritik mot välfärdssamhället/folkhemmet särskilt svårt.

Men det beror bara på hur man ser på saken. Ifall man anser att människan ska vara en produktiv tillgänglig arbetare hela livet och att alla de med svagheter, psykisk ohälsa, ålderdom och död inte får vara med utan ska städas bort av staten, då kan man inte hitta mycket att klaga på, för då har vi verkligen ett "perfekt" samhälle, fyllt av 'realister' som 'tar sitt ansvar' och gör som stat och arbetsgivaren säger. Ett substitut för gemenskap får man hitta istället på krogen, på festivaler och genom media.

Däremot verkar det som att bristen på kontakt med problem, kriser, sjukdom, fattigdom, nöd och så vidare, gör att när det väl drabbar en själv då är det något man måste hålla hemligt till varje pris. Ensamheten i Sverige kan vara enorm, och man tillåts aldrig att få dela lidande såväl som framgång, i slutändan segrar ensamheten ändå. Även om media rapporterar om de problem som finns. Problem och lidande fyller faktiskt en funktion i livet, om det tillåts existera bland människor (utan att städas undan) så hjälper det till att fördjupa relationer och kan paradoxalt nog faktiskt öka meningen med att leva.

Desto mer staten städar undan problemen, desto mer tappar människan också kontakten med tillvaron och kommer därför inte heller att våga ta några 'risker' eller våga förändra någonting.

Problem är oundvikliga i livet. Äventyr definieras av vilka problem som man går igenom. Problem är också  nödvändiga för att människan ska kunna växa och mogna, MEN hon kan bara växa och mogna ifall hon får dela med sig av sina problem med andra som går igenom samma sak. När människan är ensam med sina problem då blir hon bara isolerad och deprimerad.

Depression innebär att man inte kan finna någon väg ut ur problemet. Ifall det inte finns någon annan som går igenom samma problem i samma kontext, då finns det ju av princip inte heller någon annan som kan förstå vad denne går igenom. Depression räknas idag som en folksjukdom i Sverige. Men depression är utbrett över hela västvärlden. Enligt wikipedia:
"Depressioner räknas i Sverige som en folksjukdom. 35% av befolkningen drabbas någon gång av depression. Detta är fördelat så att cirka 50% (!!) av alla kvinnor och 25% av männen i Sverige är deprimerade."


J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 05 aug 2010 21:50

Jag känner igen det där i att jag försöker motverka det. Problemet är att jag babblar så jävligt att det inte bara verkar skrämmande utan borde vara skrämmande. Borda ta ett tysthetslöfte på ett par månader. Tal har inget värde om det inte skänker plats för det som talas om.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 05 aug 2010 22:07

Samtidigt; skulle det inte vara tragiskt att vi hittade ett sätt att skyla över den där pinsamma turen i hissen? Det finns ju något naket och påtagligt som händer där idag som vittnar om något viktigt. Sedan tror jag öppenheten och hjärtligheten i "mindre städer" är en form av förkläde också, liknande påtvingad grannsämja. Tror bara det uppstår en äkta kommunikation i funktionella grupper där det råder samarbete. Särskilt blir det synligt just vid problem och kriser då denna ärliga kommunikation uppstår. Kylan i storstan är således mer ärlig, och i hissen är vi ärliga men känner konflikten och behovet av grannsämjan, men vi vet att det inte behövs, då vi troligen inte kommer att träffa personen igen. Så det verkliga problemet, om det är ett problem (vilket jag kan tycka) ligger på en annan nivå.

Ja jag bjuder väl på lösningen också: Att alla måste komma till insikt om att vi är ett stort team som måste samarbeta, och att vi alla har något gemensamt. Den attityden måste genomsyra samhället för att vi ska mötas på riktigt. Då möter vi varrandra i hissen med ett ärligt uppmuntrande leende (även om det kanske inte är meningsfullt att starta en diskussion).

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 05 aug 2010 22:30

Jag tror att du hade alldeles rätt om att man idag värnar för mycket om sin integritet. Problemet är ju att det finns väldigt påtagliga straff, juridiska, och sociala, över att vara ärlig.

Men förändringen kan inte komma utan att vi träder ut och vågar livet. Sätter värden vi ger livet över värden som frihet, status, liv, välmående osv. För livet är inte värt utan att det levs fritt, frihet är inte värd om det kommer i ett fängsel, status är bara av vikt om den ges frivilligt och utan att vara idoliserade, välmåendet bara värt om det tillåts agera för att hjälpa andra.

Det börjar bli dags..
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 05 aug 2010 23:03

Att "skaka hand" är en formell gest idag, men egentligen borde det kännas som att "dig vill jag samarbera med", och att man egentligen aldrig släpper handen. Alla aspekter av livet "skakar hand" på något sätt när det finns ett system upprättat. Det är egentligen ganska vettigt att göra detta, men att gnugga näsor duger också. Vidare är en kram något som visar på att systemet är ännu mer integrerat, ETC.  :)

Skaka händer hinner man ju göra under en hissfärd, kanske skulle vara något. Och det behöver ju inte vara oärligt menat heller. Det tragiska är att man idag - förutom att vara hel och ren - måste ha en fördelaktig och charmig uppsyn för att komma undan med detta utan att personen känner sig olustig. Notera att "snyggingar" kan röra sig väldigt fritt och hälsa på andra utan att detta känns som en knepig person. Själva överväldigandet att denna person vänder sig till någon "ovärdig" överbryggar detta. Har någon lust att psykologisera över detta?

Äh är för otålig! Kan det ha att göra med misstänksamheten att personen enbart är ute efter att "ta något". Den första reaktionen iofs om en attraktiv person kommer fram och säger hej är kanske: "vad vill hon att jag ska köpa nu?". Misstänksamheten finns där om stölden. Så först måste vi överbrygga denna misstänksanhet att vi enbart vill råna andra på något.

Skriver dessa inlägg från mobilen så ni får ursäkta om det ser lite risigt ut

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5809
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 05 aug 2010 23:43

Jag tycker att det känns himla olustigt med handskakningar, såvida man inte har gjort en gemensam, muntlig överenskommelse. Har en vän som stör sig enormt på invandrare som titulerar främlingar "kompis", men det stör jag mig inte på. "Hiss-situationen" är väldigt obehaglig för mig. Jag har överhuvudtaget sjukligt svårt att vara nära folk som jag inte är nära. Att prata om väder, vilket vi förvisso har gemensamt allihop, känns ändå som döfött att få någon kontakt i, men någonstans försöker ju folk börja...

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 06 aug 2010 00:46

Skogsälvan skrev:Jag tycker att det känns himla olustigt med handskakningar, såvida man inte har gjort en gemensam, muntlig överenskommelse. Har en vän som stör sig enormt på invandrare som titulerar främlingar "kompis", men det stör jag mig inte på. "Hiss-situationen" är väldigt obehaglig för mig. Jag har överhuvudtaget sjukligt svårt att vara nära folk som jag inte är nära. Att prata om väder, vilket vi förvisso har gemensamt allihop, känns ändå som döfött att få någon kontakt i, men någonstans försöker ju folk börja...


Verkar som om du är konsekvent och ärlig. Du har ett mer medvetet och direkt sätt att relatera till sådana situationer. Det är inte bara tomma gester. Jag har själv faktiskt börjat hitta sätt att prata med andra där samtal om vädret annars är gängse norm. Det händer att jag också upptäcker att jag säger något om vädret under personalfikat, men jag har mer och mer börjat tala fritt utifrån mina egna tankar som verkligen berör mig, och jag märker på andra att de faktiskt hänger på. Ibland drar jag kanske iväg några lager bortom det  som är ok. Jag kommer aldrig iftån den här känslan av att jag ser det som sker utifrån, och att jag aldrig kan tala direkt med människor. Det blir att jag behandlar dem som barn och tillrättalägger vad jag säger utifrån den ålder jag upplever att de befinner sig på. Osympatiskt kan tyckas, men det är en form av realitet ändå. Jag tror inte det går att dölja heller då jag ibland inte gör det bara för att upptäcka att jag missat att göra mig förstådd. En del av ärligheten går kanske förlorad, fast det är i princip ingen skillnad på en sådan reglering och den kommunikation man har med sina barn. Det kallar vi ju inte oärligt. Alla gör nog så. Är det inte lite knäppvarning på människor som inte kan reglera sitt samtal efter sin omgivning? Typ högintelligenta typer som babblar på i samma läge hela tiden? Alternativt en medveten gest i syfte att trycka ner sin omgivning.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 06 aug 2010 01:22

Kom just på att jag pratade med ett par personer i hissen idag. Förklarade varför inte hissdörrarna stängdes när någon tryckte på en knapp. Fick inget svar... Har även fått problemet med att jag har anammat en ärlig form av avsaknad av fåfänghet. Alltså inte ens en form av medveten frånvändhet, utan bara det att jag inte har tid och intresse av att se ut som folk gör mest. Går omkring i mina arbetskläder hela tiden, rakar mig inte, duschar kanske var 3-4 dag, och borstar inte håret. Får nästan inte ur tovorna. Har upptäckt att det här är lite negativt gällande att få kontakt med andra. Ser iofs att andra "socialklasser" har blivit mer kontaktsökande. Har svårt med det här som rör klasstillhörighet. Rör mig bland alla "klasser" då jag både jobbar som hantverkare och med konst, och har en mixad släkt. Ett tag så ansade jag skägget om jag visste att jag hade ett viktigt möte, men även det har jag slutat med nu. Det är inte en principsak, utan bara det att jag har fått någon form av självförtroende att jag fixar det ändå, och därför kan strunta i det. När jag ser tillbaka på bilder hur jag såg ut när jag var yngre så kan jag se den rädsla som då formade mig att se ansad och ordentlig ut. Jag antar att detta är en av ålderns fördelar. Det känns bra att bli äldre.

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5809
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 06 aug 2010 01:30

Vilken ålder upplever du mig som då :)? När man startar ett samtal brukar det vara något troligt gemensamt ämne, eller fokus på den andre eller sig själv. Mår jag hyfsat brukar jag (har jag märkt) försöka få den andre att skratta - det löser upp den där tryckande tystnaden.

Användarvisningsbild
hermit philosopher
Inlägg: 85
Blev medlem: 13 apr 2010 17:20
Kontakt:

Inläggav hermit philosopher » 06 aug 2010 12:13

Att inte gå omkring som om själv, i en värld fullt av [brådskande] människor; det kunna väl ej skada? Men tomt prat om väder, falska handskakningar, mm - som det talats om ovan - är nog inte så givande i så fall...

Den vuxne kan här istället lära av barnet och uppmärksamma sin omgivning med den nyfikenhet som gör att världen åter blir genuint intressant. Barnet ser och känner det som är viktigt att bemöta i stunden och vet inget om de oskrivna regler som annars gör att interaktionen så ofta riskerar bli banal.

Egot kanske oroar sig för att folk ska anse en märklig, men om den besegras och man är noga med att låta välvilja och ödmjukhet styra, gör man ovanligt sällan folk obekväma - då kanske man överaskas av hur mycket ens märklighet uppskattas och hur välkommen den egentligen är :)

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5809
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 06 aug 2010 15:32

Klockrent, Hermit! Det du skriver är så självklart, men ändå är det ofta svårt för mig och orden trasslar in sig i halsen och kommer ingenstans, eller också blir jag lite väl opassande personlig, fast det senare brukar gå rätt bra ändå eftersom jag är ganska bra på att tolka folks reaktioner IRL och kan bromsa innan jag kör helt av banan.

Användarvisningsbild
freddemalte
Inlägg: 3393
Blev medlem: 04 mar 2006 20:04

Roligt

Inläggav freddemalte » 06 aug 2010 15:46

Va roligt med så många och intressanta svar och synpunkter på denna fråga!

Jag kan av egen erfarenhet förmedla att det för min del har inneburit många roliga och trevliga kontakter att helt spontant börja prata med folk som jag inte känner. Allt började egentligen med att jag började hälsa på folk som jag inte kände av "misstag" på grund av att jag alltid hälsar på mina kunder i butiken. Det liksom smittade av sig i min privata vardag med effekten att jag har haft många spännande och intressanta konversationer med människor som jag "annars inte skulle ha pratat med". Det har blivit till en roligt lite "sport" eller ett "spel" för mig att se om jag kan komma på riktigt bra och passande öppningsfraser för konversationerna. Ibland sätter jag även upp små mål, likt "idag ska jag ha pratat med minst 3 för mig okända människor" etc. Det har hittills inte haft några direkt negativa eller otrevliga konsekvenser utan enbart tvärt om. Däremot ser jag inget direkt egenvärde i att "bara ha" massor med bekantskaper, utan värdet ligger, dels i upplevelsen av att "lära känna" någon ny och få en glimt in i deras värld/liv, dels att jag ser andra människor som en språngbräda in i ett ännu större och upplevelsemässigt rikare liv (för egen del). Jag är även övertygad om att genom att lära känna nya människor så minskar man sina egna fördomar, sin egen trångsynthet och ökar möjlighet till ett mer öppet och dynamiskt tänkande som förhoppningsvis kan vara både mig själv och min omgivning till glädje och nytta.

Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."

För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.

Användarvisningsbild
Skogsälvan
Avslutat konto
Inlägg: 5809
Blev medlem: 28 jun 2005 18:54

Inläggav Skogsälvan » 06 aug 2010 15:52

Vad roligt, Fredrik! Just det här att prata med folk som man inte skulle ha pratat med p g a ålderskillnader, social status osv. är ju riktigt, riktigt berikande, dels för att man i mötet med "en främmande värld" ser sig själv lättare och får nya insiktsvinklar om tillvaron med den man pratar med.


Återgå till "Tema: Alternativ!"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster