Guds finger

[xion]

Allt som är tänkt är metafysik.

Men blir det inte litet otydligt att definiera metafysiken som det endast tänkta? Vi har ju skrivit om Aristoteles metafysik.

Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, kausalitet, etik, att världen består av substanser som materia, själens odödlighet, fri vilja och liknande.

Är det någonting av det du räknade upp som inte är "tänkt"?

[Pilatus]

Allt som är tänkt är metafysik.

Men blir det inte litet otydligt att definiera metafysiken som det endast tänkta? Vi har ju skrivit om Aristoteles metafysik.

Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, kausalitet, etik, att världen består av substanser som materia, själens odödlighet, fri vilja och liknande.

Är det någonting av det du räknade upp som inte är "tänkt"?

Det vi kan uppfatta med våra sinnen. Det konkreta.

[David H]

Det finns en historia om en lite pojke som inte kunde låta bli att räkna på fingrarna.
Till slut tröttnade hans lärare på detta "oskick" och förbjöd honom att göra så.
Lärare ville att han skulle räkna i huvudet istället.
Det var svårt för pojken att bryta sin vana. Läraren sa då att du får hålla händerna bakom ryggen.
"Hur mycket är sju plus åtta?"
Efter en paus svarade pojken, "Femton."
Du fuskade. sade läraren. Du får hålla händerna i fickorna istället.
Hur mycket är fem plus fem?
Efter en paus svarade pojken: Elva.

Ja så kan det gå när man får ett finger för mycket med i uträkningen.
Personligen tycker jag att denna berättelse är "sedelärande".
Det är precis samma sak med "Guds finger". Om an tror att gudar och andeväsen finns så får man en skev bild av verkligheten.
Det skapar en disharmoni i världen. När man inför en imaginär faktor i sin världsbild så kan visserligen frågorna få ett svar, men svaret blir också imaginärt och vi tvingas leva i en illusion. Tron skapar en illusion av ett svar. Men svaret skaver mot den verklighet vi observerar.

Här skulle man väl också kunna mena att pojkens problem var att han inte förmådde tänka imaginärt. Han ville bestämt hålla sig till bara det konkreta som han kunde beröra, och det ledde till att hans snopp hamnade med i beräkningen på ett olyckligt sätt. Om han som läraren uppmanade lärt sig tänka imaginärt hade inte detta problem behövt uppstå.

Att sen prata om snoppen som Guds finger, tänker jag också är exempel på hur fantasin kan ta skruv. Det är ofrånkomligt att vi skapar diverse förklaringsmodeller med hjälp av vår fantasi. Lösningen som jag ser det då, är inte att ge upp sin fantasi, eller avfärda förklaringsmodeller som är förankrade i fantasin, utan att istället lära sig att förstå och bemästra fantasin. Förstå att fantasin också följer en logik, på liknande sätt som övriga sinnen följer en logik.

Att tänka att Guds finger skulle vara en pojkes snopp kan man såklart göra. Men hur vore det om vi prövade att tänka tvärtom, att pojkens snopp istället är Djävulens finger? Och det var Djävulen, snarare än Gud som orsakade trassel för pojken?
Det får mig att tänka på en berättelse från Decameron som skrev av Boccaccio på 1300-talet i Italien. Där var det en flicka som sökte svar om hur hon kunde tjäna Gud på bästa sätt, och så kom hon i kontakt med en man som ville hjälpa henne tjäna Gud genom att "stoppa djävulen i helvetet", en slags övning som behövde göras utan kläder...
https://www2.clarku.edu/faculty/mmalsky ... l_text.pdf

[xion]

Att jag valde berättelsen om pojken var bara att jag ville belysa vad som händer när man tillför information som egentligen inte hör dit.
Jag kunde lika gärna ha valt vad som händer om man sätter i ett extra tändstift i en motor, eller kanske vad som händer om man föds med en extra kromosom i arvsmassan (Downs syndrom). Guds finger verkade bra ur reklamsynpunkt. Kanske kan väcka nyfikenhet.

Ett av de problem som uppstår när man tar Gud i båten är, som du själv påpekade, att man också får Satan med som fripassagerare, och sen är "karusellen igång". Fantasin har fått något annat än verkligheten att bygga vidare på.

[David H]

Att jag valde berättelsen om pojken var bara att jag ville belysa vad som händer när man tillför information som egentligen inte hör dit.
Jag kunde lika gärna ha valt vad som händer om man sätter i ett extra tändstift i en motor, eller kanske vad som händer om man föds med en extra kromosom i arvsmassan (Downs syndrom). Guds finger verkade bra ur reklamsynpunkt. Kanske kan väcka nyfikenhet.

Ett av de problem som uppstår när man tar Gud i båten är, som du själv påpekade, att man också får Satan med som fripassagerare, och sen är "karusellen igång". Fantasin har fått något annat än verkligheten att bygga vidare på.

Mitt svar på det är väl då att fantasin är en del av verkligheten. Vore det ens möjligt för oss att ha språk och ord utan fantasi? Den som försöker ogiltigförklara fantasins verklighetsförankring försätter sig själv i knepig position, tänker jag. Det går inte göra detta utan att landa i självemotsägelser.

Tar man med Gud i båten får man också med Satan som fripassagerare, kan jag hålla med om.
Själv utgår jag från både Guds och Satans existens, men jag är inte säker på att de hör hemma i något båt.

Sen om det är så att både Gud och Satan finns, men deras existens förnekas, vem är det då som gynnas mest av det - Gud eller Satan? Här tänker jag då att Satan är den dom vinner mer på att verka i det fördolda..den som slutit pakt med en djävul vill nog inte gärna det ska avslöjas.

Avgörande fråga tänker jag här är om man tror på Gud på en falsifierbar (testbar) nivå eller inte. Det är skillnad mellan Gud och ”Deus ex machina” dvs Gud i jordlig skepnad.

Gud kan sägas vara hinder till förståelse om man hävdar att Gud är svaret på alla frågor. Till exempel, varför startar inte min bil idag? Tänker jag bara att det är Guds vilja, så får jag acceptera att det är så och det är inget jag kan göra åt detta. Om jag å andra sidan inte godtar sådan enkel förklaring, kan jag istället söka andra svar. T ex genom att undersöka bilen och märka att det är ju slut på bensin, ett problem som jag faktiskt kan åtgärda.

Gudstro kan vara passiviserande, men behöver inte vara det. Man kan ju också ha en gudstro som uppmuntrar till eget tänkande, kanske Gud vill att jag själv ska söka svar på mina problem?

Min gudstro skulle jag inte säga handlar om att utesluta osäkerhetsfaktorer, tvärtom, är jag benägen att tro att jag aldrig helt och fullt kommer förstå Gud…och det öppnar då för ett evigt sökande, en ständig undran och nyfikenhet om svar

[xion]

Jag kommer att tänka på sången "The Impossible Dream"

To dream the impossible dream
To fight the unbeatable foe
To right the unrightable wrong
To try when your arm are too wery
To reach the ureachable star....