Har andra djur än människan upplevelser, intentioner, känslor, stämningar och/eller liknande?
Har medvetandet uppkommit först hos människan eller uppstod det vid ett tidigare skede i evolutionen? Vilka djur är i så fall medvetna och vilka är det inte? Var går gränsen?
En hypotes jag vill framlägga är att åtminstone däggdjur, fåglar och några andra bland annat har upplevelser, känslor, att de kan identifiera objekt och lösa vissa typer av problem.
En annan hypotes gäller människan och den är att bland annat förmågan att identifiera objekt är mer primär än språket.
Jag tror att en chimpans som vill öppna en dörr upplever situationen på ungefär samma sätt som jag skulle göra och tänker på ungefär samma sätt. Då kanske jag ska nämna att när jag vill öppna en dörr så tänker jag vanligen inte "nu ska jag gå fram och trycka ner det där handtaget med handen" utan jag tänker snarare genom att föreställa mig de rörelser som jag behöver göra.
Det är uppenbart att en del djur kan lösa vissa problem på ett någorlunda intelligent sätt. Det vore enligt min mening därför konstigt om de inte har ett medvetande om objekt och rörelser på ungefär samma sätt som människan. Deras hjärnor är ju så lika våra. Människans uppkomst må ha medfört en del nymodigheter, men jag ser det som orimligt att naturen så att säga skulle ha förlänat människan ett radikalt nytt sätt att se på världen.
En tanke som just slog mig är att vissa djur kanske är medvetna utan att vara självmedvetna. Enligt Brentano består en medvetandeakt av ett "föremål" och en riktadhet mot detta "föremål". En skata kan alltså vara medveten om olika föremål och ha en vilja att göra saker med dessa föremål men kanske ändå inte vara medveten om sig själv. Den kanske saknar självreflektion. Det som skiljer dess värld från vår är då att den inte ser sig själv som ett objekt, varpå den vinner fördelen att den slipper tänka på det filosofiska problemet med dualismen mellan subjekt och objekt. Den är ett med världen. Den kommer inte heller att göra misstaget att tro att den har en själ. De som tror att djur saknar själ kan här söka skäl för sin tro.
Två konsekvenser man kan förvänta sig om man tror att djur är medvetna:
1. Etik. Om djur kan lida är det relevant att diskutera vilka sätt som det är etiskt försvarbart att behandla djur på.
2. Språkfilosofi. Om indivier som saknar ett språk ändå kan tänka och vara vid medvetande så får det konsekvenser för filosofin. Uttalanden som att vi är instängda i vårt språk, inte kan tänka utan att ha ett språk och liknande blir då helt eller delvis falska. Filosofer som Wittgenstein, Kuhn och Derrida måste kanske omvärderas. Nåja, jag är inte någon expert på just dessa filosofer, men ni förstår säkert vad jag menar.
Vänligen
Camilla
Är djur medvetna?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Anaesthesia
- Inlägg: 6
- Blev medlem: 16 feb 2005 00:03
- Ort: Skellefteå
Jag vill inte förneka att djur har känslor. Har man någonsin skådat in i en hunds blick så vet man att det pågår någonting bakom den stundom stela fasaden.
Däremot tror jag att man måste göra skillnad på människors respektive djurs känslor. Hade hundar haft känslor i samma utsträckning som vi människor, så skulle de väl kunna känna hämndlystnad? Hämnd är ju ofta en mycket väl överlagd aktion, och mig veterligen finns det inga hundar som smyger sig in genom fönster och dräper folk i sömnen... eller?
För övrigt så saknar väl djur förmågan att se följder i sitt agerande? Förmågan att på ett emotionellt plan "stanna upp" och se om någon/något i dess omgivning samtycker/misstycker med this and that.
Jag vet inte huruvuda man ska skylla det på brist av känslor, eller brist av intellekt.
Är inte vi människor den enda befintliga rasen som kan finna njutning i att plåga och döda andra? Förvisso förekommer sadism även i naturen bland vilda djur - men är inte människan den enda varelsen som kan tänka sig att utplåna sitt eget släkte för någon form av belöning?
Däremot tror jag att man måste göra skillnad på människors respektive djurs känslor. Hade hundar haft känslor i samma utsträckning som vi människor, så skulle de väl kunna känna hämndlystnad? Hämnd är ju ofta en mycket väl överlagd aktion, och mig veterligen finns det inga hundar som smyger sig in genom fönster och dräper folk i sömnen... eller?
För övrigt så saknar väl djur förmågan att se följder i sitt agerande? Förmågan att på ett emotionellt plan "stanna upp" och se om någon/något i dess omgivning samtycker/misstycker med this and that.
Jag vet inte huruvuda man ska skylla det på brist av känslor, eller brist av intellekt.
Är inte vi människor den enda befintliga rasen som kan finna njutning i att plåga och döda andra? Förvisso förekommer sadism även i naturen bland vilda djur - men är inte människan den enda varelsen som kan tänka sig att utplåna sitt eget släkte för någon form av belöning?
"Some people are just born with tragedy in their blood"
Hej Anaesthesia!
Detta duger nog inte som bevis tyvärr.
Kan det inte vara så att känslorna är desamma men att människan kan kontrollera sitt beteende mer och skjuta upp hämnden till ett senare tillfälle?
Det sägs ju annars att hundar kan känna sorg då deras husse/matte dött. Åtminstone elefanter är kända för att sörja de döda. Elefanthonor blir ofta helt förkrossade om de förlorar ett barn.
Jag vet inte, men jag kan tänka mig att mer advancerade flockdjur som apor, delfiner, vargar och liknande kan kommunicera lite samt läsa av varandras känslor och ta hänsyn till dem.
Djur är ju väldigt hedonistiska och det skulle säkert gå att hitta något djur som var villigt att utplåna sin art för lite socker. Problemet är väl snarare att djuret inte skulle förstå vad det innebar att utlåna resten av sin art.
Vänligen
Camilla
Anaesthesia skrev:Jag vill inte förneka att djur har känslor. Har man någonsin skådat in i en hunds blick så vet man att det pågår någonting bakom den stundom stela fasaden.
Detta duger nog inte som bevis tyvärr.
Däremot tror jag att man måste göra skillnad på människors respektive djurs känslor. Hade hundar haft känslor i samma utsträckning som vi människor, så skulle de väl kunna känna hämndlystnad? Hämnd är ju ofta en mycket väl överlagd aktion, och mig veterligen finns det inga hundar som smyger sig in genom fönster och dräper folk i sömnen... eller?
Kan det inte vara så att känslorna är desamma men att människan kan kontrollera sitt beteende mer och skjuta upp hämnden till ett senare tillfälle?
Det sägs ju annars att hundar kan känna sorg då deras husse/matte dött. Åtminstone elefanter är kända för att sörja de döda. Elefanthonor blir ofta helt förkrossade om de förlorar ett barn.
För övrigt så saknar väl djur förmågan att se följder i sitt agerande? Förmågan att på ett emotionellt plan "stanna upp" och se om någon/något i dess omgivning samtycker/misstycker med this and that.
Jag vet inte huruvuda man ska skylla det på brist av känslor, eller brist av intellekt.
Jag vet inte, men jag kan tänka mig att mer advancerade flockdjur som apor, delfiner, vargar och liknande kan kommunicera lite samt läsa av varandras känslor och ta hänsyn till dem.
Är inte vi människor den enda befintliga rasen som kan finna njutning i att plåga och döda andra? Förvisso förekommer sadism även i naturen bland vilda djur - men är inte människan den enda varelsen som kan tänka sig att utplåna sitt eget släkte för någon form av belöning?
Djur är ju väldigt hedonistiska och det skulle säkert gå att hitta något djur som var villigt att utplåna sin art för lite socker. Problemet är väl snarare att djuret inte skulle förstå vad det innebar att utlåna resten av sin art.
Vänligen
Camilla
Jag skulle vilja säga att det är vår tidsuppfattning som skiljer oss från djuren.
Vi kan beräkna effekten av vårt agerande i en kommande stund, medans djur verkar vara låsta i förfluten och given stund.
En hund kan ju uppfatta stunden, dock svårt att tolka om det är ledarrollen som husse tar som ger skamkänslor hos hunden eller faktumet att agerandet utlöser en negativ känsloanspelning.
Men jag är övertygad om att en hund kan känna en form av skam.
Jag har också läst och sett djur som under trygga förhållanden förbarmar sig över djur som inte normalt skulle vara på deras "buddylist".
Har du hört om aporna i Japan. Dom har lärt sig att det finns snacksautomater som dom kan stoppa mynt i och köpa mat. Tog tydligen 1-2 veckor innan dom lärde sig nya priser
Jag läste en annan notis om en apflock där dom domianta hannarna dött pga att dom var dom enda som våga äta från en soptipp. Man hade lagt förgiftat kött där.
Flockens ledarroller togs över av mer relationsdominanserande apor istället för våldsdominanserande. Och tydligen gick detta i arv.
E lite trött så en sista kommentar.
Kolla monkey world på discovery.
Har inte dom aporna känslor och tankar, då har hälften av jordens befolkning inte det heller.
Vi kan beräkna effekten av vårt agerande i en kommande stund, medans djur verkar vara låsta i förfluten och given stund.
En hund kan ju uppfatta stunden, dock svårt att tolka om det är ledarrollen som husse tar som ger skamkänslor hos hunden eller faktumet att agerandet utlöser en negativ känsloanspelning.
Men jag är övertygad om att en hund kan känna en form av skam.
Jag har också läst och sett djur som under trygga förhållanden förbarmar sig över djur som inte normalt skulle vara på deras "buddylist".
Har du hört om aporna i Japan. Dom har lärt sig att det finns snacksautomater som dom kan stoppa mynt i och köpa mat. Tog tydligen 1-2 veckor innan dom lärde sig nya priser
Jag läste en annan notis om en apflock där dom domianta hannarna dött pga att dom var dom enda som våga äta från en soptipp. Man hade lagt förgiftat kött där.
Flockens ledarroller togs över av mer relationsdominanserande apor istället för våldsdominanserande. Och tydligen gick detta i arv.
E lite trött så en sista kommentar.
Kolla monkey world på discovery.
Har inte dom aporna känslor och tankar, då har hälften av jordens befolkning inte det heller.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Camilla skrev:Det sägs ju annars att hundar kan känna sorg då deras husse/matte dött. Åtminstone elefanter är kända för att sörja de döda. Elefanthonor blir ofta helt förkrossade om de förlorar ett barn.
Eller blir de det? Om man så att säga går ut i naturen för att empiriskt undersöka om djur har känslor så vet jag inte om man kommer att få så rättvisande svar. Den som avgör det hela är ju människan. Således, när vi ser en elefant som hänger med huvet, inte äter normalt, inte sover normalt, går vid sidan av flocken etc. - då säger vi att "elefanthonan är helt förkrossad". Men det är ju bara min tolkning av en massa saker som elefanten tar sig för. Jag "vet" ju att ett lejon som dödar inte nödvändigtvis är argt.
Om man slår en hund så gnäller den. Betyder det att den lider? Den känner sig knappast orättvist behandlad. Om den viftar på svansen och hoppar omkring när den ser mig, är den då glad? Eftersom vi tror det, och gärna vill fortsätta att den "beter sig glatt" så klappar vi den på huvudet och talar vänligt till den, och så gör den likadant nästa gång den vill bli klappad på huvudet.
Jag vill inte påstå att jag tror på det jag skrivit ovan. Men man bör ha sitt eget sätt att tänka i åtanke när man ska avgöra hur djur tänker. En intressant fråga är om människor egentligen beter sig särskilt annorlunda. Om jag inte åt, sov och hängde med huvet - skulle ni tro att jag var förkrossad då? Skulle jag tro att jag var det? Eller är det så att "vara förkrossad" inte är något annat än att uppvisa "förkrossat beteende"?
Jag tror varken att vi enbart är vältaliga, tränade apor, eller att känslor är någon unik andlig kvalitet hos människor och kanske högre djur. Sanningen ligger nog någonstans däremellan.
§
Jag vill inte förneka att djur har känslor. Har man någonsin skådat in i en hunds blick så vet man att det pågår någonting bakom den stundom stela fasaden.
Davidson tar upp just detta i sin artikel "Tanke och tal", där han argumenterar för att djur inte kan ha tankar (han menar dock något ganska speciellt och välformat med "tanke"). "Mina argument kommer inte att övertyga en hundälskare").
Är djur medvetna?
Förutsägelser om djurs (och i viss mån andra människors) inre liv vilar på en analogi, nämligen att djur beter sig likadant som jag gör i ett visst tillstånd - när jag är glad hoppar jag upp och ned, alltså drar jag slutsatsen att när Fido hoppar upp och ned, måste han också vara glad.
Är denna analogi berättigad? Kan vi inte tänka oss ett "inverterat känslo-spektrum", där elefanter faktiskt firar döden av sin flockfrände och tänker "Äntligen slapp vi den där jäveln. Nu ska vi fira med att hänga med huvudet, inte äta, inte sova och slå liket med snabeln i två veckor".
Allt vi har att gå på i vår tolkning är ju just beteende. Kossor kanske tycker det är jätteskönt att bli skjutna med luftgevär, och deras sätt att visa njutning är att springa omkring och råma.
Ja, hur som helst så tror jag hovnarr fångade in ungefär det jag ville ha sagt.
Är denna analogi berättigad? Kan vi inte tänka oss ett "inverterat känslo-spektrum", där elefanter faktiskt firar döden av sin flockfrände och tänker "Äntligen slapp vi den där jäveln. Nu ska vi fira med att hänga med huvudet, inte äta, inte sova och slå liket med snabeln i två veckor".
Allt vi har att gå på i vår tolkning är ju just beteende. Kossor kanske tycker det är jätteskönt att bli skjutna med luftgevär, och deras sätt att visa njutning är att springa omkring och råma.
Ja, hur som helst så tror jag hovnarr fångade in ungefär det jag ville ha sagt.
Är djur medvetna?
Rent evolutionistiskt så är det troligt att djur känner lidande, kan älska med mera. Det är ju praktiskt användbart för ens överlevnad.
hovnarr skrev:... Den som avgör det hela är ju människan. Således, när vi ser en elefant som hänger med huvet, inte äter normalt, inte sover normalt, går vid sidan av flocken etc. - då säger vi att "elefanthonan är helt förkrossad". Men det är ju bara min tolkning av en massa saker som elefanten tar sig för.
Ja men det är också människan som har definierat begreppen känslor och tankar.
hovnarr skrev:...Jag "vet" ju att ett lejon som dödar inte nödvändigtvis är argt.
Men det är din tolkning av situationen pss som ovan
hovnarr skrev:...och så gör den likadant nästa gång den vill bli klappad på huvudet.
Då vill den alltså någonting?
archaxe skrev:...Allt vi har att gå på i vår tolkning är ju just beteende. Kossor kanske tycker det är jätteskönt att bli skjutna med luftgevär, och deras sätt att visa njutning är att springa omkring och råma.
Det är sant för all form av kommunikation, jag kanske ser och hör något helt annat än vad alla andra gör, jag kanske tolkar språket helt annorlunda än alla andra. Låt oss inte hoppas det för då blir hela diskussionen lätt meningslös ... Ta färger t.ex. hur har vi lärt oss det? Troligtvis genom att våra föräldrar pekade på en färg och sa rött. Då lärde vi oss att det vi såg just då var rött. När vi såg samma sak nästa gång så sa vi rött. I min hjärna kanske rött ser blått ut. Frågan är om det spelar någon roll eftersom vi pekar på samma sak, när vi säger rött?
En del menar att all form av mätning/iaktagelse förändrar det man vill mäta. Man kan säkert ge sig på att mäta elektriska impulser i lustcentrum i kons hjärna samtidigt som man skjuter på den med luftgevär. Sen jämför man den mätningen med en mätning som man gör när kon får göra ett eget val t.ex äta eller inte äta. Om de är lika skulle man kunna dra slutsatsen att kon vill bli skjuten, troligtvis är de inte lika och då kan man dra slutsatsen att kon inte vill/tycker om att bli skjuten.
J R Auk skrev:...Vi kan beräkna effekten av vårt agerande i en kommande stund, medans djur verkar vara låsta i förfluten och given stund.
Alla djur man kan lära någonting, måste väl kunna tänka framåt?
Slutligen kan jag tillägga att jag har sett en skata som blev av med sin livspartner (de lever i par livet ut och skaffar sig inte en ny partner om den ena dör) det den skatan uppvisade då tolkade jag som sorg.
Jag har även varit med om ett lamm som ofrivilligt blev skild från tackan och vägrade äta tills den slutligen dog. Den uppvisade ett betende likt människans vid sorg. Till saken hör att lamm som blir bortstötta av tackorna är normalt väldigt lättmatade.
Är djur medvetna?
Anaesthesia skrev:Däremot tror jag att man måste göra skillnad på människors respektive djurs känslor. Hade hundar haft känslor i samma utsträckning som vi människor, så skulle de väl kunna känna hämndlystnad? Hämnd är ju ofta en mycket väl överlagd aktion, och mig veterligen finns det inga hundar som smyger sig in genom fönster och dräper folk i sömnen... eller?
Frågan är väl om hämdlystnad verkligen är en känsla eller en produkt av våran kultur? Lite samma sak som att man inte blir sugen på kaffe om man inte har för vana att dricka kaffe.
antonx skrev:J R Auk skrev:...Vi kan beräkna effekten av vårt agerande i en kommande stund, medans djur verkar vara låsta i förfluten och given stund.
Alla djur man kan lära någonting, måste väl kunna tänka framåt?
Nej men dom kan tänka bakåt
Dom kommer ihåg uppmuntringar som följt ett visst beteende tidigare och upprepar det.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Jag skulle vilja säga att det är vår tidsuppfattning som skiljer oss från djuren.
Vi kan beräkna effekten av vårt agerande i en kommande stund, medans djur verkar vara låsta i förfluten och given stund.
För att kunna planera eller överhuvudtaget röra sig på ett medvetet sätt så måste de väl kunna tänka åtminstone lite framåt? Ett rovdjur måste beräkna hur det självt ska smyga fram och uppskatta hur bytet kommer att springa exempelvis. Sedan har vi högre djur som apor som bevisligen kan lösa en del problem som kräver planering, för att få tag i bananer som testledaren placerat ut exempelvis.
Vänligen
Camilla
Camilla:
Jag skulle tro att det mesta är instinkt och erfarenhet från tidigare situationer.
Jag tänker mer på djurs förmåga att anpassa sig till en situation dom inte tidigare befunnit sig i. Dvs applicera sin erfarenhet från liknande situtioner på denna nya och göra en beräkning av utfallet för olika agerande.
Och inte kända situtioner i ny tapning, en björn kommer, istället för ett lejon och hotar.
Har ni sett något försök kring djurs intelligens någon gång?
Dom flesta djur klara på sin höjd ett förstagradsproblem. Ex trycka på knappen o mat kommer.
Men kommer man till ett andragradsproblem. Ex trycka på knappen så att ratten kan vridas och mat sen komma blir svårt att greppa.
Dom flesta djur kan alltså inte länka samman det faktum att knappen aktiverar möjligheten att vrida ratten (skulle kunna vara 2 knappar också) går vi ifrån en direkt belöning för en utförd handling så fattar dom inte.
Ett annat litet "bevis" är. En hund som springer efter osynliga bollar (sånna man låtsas kasta eller ibland tillockmed lossas hålla i handen) kommer i min erfarenhet upprepa det om och om igen, det enda som ändras är reaktionstiden för att inse att det inte finns en boll att springa efter.
Varför uppträder dom så? Är det för att dom så jävla gärna skulle vilja springa efter bollen eller har dom svårt att ta saker från närminnet och applicera på sitt långtidsminne el istinktiva beteende.
Jag skulle tro att det mesta är instinkt och erfarenhet från tidigare situationer.
Jag tänker mer på djurs förmåga att anpassa sig till en situation dom inte tidigare befunnit sig i. Dvs applicera sin erfarenhet från liknande situtioner på denna nya och göra en beräkning av utfallet för olika agerande.
Och inte kända situtioner i ny tapning, en björn kommer, istället för ett lejon och hotar.
Har ni sett något försök kring djurs intelligens någon gång?
Dom flesta djur klara på sin höjd ett förstagradsproblem. Ex trycka på knappen o mat kommer.
Men kommer man till ett andragradsproblem. Ex trycka på knappen så att ratten kan vridas och mat sen komma blir svårt att greppa.
Dom flesta djur kan alltså inte länka samman det faktum att knappen aktiverar möjligheten att vrida ratten (skulle kunna vara 2 knappar också) går vi ifrån en direkt belöning för en utförd handling så fattar dom inte.
Ett annat litet "bevis" är. En hund som springer efter osynliga bollar (sånna man låtsas kasta eller ibland tillockmed lossas hålla i handen) kommer i min erfarenhet upprepa det om och om igen, det enda som ändras är reaktionstiden för att inse att det inte finns en boll att springa efter.
Varför uppträder dom så? Är det för att dom så jävla gärna skulle vilja springa efter bollen eller har dom svårt att ta saker från närminnet och applicera på sitt långtidsminne el istinktiva beteende.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Patrizia
Är djur medvetna?
Camilla skrev:
Intressant ämne. Du gör två olika "antaganden": Människan är ett djur och evolutionens roll i uppkomsten av medvetandet.
Låt oss ta en ren filosofisk approch. Om det är fallet att människan är ett djur och evolutionen har sett till att djuret fått medvetande och sedan självmedvetande så borde logiskt inte vara något som helst problem för evolutionen att se till att även andra djur som ligger lägre ner i hierarkin så småningom bli självmedvetna. Det är en tids fråga, i så fall.
Men om det är så att vi bortser från evolutionen och ser den mänskliga utvecklingen inte evolutionärt fast kronologiskt och menar att det finns något hos människan som gav henne självmedvetandet och som fattas hos djuren så borde gränsen gå just mellan människan och djuren.
Den här enkla tankegymnastiken ger oss en möjlighet att fokusera oss på de genetiska byggstenarna som skiljer oss medvetna från de omedvetna. det kan vara intressant att titta på t.ex. Chimpansernas genetiska struktur och Homosapiens. Även en genetisk jämförelse mellan Neandertalarna och Homo sapiens kan vara intressant. Kan det vara så att evolutionen orsakat genetiskt mutation och detta i sin tur gav upphov till Homosapiens? I så fall kommer fler djur att förr eller senare bli självmedvetna under rätta miljö och omständigheter. För att följa samma tanke, så kan även evolutionen se till att människan blir över-människa och skapar en annan människa. Tanken är inte helt ologisk. Vad har vi i handen då: ett antal övermänniskor och människor och djur. Låt mig fortsätta (teologiskt): i denna stund så har definitionen på en personlifierad Gud krossats. För Guden var den som skapade människan och om nu övermänniskorna skapar människor så är de ju gudar, eller? Själv tror jag att evolutionen såsmåningom åstadkommer övermänniskan och denne kommer att skapa Guden som vi alla bråkar om och denna gud kommer nog se till att allt som finns under den försvinner(lite sciensfiktion).
För att inte tappa poängen så vill jag mena att om det är fallet att evolutionen såg till att människor blev självmedvetna så denna evolution kommer att fortsätta uppåt. Och med detta följer att under rätta omständigheter så kommer fler djur bli självmedvetna. Det här är förstås under förutsättning att evolutionen inte diskriminerar och skiljer människan som art ifrån andra djur, isåfall går gränsen för självmedvetandet mellan människor och djur. Finns det en bariär mellan arter så lär inte fler djur bli självmedvetna. Finns det inte så det kommer nog mera sådana som vi. Med lite mer hårigare variant. Om de inte redan finns utan att vi lägger märke till dem.
Ett bättre sätt att förstå min poäng är att titta på arten "häst" och arten "människa". Kolla om under den kronologiska utvecklingen skett någon genetiskt ökning/minskning/förändring hos dessa olika arter. Sedan titta på om det här utvecklingen av arternad genetiska del medfört någon logisk anledning att hos den ena uppkommit självmedvetenhet och inte den andra och varför. Jag har inte tillgång till dessa data annars hade jag nog svarat på raka arm.
Som sagt, bara ren filosofisk spekulation, för skoj skull.
Har andra djur än människan upplevelser, intentioner, känslor, stämningar och/eller liknande?
Har medvetandet uppkommit först hos människan eller uppstod det vid ett tidigare skede i evolutionen? Vilka djur är i så fall medvetna och vilka är det inte? Var går gränsen?
Intressant ämne. Du gör två olika "antaganden": Människan är ett djur och evolutionens roll i uppkomsten av medvetandet.
Låt oss ta en ren filosofisk approch. Om det är fallet att människan är ett djur och evolutionen har sett till att djuret fått medvetande och sedan självmedvetande så borde logiskt inte vara något som helst problem för evolutionen att se till att även andra djur som ligger lägre ner i hierarkin så småningom bli självmedvetna. Det är en tids fråga, i så fall.
Men om det är så att vi bortser från evolutionen och ser den mänskliga utvecklingen inte evolutionärt fast kronologiskt och menar att det finns något hos människan som gav henne självmedvetandet och som fattas hos djuren så borde gränsen gå just mellan människan och djuren.
Den här enkla tankegymnastiken ger oss en möjlighet att fokusera oss på de genetiska byggstenarna som skiljer oss medvetna från de omedvetna. det kan vara intressant att titta på t.ex. Chimpansernas genetiska struktur och Homosapiens. Även en genetisk jämförelse mellan Neandertalarna och Homo sapiens kan vara intressant. Kan det vara så att evolutionen orsakat genetiskt mutation och detta i sin tur gav upphov till Homosapiens? I så fall kommer fler djur att förr eller senare bli självmedvetna under rätta miljö och omständigheter. För att följa samma tanke, så kan även evolutionen se till att människan blir över-människa och skapar en annan människa. Tanken är inte helt ologisk. Vad har vi i handen då: ett antal övermänniskor och människor och djur. Låt mig fortsätta (teologiskt): i denna stund så har definitionen på en personlifierad Gud krossats. För Guden var den som skapade människan och om nu övermänniskorna skapar människor så är de ju gudar, eller? Själv tror jag att evolutionen såsmåningom åstadkommer övermänniskan och denne kommer att skapa Guden som vi alla bråkar om och denna gud kommer nog se till att allt som finns under den försvinner(lite sciensfiktion).
För att inte tappa poängen så vill jag mena att om det är fallet att evolutionen såg till att människor blev självmedvetna så denna evolution kommer att fortsätta uppåt. Och med detta följer att under rätta omständigheter så kommer fler djur bli självmedvetna. Det här är förstås under förutsättning att evolutionen inte diskriminerar och skiljer människan som art ifrån andra djur, isåfall går gränsen för självmedvetandet mellan människor och djur. Finns det en bariär mellan arter så lär inte fler djur bli självmedvetna. Finns det inte så det kommer nog mera sådana som vi. Med lite mer hårigare variant. Om de inte redan finns utan att vi lägger märke till dem.
Ett bättre sätt att förstå min poäng är att titta på arten "häst" och arten "människa". Kolla om under den kronologiska utvecklingen skett någon genetiskt ökning/minskning/förändring hos dessa olika arter. Sedan titta på om det här utvecklingen av arternad genetiska del medfört någon logisk anledning att hos den ena uppkommit självmedvetenhet och inte den andra och varför. Jag har inte tillgång till dessa data annars hade jag nog svarat på raka arm.
Som sagt, bara ren filosofisk spekulation, för skoj skull.
Är djur medvetna?
Jag såg ett intressant program på animal planet där de diskuterade våldsamma apor. Jag minns inte om det var två flockar som bråkade eller, eller om det bara handlade om en individ i flocken dem inte gillade, men det dem gjorde mot varandra påminde om ren tortyr. En grupp fångade in en enskild apa, slog honom, drog av honom naglarna, klöste ut ögonen, högg honom med stenar... det var verkligen groteskt. Det var inte mycket som fanns kvar av honom när de var klara.
Kort och gott verkade det inte bara handla om att göra sig av med en besvärlig apa, då de var så oerhört våldsamma. I slutändan kom dem fram till att aporna förmodligen betedde sig så, p g a mänsklig närvaro vilken hade stressat dem.
Jag vet inte om detta är något bevis för att de har känslor och tankar som människor har, eller om de har andra slags känslor, men det ger en tankeställare.
Kort och gott verkade det inte bara handla om att göra sig av med en besvärlig apa, då de var så oerhört våldsamma. I slutändan kom dem fram till att aporna förmodligen betedde sig så, p g a mänsklig närvaro vilken hade stressat dem.
Jag vet inte om detta är något bevis för att de har känslor och tankar som människor har, eller om de har andra slags känslor, men det ger en tankeställare.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 5 och 0 gäster