En essä beträffande tamdjuret människan

[Zeldun]

En essä beträffande tamdjuret människan

Under en längre tid har jag givit seriöst funderande kring huruvida människan som släkte är ett flockdjur och sålunda också ett tamdjur eller inte. Det mesta av innehållet bygger på empiriska kunskaper och induktivt tänkande. Detta kan skänka ett i viss mån oseriöst sken över min vetenskapliga skrift, fast gör den inte desto mindre intressant. Som författare av detta alster har jag som förhoppning att jag på ett intressegivande vis förklarat det mänskliga beteendet och hennes natur ur ett sociologiskt, humanetologiskt, psykologiskt och antropologiskt perspektiv. Den största källan till vad som står här är mitt eget förnuft och mina egna observationer. Innan du tar dig an uppgiften att läsa detta alster skulle jag vilja rikta din uppmärksamhet på att inget av nedanstående text är något jag anser mig veta eller ens tro på, det är intet mer än tankar och förslag på hur det skulle kunna vara. Jag råder dig att kritisera följande teori med en konstruktiv grund.

Jag tänker börja med att försöka ge en förklaring på vad social status är för något och hur det utrycker sig i det verkliga livet. Ponera att vi tar tjugo stycken individer som inte tidigare stått i någon som helst kontakt med varandra och placerar dessa tillsammans. Det vore därefter inte helt orimligt ifall dessa människor börjar gruppera sig in i mindre grupper. Vad som avgör varför en individ väljer att bekanta sig med en annan är förmodligen det yttre uppträdandet. De som till det yttre liknar varandra kommer förmodligen att bekanta sig med varandra. De mindre grupper som bildas ur dessa tjugo stycken individer har jag valt att kalla divisioner. Inom varje division kommer det att finnas och utvecklas gemensamma intressen som binder samman gruppen. Desto mer individerna inom divisionen har gemensamt, desto bättre kommer sammanhållningen att vara. Inom en division vari man inte har mer än ett brinnande intresse för stenar gemensamt kommer detta också vara vad som dominerar samtalsämnena. Minsta lilla gemensamma nämnare kommer att binda samman gruppmedlemmarna.

Detta gäller å andra sidan alla former av sociala grupperingar. Så fort en individ hamnar i ett socialt sammanhang kommer de vara beroende av att finna någon form av gemensam nämnare för att ha något att prata om och reflektera över tillsammans. Vid en middag under vilken inte sällskapet känner varandra är det inte helt barockt att ana att det dominerande samtalsämnet kommer att vara maten de äter. Desto mindre individerna i gruppen har gemensamt, desto ytligare kommer samtalsämnena att bli. Att kommentera vädret när man möter grannen vid busshållplatsen är ett tecken på att man antingen inte vet vad man har gemensamt eller att man helt enkelt inte har något gemensamt. Detta må vara en truism och därför skenbart oviktigt, men det är ett nödvändigt konstaterande för senare analyser. Den föreställda gruppen har alltså bildat undergrupper som jag valt att kalla divisioner av anledningar som jag senare ämnar förklara. Inom varje division förekommer det något sorts bråk om social status. Detta gäller även som regel i alla tänkbara sociala sammankomster, att så fort flera individer hamnar tillsammans – som i mitt exempel – startar någon form av statusjakt. Den som av olika orsaker får den högsta sociala statusen kommer att bli gruppens alfahanne, gruppens ledare som mer eller mindre bestämmer vad som ska vara rätt och fel. Ja, alfahannen bestämmer den gemensamma moralen. Ett karismatiskt utseende och en aningen dominant personlighet i kombination med att vara skicklig på gruppens gemensamma intresse kan räcka för att nå rollen som alfahanne. Att ha hög social status innebär i princip att ha ett stort inflytande över gruppen. Varje individ kommer att göra sitt bästa för att bli den bästa, och därmed försöka öka sin sociala status. Att ställa sig in hos den med högst status är att öka sin egen status. Att trakassera den med lägst social status i gruppen kan också höja den egna statusen. I korta ordalag skulle man kunna säga att individerna inom en division ökar sin sociala status genom att sparka neråt och slicka uppåt.


Det finns många fördelar att vinna på att ha en så hög social status som möjligt. De individuella målen, det vill säga de mål som av individerna erkänns, är främst de sociala fördelarna så som makt och kvinnor. Det är fördelaktigt för en kvinna att välja en man med högre social status i och med att denne kommer att kunna garantera den eventuella avkomman bästa möjliga uppfostran. Mannens sociala privilegium kan tänkas som mycket fördelaktiga för densammes avkomma. Den sociala statusen höjer alltså mannens, och även kvinnans, attraktivitet av nämnda evolutionära anledningar. Det är därför viktigt att man håller i minnet att inga människor tänker på vare sig sin framtida eventuella avkomma eller mannens roll i gruppen. Individen lägger bara märket till den ökade attraktiviteten, utan att någonsin tänka på de omedvetna orsakerna till att individen faktiskt anses som bättre.

Individen med högst social status behöver inte bara vara bäst på det gemensamma intresset inom divisionen utan kan även föra in egna gemensamma intressen och förvandla dessa till gemensamma. Det är den med störst inflytande över gruppen som avgör när något är inne eller ute i social bemärkelse. Det kan handla om kläder, prylar och i vissa fall åsikter. Beroende på vilken grupp man pratar om. Alfahannen eller den kvinna som hyser högst social status har alltså den sociala fördelen att bestämma vilket intresse som ska anammas av gruppens övriga medlemmar. Detta gör den dominanta gruppmedlemmen till idolen, den som människor i syfte att höja sin egen sociala status följer och söker efterlikna.

Vår av den mänskliga naturen splittrade grupp är alltså uppdelad i olika divisioner inom vilka det förekommer ett bråk om social status på en undermedveten nivå. Även divisionerna emellan förekommer det något sorts bråk om status. Varje division kommer per automatik hävda sig själva som störst bäst och vackrast, och sedan göra sitt bästa för att bevisa detta. Jag har valt att kalla den ledande divisionen för alfadivisionen och den lägsta divisionen för omegadivisionen. Jag bör understryka att divisionerna kan jämföras med flockar. När det begav sig för tio tusen år sedan delade människor förmodligen upp sig precis som i mitt exempel. Samtliga existerande flockar inom det mänskliga släktet hävdade sig förmodligen som störst bäst och vackrast och startade säkert konflikter med resterande flockar. Det kan tyckas inkonsekvent att starta interna konflikter inom en art om man ser på mänskligheten ur ett kollektivistiskt perspektiv. Jag måste dess värre mena på att konflikterna flockar emellan är lika naturlig som jakten på högsta möjliga sociala status inom flocken. Det skadar nämligen inte arten märkvärdigt mycket ifall en flock med bättre förutsättningar både genetiskt och kulturellt utplånar en flock med sämre sådana förutsättningar. Detta snarare stärker arten eftersom det skapar ett urval vari den mindre lämpade flocken förintas i förmån för de bättre lämpade flockarna. Detta beteende kan spåras till andra flockdjur som till exempel schimpanserna. Med kulturella förutsättningar menar jag de inte genetiskt betingade fördelarna. Divisioner är alltså inte mer än en grupp inom gruppen, precis som flockar som utgör någon sorts art inom arten. Enligt mig finns det ingen artlig evolution, och därmed sitter arten inte i mängden individer utan i varje individs arvsmassa. Alla flockar utgör således sin egen mänsklighet som de gör sitt bästa för att sprida vidare. Man skulle med en aningen grym retorik kunna påstå att vi alla är någon sorts reserver utifall någon annan skulle råka omkomma. Det är bara fyra procent av alla havssköldpaddans ungar som lyckas ta sig till havet, hon är därför i behov av ett antal ungar eftersom det är en överhängande risk att avkomman avlider. På samma sätt är alla arter i behov av att massproducera individer för att överleva. Ur en rent hypotetisk synvinkel skulle mänskligheten inte vara mindre mänsklighet med en enda odödlig individ.

Vi dör inte för att jorden inte ska bli överbefolkad, vi förökar oss för att den inte ska bli avbefolkad. Ja, individer grupperar sig alltså inom mänskligheten för att förbättra sin egen överlevnad. Beteendet har helt enkelt visat sig fördelaktigt i naturen och därmed haft ett högre överlevnadsvärde. Alfadivisionen kommer likt individen med högst social status inom divisionen att vinna vissa fördelar. Den kommer att fruktas och respekteras av resterande grupper, medan den sämsta gruppen kommer att trakasseras och på ett eller annat vis förklaras som sämre. Ur ett evolutionärt perspektiv förefaller det ganska enkelt att förstå att en flock som fruktas och respekteras av andra kommer att vinna större revir och inflytande inom arten. En flock som för tio tusen år sedan satt fruktan i sina motståndare kunde dels öka sitt revir, men också kontrollera bra jaktmarker och vattenhål. Likt den sämsta flocken skulle även omegadivisionen att samla på sig en mängd olika nackdelar. Den skulle bli isolerad och inte ha lika stora möjligheter att påverka den uppdelade gruppen.

Personen med lägst social status inom alfadivisionen skulle kunna lösa sitt dilemma genom att hoppa ner till en lägre division och börja anamma dess intresse. Detta skulle man kunna se som någon form av regrediering, fast individen skulle förmodligen vinna på det och kanske till och med nå högst social status i den divisionen med lite social skicklighet. Personen skulle förvisso vara i behov av att anpassa sig till nya gemsanamma yttringar. Med hög social status blir också handlingar och samtalsämnen betraktade som mer intressanta och informationsrika. Det spelar egentligen ingen roll vad denne säger, utan det är vem som säger det som är det viktiga. Hade någon med lägre social status sagt eller gjort samma sak hade detta kanske till och med betraktats som konstigt och stötande. Ett exempel skulle kunna vara när den med hög social status pussar någon av gruppens flickor på kinden. Hon blir genast smickrad och kanske ger honom en puss tillbaka. Betänk nu att den med lägre inflytande gör samma sak. Flickan i exemplet hade genast uppfattat situationen som främmande, tagit illa upp och eventuellt anmält vederbörande för sexuella trakasserier. Det hela hade i nämnda exempel inte handlat om handlingen i sig utan vem som utförde den. Som idol inom divisionen anses alltså allt det alfahannen säger mer intressant än när någon med lägre social status säger det. Återigen bör jag dra ett streck under att detta sker mycket undermedvetet. Individen tänker förmodligen och förhoppningsvis inte att det som någon med lägre social status är mindre viktigt eller intressant, utan känner sig snarare mer manad att lyssna när den med högre status säger samma sak. Individen tar återigen bara notis om själva känslan, utan att känna till dess evolutionära funktion vilken självfallet är den att den med störst inflytande i gruppen förmodligen bär på bättre erfarenheter och därför rimligtvis borde ha något bättre att säga än den med lägre social status. Det kan liknas vid en flock kajor. Skrämmer man en yngre oerfaren flockmedlem reagerar inte gruppen på denne individs reaktion. Skrämmer du istället en äldre mer erfaren flockmedlem kommer hela flocken att fly platsen. (Källa: Psykologi av Martin Levander) Gruppmedlemmen med lägre status kommer i största allmänhet ha det svårare med att få uppmärksamhet.

Det förekommer som jag tidigare påpekade alltid konflikter mellan de olika divisionerna, eller flockarna om man ser det ur ett mer utvecklingshistoriskt perspektiv. Den mest utsatta divisionen är omegadivisionen, som ju står ensam i förhållande till resterande divisioner. En av anledningarna till att alla divisioner mer eller mindre smutskastar varandra, om än indirekt och bakom ryggen på dem, skulle kunna vara något jag väljer att kalla gemensam fiende. Alla divisioner har således en egen, eller flera, gemensamma fiender. Den gemensamma fienden binder samman gruppen och ger därför en bättre sammanhållning. Det hela handlar som jag tidigare nämnde om att skönmåla sig själva samtidigt som man smutskastar andra.

Det behöver dock inte alltid te sig på detta sätt i det exempel jag använt mig av. Ponera istället att man placerar en, självutnämnd eller inte, ledare i gruppen bestående av alla tjugo individer. Denne skulle kunna vara både karismatisk till utseendet och besitta en mycket skön retorik. Istället för att denna grupp spontant delat upp sig hade nu alla tjugo individer tillsammans utgjort någon form av enväldig grupp vari idolen hade varit den utplacerade ledaren med självutnämnd högsta sociala status. Konformiteten och statusjakten samt det gemensamma intresset hade fortfarande existerat inom denna grupp av människor. Skillnaden hade varit att gruppen hade varit större, och innefattat fler individer och att de bara haft en enda idol att följa till beteende och mentalitet. Man skulle kunna säga att denne ledare hade tämjt massan, likt alfahannen i de mindre grupperna mer eller mindre tämjde sina gruppmedlemmar, eller som han eller hon själv hade kallat dem – vänner.

Politiska idoler

I dagens samhällen råder ingen egentlig enighet. Det förekommer en majoritet som följer mer eller mindre samma moral och andra oskrivna regler. Personligen är jag av den tankegången att religionerna inte gav upphov till lagarna hur mycket de än vill få det att låta som det. Vad kristendomen gjorde när de skrev budorden var bara att skriva ner befintliga oskrivna lagar. Lagar som människor alltid kommer överens om inom gruppen eftersom de gynnar samarbete vilket är något människan som flockdjur alltid varit beroende av. Att skapa en värdegrund, som självklart formas av diverse auktoriteter, alfahanne eller kyrka, har alltid förekommit i vår historia och säkert även inom vissa andra släkten fast i en mildare grad. Dagens samhällen står hur som helst utan några direkta politiska idoler, vilket resulterar i en mångfald olika avvikarkulturer inom vilka det förekommer en aningen reviderad variant av den gemensamma värdegrunden. Mentaliteten är dock den samme inom samtliga subkulturer, samma konformitet förekommer där som inom den grupp som utgör majoriteten. Jag kommer att gå in mer på det i senare analyser. I dagsläget är idolerna artister. Det finns tusentals artister inom ett samhälle, och återigen beror deras fans på vilken artistens målgrupp är. Idoler är oftast atleter eller esteter, de spelar mindre roll vad de sysslar med. För även här gäller den princip jag talade om tidigare – det handlar inte om vad man gör utan vem som gör det.

Idag är alltså samhällen relativt splittrade, om än enade med ett och samma namn. På detta vis har det dock inte alltid varit. Idolernas roll är fortfarande att tämja massorna, och precis som alfahannen inom en sluten krets eller flock har dessa ett stort inflytande på deras publik eller följeslagare. De har faktiskt, om än omedvetet, en oerhörd makt på den scen de intar när de sjunger eller på den arena de tar under besiktning när de ska genomföra sina framträdanden. Vid en första anblick verkar det ofta som om dagens idoler saknar något egentligt budskap, men skenet bedrar. Det förekommer ofta både politiska och kommersiella budskap i artisternas uppträdanden. Det fungerar självklart som underhållning. När man går på en fotbollsmatch roar sig människor, men undermedvetet får publiken tillfredställa sina behov som i annat fall kunnat riktas emot någon form av auktoritet. När man går på en konsert är det ofta för att tillfredställa sig rent musikaliskt, men utan att veta om det får man förmodligen både reklam och diverse budskap förmedlade via den sången som förs fram. Självklart är inte alla artister och samhällen korrupta på detta sätt, fast förr i tiden var det helt annorlunda. Nu menar jag inte för flera tusen år sedan som tidigare när jag hänvisade till historien utan bara kanske femtio eller hundra år sedan. Sorligt nog förekommer det exempel på det jag är på väg att berätta idag.

Idag ser vi på våran statsminister och andra politiker med en ganska uttråkad min. Under trettiotalets Tyskland och Italien var det dock helt annorlunda. Där fanns nämligen politiska idoler. Vi har säkert alla sett filmklipp på hur massan i en känsla av eufori, ja, nästan i extas, står och skriker åt sina kära ledare. Jag har vänner som ofta rynkar ögonbrynen och idiotförklarar hela det tyska folket för hur de kunde följa en sådan dåre som Hitler och i deras uppspelta tillstånd höja sina högerarmar åt denne tyrann. Ja, det kan man sannerligen fråga sig brukar jag svara utan att ge någon vidare analys av fenomenet. Jag kan dock drar skrämmande paralleller mellan massan i Nazityskland och publiken på en Beatleskonsert. Beatles må aldrig ha gjort sig skyldiga till vare sig förföljelser eller etniska rensningar, men de gjorde sig skyldiga till vad alla andra idoler gjort sig skyldiga till – masspsykoser. De politiska idolerna var dock mycket medvetna om sin makt och förmåga. Ty även här gällde den grundregel jag exemplifierat tidigare, nämligen den att det inte handlar om vad man gör eller säger utan om vem som gör eller säger det. Hitler kunde således efter att ha vunnit sitt folks förtroende säga och göra lite vad han ville, utan att folket tyckte att det var något fel med det. Innan Hitler fick sin makt och ställning i samhället var det till exempel många fler som nästan skrattade åt honom. Detta förändrades tämligen snabbt efter att han vunnit valet 1933. Folkets sympatier förändrades sorligt nog med Hitlers sociala status. De politiska idolerna såg verkligen till att utnyttja sin makt till fullo, och folket lydde deras budskap med en skrämmande exakthet.

De politikiska idolerna gjorde folket till en och samma enhet, installerade gemensamma fiender, intressen och värdegrund. Precis som dagens artister enar sina åskådare enade dessa politiska idoler folket. En sådan gemenskap är nästan omöjlig att rubba, inte bara därför att majoriteten älskar den utan även därför att de stackare som hade något att säga till om genast förklarades som folkfiender och blev därigenom folkets gemensamma fiende. De som hade oturen att bli hackkycklingar i Nazityskland var vad dem kallade främmande raser, sexuellt avvikande och antagonister. Konformiteten gjorde det nästan omöjligt att förändra det system auktoriteterna satt i verket eftersom folket hade fått det klart för sig vad som var rätt och fel. De var alla, likt idag, måna om att vara politiskt korrekta. Att avvika från den accepterade åsikten var lika med ondska, och vad som är ondska respektive godhet bestäms av idoler eller helt enkelt den människan med högst inflytande över gruppen. Politiker, religiösa ledare eller andra former av auktoriteter kan tämja folket och gör det. Med hjälp av massmedia eller korrumperade artister. De som det politiska etablissemanget misstycker med blir faktiskt idag förklarade som någon sorts kättare. Idag har inte ordet kättare en speciellt negativ innebörd, men hur ofta hör man inte hur människor som är lite politiskt inkorrekta idag blir rasist- eller nazistförklarade. Trots allt finns det ganska få renodlade nazister i Sverige, trots detta anklagas flera hundra tusen. De tabubelägger med hjälp av olika metoder diverse politiskt inkorrekta ståndpunkter för att bevara sin egen ställning. Likt en alfahanne på savannen försvarar sin ställning genom att förbjuda andra flockmedlemmar från att röra det som är hans. Idag är det inte ovanligt att vissa artister, som därav fungerar som idoler, blir tabubelagda därför att de för ut budskap som anses ha ett negativt inflytande på folket. Dessa artister skulle kunna jämföras med den hanne som försöker utmana silverryggen i en gorillaflock. Vare sig det handlar om enskilda individer, religiösa ledare eller politiker är deras roll i princip den samme – att tämja massorna och på så vis garantera bästa möjliga samarbete vilket vår art är beroende av.


Det är inte lätt att vara sig själv

Jag nämnde det lite kort ovan, subkulturer eller avvikarkulturer. Dessa har gjort sig gällande idag tackvare att politikerna av idag inte är några idoler. Det finns flera olika idoler i samhället, även om många av dessa står under inflytande av politiken och massmedia, och detta skapar självklart sociala och kulturella uppdelningar i samhället som sådant. En välkänd subkultur är punken. Inom denna säger man sig ofta vara sig själv mer än inom majoriteten där människor bara, enligt deras egen vokabulär, försöker följa andra till punkt och pricka. Punkarna klär sig i avvikande kläder och har ett aningen annorlunda uppträdande. Punkare var bara ett exempel, det finns även veganer, raggare och nynazister. Alla säger de sig vara sig själva mer än andra på en eller annan punkt. Vad de kallar sig spelar mindre roll, och jag är självklart medveten om att det både finns punkare, raggare och veganer som inte gör sin musik eller sina matvanor till någon form av identitet. I sådana fall kan man heller inte säga att de tillhör någon subkultur, även om de besitter någon av deras mentaliteter. Det är dock en illusion att man inom en avvikarkultur skulle vara mer säg själv än inom den rådande kulturen, det vill säga den majoriteten anammar. Ty även inom de minsta kretsar förekommer exakt samma mentalitet som i de allra största. Att inom sin egen krets likna varandra för att nå högst möjliga sociala status.

De anklagar andra för att följa mängden medan de begår samma misstag själva och följer mängden inom deras egen krets. Att leta vänner hos ett gäng punkare med kostym och slips är mindre lyckat, precis som det vore mindre lyckat att söka kontakt med ett gäng kostymklädda människor i en väst med massor utav nitar i. De avvikande grupperna brukar ofta, tragiskt nog, ha mycket strängare regler än majoriteten. I många fall kräver avvikarkulturer en viss åsikt och mentalitet. De kanske kräver av dig att vara vänster eller höger, kanske kräver de av dig att du ska följa en viss tro. Oftast handlar det lyckligtvis bara om yttre uppträdande. Det beror helt på vilken subkultur man talar om, och självklart även vilken majoritet man talar om. Människor blir lika tämjda i avvikande kretsar som majoriteten blir. Jag skulle personligen rekommendera att man, ifall man är intresserade av att förändra mängden som ofta avvikande människor är, också är en del av mängden. Det är fördelaktigt att vinna så mycket social status som möjligt inom den mängd man önskar förändra ifall man överhuvudtaget ska kunna påverka någonting. Helt enkelt därför att fler människor kommer känna sig manade att lyssna på vad du har att säga. Du är inte dig själv mindre bara därför att du anpassar ditt yttre efter din egen krets, det gör man trots allt i de flesta grupper. Så länge du bevarar ditt inre, kan du göra lite vad du vill. Avslutningsvis vill jag bara pointera att människor inte på något vis föds tama, utan att vi likt hundar kan tämjas. Låt oss därför aldrig glömma att det finns vilda hundar.

Skribent: Tobias Malm

[Johan Ågren]

Har läst det en gång, och min spontana reaktion (bör läsa igenom det igen) är att det var en trevlig och övergripande text som hängde samman bra. Lägger gärna in den i artikelindexet om du vill (där den blir bättre insexerad av sökmotorerna). Invänder mig lite mot alla versioner där människan reduceras till att likna ett annat djur än vad hon är. Människan är ändock unik med unika förmågor vilket gör att hon inte kan reduceras på samma sätt; det blir då en form av indoktrinering. Vissa djur är egoistiska, människan är ett djur, alltså är människan egoistisk = fel. Alla djur är egoistiska, människan är ett djur, alltså är människan egoistisk = rätt. T.ex: Ett myrsamhälle jobbar inte för individuell vinning utan för hela samhällets vinning. Människan har en unik karaktär (även om hon är ett djur).

Johan

[Zeldun]

Det vore trevligt ifall den fick sin plats bland artiklarna ja. Sedan bör jag väl också kommentera din kommentar. Myrsamhällen och andra eusociala insekter har enligt nya rön kontroll på sina individer med hjälp av vissa feromoner. Det händer faktiskt att individer ibland lägger egna ägg, men dessa besprutas snabbt av drottningens doftämne och äts därför upp. Myrstacken är mer som en polisstat, faktiskt. Frågan är om det existerar altruism överhuvudtaget. Altruistiska handlingar gynnar trots allt också individen, och torde därför på sitt sätt också vara egoistiska. Även om individens mål är altruistiska är dessa måls evolutionära funktion egoistiska, om du förstår vad jag menar.

[Johan Ågren]

Altruistiska handlingar gynnar trots allt också individen, och torde därför på sitt sätt också vara egoistiska. Även om individens mål är altruistiska är dessa måls evolutionära funktion egoistiska, om du förstår vad jag menar.

Håller med, men innebär inte detta att kontrasterna löses upp? Om jag agerar altruistiskt och verkligen förstår att det är gott för mig själv, inte går jag då och tänker i dessa omvändor? Det blir helt enkelt rätt att agera altruistiskt? Vill jag mig själv ont agerar jag i stället egoistiskt. Jag tror inte det fungerar med att "smyga med sin egoism", för vad händer när alla börjar agera egoistiskt när ingen märker? Det skulle oundvikligt leda tillbaka till utstuderad egoism. Genom att tänka egoistiskt och agera altruistiskt så anar man nog att andra också tänker så, och så är egoismen utstuderad. Fungerar kanske tillfälligt och i begränsad form. Endast den utstuderade altruismen skulle vara verkligt egoistisk, och då upplöses kontrasterna. Rörigt

Plockar in essän på sidan i morgon eller så, trevligt.

Johan

[Zeldun]

Vad kul, det var roligt resonerat också. Håller med.

[Frippe]

Okej, jag tolkar det som att du ser människan enbart som en uppsättning gener som vill sprida sig i största möjliga mån.

Det är fördelaktigt för en kvinna att välja en man med högre social status i och med att denne kommer att kunna garantera den eventuella avkomman bästa möjliga uppfostran. [...] Individen lägger bara märket till den ökade attraktiviteten, utan att någonsin tänka på de omedvetna orsakerna till att individen faktiskt anses som bättre.

Men hur är det möjligt? Hur kan generna omedvetet beräkna att en viss man har bättre gener? Och sedan manipulera kvinnans medvetande till att tycka att detta är attraktivt?

Ja, individer grupperar sig alltså inom mänskligheten för att förbättra sin egen överlevnad. Beteendet har helt enkelt visat sig fördelaktigt i naturen och därmed haft ett högre överlevnadsvärde

Men evolutionsteori handlar om gener endast. Om du vill tala om beteende som överlevnadsvärde måste du koppla det till någon gen. Vilken är grupperingsgenen?

Varför är det just gruppera-i-20-personer-genen som dominerar och inte låt-oss-vara-en-enda-stor-snäll-grupp-genen?

Återigen bör jag dra ett streck under att detta sker mycket undermedvetet. Individen tänker förmodligen och förhoppningsvis inte att det som någon med lägre social status är mindre viktigt eller intressant, utan känner sig snarare mer manad att lyssna när den med högre status säger samma sak. Individen tar återigen bara notis om själva känslan, utan att känna till dess evolutionära funktion vilken självfallet är den att den med störst inflytande i gruppen förmodligen bär på bättre erfarenheter och därför rimligtvis borde ha något bättre att säga än den med lägre social status.

Ganska konspiratoriskt. Jag skulle säga att individer faktiskt tänker att "det som någon med lägre social status [säger] är mindre viktigt eller intressant" men ändå besitter tillräckligt med förnuft för att ändå bedömma innehållet och inte personen.

En gen kan inte göra bedömning att "den med störst inflytande i gruppen förmodligen bär på bättre erfarenheter".

Det kan liknas vid en flock kajor.

Eller så kan det inte det. Vänligen gör inga jämförelser med andra djur, oavsett hur många procent gener vi skulle ha gemensamt.

Enligt mig finns det ingen artlig evolution, och därmed sitter arten inte i mängden individer utan i varje individs arvsmassa. Alla flockar utgör således sin egen mänsklighet som de gör sitt bästa för att sprida vidare. Man skulle med en aningen grym retorik kunna påstå att vi alla är någon sorts reserver utifall någon annan skulle råka omkomma. Det är bara fyra procent av alla havssköldpaddans ungar som lyckas ta sig till havet, hon är därför i behov av ett antal ungar eftersom det är en överhängande risk att avkomman avlider. På samma sätt är alla arter i behov av att massproducera individer för att överleva.

Här var det mycket motsägelser, både internt och gentemot biologin. Hela mänskligheten är en biologisk art. Ingen art har en vilja att överleva, det har endast individer. Ingen flock (eller art eller omedveten individ) har en vilja att sprida något vidare.

Altruistiska handlingar gynnar trots allt också individen, och torde därför på sitt sätt också vara egoistiska.

Detta gäller dock inte Moder Teresa. Hon hade inga barn och uppoffrade sig utan att varken hon eller hennes gener vann på det. Denna (starka) altruism kan du inte förklara. Faktum är det med ditt synsätt blir Moder Tersesa moraliskt ond, eftersom hon går emot det "naturliga" i att maximera sin genspridning.

Frippe

[Zeldun]

Du har dess värre tolkat helt fel vän Frippe. Det är känt inom dagens vetenskap att dofter och utseenden ger indikationer som på en undermedveten nivå meddelar betraktaren om god hälsa och därför goda anlag. De med en sådan doft och ett sådant utseende kommer att uppfattas som mer attraktiva rent naturligt då en sådan partner hade gynnat en händelsevis avkomma. På så vis är det möjligt.

Människan som individ har inga som helst medvetna önskemål att sprida sina gener eller föra sin avkomma vidare. Nej, hennes individuella mål är att må bra i största möjliga mån, och det beteende hon gör för att må bra är sådant som omedvetet gynnar hennes överlevnad och reproduktion. Sex är skönt, således fortsätter hon med det, det är skönt att äta, därmed fortsatt ätande. Överlevnad och fortplantning är bara konsekvenser av individens hedonistiska mentalitet, vilken genomsyrar många fler arter än bara människan.

Utvecklingsläran handlar om fortplantning och spridandet av gener. Överlevnad är en förutsättning för reproduktion, och således är sådant som gynnar individens överlevnad också fördelaktigt i naturen, därmed har samarbete ett högt överlevnadsvärde.

Jag har varit med om mängder av situationer där jag försökt få en syl i vädret i grupper där jag har låg social status, och ingen lyssnar trots att de lyssnar när den med större inflytande i gruppen säger samma sak. Detta är alltså empiriska kunskaper, och experimentet har framgångsrikt upprepats, men detta får du gärna ta med en nypa salt. En gen kan inte göra några bedömningar alls, de har inget medvetande utan blott en påverkan på oss människor och våran mentalitet. Självklart måste man inom humanetologin också göra jämförelser med andra djur.

Moder Teresa fick säkert ut något av sitt handlande, men läs gärna min insändare beträffande altruistiska självmord vilken jag tycker ger ett bra svar på denna avvikelse.

[Frippe]

vän Frippe

Vän? På vilket sätt gynnar jag din överlevnad? Tack, men jag väljer vänner utifrån andra kriterier.

Det är känt inom dagens vetenskap att dofter och utseenden ger indikationer som på en undermedveten nivå meddelar betraktaren om god hälsa och därför goda anlag. De med en sådan doft och ett sådant utseende kommer att uppfattas som mer attraktiva rent naturligt då en sådan partner hade gynnat en händelsevis avkomma. På så vis är det möjligt.

Nej, detta är inte vetenskap och är inte heller möjligt. Gener som ger individen större överlevnadschanser (ex snabbhet att springa ifrån ett lejon) sprids vidare i kraft av att de just ger större överlevnadschanser. Det är inte så att en gen automatiskt orsakar en viss doft så att den kan bli vald av andra gener. Kom ihåg: En gen vill inte överleva eller sprida sig. En människa vill överleva. En människa kan vilja mycket annat också som ej har med gener att göra.

Människan som individ har inga som helst medvetna önskemål att sprida sina gener eller föra sin avkomma vidare. Nej, hennes individuella mål är att må bra i största möjliga mån, och det beteende hon gör för att må bra är sådant som omedvetet gynnar hennes överlevnad och reproduktion

Du hänvisar hela tiden till "omedvetet". Detta förklarar inget. Däremot är vår medvetna vilja till överlevnad och reproduktion direkt härledbar till vår genuppbyggnad. En gen som orsakar en ovilja till överlevnad kommer inte att föras vidare.

Du blandar samman egoistisk hedonism ("hennes individuella mål är att må bra i största möjliga mån") och genspridning. Du måste välja:

Antingen kan du utgå från ett genperspektiv. Ungefär "Det är rätt att maximera sin genspridning för så fungerar naturen". Men detta innebär inte att "må bra" automatiskt är rätt, du måste i så fall tala om på vilket sätt detta gynnar din genspridning. Att hänvisa till "omedvetet" duger inte.

Eller så kan du utgå från att egoistisk hedonism är rätt i sig. Men det har i så fall inget med gener och göra.

Utvecklingsläran handlar om fortplantning och spridandet av gener. Överlevnad är en förutsättning för reproduktion, och således är sådant som gynnar individens överlevnad också fördelaktigt i naturen, därmed har samarbete ett högt överlevnadsvärde.

Du kan möjligtvis beräkna ett överlevnadsvärde, men generna kan det inte. "Samarbete" måste alltså gå att härleda till en viss gen som för individen ger en högre överlevnadschans och därför sprids vidare. Hur ser denna härledning ut?

Lägg till detta det absurda i att en samarbetsgen inte alls ger högre överlevnadschans. Tvärtom, om jag hjälper dig och du inte hjälper mig, så överlever du och inte jag.

Självklart måste man inom humanetologin också göra jämförelser med andra djur.

Okej, kajorna sitter i träden och kraxar. Människor gör det inte. Alltså är människorna inte som kajorna.

Frippe

[Zeldun]

Jag försökte bara vara hövlig genom att kalla dig vän, självklart sätter jag likt dig högre kriterier för vänskap. Ber om ursäkt om det inte uppskattades. Nåväl. Du verkar ha missförstått stora delar av utvecklingsläran, eller också förklarat det väldigt dåligt. Jag har aldrig påstått att gener har någon form av medvetenhet som de fattar beslut med. De sprids vidare eftersom de via tillfälligheter råkar ha goda chanser att göra det i det rådande klimatet. Det är så det naturliga urvalet fungerar, att vissa mutationer gör det mer möjligt för generna att spridas än andra. En mutation som av en slump gör att individen känner attraktion till friska människor och som därför bestämmer sig för att skaffa barn med sådana, kommer att visa sig mer fördelaktig eftersom friska människor lever längre för att kunna fortsätta genspridningen. De som gick igång på sjuka människor, om det någonsin förekommit sådana anlag, födde också sjuka barn vilka inte hade lika goda chanser att överleva. Efter ett par årtusenden mer eller mindre dog dessa anlag ut eftersom det var mer fördelaktigt att föröka sig med friska människor. Inte därför människorna eller dess gener ville det, utan därför att det helt enkelt råkade vara så. Du förstår säkert att den evolutionära anledningen till att människor finner vissa fula och andra vackra förmodligen är just den att vissa är mindre fördelaktiga att sprida sina gener med sett ur ett överlevnadsperspektiv. Inte för att någon bestämt det, utan för att det av en tillfällighet råkar förhålla sig så, som sagt.

Det var under en period i vår genetiska historia då vi inte kände till att avkomman var en konsekvens av sex och att överlevnad var en konsekvens av förtärandet av föda som vi vann vår naturligt hedonistiska mentalitet som vi delar med många andra däggdjur. Den individuella viljan att ha sex och äta mat ledde till att generna spreds vidare i större utsträckning medan de som tyckte sex gjorde ont och att det smakade illa att äta föda inte spred sina gener vidare. Återigen var inte generna inblandade i detta skeende, det råkade bara någon gång uppstå en mutation som gjorde att endorfiner bildades i hjärnan vid samlag och att dopamin släpptes lös under måltiden. Ja, viljan att göra det som indirekt ledde till överlevnad och fortplantning fortsatte alltså via anlag spridas eftersom att just det var dessa viljors konsekvens. Individerna och generna i sig hade fortfarande ingen aning om vare sig överlevnad eller fortplantning. Självbevarelsedriften, alltså individens vilja att inte dö, är också den ett resultat av samma naturliga process som kallas det naturliga urvalet.

Idag skulle säkert förnuftet kunna ersätta känslorna, men vi får för den sakens skull inte glömma att känslorna är en kvarleva från djurriket, dvs. tiden innan vi var förnuftiga nog att förstå vad proteiner, vitaminer och spermier var för något. Jag skulle återigen vilja rikta din uppmärksamhet på att jag inte menar att gener har någon form av vilja att spridas eller överleva. Men viljor hos individen som leder till detta är självklart fördelaktiga och fortsätter därför att finnas kvar inom det mänskliga genomet. Viljan att ha sex och äta är två exempel.

En gen som leder till omedelbar död eller på längre sikt sämre överlevnad kommer som du säger inte att fortsätta finnas kvar i den mänskliga arvsmassan. Men det handlar inte om att som individ vilja fortplanta sig eller överleva, utan helt enkelt vilja sådant som råkar leda till det. Idag är situationen aningen annorlunda i våra industrisamhällen där vi lärt oss bli mätta utan att äta och ha sex utan att föda några barn, således skulle man med en gnutta överdrift kunna säga att vår hedonistiska mentalitet som i forntiden hade nödvändiga konsekvenser inte längre är fördelaktig och därför inom en lång framtid kommer att försvinna från mänskligheten och ersättas av något som faktiskt leder till avkomma och överlevnad. Ja, nu är jag medveten om att det naturliga urvalet som skulle göra denna selektion också är satt ur spel i dessa industrisamhällen vilket leder till att denna utveckling aldrig kommer bli en realitet, men rent hypotetiskt är det möjligt. Föresten vill jag helst inte kommentera ditt svar beträffande kajor, det är bara befängt och ogenomtänkt. Självklart är det så att när man ser till människans utvecklingshistoria så måste man också våga jämföra med andra arter så som kajor eftersom att vi faktiskt är släkt. Det ger en del intressant information, men man kan självklart inte förklara hela mänskligheten genom att betrakta anlagen hos kajor. Precis som jag inte kan lära mig allt om dig för att jag gör ett DNA-test på din bror, jag kan däremot dra vissa logiska antaganden och utifrån din bror göra vissa rimliga gissningar om dig. Som sagt, man kan vinna vissa ledtrådar och utifrån våra släktingar lära oss lite om oss själva.

[Hjalmar]

Det var under en period i vår genetiska historia då vi inte kände till att avkomman var en konsekvens av sex och att överlevnad var en konsekvens av förtärandet av föda

Kan du berätta mera om denna period, då jag tror inte ett skvatt på vad du skrev? Djur vet nog att avkomman är beroende av en akt som kallas parning, likaså som de vet att äta bör man annars dör man. De vet inte hur befruktningen går till, inte vet de heller vilka de ämnen är i födan som de måste få i sig för att överleva, men nog vet de vad resultatet är med avkomma och energi tillförsel.

det handlar inte om vad man gör utan vem som gör det

Det är jag villig att hålla med om, men vägen till den tänkta positionen är då beroende av ens handlande. Hitler blev inte rikskansler p.g.a. han var född till det, han blev det av ett antal orsaker mest då för att han visste vad folket ville höra.

Idag är det inte ovanligt att vissa artister, som därav fungerar som idoler, blir tabubelagda därför att de för ut budskap som anses ha ett negativt inflytande på folket. Dessa artister skulle kunna jämföras med den hanne som försöker utmana silverryggen i en gorillaflock.

Inte blir utmanargorillan utstött, nej där är det "survival of the fittest" som gäller. Besegrar han över ledarhannen så då får han ta över ledarpositionen, förlorar han då går livet tillbaks till det normala.

[Frippe]

Zeldun,

Du blandar fortfarande ihop gener och beteende. Gener kodar biologiska funktioner hos individer. Men en känsla är inte synonymt med en uppsättning gener. Det är inte så att en känsla är direkt härledbar till något biologiskt, t.ex. något hormon eller signalsubstans. Var skulle i så fall argkörteln sitta? Kärlekskörteln? Snällhetskörteln? Samarbetskörteln? Egoistkörteln?

Du talar om en "mutation som av en slump gör att individen känner attraktion till friska människor". Men något sådant är inte möjligt att koda i genform. När du gör en sådan bedömning av en människa ("denna person är frisk") så är detta en oerhört komplicerad och avancerad bedömning. Det går inte att uttrycka en sådan tanke i en gen. Det är en fundamental skillnad mellan att kunna peka ut ett antal baspar som kodar snabba muskelceller och att det skulle vara möjligt att peka ut ett antal baspar som betyder "att kunna bedömma vad som är friskt".

Jag ser därför allvarligt på dina försök att biologiskt förklara "sparka neråt och slicka uppåt". Jag tolkar detta som att du anser det vara ett korrekt förhållningssätt och att personer som beter sig så ej skulle kunna klandras för detta. På så sätt smiter man ifrån det ansvar som ligger på alla människor att vara moralisk.

man kan självklart inte förklara hela mänskligheten genom att betrakta anlagen hos kajor. [...] göra vissa rimliga gissningar

Kajorna sitter i träden och kraxar. Rimlig gissning: Människor sitter i träden och kraxar.

Frippe

[Zeldun]

Det finns inga specifika gener för olika beteenden, precis som du säger. Det finns till exempel inte en gen som gör dina val åt dig eller bestämmer vilken väg du skall gå. Däremot finns det anlag som skapar ett visst beteende hos individerna. Jag menar inte på att beteendet är ett anlag i sig utan att det finns gener som effektivt skapar ett fördelaktigt beteende hos individerna. Känslor är kemiska reaktioner i hjärnan, och hjärnan är ett organ som likt alla andra så att säga finns skrivet i våran genetiska kod. Vilka signalsubstanser som skall utlösas under ett specifikt stimuli är något som våra anlag bestämmer. Det är inte en slump att alla människor upplever ett endorfinflöde i hjärnan i händelse av orgasm, utan ett lyckligt resultat av anlag som skapar ett beteende hos individen, ett beteende som innebär fortsatt parning och därmed fortplantning. Jag förstår ärligt talat inte hur du kan ha missat detta i biologin och genetiken, genernas inflytande över vårat psyke är något ingen seriös psykolog idag blundar för. De som hade anlag för att uppfatta sex och konsumerandet av föda vämjeligt fortsatte rimligtvis inte med det eftersom att det inte tillfredställde dem och således dog dessa anlag ut av fullt förståeliga orsaker. Känslor kan alltså spåras genetiskt, och de känslor vars logiska följd varit ett fördelaktigt beteende hos individen är också sådana som fortsatt att existera inom den mänskliga genpoolen. Du har alltså rätt i att beteenden inte har egna små anlag, men vissa anlag leder faktiskt till vissa beteenden. Att du känner rädsla när det är mörkt leder till ett mer försiktigt beteende hos individen, etcetera. I korta ordalag skulle man helt enkelt kunna säga att anlag som skapar ett ofördelaktigt beteende hos oss människor inte lever vidare medan motsatt dito gör det. Krig, förtryck och elitism må vara styggelser, men fortfarande ett sorgligt resultat av våran natur. Det finns vidare inga korrekta eller inkorrekta tillstånd i naturen, det är fullständigt möjligt att på en evolutionär nivå förklara det mest hemska vi känner till idag, och bara därför man avslöjar de evolutionära anledningarna till dessa gräsligheter har man inte gjort någon som helst moralisk bedömning. Det är upp till var och en, och är absolut inget vi diskuterar nu. Avvikande beteende är vanligt, och det hjälper dig inte att peka på dessa. Frågan är om det är fördelaktigt eller inte, vilket svarar för ifall de anlag som leder till beteendet kommer att finnas kvar eller inte. Förutsatt att det naturliga urvalet får ha sin gilla gång.

[Pixiblob]

Bara en allmän undran; Vår hjärna är ju ett av de mest flexibla organ som finns. Och vårt förnuft har en oerhörd förmåga att styra över både drifter och instinkter.
Har själv varit väldigt intresserad av etologi och sökt många "enkla" förklaringar genom att jämföra med djurriket, men övergett det. Tycker numera att det är betydligt intressantare att läsa teorier och forskningsresultat om den del som gör oss till människor, inte djur. Har upptäckt att alla dessa "biologiska" förklaringar av människan till största del används som ursäkter eller förlåt, jag menar "förklaringar" till dåliga beteenden. (som jag tror någon tidigare nämnde)
Jag tror personligen att människan tjänar mer på att sätta sig över naturen och se hur betydligt mer komplexa vi faktiskt är jämte andra djur, även om det finns vissa likheter. Jag inbillar mig (kanske en önskedröm) att det bla skulle medföra lite mer ansvarskännande. Börjar tröttna lite på alla dessa jämförelser måste jag säga, jag är inte intresserad av vad mina förfäder grottmänniskorna kunde göra och gjorde för ett par tusen år sen, jag är intresserad av vad människan kan göra idag.
Är därför lite nyfiken på vad syftet med denna essä är? Vad exakt är det vi ska lära oss?

[Pontus Nylund]

Det här med "rangordning" är konstigt!

Givet denna verklighet vore det alltså rationellt för en individ att gilla individer av högre rang samt ogilla individer av lägre. Detta leder dock till besynnerligheter som bör klargöras. Låt oss anta att x är högst i rang; endera beter sig x rationellt eller irrationellt. Om han beter sig rationellt gillar han en person som befinner sig högre på rangskalan - men han är ju högst på rangskalan? Om han däremot beteer sig irrationellt, då gillar han en person som är lägre än han själv på rangskalan, vilket torde involvera en slags motsägelse. Du bör kanske införa en ad hoc hypotes här. Kanske är det så att den som är högst på rangskalan enbart gillar sig själv, eller hur? Alltså: alla utom den som är högst på rangskalan gillar den som är högre på rangskalan. Den som är högst gillar den som är högst, d v s sig själv. Eller är det så att den som är högst på rangskalan inte gillar någon alls? Det blir så konstigt det hela. Är det t o m så att det för den som är högst på rangskalan är rationellt att ogilla andra andra; men hur kan då de som är lägre på rangskalan gilla den som ogillar dem? Du måste förklara det här närmare.