Postmodernism

[J R Auk]

Jag tänkte förflytta fokuset kring detta med postmodernism hit. Så kan vi hålla var sak för sig på ett mera lättöverskådligt sätt.

Jag börjar med att ge min defnition av postmodernism. Och bekänner att jag inte läst så många av de postmodärna författarna inom filosofi, utan mest relaterat detta epitet till konsten.

Eftersom jag läst filosofi vid SU har jag snarare tagit till mig filosofin via den analytiska traditionen. Och snarare funnit att kritik som jag insett mig ha mot de texter jag presenterats för verkar stå att finna hos dessa "postmoderna" författare. Därav har jag inte läst dem heller, då jag inte kan se hur de bygger något positivt (som Avantgardet påpekat) och jag redan tagit till mig den nagation som de vill skapa hos de positivistiska anspråken.

Nåväl, så mycket för inledningen.

Postmodernism def. = Det samlingsnamn som givit den utifrån ordnade enhet som motsäger sig det objektiva och absoluta i de frågor som rör vår samhällsbyggnad, moral, konst, språk och betraktelse av världen.
Kännetecken är skepticism och relativism. Begreppet är inte konstitutivt för någon rörelse i sig utan enbart för betraktelsen och omnämnandet av den kulturella enhet som motsätter sig den tidigare "moderna" period av attityder och teorier för konst och vetenskap. Det är således främst i kontrast mot det som tidigare var som begreppet uppstår, detta för att omtala att en skillnad i attityder är förestående.


Som ni ser så hyser jag inte en syn på postmodernismen som en tradition. Utan det är ett rent samlingsbegrepp som ålagts utifrån. Jag ser inte en sammanhållen rörelse, som tex de logiska positivisterna kan sägas vara.


Enligt mig är deras förtjänst att de tar fasta på den filosofiska tradition som Hume i mångt och mycket upprättat, där empirin ges företräde, och Kant utvecklar, i det att empirins förutsättningar (betingelserna för erfarenheten) undersöks. Vidare så ser jag en relation till den idé om Paradigm som Kuhn framför samt vetenskapens (och vetenskaplighetens) relativitet till dessa paradigm. Jag vill även smyga in en liknelse till Quine i det att han företräder vad jag anser vara en motsarighet till frågeställningar som de väcker fast från den analytiska position som han intagit. Detta rör anlysens brist på förklaring kring vad analys är och det ifrågasättande av den konceptuella analysen som det innebär. Vidare så verkar Wittgensteins vändning vara ett tvivel av det slag som de som benämns postmodernister ställer upp.

Jag skulle gärna se att ni andra som vill diskutera detta ger er definition av vad "postmodernism" innebär. Sen kan vi väl hålla strukturalismen utanför detta, då det verkar som att det spåret väl kan inneslutas i tråden om Marxism.

[J R Auk]

Jag benämner dessa "icke-postmoderna" tänkare för att visa på de frågeyttringar som görs står att finna i vår kultur som helhet. Jag vill på intet sätt tillskriva dem ett epitet som postmoderna.

[Avantgardet]

Sjysst tråd, missade den helt. Jag vill nog förstå begreppet postmodernism i en vid kulturell bemärkelse. I den meningen är både Quine och Wittgenstein postmoderna, och går att spåra redan hos Einstein. Det är ett omslag i mentalitet hos befolkningen överlag, främst i väst - givetvis - men i och med globalisering så blir det mer omfattande. Det är en tendens som slår igenom på alla områden. Ungefär som man vill mena med renässansen som en "pånyttfödelse" av antikens ideal, strävandet efter det goda samhället osv., eller som man också vill se "upplysningen" ("modernismens" ursprung, hela moderniseringsprojektets vagga, vetenskapande och teknologisk utveckling osv.) och dess strävan med spjutspetsen mot framtiden, så vill man se ett slags antipod i postmodernismen, ett slags kollektivt tvivel på människans alla storslagna idéer. Och det är ju till syvende och sist en empirisk fråga. Frågan man kan ställa sig är dock huruvida detta är det bästa sättet att dela in historiska epoker, eller om de alls ska delas in. Det finns ju ett visst godtycke inblandat. Jag anser själv att man inte ska vara för snar. Det jag nu säger fråntar emellertid ingenting från det redan sagda, det finns helt klart förtjänster i denna etikettering. Men nu valde jag ju också den definition som jag anser mest relevant, eller som tar fasta på det mest relevanta i "postmodernismen" och dess "attityd" till det du, Auk, kallar för "det objektiva och absoluta i de frågor som rör vår samhällsbyggnad, moral, konst, språk och betraktelse av världen". Samt de kännetecken du räknar upp. Det handlar alltså alls inte om någon delning mellan "vetenskaplighet" och "icke-vetenskaplighet", eller "kontinental" och "analytisk", vilka samtliga bygger på helt klart sämre underbyggda avgränsningar. Detta håller du också med om, som det framgår av din text. Man skulle också med Mattei Calinescu (i "Modernitetens fem ansikten") säga att det rör sig om "ett stort omslag i samtida tänkande från epistemologi till hermeneutik" (från minnet), vilket är ett påstående i samma anda som vi här skisserat linjerna för en postmodernism.

Själv anser jag ju språkfilosofin vara rätt intressant. Har inte tagit del av Wittgenstein annat än genom sekundärlitteratur, och genom andras inlägg på det här förumet (Algotezza och archaxe, i huvudsak), så förefaller det mig som att man, utan att göra våld på någon av dem, kan säga att Derrida tar vid där Wittgenstein har nåt sin ände. Det har till och med hänt att jag stött på, i vetenskapliga texter, sådana - helt klart felaktiga, men här djävligt talande - påståenden som att Derrida skulle vara "Wittgensteinlärjunge". Wittgenstein blir, som bekant (säger liksom jag utan att ens ha läst honom för egen maskin), allt mer skeptisk till språket ju längre tiden lider. Oklart varför, men han är ju ingalunda den enda vid den tiden som började omvärdera språkets status. De logiska positivisterna hade, som vi vet, haft för avsikt att göra sig kvitt metafysiken. Detta är också något, vad jag förstått, som man finner hos Wittgenstein. Wittgenstein skall dock ha nöjt sig med, såsom jag fått höra, att peka på "vardagsspråket", i nåt slags pragmatisk lösning på de problem som språkets metafysiska karaktär orsakar. Detta är också något, vad jag förstått, som slagit rot inom mycket av den "analytiska" traditionen. Wittgenstein skall också ha sagt att "det man icke kan tala om, därom bör man tiga". Givet att detta är sant, som jag just återberättat för er, så ser vi att det rör sig om just pragmatiska lösningar, och sådana kan, och bör, för filosofen lämna något av uppgivandets fadda eftersmak i munnen. Derrida plockar upp tråden. Han går vidare, vad nu "vidare" än betyder i det här sammanhanget. Jag är också övertygad om att Derrida hade haft Wittgensteins höjda ögonbryn som ett tyst instämmande att vänta, om det var möjligt.

... och det är bara en tråd man kan följa upp. Det finns många vägar till Derrida, som lustigt nog sett till att bli vägs ände för hela filosofin, han har placerat sig bortom Heideggers "stängning av metafysiken"; går man till botten med språket så finner man hans signatur och fingeravtryck där; han är den nödvändiga fortsättningen på Nietzsche; han är poststrukturalismens fader. Jag förefaller nästan partisk, men det ligger mycket i det. Dock var han ju ingalunda ensam om dessa, eller liknande, tankar. Det var ju just den typen av frågor som sysselsatta hans samtid, och vår, i det postmoderna tidevarvet. Han drog dock, för filosofins del, de nödvändiga slutsatserna. På sätt och vis kan man säga att Derrida har gett oss filosofins sista uttalanden om sig själv, som kan fortgå i evigheter, eller så länge dödskramperna pågår och rigor mortis inte har inträtt. Eller ett postmortemskript. Som han också är den första att uppmärksamma att den är död, och alltid har levat som sådan, och vandrar omkring som en vålnad. Det filosofiska projektet är avslutat, det vi bevittnar nu är eftertexter. Eller mer riktigt så har vi alltid bara bevittnat eftertexter, i tron om att det var själva huvudverket, i föreställningen om ett liv som i själva verket aldrig var möjligt. I denna skillnad mellan filosofins liv och död, mellan dess vara och icke-vara, har den drivits fram av egen kraft, för egen maskin. Det är först nu den kommit till klarhet till fullo dock, givet att man ger Derrida tid och plats, och sätter sig in i vad han har att säga. Och själv vandrar han nu kring bland oss just som vålnad. Inte minst just här och nu.

Andra postmodernister har jag alls inte lika bra koll på, och anser mig heller inte ha vidare bra koll på Derrida heller - men jag har tid på mig, och det är alltid, alltid, ett sant djävla nöje att läsa honom, och torde vara det för alla som gillar att tänka. Eller visst har jag läst också en del verk av andra postmoderna tänkare, men inget jag fastnat lika mycket för som för Derridas skrifter. Lacan tycker jag är intressant, men har läst alldeles för lite av honom, kanske för att han på sätt och vis ställer samma frågor - men utifrån ett annat perspektiv. Kanske är det frågorna jag intresserar mig för. Detta senaste ger mig ett skäl att formulera en visdom i formen av ett påstående: filosofin, och vetenskap, har aldrig haft som primär uppgift att ge svaren, tvärtom är detta sekundärt emedan det primära alltid varit att ställa frågor. Visdomen i det hela ligger helt enkelt i den påverkan som denna attityd till vetenskapen också har på vetenskapen själv. Och just detta senare - om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan - är själva essensen i det postmodernistiska tvivlet. Det finns faktiskt ett element i den västerländska kulturen av modernt snitt, som är värt att behålla i alla lägen, vilket faktiskt många postmodernister också skulle hävda, och det är momentet av självkritik som finns inom dess diskurser. Det är något som inom den filosofiska traditionen går tillbaka på just Kant - som du känner igen en del av det postmoderna tvivlet hos, vilket är intressant i sig då man i den mening jag talat om här ovan kan se Kant som ett slags "upplysningens" Wittgenstein, eller dess sista utpost, innan brottet mot det nya -, och mycket framträdande också hos Marx, och i synnerhet Nietzsche osv.

Andra tankar i anslutning?

[J R Auk]

Vad tror du om konsten då?

Vad jag har förstått så gick den moderna konsten allt mer mot att reducera konstverket till färg och form, och allt mer renodlat skulle det vara. Målning för sig och skulptur för sig.

Meningen, tolkningen av, verket menades ligga i själva formen, och inte i betraktelsen.

Är detta analogt med den "filosofiska postmodernismen"?

Alltså, den postmoderne, konstnären lyfter in reklamen i konstsalongen. Låter duken ta form som skulptur och blandar dessa tidigare strikt åtskilda. Vissa gör upplevelsen själv till konstens verk, i avsaknad av "objektivt" verk.

Jag tänker mig att det är samma sak vi ser i filosofin.
Fast där lyfts berättelsen in i filosofin. Man vägrar den uppdelning som tron på atomistiska fundament för mening skapar.

[Avantgardet]

Jodå det är samma tendens som visar sig på två områden skulle jag säga. Denna uppdelning i sig är ju arbiträr, mer eller mindre, åtskillnaden mellan konst och vetenskap, högt och lågt osv. Fast det beror ju som sagt på vilket perspektiv man anlägger på fenomenet "postmodernism", vilket underförstått betingar vad man kommer att "se". Tyngdpunkten i vilken modell man än väljer att betrakta fenomenet genom anser jag dock bör ligga på människans syn på historien och sig själv i förhållande till den. Protention och retention. Framsteg - bakslag. Naiv tro - cynism och skepticism. En massa sådana motsatser skulle kunna beskriva denna "brytning" som vi ser. Atombombens fällande över Hiroshima och Nagasaki, kan nog ses som modernismens sista suckar. Det finns dock undantag. Nationalekonomer och datanördar, lever kvar i den modernistiska utopiska föreställningen. Det är dock modernismens sista rester vi ser där. Dessa (och andra "närbesläktade" - möjligtvis kan man räkna in vissa naturvetenskapliga grenar och annat här) är just vad man skulle kunna kalla "historielösa" vetenskaper. De saknar momentet av historisk reflexion, och därför inbillar de sig fortfarande detta "framåtskridande". Det vi ser, skulle jag vilja påstå åtminstone, är just att där den historiska medvetenheten visar sitt ansikte så bryter också "postmodernismen" in.

Verkar som att du har kläm på det hela, trots den analytiska bakgrunden.

[J R Auk]

Satt o läste Mills On Liberty idag. Och i inledningen så slog det mig hur man när man läser det han skriver, och har kunskapen vi har idag om andra kulturer, nästan tvunget måste acceptera en viss form av postmodernism.

Jag tänker då på hans uttalanden om hela folk som omyndiga. Och hur dessa kan härskas över med despotism. Och detta i en bok som behandlar den privata friheten, den individuella friheten.

Helt klart ser vi hur oförmågan att distansera sig från den egna kulturens attityder kring metoder, sanning, nytta, samtal osv, gör att Mill förutsätter att det han nås av ryktesväg, från kaptener på skepp, eller handelsmän som följer för att förhandla, är sant om de som det tillskrivs.

Hur mycket längre hade inte hans tankar om rätten till frihet tagit honom om han förstod att kulturer och dess utveckling, hur framstående de är, inte kan mätas från den egna mallen, med de egna värderingarna.

Överhuvudtaget hur hade han inte tjänat på att se att det finns flera vägar till det mål han söker. Jag kan tänka på flera projekt som gjorts i "barbarländerna" som manar till "upplysningen" och "individuell frihet" precis som Mill gör.

Kan man beklaga sig att vi idag inte håller en sådan attityd till vår omvärld? Kan vi tillskriva förändringen till något annat än "postmodernismen" och vad tillskriver vi förändringen till då?

Märk att jag inte vill kritisera Mill utan använder honom som ett exempel. De flesta stora filosofer har varit ute o cyklat vad det gäller andra kulturer, vilket snarare visar på deras situations belägenhet (folk älskade historier om andra länder vilka förmedlades av de som for och skrevs om av de som aldrig reste någon stans) och hur många förtjänade sitt uppehälle.

[Jbig]

Hejsan!

Mill var en tidig fascist, liksom samtliga liberala filosofer som levde och verkade efter 1800-talets första fjärdedel, för det var då rasismen började breda ut sig. De var alltså samtidigt också rasister.
Och det var alls inte bara så att man kan skylla på tidsandan, slavarna och de förtryckta tyckte inte alls som dessa filosofer, de var på sina sätt, långt mer demokratiskt sinnade! Dessutom var inte alls alla filosofer fascister eller rasister, Marx tog parti för de svaga, och han var emot slaveriet, samt att han alls inte var en rasist.

MVH
bigj

[CAUSTIX]

Hejsan!

Mill var en tidig fascist, liksom samtliga liberala filosofer som levde och verkade efter 1800-talets första fjärdedel, för det var då rasismen började breda ut sig. De var alltså samtidigt också rasister.
Och det var alls inte bara så att man kan skylla på tidsandan, slavarna och de förtryckta tyckte inte alls som dessa filosofer, de var på sina sätt, långt mer demokratiskt sinnade! Dessutom var inte alls alla filosofer fascister eller rasister, Marx tog parti för de svaga, och han var emot slaveriet, samt att han alls inte var en rasist.

MVH
bigj

Fast om jag inte minns fel så var han antisemit.

[Algotezza]

Hejsan!

Mill var en tidig fascist, liksom samtliga liberala filosofer som levde och verkade efter 1800-talets första fjärdedel, för det var då rasismen började breda ut sig. De var alltså samtidigt också rasister.
Och det var alls inte bara så att man kan skylla på tidsandan, slavarna och de förtryckta tyckte inte alls som dessa filosofer, de var på sina sätt, långt mer demokratiskt sinnade! Dessutom var inte alls alla filosofer fascister eller rasister, Marx tog parti för de svaga, och han var emot slaveriet, samt att han alls inte var en rasist.

MVH
bigj

Fast om jag inte minns fel så var han antisemit.

Vem var inte det på den tiden?

För övrigt, finns det evigt giltiga universella måttstockar för att bedöma forna dagars tänkande och nutida eller skall vi bedöma allt och alla efter deen egna tidens måttstockar - hur vi nu kommer över dessa förflutna måttstockar? Finns de på nätet?  :lol:

MVH

Algotezza

[Jbig]

Hejsan!

CAUSTIX skrev att Mill var antisemit!

Läser man hans förlaga till boken On Liberty, så framkommer det ju ganska klart att Mill är en rasist och en tidig fascist. Alla totalitära drag sitter där redan.....om han även var antisemit vet jag inte, men var han det också, så faller det ju in under "rasist"!

Algotezza undrar vilka måttstockar vi bör mäta med när det gäller våra bedömningar av exempelvis 1800-talets filosofer och samhällsskriverister?
Tja, använd det sunda förnuftet. Det fanns redan då ett utbrett missnöje med sakernas ordning. Slavarna var emot slaveriet, de arbetande var emot låga löner, den folkmajoritet som utgjorde 85-90 procent av befolkningen, som inte hade rösträtt ville naturligtvis ha det.

Slutsatsen är då följande, det går i dessa sammanhang bra att använda våra dagars demokratiska måttstockar när vi analyserar de forna filosoferna. Och då framträder hela vidden av dessa många totalitära tänkares utsagor i sitt rätta sken!  :D

MVH
bigj

[J R Auk]

"Judgment is given to men that they may use it. Because it may be used erroneously, are men to be told that they ought not use it at all?"

Jag tror inte man behöver tillskriva Mill en vilja till att se på andra som barbarer. Tror nog det är hans tro.

Dessutom så ser man tydligt att det inte är fascism det handlar om. Jag menar det finns ju ingen idé om gruppen som större än dess delar. Vilket verkar vara ett krav för att något skall falla under fascism. Hos Mill så ser vi väl endast ett förespråkande för att enskilda individer i sammanslutning skall få göra som de vill så länge inte någon skada kommer till någon annan.

Detta med att ingen skada skall komma till någon annan är ju något som det läggs tonvikt vid, och är väl något som gör att vi inte kan kalla honom fascist.

Elitist är vad jag skulle vilja kalla honom. Sen kanske han privat hade fascistiska ideal. Men jag finner motsatt bekännelse filosofiskt i denna On Liberty.

Men det som intresserar mig, varför jag tog upp läsningen igen, är att jag ser en föresats och en syn på sanning som är väldigt lik den "postmoderna".

"....for in proportion to a man's want of confidence in his own solitary judgement, does he ususally repose, with implicit trust, on the infallibility of "the world" in general. And the world, to each individual, means the part of it with which he comes into contact; his party, his sect, his church, his class of society: the man may be called, by comparison, almost liberal and large-minded to whom it means anything so comprehensive as his own country or his own age. .....
He devolves upon his own world the responsibility of being in the right against the dissentient worlds of other people; and it never troubles him that mere accident has decided wich of these numerous worlds is the object of his reliance, and that the same causes wich makes him a Churchman in London, would have made him a Buddhist or a Confucian in Peking. Yet it is as evident in itself, as any amount of argument can make it, that ages are no more infallible than individuals; every age having held many opinions wich subsequent ages have deemed not only false but absurd; and it is as certain that many opinions, now general, will be rejected by future ages, as it is that many, once general, are rejected by the present."

Och sen följer lite senare.

"There is no such thing as an absolute certainty, but there is assurance sufficient for the purposes of human life."

Dessa rader kommer från hans tal om rätten till fritt uttryck. Och hur han söker ett fundament i det objektiva, det rationella, för varför vi bör ha "Liberty of Thought and Discussion". (Det rimmar väl också illa med den mytologiserande fascismen)

Vad säger ni om det citerade här. Är det inte grunden för synen på postmodernism?
Det finns ingen absolut säkerhet, säkerhet är bunden till den sociala kontexten och det kulturella arvet. Han fortsätter ju vidare att säga att den enda som har rätt att mena sig veta bättre än andra är den som inte uteslutit någon vinkel av det som han bedömer, inte frånsagt sig någon kritik, inte lämnat någon möjlig tolkning oövervägd. Jag tycker att det låter som en uppmaning till den "textläsning" som senare presenterats av andra.

Jag tolkar det som att han säger att förnuftet, eller förståndet, når sanningen genom att bedöma allt som går att bedöma och relatera till frågan. Det finns således ingen ände till vad som måste tas i beaktning, vi är alltid begränsade i detta, och det är föredraget att mer än mindre tagits i beaktande. Rätt är ingen idé att söka utan måste pragmatiskt accepteras där det uppstår. När vi tror oss rätt, och tror oss ha goda grunder för denna bedömning, måste vi acceptera detta. Längre än så kommer vi inte vad det gäller säker sanning.

[J R Auk]

Algotezza undrar vilka måttstockar vi bör mäta med när det gäller våra bedömningar av exempelvis 1800-talets filosofer och samhällsskriverister?
Tja, använd det sunda förnuftet. Det fanns redan då ett utbrett missnöje med sakernas ordning. Slavarna var emot slaveriet, de arbetande var emot låga löner, den folkmajoritet som utgjorde 85-90 procent av befolkningen, som inte hade rösträtt ville naturligtvis ha det.

Slutsatsen är då följande, det går i dessa sammanhang bra att använda våra dagars demokratiska måttstockar när vi analyserar de forna filosoferna. Och då framträder hela vidden av dessa många totalitära tänkares utsagor i sitt rätta sken!  :D

Men hur kan en som säger att principen för fri tanke och rätt att uttrycka detta är en ofrånkomlig rätt vi bör ha vara totalitär?

Han vill ju begränsa staten. Så inte heller där verkar han vilja att makt skall stå över någon. Han manar till att alla "myndiga" (och här i ligger väl det man kan kritisera honom för) skall göra sina egna beslut.

Man kan ju alltid kritisera de som förut var för att de inte vet, eller har sett, vad vi vet eller har sett idag. Jag kan tänka mig att vissa av dina hårda uttal BigJ kommer förlåtas dig för att du inte visste, eller hade sett, vad vi i framtiden kommer tagit del av.

[Avantgardet]

Hejsan!

Mill var en tidig fascist, liksom samtliga liberala filosofer som levde och verkade efter 1800-talets första fjärdedel, för det var då rasismen började breda ut sig. De var alltså samtidigt också rasister.
Och det var alls inte bara så att man kan skylla på tidsandan, slavarna och de förtryckta tyckte inte alls som dessa filosofer, de var på sina sätt, långt mer demokratiskt sinnade! Dessutom var inte alls alla filosofer fascister eller rasister, Marx tog parti för de svaga, och han var emot slaveriet, samt att han alls inte var en rasist.

MVH
bigj

Fast om jag inte minns fel så var han antisemit.

Vem var inte det på den tiden?

För övrigt, finns det evigt giltiga universella måttstockar för att bedöma forna dagars tänkande och nutida eller skall vi bedöma allt och alla efter deen egna tidens måttstockar - hur vi nu kommer över dessa förflutna måttstockar? Finns de på nätet?  :lol:

MVH

Algotezza

Klart det fanns sådana som inte var det. Det är lustigt hur det kommit att traderats ned till vår egen tid en bild av J. S. Mill som vore han snudd på nåt slags helgon. Marx är stenhård mot Mill, och med all rätta! Marx var ett humanistiskt föredöme i denna mening. Inte ens Rousseaus kan mäta sig med honom på denna punkt. Läser man t.ex. Rousseaus "Bekännelser" så finns det en klart uttryckt rasism också hos honom, och detta är alltså långt senare än hans "Discourse on the origin of inequality" där han målar upp den där "ädle vilden". Det är faktiskt en rätt lustig scen i "Bekännelser" där han beskriver en mörkhyad grabb, som samtidigt som honom själv var intagen på ett kloster i Italien (har jag för mig), och hur han beskriver denne som nåt slags översexuellt och utvecklingsstört monster. Går inte blunda för det.

Auk, menar du att du inte också finner principen för totalitarism hos Mill? Se till detaljerna i hur han tänker sig sin "frihet". Den svage slås alltid ut, det är själva grundprincipen. Det svaga skall slås ut, är hans devis. Allt i motsatt riktning är bara överslätande retorik för att vinna sympatier. Kom ihåg att Mill hämtade sina idéer från Bentham, rakt av.

[Jbig]

Hejsan!

Man behöver alltså inte vara för en stark stat för att vara fascist, men man bör vara emot ett demokratiskt och humanistiskt samhälle för att var fascist. Och det är Mill på pricken. Men han följde en brittisk tradition av tidig fascism. Låt oss se efter i historian:

Fördomar mot andra folk, eller gentemot dem man inte känner, har alltid funnits, men under 1800-talets andra fjärdedel började dessa fördomar få en slags vetenskaplig aura och motivering. En av dess främsta uttolkare var britten Robert Knox. I sin år 1850 utkomna bok ”The races of man. A fragment”, ser man nästan själva födelseögonblicket av denna ”vetenskapliga rasism”. Det är som om man ser när den tar språnget från folklig fördom via medgiven okunnighet till ”vetenskaplig” övertygelse.
Även Knox hade studerat Cuviers böcker, och han ansåg denna var på rätt väg men att Cuvier inte hade förklarat varför de forntida djuren dog ut! Inte heller visste man, ansåg Knox, varför de mörka raserna går under. Det enda man visste var att de mörka raserna sedan urminnes tider varit de ljusa rasernas slavar. Vad berodde det på, frågade sig Knox retoriskt! Det berodde på en fysisk och psykiskt underlägsenhet hos de mörka raserna i allmänhet, var hans svar. Det kunde bero på brister i hjärnan hos de mörkare folkslagen, var hans hypotes. Han byggde det hela på en obduktion av en svart man. Här hade han funnit en fjärdedel färre nerver i armar och ben än hos vita män, påstod han. Därmed måste ju även de båda rasernas själ, instinkt och förnuft skilja sig i motsvarande grad, fortsatte Knox. Därmed var hans teoretiska anslag färdigt. Slutsatsen var klar, han skriver ner dem själv: ”För mig är ras, eller med andra ord härstamning, allt: den märker mannen.” Och han fortsatte…
”- Rasen är allt: dikt, vetenskap, konst, kort sagt civilisation – allt beror på rasen.”
Teorin för fortsatta folkmord var därmed sjösatt. Knox var inte ensam om dessa tankegångar.

Alfred Russel Wallace (han kom på idén om det naturliga urvalet samtidigt som Charles Darwin) och andra författare började också skriva om ”de lägre raserna”, Darwin skrev om ”de vilda raserna”. Vad menade de egentligen? Därom lämnades läsarna i oklarhet. Vissa ansåg att alla andra raser förutom européerna var underlägsna, medan en del britter ansåg att anglosaxer utgjorde en ytterligare högre gruppering, ovan alla andra, även kontinentaleuropéer. Var även judarna en mörk ras? Zigenarna? Kineserna? Mörka var de förvisso, men det var även indianer, indier, samtliga afrikaner! Knox skriver: ”Vilken utrotningens slagfält (field of extermination) ligger inte framför saxarna och övriga europeiska raser!”
Förintelseviljan manas fram i Knox skrifter och tal under 1850-talet igenom. Och det gäller att inte på något vis beblanda de lägre raserna med den saxiska rasen, det vore katastrof, ansåg Knox. Kunde då de mörka raserna civiliseras? Absolut inte, menade Knox. Den ”saxiska rasen” kunde av naturen inte hålla fred med de lägre raserna – och han pekade på den nya staten USA och dess indianutrotningskrig som då höll på som mest.  

Knox ansåg att det som pågick ute i världen var ett rasernas krig, och man kunde inte lägga några moraliska aspekter på det hela. Det var människor som handlade efter sina djuriska instinkter, menade han vidare. Det mänskliga förnuftet använder människan bara för att dölja sina verkliga motiv, fortsatte han. Alla folk, såväl i Amerika som i Afrika kommer att drabbas på samma sätt, det var en naturlag helt enkelt, siade Knox. Hottentotterna i Sydafrika var redan på väg att utrotas av den saxiska framåtandan, menade Knox. Deras chans var att, som en av dem redan då blivit, bli uppstoppade och placerade på museer i London och kanske Paris, hävdade han vidare. Det skulle även drabba kineser, mongoler, tatarer, ja alla möjliga, och därefter frågade han sina åhörare och läsare – se hur det gick i Tasmanien. Infödingarna sveptes bort från deras hemland utan större problem, det var helt enkelt ett led i framåtskridandet, i utvecklingen! Kineserna kunde vänta sig det samma, deras kultur hade de troligen erhållit av andra, utan att riktigt förstå den, menade Knox vidare. Kineserna hade troligen redan sett sina bättre dagar, trodde Knox. Ett krig hade de redan förlorat mot britterna (det s.k. ”Opiumkriget” 1839-1842, där britterna tvingade på Kina import av knark), så trenden var den samma även här, skanderade Knox!

Knox hade varit militärläkare i Sydafrika och senare grundat en anatomiskola i Edingburugh. Charles Darwin hade hört hans kontroversiella föreläsningar redan åren 1825-1827 då som elev hos honom. Han kan ha blivit påverkad av Knox, i vart fall lämpade sig hans utvecklingslära väldigt bra för rasisterna när den väl slog igenom. Knox hade länge ansetts som en kufisk person med lite lätt galna idéer när han började hålla sina föreläsningar från 1810-talet och framöver. Inte förrän under 1840-talet började hans idéer få mer spridning, i takt med att det brittiska imperiet bredde ut sig och självbelåtenheten växte bland Storbritanniens över- och medelklass. Fler böcker i samma ämne utkom nu och hans idéer blev mer accepterade. År 1856 fick han jobb på ett ansett sjukhus i London. Hans idéer fick mot slutet av 1850-talet än mer genomslag tack vare Darwins bok som utkom 1859. Nu var Knox rejält i ropet och han blev nu även medlem av ”Etnologiska sällskapet” där en ny grupp av ”rasmedvetna” antropologer fortsatte hans arbete efter hans död 1862.

År 1863 bildade Knox lärjungar ”Antropologiska sällskapet”, som var utpräglat rasistiskt. När de svarta gjorde uppror på Jamaica samma år, samlades sällskapet till möte. Kapten Gordon Pim framhöll i ett tal att det var en filantropisk princip att döda infödingar – det fanns barmhärtighet i en massaker, menade han. Rasismen började nu bli en del av själva det brittiska imperiets ideologi. Efter Charles Darwin blev rasen i vida kretsar den helt utslagsgivande modellen som förklarade, och påverkade, hela den mänskliga kulturen, menade allt fler, liberaler såväl som konservativa, i det brittiska imperiet.

Efter Darwins och Knox utgåvor blev det närmast naturligt att rycka på axlarna åt folkmorden. Blev man upprörd, visade man ju bara sin obildning, sades det. De som protesterade ansågs vara gamla stötar som inte hängt med i de naturvetenskapliga framstegen, hävdade de nya, ”moderna”, rasbiologerna. När W Winwood Reade, medlem av både antropologiska och geografiska sällskapen i London samt korresponderande ledamot av geologiska sällskapet i Paris gav ut sin bok ”Savage Africa” år 1864, hade han en förutsägelse om den svarta rasens framtid. Afrika skulle komma att delas mellan England och Frankrike. Under européernas överinseende skulle afrikanerna under hårt arbete dika ut träsken och bevattna öknarna, vilket sannolikt även skulle bli afrikanernas undergång. Det var inget att yvas över, det var ett led i naturens välgörande lag, som säger att de svaga måste förintas av de starka, menade Reade. En tacksam eftervärld kommer att hålla de svartas minne i ära, och tårögda unga europeiska damer kommer att läsa böcker som ”Den siste negern”, medan floden Niger blir lika romantisk som Rhen, förutspådde han vidare.

I januari 1864 anordnade ”Antropologiska sällskapet” i London en debatt om de lägre rasernas utdöende. Richard Lee påminde i sitt inledningsanförande ”The Extinction of Races” om tasmaniernas öde. Nu hade turen kommit till maorierna i Nya Zeeland, vilka redan hade halverats i antal på bara två decennier. Orsakerna var ännu inte klarlagda, menade Lee, men alla kunde se att en värld lämnade plats för en ny, högre utvecklad värld.
”-Vi civiliserade vet att bättre använda länder som länge varit den svartes ostörda hem”, skanderade Lee.
”-Den europeiska civilisationens tidvatten stiger över hela jorden. Genom sin intellektuella överlägsenhet sopar den anglosaxiska rasen undan de tidigare invånarna, ljuset förtär mörkret…”, hävdade Lee vidare.

Opponenten, T. Bendyshe, ansåg att man på Filippinerna visst kunde leva sida vid sida utan att de lägre blir utrotade. De infödda dog bara för att man stjäl marken från dem och därmed möjligheterna att försörja sig, menade Bendyshe vidare. Oberoende av ras förökar sig människan enligt Malthus lagar, slutade Bendyshe. Få brydde sig om Bendyshe´s tankegångar – vinden hade vänt till rasisternas fördel.

A. R. Wallace, utvecklingslärans meduppfinnare, framhöll att ju lägre en ras var, desto mer mark behöver den för att livnära sig. När européerna, ”med sin större energi”, tog över marken, kunde de lägre raserna räddas bara om de snabbt blev civiliserade. Civilisering kunde man dock endast långsamt förvärva, menade Wallace. Alltså var de lägsta rasernas försvinnande bara en tidsfråga, avslutade Wallace sitt anförande. Samma kväll han sa detta, förklarade han vad han menade med utrotning. Det var helt enkelt ett annat namn på det ”naturliga urvalet”, hävdade Wallace. Kontakter mellan européer och andra folk leder helt enkelt till att de lägre, ”mentalt outvecklade folkslagen” förintas, menade han vidare. Det samma gällde europeiska djur och växter, som tycktes föröka sig överallt i världen. Bara ett fåtal utomeuropeiska växter hade överlevt i Europa, en sådan växt var potatisen, hävdade Wallace vidare.  

Det var i denna gungfly av liberala övertoner, parade med "för"-fascistoida undertoner som Mill levde och verkade i. Inte konstigt att han tog intryck. Det var en fascism han gav uttryck för, en fascism som låg nära den liberalism han också vördade. Varför? Jo, för att fascismen och liberalismen delvis är samma sak, tager man dessutom in en dos konservativism och aristokratisk svulstighet, då har man den färdiga fascismen. Det enda som då, vid mitten av 1800-talet, ännu inte var uppfunnet var benämningen - fascism. Denna kom efter ett drygt halvsekel senare, från Italien!

Fascismen är till sin form även väldans lik rasismen, men även kapitalismen som sådan, den kan ta sig olika former, utse nya syndabockar eller skapa nya myter - men de behåller alltid en gemensam nämnare - en strikt samhällsideologi som tillåter samhällseliterna att bryta mot alla lagar, alla regler och samtidigt leda samhällena med olika maffiametoder.

MVH
bigj

[J R Auk]

Hejsan!

Mill var en tidig fascist, liksom samtliga liberala filosofer som levde och verkade efter 1800-talets första fjärdedel, för det var då rasismen började breda ut sig. De var alltså samtidigt också rasister.
Och det var alls inte bara så att man kan skylla på tidsandan, slavarna och de förtryckta tyckte inte alls som dessa filosofer, de var på sina sätt, långt mer demokratiskt sinnade! Dessutom var inte alls alla filosofer fascister eller rasister, Marx tog parti för de svaga, och han var emot slaveriet, samt att han alls inte var en rasist.

MVH
bigj

Fast om jag inte minns fel så var han antisemit.

Vem var inte det på den tiden?

För övrigt, finns det evigt giltiga universella måttstockar för att bedöma forna dagars tänkande och nutida eller skall vi bedöma allt och alla efter deen egna tidens måttstockar - hur vi nu kommer över dessa förflutna måttstockar? Finns de på nätet?  :lol:

MVH

Algotezza

Klart det fanns sådana som inte var det. Det är lustigt hur det kommit att traderats ned till vår egen tid en bild av J. S. Mill som vore han snudd på nåt slags helgon. Marx är stenhård mot Mill, och med all rätta! Marx var ett humanistiskt föredöme i denna mening. Inte ens Rousseaus kan mäta sig med honom på denna punkt. Läser man t.ex. Rousseaus "Bekännelser" så finns det en klart uttryckt rasism också hos honom, och detta är alltså långt senare än hans "Discourse on the origin of inequality" där han målar upp den där "ädle vilden". Det är faktiskt en rätt lustig scen i "Bekännelser" där han beskriver en mörkhyad grabb, som samtidigt som honom själv var intagen på ett kloster i Italien (har jag för mig), och hur han beskriver denne som nåt slags översexuellt och utvecklingsstört monster. Går inte blunda för det.

Auk, menar du att du inte också finner principen för totalitarism hos Mill? Se till detaljerna i hur han tänker sig sin "frihet". Den svage slås alltid ut, det är själva grundprincipen. Det svaga skall slås ut, är hans devis. Allt i motsatt riktning är bara överslätande retorik för att vinna sympatier. Kom ihåg att Mill hämtade sina idéer från Bentham, rakt av.

Jag vet det. Eller han kom ju att revidera dennes tankar. Kanske i och för sig i rent strategiska syften, då det som är känt ofta faller i glömska medan nyheten faller i behag.

Men jag tycker inte att man kan kalla detta för totalitärt. För det som sägs är att alla människor har ett förnuft, och att alla som brukar det har samma rätt. Svagheten skall ge ett oförmyndigande, men ingen rätt ges att skada dem. Det är ju överhuvud taget bara utilitarism det handlar om. Alltså om vi är konsekventialister så ger vi ju inte hänsyn till något annat än det stipulerade önskvärda.

Det är inte det totalitära. Det är elitism. Men visst om vi menar att de är samma så ger jag er rätt.

Det är att göra oss en otjänst att så enkelt förklara det fenomen som Mill uppvisar. Att han företräder individen men samtidigt står för dess förtryck. Jag skulle snarare säga att kritiken borde framföras genom en kritik mot hela rationalismen och dess övertro på förnuft som det av gud önskvärda.
Jag tror att mycket står att finna i den skolning som vid unga år gav honom de berättelser som antiken och Romariket bevarat.

Det är en önskan om heroism utan att hitta något monster att dräpa.

Men kan vi avfärda det som Mill argumenterar för? Jag tycker att han argumenterar ypperligt för yttrandefriheten. Varför fördöma personen och inte åsikterna?