Vad är människan sanna natur.

[ParadOxen]

Jag är nyfiken på vad ni här på forumet har för bild av vad som är människans sanna natur. Helt klart är det väldigt komplext och mångbottnat, men jag är nyfiken och skulle vilja få igång en diskussion i ämnet.

För att få igång en diskussion så tror jag att människan innesrt inne är en god och klok individ men som ibland och av olika anledningar kan vara mycket grym, ond och destruktiv. Men jag vill ändå tro att innerst inne så vill vi varandra väl och att en lycklig människa vill gärna sträva efter att göra andra lyckliga.

[NilsV]

Jag tror att människan snarare vill göra allt för att göra sig själv lycklig. Det är sällan man gör något för att göra någon annan lycklig utan att vinna på något själv. Ta till exempel att donera pengar till fattiga barn. Anledningen till att många (om inte alla) gör detta är för att om de gör det, så kommer de känna sig duktiga. Man blir stolt över sig själv för att man är så "osjälvisk". Sedan så kanske man inte alltid har detta i baktanken, men kanske på grund av att det ligger i vår natur. Vi vill alltid vårt eget bästa, även om det innebär andras bästa

[ParadOxen]

Jag tror att människan snarare vill göra allt för att göra sig själv lycklig.

Jag håller med dig helt och hållet! Problemet tror jag snarare på att många idag inte inser vad som gör dem lyckliga eller också är de väldigt kortsiktiga och tar till snabba "fixar" genom t.ex. shopping. Som fungerar för stunden och går snabbt över. Dessutom så gör många misstaget att försöka öka sin egen lycka på bekostnad av andra. Det är kontraproduktivt i längden anser jag. Jag tro nämligen att man blir lycklig av att göra andra lyckliga. Den bästa känslan får man när verkligen lyckats hjälpa en medmänniska och det är en känsla som håller i sig.

[NilsV]

Jo absolut, jag håller med att det är ett bra sätt att må bra över sig själv genom att hjälpa andra. Dock anser jag att det är i människans natur att vi gör dessa handlingar för att vinna på det själv.

[Algotezza]

Jag är nyfiken på vad ni här på forumet har för bild av vad som är människans sanna natur. Helt klart är det väldigt komplext och mångbottnat, men jag är nyfiken och skulle vilja få igång en diskussion i ämnet.

För att få igång en diskussion så tror jag att människan innesrt inne är en god och klok individ men som ibland och av olika anledningar kan vara mycket grym, ond och destruktiv. Men jag vill ändå tro att innerst inne så vill vi varandra väl och att en lycklig människa vill gärna sträva efter att göra andra lyckliga.

Människans sanna natur -  att sakna given natur när hon betraktar sig själv.

Menar Algotezza

[Avantgardet]

Jag är nyfiken på vad ni här på forumet har för bild av vad som är människans sanna natur. Helt klart är det väldigt komplext och mångbottnat, men jag är nyfiken och skulle vilja få igång en diskussion i ämnet.

För att få igång en diskussion så tror jag att människan innesrt inne är en god och klok individ men som ibland och av olika anledningar kan vara mycket grym, ond och destruktiv. Men jag vill ändå tro att innerst inne så vill vi varandra väl och att en lycklig människa vill gärna sträva efter att göra andra lyckliga.

Människans sanna natur -  att sakna given natur när hon betraktar sig själv.

Menar Algotezza

... eller så är hennes natur just som hon betraktar sig själv att betrakta sig själv.

Människan har ingen sann natur, ledsen men så är det.

[Minded]

I det ögonblicket var det sant, men ögonblicket är inte längre. Så jo, människan har en sann natur. Sen att den inte går att greppa, konservera och hålla kvar för att visa upp, är en annan sak.

[Algotezza]

Jag är nyfiken på vad ni här på forumet har för bild av vad som är människans sanna natur. Helt klart är det väldigt komplext och mångbottnat, men jag är nyfiken och skulle vilja få igång en diskussion i ämnet.

För att få igång en diskussion så tror jag att människan innesrt inne är en god och klok individ men som ibland och av olika anledningar kan vara mycket grym, ond och destruktiv. Men jag vill ändå tro att innerst inne så vill vi varandra väl och att en lycklig människa vill gärna sträva efter att göra andra lyckliga.

Människans sanna natur -  att sakna given natur när hon betraktar sig själv.

Menar Algotezza

... eller så är hennes natur just som hon betraktar sig själv att betrakta sig själv.

Människan har ingen sann natur, ledsen men så är det.

Men hon uppvisar vissa typiska  tendenser, att spegla sig i andra, i och genom språket och betendet... Eller genom att ta avstånd - vilket också är en form av spegling...

menar Algotezza

[Avantgardet]

Statistiska samband...  :lol:

[Avantgardet]

I det ögonblicket var det sant, men ögonblicket är inte längre. Så jo, människan har en sann natur. Sen att den inte går att greppa, konservera och hålla kvar för att visa upp, är en annan sak.

Är det inte missvisande att tala om det som en "sann natur"? Är det inte mer förnuftigt att säga just det motsatta, att ingen sann natur finns av precis samma skäl som du pekat på.

[Zokrates]

Människans sanna natur avspeglar sig i de ord vi använder, "världen" som betyder "den gamle mannen" och uttrycket "moder jord", anser jag speglar mycket av vår sanna natur vari vi betrakta oss själva, liksom planeten vi bor på, som ett och samma delat i två, evigt beroende av varandra. Vår sanna natur är kort och gott, världsmedborgare, kosmopolit.

[Minded]

Bara i avseendet att det inte är en sann natur i den bemärkelse som en talare antagligen avser och förväntar sig (varför talandes om det). Dvs det blir ett pedagogiskt grepp av dig - och förvisso ett potentiellt högeffektivt sådant. Men det blir inte korrekt eftersom det. Bara ungefär negerande negeringen, utifrån negeringens egna premisser. Det korrekta är fortfarande frånvaron av. Dvs, att ta till ord från första början om det, är typ att fight a loosing battle. Men det hela är relativt vad du vill uppnå, vad du vill förändra och i vilken riktning.

Det kan vara så att den enda riktning som egentligen är relevant är den som leder tillbaks till nu. Inte till en förändrad framtid.

Edit; och på tal om pedagogiska grepp, dina 'fräscha' inslag i nyligen trådar har verkligen skakat om. Fan, vad jag har skrattat - också eftersom insikter.

[Johan Ågren]

Om det existerar någon form av sann natur (må vara en absolut sann natur för individen; relativistiskt) så är det de handlingar som återstår när individen slutat att sträva efter den sanna natur som inte var det.

/Johan

[Algotezza]

Slutsats:

människan är tydligen för sig själv mest av allt en levande paradox...

Man kan bara förstå sig själv genom andra - de som är just de andra...förstå sig själv genom dem man inte är, genom negationen av den man är...

Med vänlig hälsning Algotezza

[NilsV]

Människan borde ju med ganska stor säkerhet ha en "sann natur". Kolla bara på världen idag. En människa som bor på ena sidan jordklotet har rätt mycket gemensamt med de som bor på den andra sidan. Vi har liknande behov så som mat, sömn, ömhet mm. Sedan reagerar vi liknande i situationer när något händer oss. Känslor som avundsjuka, ilska och glädje är så gott som identiska.
   Samtidigt är det där bara grunderna. Ta två olika kulturer från förr i tiden. Jämför tex romarna med aztekerna (eller några helt andra kulturer) så ser man väldigt mycket likheter.  Och för att komma till min poäng så anser jag att dessa likheter som man kan hitta beror på människans "sanna natur". Vi behöver inte ha kommit kontakt med någon, eller ens blivit uppvuxen på liknande sätt för att reagera, tänka eller känna som den.