Villkorslös kärlek

[Christian]

Villkorslös kärlek innebär att man fortfarande tycker om barnet oavsett vad det gör. Istället betonar man på att man ogillar vissa handlingar de gör.

"Jag tycker inte om när du gör så där"
istället för:
"Jag tycker inte om dig"

eller "jag tycker inte om det du gör men jag tycker om dig"

Du är vad du gör.

Nja det kan jag komma med många invändningar emot även om jag inte säger att det är helt fel.

Men poängen är ändå att vi nu diskuterar villkorslös kärlek och då handlar det om att älska personen oavsett dess handlingar och då kan man inte anse att "du är vad du gör", såvida man inte älskar alla typer av handlingar förstås.

Inte minst när det gäller barnpsykologi kan det vara viktigt att få barnet att förstå att man som förälder alltid älskar barnet även om man inte alltid tycker om dess handlingar.

Om du inte är vad du gör,
vad är det som gör då?

[gottlib]

Om du inte är vad du gör,
vad är det som gör då?

Det blir lätt lite filosofiskt om man fördjupar sig i det. Ett svar kan vara är att om du inte har ordentlig kontakt med dig själv hur kan du då vara sann mot dig själv i handling?

Du är den du är men om du inte vet vem du är så kan du inte göra det som överenstämmer med vem du är.

[transversal]

För mycket frihet kan väl skrämma barn kanske ...? En del av uppfostran är väl att begränsa världen så att den känns trygg kanske.

[gottlib]

För mycket frihet kan väl skrämma barn kanske ...? En del av uppfostran är väl att begränsa världen så att den känns trygg kanske.

Så tror jag också helt klart det är, föräldrarna ska skydda barnen mot faror som de själva inte förstår och det ger trygghet nför barnet att känna det, även om det också har behov av att utforska...

[Avantgardet]

För mycket frihet kan väl skrämma barn kanske ...? En del av uppfostran är väl att begränsa världen så att den känns trygg kanske.

Är inte det där att söka fly det existentiella ansvaret? Är de oförmögna att dra egna slutsatser? Omgivningens reaktioner är ju vad barnet har att förhålla sig till, och jag menar alls inte att man ska låta bli att ta ställning i alla frågor (utan våra reaktioner är vad barnet har att gå efter), men samtidigt ser jag inget behov av detta auktoritära. Finns inget behov av fascism i barnuppfostran, men väl av kärlek, förstås. Acceptera barnet som en medmänniska från första början, istället för en handikappad.

[kWee]

För mycket frihet kan väl skrämma barn kanske ...? En del av uppfostran är väl att begränsa världen så att den känns trygg kanske.

just det här har jag filosoferat runt som relativt nybliven far.

Just varför mitt barn inte får klättra ensam i trappan,på stolen,på stegen osv..
för just dessa saker gör ju jag,hon kan ju inte fatta va som är fel antar jag...(med det hon gör,måste ju vara otroligt "orättvist" förövrigt)

saken är väl att man som förälder vill begränsa barnets frihet dels för hennes säkerhet och dels för ens eget friska sinne..alltså att man slipper undan lite ångest angående att hon skall göra sig illa.

kanske jag säger samma som er vad vet jag...  :?

[Minded]

Hur förhåller man sig relevant till någon? Barn är inte så olika oss andra människor.

Och ang friheten som skrämmande - om föräldern anser det, så kommer det perspektivet på ett eller annat sätt föras över till barnet. Antingen till att hålla samma rädsla, eller till det motsatta, ett slags uppror. Pendeln svingar fram och tillbaks, så länge man utgår från det faktum (språket) att 'för mycket frihet kan vara/är skrämmande'. Så länge det förhålls till, så finns det. Men egentligen irrelevant - om friheten de facto skulle vara skrämmande, så kommer barnet ändå att själv bringa uppmärksamhet till det faktumet.

Det är ett exempel på vad de kristna kallar arvssynd.

[transversal]

Minded: Jag tror inte att det är begräsningar/regler som gör barn rädda för att utforska. Snarare så har det förbjudna alltid en speciell lockelse.

Det är klart att om den som sätter gränserna gör det av egen personlig rädsla så kan det säkert inducera rädsla i barnet. Men det var inte det jag syftade på.

Det jag menar med att begränsa är att inte låta barn avgöra vuxenfrågor, och att tillåta sig att fatta beslut och inte lägga över beslutsansvar på barn. Det är det som jag tror kan vara ångestskapande.

(Med vuxenfrågor så menar jag också frågor om uppfostran, vad barnet får göra och när.)

Det här är en tanke, mer än en absolut åsikt. Alla barn är individer och klarar olika mycket beslut vid olika tidpunkter. Vissa mognar snabbare. Andra långsamt.

[Minded]

Jag tror att man får som man frågar i de flesta fallen. Letar man efter spöken under sängen, så gör man. Det handlar om vilket perspektiv man anlägger. Om jag bestämmer mig för att se efter om det finns några spöken, så har jag uppenbarligen redan en bild av dem, dvs de finns där i min uppelvelse, oavsett om reellt eller inte.

Man får vad man frågar efter, man får vad man uppmärksammar. Det är så som reklam (reellt) fungerar, genom att indoktrinera, vänja vid och därmed fås att benämnas familjär. Dvs komma in i den innersta kretsen, kanske till och med bli en del av ens upplevda/definierade identitet.

Och man får vad man frågar efter, oavsett om det finns eller inte - det är det som är det knepiga. Den som söker, skall finna.

Vad är skrämmade by default, för alla? Inget. Barn (och vi äldre sådana också, för den delen) relaterar till andra, till omgivningen för svar och relevans. Vi har flockinstinkt. Om någon är rädd för något, så blir denne lugnad, dvs mindre 'faktiskt' rädd, om den har en person som är lugn i närvaro. Att hänga med en rolig och skön lirare blir man upplivad av. Någon permanent deppig vill man inte ha som närmsta vän. Osv.

Jag litar ännu inte på rädslors relevans. Folk pratar så mycket.

[transversal]

Ytterligare en aspekt. Är rätt tid att uppleva existentiell ångest i barndomen? Jag tror att det är en extremt olämplig tidpunkt. Skälet, barn är outvecklade och om man är otrygg i barndomen så blir man sårbarare som vuxen.

Bättre att ta "fighten med verkligheten" när man har vuxit till sig och har en trygg grundzon i sig.

[Minded]

För övrigt - att någonting är ångestskapande, är också ångestskapande.

[transversal]

Btw, jag pratar inte om att överbeskydda. Risker är en del av livet.

"Att välja" däremot (vilket hör samman med frihet) är någonting annat.

[LJUSUPPLEVELSE]

Kommunikation är viktig...och framför allt tid...man måste lägga ner många kvalitetstimmar med sina barn i veckan.
Man får de barn man förtjänar brukar man säga...
Man måste , när barnet är litet , känna till vad alla monster han beundrar på tv heter...
Senare måste man känna till vad hans kompisar heter och vad de står för...
Offra egna nöjen och låta barnet gå före...
Träningar , tävlingar , samtal där hans känslor kan komma fram , självuppfyllelse med din hjälp...
Inte gränslöst , frihet under ansvar var det någon som sade idag.
Fast allt sådant blir enklare om man har friska barn förstås...
Beröm när han e bra och konstruktiv kritik när han e dålig.
Inget tjatande , bli kompis med ditt barn.

mvh

[Avantgardet]

ag tror inte att det är begräsningar/regler som gör barn rädda för att utforska. Snarare så har det förbjudna alltid en speciell lockelse.

Jag tror ju att just det där är en utav de perversa uttrycken för driftslivet. Det är att ha gjort en höna av en fjäder. Bättre att avdramtisera, vill jag inbilla mig. Jag tror det föreligger på samma sätt med existentiell ångest. Den är mycket en produkt av det fenomen som Minded beskriver. Den har, i varje sin manifestation, en viss kulturell vinkling, ett slags lager av betydelse. Det att vi hela tiden frånsäger oss döden, söker gömma undan den, leder till att vi får ett osunt förhållande till vår egen. Tvärtom menar jag att vi bör möta världen. Rycka masken av monstret, eller lakanet av spöket. De flesta rädslor evaporerar när de konfronteras, är det inte så?

[Avantgardet]

Felsynen här, som jag ser det, är att betrakta relationen som ett slags envägskommunikation. Lärare-elev. Den fullkomlige, och den bristfällige. Vilken tragisk bild. Det fungerar i verkligheten bra mycket mer dynamiskt än så, och det bör framkomma när vi talar om det. Läraren är på samma gång elev, och eleven på samma gång lärare. Vi lär av varandra. Det är processen, som den ter sig på riktigt, skulle jag påstå. Mitt försök var därför att ersätta denna opposition med en tredje term - medmänniskan. Det här med familjär är ett helt eget ämne. Men jag håller hårt på det. Vi ska vara allt annat än artiga, vi ska vara familjära redan från början.

(Var tog ditt inlägg vägen Minded? Låter det här stå kvar ändå, även om det kan bli svårt att förstå vad som föranlett det.)