existentiellt dilemma

[ae]

En väsentlig egenskap som skiljer människorna från djuren är språket. Språket, i vidare bemärkelse, är inte bara ord, meningar och grammatik. Det är inte heller bara symboler för mening. Det inefattar även fenomenet "begrepp": de elementära beståndsdelarna, och förståelsen om hur dessa uppstår. Det sätt vi klumpar ihop och avskiljer enheter på. Strukturen bakom denna process, liksom. Är inte språket, som grundstruktur, en förutsättning för ett linjärt tänkande, en logik?

Det är när man närmar sig periferin av förståelsen som språkets begränsningar blir påtagliga. Klart att vi kan prata om "glädje" eller "sorg", men vad menar vi egentligen? Menar vi samma sak som vår granne? Troligtvis inte. Vi kan använda fler ord om vi vill nyansera vårt uttryck. Men det är och förblir just ord: en avbild, en symbol - substanslös. Kärnan når man inte genom språket. Kärnan når man inte genom logiken. Vad man når är en mer eller mindre godtycklig förenkling.

Det vore omöjligt att bygga någon slags kultur utan ett språk, det är alla överens om. Den enkla förklaringen brukar vara att man måste kunna förstå varandra för att vara överens. Men frågan kan också ställas på en djupare nivå:

Kan man leva i en värld utan begrepp? En värld där skillnaderna inte är intressanta längre, eftersom deras illusoriska karaktär har transcenderats?

Jag tror att svaret är nej. Ett visst mått av ordning är en absolut nödvändighet. För att kunna relatera måste man skapa enheter, måste man kunna se saker som avskilda från varandra. Diffar kateorierna (på en social eller psykologisk nivå), uppstår ett lidande som man åtgärdar med anpassning.

Det man inte kan formulera på något sätt för sig själv blir abstrakt, blir ohanterbart. När man formulerar något för sig själv förenklar man detta "något" till en idé, en punkt av förståelse, ett "aha". Sedan kan man i sin relation till världen utgå från detta "aha", den nya förståelsen blir en bit i pusslet.

In other words: man måste godta en förenkling. Man måste reducera verkligheten till en lågupplöst bitmap. Inte bara för att kunna ingå i en social kontext, utan också för att kunna skapa sig en egen inre struktur. Man måste tro på en sorts lögn för att kunna leva i världen, one way or another.

Och det är det som kramar the hell out of me. Det finns något bortom och innanför som aldrig låter sig fångas. Man kommer inte åt den där förbannade kärnan. Och försöker man klä det i ord blir det bara plattityder.

Alla mina insikter landar alltid där till slut. I sprickan mellan perspektiven.

Hur ska man då kunna vara pragmatisk?

EDIT: jag ber om ursäkt för den lite slarviga formuleringen, initialt skrev jag det här enbart för min egen skull. Men all form av input välkomnas.

[Avantgardet]

Djävligt bra inlägg. Min poäng är kort: det är essentiellt sett inte en essentialitet du söker. Det är inte ett ting, inte närvarons metafysik, det är inte Varats första ord (identitet, eller what not), utan tvärtom en skillnad som föregår alla ord, och alla identiteter. Lättast förklarat som en differentieringsprocess. Inget som i sig överhuvudtaget är, inget varande.

[ae]

Avantgardet: precis. Meta-meta liksom. Så jävla fruktlöst, egentligen. Men den enda anledningen till att jag gör det är att jag vill ha en tillräckligt stadig grund att bygga min pragmatik på. Jag måste veta för att kunna agera, och jag kan inte nöja mig med sekundära pseudoförklaringar längre. It's a curse.

[Avantgardet]

Exakt, meta-meta. Pragmatik, ja, vissa vill ju kompromissa.

[Avantgardet]

Slet fram ett citat här (Derrida, i föreläsningen om "Différance"): "It must be conceived without nostalgia; that is, it must be conceived outside the myth of the purely maternal or paternal language belonging to the lost fatherland of thought. On the contrary, we must affirm it – in the sense that Nietzsche brings affirmation into play – with a certain laughter and with a certain dance."

[ae]

Ur ett rationellt perspektiv är jag villig att kompromissa. Ur ett emotionellt (irrationellt) är jag det inte. Viljan att veta är självgenererande. Och även om den är sprungen ur behovet av pragmatik driver dess effekt mig allt längre och längre bort från densamma. Och jag känner mig oförmögen att hejda processen.

Jag knyter desperat ihop trådar för att skapa en känsla av sammanhang. Jag känner på allvar att jag håller på att förlora mitt "förstånd".

[Avantgardet]

- Ligg' int' å klös av dig naglarna mot svagisen. Ge dig av åt botten! (ur "De norrbottniska satansverserna", råkade ha den i minnet)

[ae]

Right.

Men kan man måla en tavla utan att ha en duk?

[Avantgardet]

Ska det ses så? Ska vi inte snarare se det som så att utan att vi kluddar dit ett så finns där knappast nåt vi kan kalla ett motiv?

[Zokrates]

En väsentlig egenskap som skiljer människorna från djuren är språket. Språket, i vidare bemärkelse, är inte bara ord, meningar och grammatik. Det är inte heller bara symboler för mening. Det inefattar även fenomenet "begrepp":Men all form av input välkomnas.

Va, skulle djuren sakna begrepp? Djur saknar varken språk eller begrepp enligt mig, tvärtemot är de flesta djurarter rättframma och funktionella i jämförelse med det oftast irrationella människodjuret.

Apropå tidigare idiotkommentarer, vilka djur menar du?

[ae]

En väsentlig egenskap som skiljer människorna från djuren är språket. Språket, i vidare bemärkelse, är inte bara ord, meningar och grammatik. Det är inte heller bara symboler för mening. Det inefattar även fenomenet "begrepp":Men all form av input välkomnas.

Va, skulle djuren sakna begrepp? Djur saknar varken språk eller begrepp enligt mig, tvärtemot är de flesta djurarter rättframma och funktionella i jämförelse med det oftast irrationella människodjuret.

Apropå tidigare idiotkommentarer, vilka djur menar du?

Nej, så menar jag inte. Det var en förhastad mening. Slarvigt uttryckt, helt enkelt. Huruvida djuren besitter en begreppsvärld eller inte kan jag såklart inte veta, men enligt mina personliga erfarenheter finns det mycket som tyder på det förstnämnda.

Mina iakttagelser (självklart färgade av det faktum att jag är människa) säger emellertid att människorna skiljer sig ganska väsentligt ifrån andra djur (om det sedan är på nivån begreppsvärld eller nivån över har jag ingen aning om). Vi bygger komplexa strukturer på ett helt annat sätt, och med helt andra ambitioner. Just den här drivkraften att vilja förstå, vilja sätta saker i en kontext utanför sig själv, tycks mig ganska fundamentalt mänsklig. Vi konstruerar religioner, bygger system för validering av kunskap, ägnar oss åt spekulationer. Allt detta tycks mig bottna i en strävan efter något bortom, något utanför upplevelsen av vår momentana existens.

Såklart kan ju en tänkbar anledning till dessa observationer vara att jag inte är något djur, och därför inte ser deras sätt att manifestera denna drivkraft. Men om man ser sig omkring i världen.. tja, vilken art har åsamkat mest påtaglig yttre påverkan? Det är inte fåglarnas fel att oljan håller på att ta slut. Djuren chillar mest bara. Och jag håller mycket väl med dig om att detta är mycket mer funktionellt. Vi människor tycks ha något som de saknar, eller sakna något som de har. I vilket fall verkar vi vara ganska "off" som art.

Vilket såklart väcker frågan: varför är vi det? Varför kan vi inte sluta fråga, trots att vi ser att frågandet leder oss i fördärvet - vore det inte enklare och bättre för alla om vi bara chillade och nöjde oss med "här och nu" som djuren? Varför åt Eva det där äpplet, om paradiset nu var perfekt?

Och, en följdfråga: vad var ormen för en snubbe, egentligen?

[ae]

Avantgardet, jag förstår inte riktigt. Att skapa sin egen verklighet kräver väl också ett ramverk, en botten, på vilken man kan bygga t ex en moral eller en ambition?

[Avantgardet]

Fast jag tycker ju du har fel inställning. Vi har inte förlorat den fasta grunden - vi har i själva verket aldrig haft någon. Vi har snarare blivit befriade från en fiktion. Och visst kan du fortfarande konstruera dig ett ramverk, och du kan anta vissa provisoriska grunder för ändamålet, så länge man har i åtanke att de är just provisoriska.

[ae]

Avantgardet, absolut ser jag din poäng. Man kan förvisso driva det längre om man vill: ändamålsenligt kräver ju också preferenser sprungna ur någon slags värdegrund. Resultatet blir emellertid bara ett fraktalspiralresonemang utan ände, och utan praktiskt värde. Grau, mein Freund, ist alle Theorie - så låt oss fortsätta kladda.

Det känns bara lite ..distansierat.

[Avantgardet]

Jag inbillar mig ju ingenstans att samtalet kommer tystna, och att människan ger upp bara sådär. Ser dock inte samma problem som du gör, jag ser en öppning för nya ytor för handling och motstånd. Just det att vi inte kan identifiera oss fullt ut med det vi sysslar med, öppnar en yta som ger oss friheten att handskas med våra roller och våra projekt på ett sätt som kan fungera subversivt och potentiellt destabiliserande för det rådande (just den distansering du talar om möjliggör detta som jag ser det). Det öppnar för lek. Samtidigt är inlevelse inte direkt något vi måste anstränga oss för att uppamma, vi har en tendens att gå förlorade i våra projekt.

Sen, måste vi verkligen alla gånger ha en grund? Då det gäller moralen så känner vi väl av vår omgivning? Sen kvarstår ju alltjämt kritiken, i synnerhet den immanenta kritiken.