Heideggers kritik av humanismen.

[Byz]

Har för mig att Heidegger under en period var i polemik med Sartre i frågan om existensen och essensen. Tycker att Heidegger är relativt ambiguös, förmodligen inget konstigt däri emedan han begagnar sig av ett tämligen intrikat språk. I alla fall; Heidegger menar att Sartres "Existensen föregår essensen", precis som humanisternas (Heidegger är en uttalad antihumanist) idé om att essensen föregår existensen är ett metafysiskt antagande - detta hävdar han i Breven om humanismen. Heidegger avfärdar alltså alla idéer som vilar på metafysiska grunder. På vilka andra grunder kan han tolkas som en antihumanist egentligen? Försöker sätta honom i ett perspektiv, han dyker ju upp någonstans mellan humanismens slut och början på strukturalismen och poststrukturalismen.

Avantgardet, någon?

[Logos]

Menar inte Heidegger att existensen är essensen, att de inte går att separera? Utan tillvaron (Dasein) ingenting...

Människan föds (såsom jag har förstått Heidegger) inte som en tabula rasa som sedan formas efter hand, utan människan är från första början mitt i sitt vara och förstår detta. Därav går det liksom inte att skilja subjektet från dess vara. En på samma gång självklar som genial insikt.

Heidegger bör väl kopplas ihop med Aristoteles, Nietzsche, Hegel och Marx? Jag tycker även att han har vissa likheter med Wittgenstein, inte minst de utlägg som finns i Tractatus om människans begränsning inför metafysiken. Jag undrar om dessa båda herrar läste varandra.

[Avantgardet]

Jäss, Logos är helt rätt ute. Existensen är essensen. Dasein (varat), och inte människan (varanden). Logos har bra grepp på det, och tar fasta på det viktigaste. Men jag är lite skeptisk till en formulering. För att säga att människan föds mitt i sitt vara, det är lite vanskligt då det gäller Heidegger. Dasein och människa är inte samma sak, Dasein är ju överhuvudtaget inte en sak, och inte ett subjekt i vanlig mening heller. Därför säger också Heidegger att människan är det som är på en gång närmast och längst ifrån varat.

Men det är just i en sådan här (ontologisk) mening som Heidegger är antihumanist, men okunniga typer har också velat kalla honom antihumanist (inhuman) i en etiskt mening, vilket är helt fel, och vilket är precis det som han avfärdar i "Brev om humanismen", om jag inte minns helt fel.

Finns en underbar text utav Derrida som handlar om just det här, och som heter "End of man" och finns i "Margins of Philosophy".

Logos, kan hålla med dig om att det finns en del likheter till några uttalanden av Wittgenstein i "Tractatus". Men Wittgenstein är ju så fåordig så det är egentligen svårt att säga något definitivt, men erkännas ska att jag tänkte samma sak.

[Byz]

Ungefär som jag ser det.

I brev om humanismen skriver han, "Every humanism is either grounded in metaphysics or makes itself the ground of some metaphysics".

Hur vill han definiera sitt användande av metafysik? Är metafysik "det" som inte har någon intelligibel koppling till varat/dasein?

[mereologi]

Existensen består av tre objekt - det som behövs för en bedömning - essensen består av fem objekt - de fyra elementen och mysteriet. De fyra elementen och mysteriet kommer att bedömmas och de olika bedömningarna kommer att tas ut av elementen - elden tar ut luften, luften tar ut jorden, jorden tar ut vattnet och vattnet tar ut elden.

[Sun Ra]

HHHH

[Avantgardet]

För Heidegger är metafysik detsamma som onto-teologi. Vilket mer eller mindre är en sammanblandning av ontologi och teologi. Hans eget försök är i hans mening inte metafysik på samma sätt, eftersom han söker utröna varafrågan (utan att blanda in teologin på nåt sätt). Detta är dock inte helt lätt då onto-teologin (vilket är mer eller mindre hela den västerländska filosofiska traditionen) orsakat en fundamental glömska. Den "onto-ontologiska differensen" (som han kallar den) har försvunnit utan att lämna spår efter sig.

Man märker detta tydligt redan hos Aristoteles i "The Metaphysics". Det "being qua being" som han (Aristoteles) talar om i gammaböckerna, blir mycket snart, och utan att han själv tycks lägga märke till det, en fråga om de saker (varanden istället för vara) som finns i världen och vilka predikat som kan tillskrivas dem. Mycket riktigt söker ju också Aristoteles i nämnda verk efter "de första orsakerna", och kommer fram till sin "orörde rörare", och där har vi onto-teologin i ett nötskal. Tilläggas ska att Heidegger stödjer sig på Aristoteles här i den mening att han betraktar metafysiken som "första filosofi" (eller egentligen är han mer snäv än så, men det är utifrån Aristoteles utannonserande i "The Metaphysics" som han tar sin utgångspunkt i detta avseende), och att det är så han motiverar sin egen ansats.

Det är ju i den här mening som destruktion blir nödvändigt. Derrida beskyller emellertid Heidegger för att litet grand själv falla på eget grepp. Kallar honom sedermera "nostalgisk" och såna saker, och menar istället att den rätta inställningen till "the lost fatherland of thought" är ett nietzscheanskt affirmerande, ett slags dansant glädjeyra, spel och lek, eller hur man nu vill uttrycka sig.

Men jag föreslår verkligen texten "End of Man" med Derrida (ur "Margins of Philospophy") till att börja med, om problemet intresserar dig (första texten i samma verk är förövrigt "Différance", och den behandlar också delvis detta; sen har du där också "Ousia and Gramme" som är en helt underbar text det också, men som handlar mer om tid och närvaro).

[Logos]

Jäss, Logos är helt rätt ute. Existensen är essensen. Dasein (varat), och inte människan (varanden). Logos har bra grepp på det, och tar fasta på det viktigaste. Men jag är lite skeptisk till en formulering. För att säga att människan föds mitt i sitt vara, det är lite vanskligt då det gäller Heidegger. Dasein och människa är inte samma sak, Dasein är ju överhuvudtaget inte en sak, och inte ett subjekt i vanlig mening heller. Därför säger också Heidegger att människan är det som är på en gång närmast och längst ifrån varat.

Det var faktiskt det jag menade... man föds inte och blir, man är från första början. Så fort man börjar diskutera detta tar man ett steg ut ur tillvaron och skapar konstlade föreställningar och problem såsom problemet om subjekt/objekt. Det var väl därför han behövde ett eget språk?

Derrida beskyller emellertid Heidegger för att litet grand själv falla på eget grepp

Vilket ju måste vara filosofins stora problem. Kan man beskriva det som man antar förloras i samma ögonblick som man börjar beskriva det? Det var ju här Wittgenstein gav upp och flyttade upp i bergen.

[Avantgardet]

Hehehe, det är vad vi har att vänta av oss själva alltså?

Ajt, då är jag helt med dig. Heideggers språk hänger intimt samman med det sätt han föreställer sig sanningens väsen. Det är ju härifrån hermeneutiken stammar också. Det är alltså frågan om att gräva fram saker, inte konstatera redan uppenbarade sakers samband. Därav blir ju fokus mer på aesthesis, sinnlighet, än på språklig mening/betydelse och det "rent" kognitiva.

[Logos]

När jag tänker på det så känns det som om även Spinoza känns ibland som om han är inne på samma banor som Heidegger. Jag får utveckla den tanken och återkomma...

[Byz]

Om man skulle försöka sig på en relativt koncis definition av människan i Heideggersk anda?

Enligt den humanistiska tanketraditionen kan man säga att essensen i någon mån föregår essensen. Om det bör inga större tvivel råda.

En antihumanism ( inte Heideggersk måhända) skulle kunna sägas hålla idén om att existensen föregår essensen som inbjudande. Foucault ligger förmodligen tämligen nära denna idé.

Hur definierar vi människan då med Heidegger talat?

[Benjie]

Näe! eller vet inte till 100 %!

Men som jaaag ser det, så finns det verkligen ett "bevis" I formen av ett "minne" som ger att vi någotsånär kan förstå hur människans verklighet är eller började.

BENJIE

[Benjie]

Näe! eller vet inte till 100 %!

Men som jaaag ser det, så finns det verkligen ett "bevis" eller ett "minne" som ger att vi kan  någotsånär förstå hur människans verklighet är.

BENJIE

[Avantgardet]

Om man skulle försöka sig på en relativt koncis definition av människan i Heideggersk anda?

Enligt den humanistiska tanketraditionen kan man säga att essensen i någon mån föregår essensen. Om det bör inga större tvivel råda.

En antihumanism ( inte Heideggersk måhända) skulle kunna sägas hålla idén om att existensen föregår essensen som inbjudande. Foucault ligger förmodligen tämligen nära denna idé.

Hur definierar vi människan då med Heidegger talat?

Heidegger talar överhuvudtaget inte om människan (varanden) - i den mån de är något annat än för-handen eller till-handen -, utan han talar om Dasein (varat) . Människan är en ontisk bestämning, inte en ontologisk.

[J R Auk]

Jäss, Logos är helt rätt ute. Existensen är essensen. Dasein (varat), och inte människan (varanden). Logos har bra grepp på det, och tar fasta på det viktigaste. Men jag är lite skeptisk till en formulering. För att säga att människan föds mitt i sitt vara, det är lite vanskligt då det gäller Heidegger. Dasein och människa är inte samma sak, Dasein är ju överhuvudtaget inte en sak, och inte ett subjekt i vanlig mening heller. Därför säger också Heidegger att människan är det som är på en gång närmast och längst ifrån varat.

Det var faktiskt det jag menade... man föds inte och blir, man är från första början. Så fort man börjar diskutera detta tar man ett steg ut ur tillvaron och skapar konstlade föreställningar och problem såsom problemet om subjekt/objekt. Det var väl därför han behövde ett eget språk?

Derrida beskyller emellertid Heidegger för att litet grand själv falla på eget grepp

Vilket ju måste vara filosofins stora problem. Kan man beskriva det som man antar förloras i samma ögonblick som man börjar beskriva det? Det var ju här Wittgenstein gav upp och flyttade upp i bergen.

Vad tror du om vinklingen att ge upp beskrivandet som en deskriptiv verksamhet och istället anammar en ständigt normativ sfär där talet om är talet om viljan, som den affirmation jag uppfattar Avantgardet nämnde, och medgivandet till vår ständiga närvaro i våra eftersökningars objekt? En ontisk humanism, om uttrycket tillåts, där vi istället för att fly svårigheterna tar dem till oss och söker göra bruk av dem.

Jag jag jag och jag behöver inte vara förnekelse utan den yttersta sympatin för omvärlden.