Nietzsches kritik av medlidandet

[nitarna]

Den Glada Vetenskapen tror jag inte är helt fel att börja med. Den innehåller olika tankar och reflektioner om mångt och mycket, och där finns mycket som man kan ta till sig i form av livsfilosofi o dyl. vill jag minnas. Den boken begrep jag i alla fall mer av än jag gjorde när jag läste Moralens härstamning för första gången. En grej med Nietzsche är väl också att mycket är utspritt lite här och där, så man kommer väl i kontakt med grundtankarna var än man börjar. Men jag har fått intrycket att när man väl är redo att verkligen ta tjuren vid hornen så att säga, då är Moralens härstamning boken man skall läsa.

Tack och bock kompis

Den var billig också!

[J R Auk]

Den Glada Vetenskapen tror jag inte är helt fel att börja med. Den innehåller olika tankar och reflektioner om mångt och mycket, och där finns mycket som man kan ta till sig i form av livsfilosofi o dyl. vill jag minnas. Den boken begrep jag i alla fall mer av än jag gjorde när jag läste Moralens härstamning för första gången. En grej med Nietzsche är väl också att mycket är utspritt lite här och där, så man kommer väl i kontakt med grundtankarna var än man börjar. Men jag har fått intrycket att när man väl är redo att verkligen ta tjuren vid hornen så att säga, då är Moralens härstamning boken man skall läsa.

Kanske beror det på ordningen jag läst dem i men jag har själv funnit "Bortom gott och ont" som det bästa verket av honom, där det samlats mest fruktbara konkreta formuleringar.

[Advocate]

Kanske beror det på ordningen jag läst dem i men jag har själv funnit "Bortom gott och ont" som det bästa verket av honom, där det samlats mest fruktbara konkreta formuleringar.

Det är inte omöjligt. Jag har inte läst många böcker alls av Nietzsche egentligen. Skall se om jag får tag på den där någon gång.

Will to Power lär skall vara bra också, ett slags samlingsverk som sammanställts efter hans död.

[miles davis]

Will to Power är tvärtom en ganska så hemsk kreation. Den rymmer mest gamla anteckningar - bristfälliga sådana. - För att inte tala om den negativa influens hans syster hade på arbetet.

[J R Auk]

Jag undrar också om man inte skall förstå Nietzsche i denna fråga i ljuset av hans egna problem. Jag menar medlidandet är ju fördjävligt när man verkligen lider. För vem fan är den som kommer sig till att tro att de kan känna sympati, empati för lidandeakten, genom att enbart föreställa sig det konkreta?

Jag kan tänka mig att han även har en sådan vinkling, men kan inte peka på något skrivet av honom för det.

Men jag tycker att man kan se i talet om hans förakt för det kvinnliga, också detta att sympatier lagda med ord inte ger något, saknar värde, då de enbart är en läpparnas bekännelse, och egentligen något som får den som säger sig känna sympati att må bättre och inte den som sägs sympatisera med i dennes lidande.

[Logos]

Kanske beror det på ordningen jag läst dem i men jag har själv funnit "Bortom gott och ont" som det bästa verket av honom, där det samlats mest fruktbara konkreta formuleringar.

Jag håller helt med, även om Den glada vetenskapen är en bra (och billig) början.

[J R Auk]

Kanske beror det på ordningen jag läst dem i men jag har själv funnit "Bortom gott och ont" som det bästa verket av honom, där det samlats mest fruktbara konkreta formuleringar.

Jag håller helt med, även om Den glada vetenskapen är en bra (och billig) början.

Priset var det samma för båda, jag beställde dem för någon månad sen, ja tillsammans med Sartres känsloteori. 50-60 kr tror jag.

Tänkte bara sopa bort eventuella ursäkter som formerar sig!

[Logos]

Antikrist är även den att rekommendera. Kort liten text, och kritiken av kristendomen knyter ju an till ämnet för tråden.

[J R Auk]

Men finns det inte flera kritiker av medlidandet hos Nietzsche? Jag tänker då att vi har det kristna medlidandet och vi sedan har ett slags personligt medlidande.

I det förra fallet är ju medlidandet institutionaliserat medan det i det andra fallet verkar vara mera av en psykologisk reflex som vi psykologiska egoister agerar på.

[Advocate]

Men finns det inte flera kritiker av medlidandet hos Nietzsche? Jag tänker då att vi har det kristna medlidandet och vi sedan har ett slags personligt medlidande.

I det förra fallet är ju medlidandet institutionaliserat medan det i det andra fallet verkar vara mera av en psykologisk reflex som vi psykologiska egoister agerar på.

Frågan är om de inte går hand i hand. Det är väl hjordens idéer om medlidande han vänder sig emot, den uppfattning som segrat och befäst sig i samhället (på alla områden). Att åberopa sig på en psykologisk, naturlig reflex kunde han kalla för ett sätt att 'ljuga om' den verkliga grunden för det hela, och att inte vilja se att man är innästlad i unkna skock-idéer.

Men samtidigt vet jag inte om han kritiserar sådana reflexer överhuvudtaget. Det som är sunt för Nietzsche kan ju inte grunda sig endast i ett värderingssätt som man har tillägnat sig heller. Det finns ett drag av biologism, elitism eller vad man vill kalla det hos honom, och de som han ser som de välartade "typerna" av människor kanske tillika kan sägas ha förnäma psykologiska responser, möjligen även empatiska sådana.

[Avantgardet]

Sorry, off-topic:

Deleuze poäng där är att motsatser inte först äger sin identitet genom att vara lika i det att de är motsatser, utan att det är avståndet som separerar dem, såsom motsatser, som förlänar dem "egenskapen" av att vara motsatser. En affirmation av avståndet mellan dem, snarare än att söka deras motsatshet i någon gemensam kärna (den gemensamma negationen). I Deleuze tolkning av Nietzsche är det väsentligt, och jag skulle säga att han har rätt där. Mångfalden är det "ursprungliga", inte så att ursprunget delas upp i en mångfald genom en differentiering. Jag tror det är så vi måste tänka oss Nietzsches perspektivism.

Ja det är jävligt sant, deras identitet baseras på relationen, inte på likhet. Däremot tror jag att deras uttryck liknar varandra och inte att det handlar om motsatser som tar ut varandra, utan om någon slags dynamik.

Det är väl där den stora "skiljelinjen" går mellan hegelianer och nietzscheaner, skulle jag tro. Deleuze tycks hävda att det just är denna absoluta oförenlighet som avståndet mellan de båda utgör, och att Nietzsche blev sjuk i samma stund som ha inte längre förmådde upprätthålla den, i sig, som ett positivt objekt, medan hegelianerna kanske snarare skulle peka på en dynamisk relation mellan de båda termerna. Osäker på riktigt hur statisk den förra skall betraktas.

Om man ser det utifrån människan skulle jag säga att motsatser i ett absolut avseende tänker helt olika, det är därför de inte går att förena i tanken, det är som två olika vetenskaper, men de kan känna och handla likadant och det är där de kan förenas, i handlingen ligger dynamiken. Det tankemässiga avståndet är oändligt tror jag, jag tror att det inte finns någon koppling mellan motsatsers tankar.

Tack för den här tankeställaren förresten, mereologi. Har gått och grunnat på saken, sökt lite i mina böcker, och böjar misstänka att Deleuze (och också Nietzsche) missar något väsentligt i sin (deras) kritik av Hegel. Negationen hos Hegel är inte blott något externt, utan något som finns redan i termen som sådan.

Deleuze tar "du är dålig, alltså är jag bra", som ett exempel på ett (hegelianskt) negativt förfarande, och ställer mot detta det nietzscheanska "jag är bra, alltså är du dålig" som ett affirmativt förfarande (och i detta förutsätter han det egna som något redan konstituerat). Men problemet tycks vara att Deleuze (och Nietzsche som jag antytt tidigare i tråden), tänker sig nåt slags monader i en absolut, icke-reducerbar, mångfald. Hegel å andra sidan gör inte det Deleuze påstår, alltså postulerar en ursprunglig yttre entitet (ett icke-jag, alltså som i exemplet ovan "du är dålig, alltså är jag bra") mot vilken det egna endast framträder i motsatsrelationen. Vad han säger är snarare att för att något skall kunna vara något överhuvudtaget så måste det alltid-redan bära inom sig en negation av allt annat. För att varat skall vara ett vara och inte ett intet så måste det redan inom sig negera intet. Så i en mening tycks de vara ense, avståndet mellan termerna finns där, men hur man skall förstå det, det är där de tycks oense. Hegel säger, på ett ungefär, att det är relationen tagen som just relationell (det som sätter termer i relation till varandra) som är det väsentliga, medan Deleuze (och Nietzsche) säger att det är relationen tagen som positivt avstånd som är det väsentliga. Det är en liten precisering, men långt ifrån tillfredsställande. Svårt att utröna egentligen, då det verkar som att de missförstått Hegel. Men det kan vara ett intressant spår att följa upp och utröna...

På sätt och vis kan man nog hävda att vad Deleuze missar är just Hegels kritik av Kant, och att han därför faller tillbaka lite i att tänka antinomiska förhållanden på samma sätt som just Kant. Dock med viktiga nyanser, men i princip.

[mereologi]

Sorry, off-topic:

Deleuze poäng där är att motsatser inte först äger sin identitet genom att vara lika i det att de är motsatser, utan att det är avståndet som separerar dem, såsom motsatser, som förlänar dem "egenskapen" av att vara motsatser. En affirmation av avståndet mellan dem, snarare än att söka deras motsatshet i någon gemensam kärna (den gemensamma negationen). I Deleuze tolkning av Nietzsche är det väsentligt, och jag skulle säga att han har rätt där. Mångfalden är det "ursprungliga", inte så att ursprunget delas upp i en mångfald genom en differentiering. Jag tror det är så vi måste tänka oss Nietzsches perspektivism.

Ja det är jävligt sant, deras identitet baseras på relationen, inte på likhet. Däremot tror jag att deras uttryck liknar varandra och inte att det handlar om motsatser som tar ut varandra, utan om någon slags dynamik.

Det är väl där den stora "skiljelinjen" går mellan hegelianer och nietzscheaner, skulle jag tro. Deleuze tycks hävda att det just är denna absoluta oförenlighet som avståndet mellan de båda utgör, och att Nietzsche blev sjuk i samma stund som ha inte längre förmådde upprätthålla den, i sig, som ett positivt objekt, medan hegelianerna kanske snarare skulle peka på en dynamisk relation mellan de båda termerna. Osäker på riktigt hur statisk den förra skall betraktas.

Om man ser det utifrån människan skulle jag säga att motsatser i ett absolut avseende tänker helt olika, det är därför de inte går att förena i tanken, det är som två olika vetenskaper, men de kan känna och handla likadant och det är där de kan förenas, i handlingen ligger dynamiken. Det tankemässiga avståndet är oändligt tror jag, jag tror att det inte finns någon koppling mellan motsatsers tankar.

Tack för den här tankeställaren förresten, mereologi. Har gått och grunnat på saken, sökt lite i mina böcker, och böjar misstänka att Deleuze (och också Nietzsche) missar något väsentligt i sin (deras) kritik av Hegel. Negationen hos Hegel är inte blott något externt, utan något som finns redan i termen som sådan.

Deleuze tar "du är dålig, alltså är jag bra", som ett exempel på ett (hegelianskt) negativt förfarande, och ställer mot detta det nietzscheanska "jag är bra, alltså är du dålig" som ett affirmativt förfarande (och i detta förutsätter han det egna som något redan konstituerat). Men problemet tycks vara att Deleuze (och Nietzsche som jag antytt tidigare i tråden), tänker sig nåt slags monader i en absolut, icke-reducerbar, mångfald. Hegel å andra sidan gör inte det Deleuze påstår, alltså postulerar en ursprunglig yttre entitet (ett icke-jag, alltså som i exemplet ovan "du är dålig, alltså är jag bra") mot vilken det egna endast framträder i motsatsrelationen. Vad han säger är snarare att för att något skall kunna vara något överhuvudtaget så måste det alltid-redan bära inom sig en negation av allt annat. För att varat skall vara ett vara och inte ett intet så måste det redan inom sig negera intet. Så i en mening tycks de vara ense, avståndet mellan termerna finns där, men hur man skall förstå det, det är där de tycks oense. Hegel säger, på ett ungefär, att det är relationen tagen som just relationell (det som sätter termer i relation till varandra) som är det väsentliga, medan Deleuze (och Nietzsche) säger att det är relationen tagen som positivt avstånd som är det väsentliga. Det är en liten precisering, men långt ifrån tillfredsställande. Svårt att utröna egentligen, då det verkar som att de missförstått Hegel. Men det kan vara ett intressant spår att följa upp och utröna...

På sätt och vis kan man nog hävda att vad Deleuze missar är just Hegels kritik av Kant, och att han därför faller tillbaka lite i att tänka antinomiska förhållanden på samma sätt som just Kant. Dock med viktiga nyanser, men i princip.

Tack själv Avantgardet! Försöker förstå det du skriver. Motsatser delar väl inga egenskaper och kan väl därav inte vara delar av samma negation eller konflikt. Dynamik är väl när en egenskap och en relation samverkar, tex om en persons egenskap samverkar med en annan persons relation(som innehåller samma egenskap men i en annan funktion) till något/någon och att motsatser har en perfekt dynamik beror på att motsatsernas egenskaper samverkar med motsatsernas "relationer till hela världen"(negation av allt annat), vilket leder till att motsatsers dynamik är oberoende gentemot andra relationer(detta kan man nog kalla monad).

[Avantgardet]

Monaden har, med en känd formulering ur Leibniz monadologi, "inga fönster". Medan hos Hegel så förefaller varje "individ" vara radikalt öppen mot allting annat. Inte självtillräckliga entiteter, som monaden kan tyckas vara, utan entiteter som består av just sina relationer. Inte en kraft som löper ut från en singulär punkt, i varje enskilt fall i en icke-reducerbar mångfald, som hos Nietzsche, utan en kraft som är komplex och sammansatt redan från början (magnetismen är ingen magnetism utan två poler, utan att för den skull tolka det som att det är just +polen som ger -polen dess identitet och tvärtom som något blott externt, utan något som redan från början konstituerar dem som motsatser, i själva den stund de uppstår så äger de redan denna motsatshet men kan bara förstås tagna tillsammans, i en ömsesidighet). Några tafatta försök att artikulera och fånga denna skillnad...

[mereologi]

Monaden har, med en känd formulering ur Leibniz monadologi, "inga fönster". Medan hos Hegel så förefaller varje "individ" vara radikalt öppen mot allting annat. Inte självtillräckliga entiteter, som monaden kan tyckas vara, utan entiteter som består av just sina relationer. Inte en kraft som löper ut från en singulär punkt, i varje enskilt fall i en icke-reducerbar mångfald, som hos Nietzsche, utan en kraft som är komplex och sammansatt redan från början (magnetismen är ingen magnetism utan två poler, utan att för den skull tolka det som att det är just +polen som ger -polen dess identitet och tvärtom som något blott externt, utan något som redan från början konstituerar dem som motsatser, i själva den stund de uppstår så äger de redan denna motsatshet men kan bara förstås tagna tillsammans, i en ömsesidighet). Några tafatta försök att artikulera och fånga denna skillnad...

Klockren beskrivning! Jag tycker att alla tre filosofer har rätt fast på olika sätt, det ena behöver ju inte utesluta det andra. Jag sökte på "singulär punkt" på Wikipedia och det verkar väldigt spännande: http://sv.wikipedia.org/wiki/Singul%C3%A4r_punkt

[mereologi]

Jag trodde inte att filosofi kunde göra att man kom så nära verkligheten.