Sadomasochism

[Angelina]

Nej, våld kan förvisso orsaka lidande också, men främst smärta och söndring.
Lidande blir det kanske efter en långvarig utsatthet för våld, eller om våldet vid ett enstaka tillfälle var så svårt att det tar lång tid att läka ( på alla plan då).
Tyckte det var dags att byta banner, hade haft den där rätt länge nu. Dessutom har jag märkt att folk tenderar att inte ta en på allvar om man skyltar med kärlek, tyvärr.
Mitt inlägg var inte aggressivt, jag försökte vara så saklig som möjligt.

[Jonas Nystrom]

Och när så både jag och Johan menar att våld kan LINDRA lidande - tror du att vi helt enkelt ljuger, yrar eller missförstår någonting då? Jag vill inte tala för Johan men jag har givit hundratals smärtsessioner till kvinnor (inte hundratals kvinnor!) och aldrig bemötts av annat än djup tacksamhet. Jag menar inte att detta skulle gälla alla eller just dig, jag skulle inte sänka mig till att insistera på att få ge någon en så krävande sak. Att jag är praktiserande sadist betyder inte att jag drivs av ett inre tvång att ge smärta, det betyder att jag vet hur man gör det UTAN att komma från ett aggressivt ställe. Den tillfredsställelse jag får ut av detta är väl samma som en tandläkare som drar ut en tand. Eller en bättre liknelse är en trummis. Spelar man trummor så älskar man sina trummor, man vill dem inget illa. Man lever inte ut sig på dem, man lever sig in genom dem. Fattar du skillnaden? Och min partner i en smärtsession är både trummorna OCH publiken.

jn

[Angelina]

Jag förstår vad du menar, men du måste förstå att det måste finnas en överenskommelse i förväg mellan dig och dina offer, du kan inte ge dig på en icke ont anande danselev. Då blir det en attack, ett övergrepp.

[Jonas Nystrom]

Bra teori men tydligen kunde jag det. Verkligheten visar ju att jag gjorde rätt. Jag förstår att det är svårt att smälta (och du BEHÖVER inte göra det) men så är det. Jag delar med mig av mitt liv och mina erfarenheter, du tar del av dem. Ingen idé att sätta sig till doms, eller hur?

jn

[Johan Ågren]

Poängen är väl att det inte automatiskt är fel att utföra en handling som som i sitt uttryck rent bildligt liknar övergrepp. Samma visuella handling är relativt sett olika handlingar beroende på de förutsättningar som finns. Detta kräver att vi känner de rätta förutsättningarna - har ett gott omdöme - så att vi inte begår en felaktig handling. Detta gäller allt i livet, men detta är svårare. Samma problematik är det med droger; de kan heller inte accepteras. Problematiken är att människor med dåligt omdöme annamar metoder de inte kan greppa. Genom att säga att det är OK att slå om de rätta förutsättningarna finns sänder man ut signaler som verkar skadligt på samhället som helhet.

Sedan kan man fråga sig vad som är mest skadligt: Att invaggas i en medelmåttig menlöshet utan möjligheter till själslig frigörelse eller att leva ett liv där man riskerar både våldet och kärleken. Vi tämjer oss själva på gott och ont.

Johan

[Angelina]

Jag håller helt enkelt inte med. Ett liv utan våld behöver alls inte vara menlöst eller medelmåttigt, det finns andra sätt att att "förgylla" tillvaron än att hänge sig åt sadistiska tendenser.
Jag tycker inte alls det verkar som om du kunde den teorin Jonas.
Men förhoppningsvis kommer du att ha den i åtanke i framtiden, för ditt eget bästa om inte annat, såtillvida du inte är nyfiken på en gallerskakningssession?
Det går heller inte att jämföra oförberett och otillåtet våld mot andra med droger. Droger är något du utsätter dig själv för, frivilligt. De gånger drogerna blir påtvingade en människa, såsom våldet i detta fall, brukar det ha mycket ödesdigra konsekvenser.

[Johan Ågren]

Jag håller helt enkelt inte med. Ett liv utan våld behöver alls inte vara menlöst eller medelmåttigt, det finns andra sätt att att "förgylla" tillvaron än att hänge sig åt sadistiska tendenser.

Hmm, ja. Vad jag menade är att det finns risker med att hänge sig åt saker i livet. Handlingar som har en positiv sida och innebär transformation har alltid en tendens att medföra en dunkel baksida. Man kan tycka att det är upp till var och en att utsätta sin kropp för droger, men att göra detta till allmän lag medför problem för oskyldiga. Även om det är mitt eget beslut och ingen som tvingar mig så är jag underkastad mitt omdöme. Vi kan inte dela ut psykedeliska substanser i skolorna och säga att det är ett fritt val om eleverna brukar dem eller ej. På samma sätt är det i den stora världen utanför skolorna; människor har dåligt omdöme och anar inte konsekvenserna. Så vi påverkar direkt eller inderekt genom våra handligar och ställningstaganden. Av den anledningen så förbjuder samhället konsekvent effektsamma droger, och kan inte säga att det är OK om de brukas av människor med gott omdöme.

Vi kan inte gå omkring att slå människor som vi inte vet har ett terapeutiskt behov av detta. Vårt omdöme måste vara 100%, men kan vi säga detta? Risker är något vi tar och accepterar i samhället annars så skulle vi förbjuda biltrafik. Kan du säga att det är 100% säkert att du inte kommer att köra ihjäl en annan människa när du ger dig ut i trafiken? Vi gör alla subjektiva bedömningar utifrån vårt omdöme. Att köra bil är "dumt" för att man kan köra ihjäl någon, men har man ett gott omdöme så minimerar man risken, men aldrig till 100%. Många anser att bilkörningen är värd risken att skada en annan människa. Vad du gör är att du förringar värdet av SM, och att det inte är värt risken att begå ett misstag. De som förstår värdet tar risken på samma sätt som bilisten tar risken.

Johan

[Angelina]

Det finns dock en markant skillnad mellan att råka skada någon eller sig själv och att medvetet göra det.
Man har inte rätt att medvetet skada någon i tron att denne behöver detta utan att fråga först, oavsett hur bra omdöme man tror sig ha, oavsett hur bra man tror att man tolkat situationen och den andra människans behov. Man har helt enkelt inte rätt till det, lika lite som man har rätt att lägga rohypnol i någons drink för att man tror att denne behöver uppleva sex i medvetslöst tillstånd.
Dessutom tror jag inte alls på våld som terapiform heller. Tyvärr är det så att våra åsikter går vitt isär på den punkten, men var och blir ju salig på sin fason.

[Johan Ågren]

Det finns inga handlingar som är felaktiga, bara handlingar satta i fel sammanhang. Att lägga rohypnol i någons drink behöver inte vara fel, men jag har svårt att tänka mig ett scenario där det blir rätt då det ligger utanför mina referenser.

Att slå mitt barn blir rätt om jag vet att han är allergisk för myggstick och en mygga sitter på hans rygg. Jag slår då inte i avsikt att skada.

Johan

[Angelina]

Det enda jag framför är min åsikt och enligt denna är det fel.

[Johan Ågren]

Man får inte haka upp sig på det visuella scenariot, utan funktionen.

Kirurgen: "Jag kan sticka en kniv i en annan människa med avsikt att läka denna." Fast då vill jag helst godkänna detta först. Om ett barn däremot behöver opereras så frågar vi inte om barnet vill och rättar oss efter detta. När blir ett barn vuxet? Detta är en konstruktion, och konstruerade rätt och fel är just en konstruktion. Om det finns en god orsak till att slå någon så är det rätt i den situationen. Generellt sett så slår vi varandra av andra anledningar.

Har vi inte rätt att operera ett barn mot dess vilja, eftersom vi har ett bättre omdöme? Gäller din regel FROM 18år?

Johan

[Angelina]

Jo, man kan faktiskt haka upp sig på det visuella scenariot när det påverkar funktionen.
Om du dödar en mygga på ditt barns rygg och oavsiktligen orsakar smärta, så är det en helt annan sak än att du slår ditt barn för att du tror att ditt barn kan utvecklas genom smärta.
Kirurgen har oftast konsulterat patienten innan om ingreppet, såtillivda det inte rör sig om ett akutfall där patienten är medvetslös och inte kan föra sin egen talan och det är en livshotande situation.
Samma scenario utspelas väl aldrig i denna "terapi" ? Eller kan du ge mig ett konkret exempel?

[Johan Ågren]

Angelina,

Jag hann ändra inlägget innan du postade ditt, och jag tog upp just dina invändningar. Det handlar om myndighetsförklarande, men ibland är det uppenbart att en människa har behov de inte själva förmår förverkliga, och det är då bara en konstruktion att sätta denna gräns vid 18år. Ur samhällets synvinkel bör vi underordna oss detta, men de faktiska funktionerna har inga sådana gränser. Någonting kan vara rätt även om det i sitt visuella utförande kan klassificeras som fel.

I början av denna tråd beskrev jag SM terapeutiska funktion. Det kan få en människa att "vakna upp" genom en djupare självidentifikation. Om man inte blivit slagen utifrån kärlek utan endast hat tror jag inte man kan föreställa sig. Avsikten med slaget framkallar något annat. Det handlar om självförverkligande; att medvetandegöra sig själv, och om artificiella förhållningsätt till sig själv och livet. Men detta tror jag Jonas kan måla upp bättre.

Hade jag sagt samma sak utifrån kirurgens perspektiv i en pre-kirurgisk tid så hade jag också klassificerats som ond då en knivs ärende i kroppen endast kunde betyda skada.

Johan

[Johan Ågren]

Lägger in en artikel skriven av Claes Janssen, angående hur vi människor fungerar som kollektiv och i förhållande till kollektivet. Det är inte lätt att bryta sig ut och bejaka något kontroversiellt. Jag tycker det är ledsamt.


TRETTIO ÅR EFTERÅT

Mer exakt har trettiotvå år gått. Det är snart oktober nu, 1998, och det var den 2 oktober 1966 som jag "svalde ned 100 mikrogram av det s.k. vansinnesgiftet LSD-25 i ett glas mellanöl". Det är den dagen i mitt liv och dess (långa) efterdyningar min gamla Ord&Bild-artikel Den förhöjda livskänslan skildrar.

Det är inte jag som lagt ut artikeln på nätet. Själv hade jag kanske helst sett den glömd, eller "preskriberad" - som den ju skulle varit om det gällt ett mord. Överraskad upptäckte jag den, när jag gjorde en sökning på mitt namn. När den nu ändå stod där, läste jag om den. Jag skrattade och grät om vartannat. Till min glädje konstaterade jag också att mitt starkaste utbyte av LSD-upplevelsen var oförändrat. Jag hade saknat något obestämt, som jag inte visste var det var. Det kändes på ett diffust sätt som om jag inte levde. Särskilt minns jag att jag kände det om somrarna. Jag hittade inte somrarna, känslan av sommar, av det somriga. Den saknaden, den tonen av brist i mitt liv, som jag kallar den i artikeln, försvann - som det visade sig för gott. Den har aldrig kommit tillbaka. Jag har levt. Jag lever.

Jag hoppades återkomma med en andra artikel, då 1967. Den första hade varit personlig; denna andra tänkte jag mig som opersonlig, som någorlunda genomtänkta åsikter. Ett försvar för ett förnuftigt bruk av psykedeliska droger. Ordet betyder "själsklargörande" - lätt tungvrickande kanske, men på min upplevelse hade det stämt. Emellertid, ju mer jag tänkte, läste, såg, desto osäkrare blev jag på vad jag egentligen tyckte.

Artikeln skildrar en upplevelse av att vara försvunnen, av en återkomst, när jag kände mig som en ilanddriven. Efteråt frågar jag min guide, min ledsagare eller (för att ta det bästa uttrycket jag har hört) "barnvakt":

- Var var jag egentligen?

- I First Bardo, tror jag, svarade han.

Uttrycket kommer from Timothy Leary's psykedeliska "manual", byggd på Tibetanska Dödsboken. Han hade rått mig att läsa den. Uttrycket syftar på ett skede när jagmedvetandet är borta - när du fullkomligt saknar upplevelse av att det som händer, händer dig, NN, en numrerad person. Det är det som kallas jagets död och uppgående i alltet, Instant Zen, satori.

Efteråt har jag tänkt att det antagligen var den upplevelsen som var livsförändrande för mig. Inte alla upplever detta, har jag tyckt mig förstå (fast med invärtes motspjärn, till att börja med). Oavsett vad vi kallar det, alla kommer inte dit. Och jag har tänkt att om jag hade kommit i närheten, bara, kanske den där känslan av tomhet i mitt liv, den där känslan av brist, tvärtom skulle ha förstärkts. Kanske jag då skulle ha sökt den gång på gång, förgäves, och därför med ett för var gång djupnande vemod. Som det var, hade jag nog i stället skjutits rakt in eller ut i upplevelsen tack vare min oskuld, min avsaknad av förväntningar: jag var bara nyfiken på vad det omedvetna var.

Nå, den nyfikenheten fick jag ju tillfredsställd, förutom allt annat.

Som en egentligen tragisk gestalt upplevde jag den kände författaren jag träffade på Modum Bads nervesanatorium. Jag var där för att titta på LSD-terapi. Det var också 1967. Gordon Johnsen, den ansvarige på Modum Bad, såg ut som ett grånat lejon. Han sa, "vi har en av Norges mest berømte forfattere här, som lider av en meget svaer nevrose". Han erinrade mig om tystnadsplikten. "Jeg vil nødig", sa han, att du på något sätt bryter den. Och så fördes jag in i ett rum till ..., vars stora roman ... jag med blossande kinder hade bläddrat i som sjuttonåring. Där låg han nu och hade fått LSD. Han pratade, "alle disse dyrene, alle disse dyrene...." Men ett tema han återkom till var korset. Han kände att han hade den vertikala aspekten, en stark men jordad energi. Men tvärslån, som skulle bromsa, den var det något fel på. Nästa dag promenerade vi i parken. Han sa att han kände sig som "Guds hingst".

Men han sa också något annat, som fick mig att tänka att LSD-behandlingen kanske inte hade bitit på den där "svaere nevrosen". Åtminstone inte denna gång. Han tänkte skriva en bok för att visa vilken elak människa hans förra hustru var. Det var att spotta i motvind, tyckte jag. Det hände att man förlorade kontakten med gamla kärlekar, ja. Men skrev böcker om vilka elakingar de var, det gjorde man bara inte. Vad var detta förresten om inte det bästa tänkbara exemplet på att det faktiskt var något fel på den där "tvärbjälken", på att den satt alldeles för löst på hans kors, om den nu hade en bromsuppgift - detta som han känt sig så övertygad om bara dagen innan?

Kanske den psykedeliska effekten på mig, som jag fortfarande var djupt tacksam för, i själva verket var en lyckträff? Statistik saknades, men hur som helst kom jag att tycka att effekten var alltför oberäknelig för att LSD skulle vara rekommendabelt i psykoterapi. Lyckligtvis växte det med tiden fram en mängd andra medvetenhetsförändrande tekniker, vars effekt måhända var svagare men i gengäld förhållandevis kontrollerbar, och som framför allt hade den avgörande fördelen att de inte byggde på droger. LSD framstod nu för mig som väsentligen onödigt.

Medan jag fortfarande ansträngde mig för att bilda mig en saklig uppfattning, blev jag tyvärr också klar över de rådande förhållandena, "tidsandan", som det heter. Med tanke på den föreföll det för det första osäkert om jag överhuvudtaget skulle få en andra artikel tryckt någonstans, ifall jag nu lyckades skriva den, och för det andra ännu osäkrare om den i så fall skulle få någon genomslagskraft. För under tiden hade man i Sverige kollektivt bestämt sig för en enda, vedertagen åsikt, som var så negativ att jag aldrig ens skulle komma i närheten av den, om jag så tänjde min skepsis till den personliga harakirins gräns.

För mig föreföll det som om man hade avprioriterat all sanning, all vetenskaplighet, ja själva förnuftet, i avskräckningssyfte.

2

LSD slopades hur som helst i psykoterapi. Det har möjligen bara haft en allvarlig nackdel, men den är desto allvarligare. Det har så gott som försvunnit ur psykologin som vetenskap också - jag menar uppmärksamheten på det, på effekternas märkvärdighet och den belysning de ger åt själva psyket, i synnerhet åt de trakter av det som har kallats "det omedvetna". En bok som Stanislav Grofs The Realms of the Human Unconscious, som utkom 1975 och byggde på hans mångåriga erfarenhet av LSD-psykoterapi, förtjänar fortfarande att diskuteras, eftersom psyket inte har förändrats. Men de psykedeliska drogerna har försvunnit ur det offentliga samtalet.

Detta har skapat ett läge som man med en lätt tanketänjning kan kalla "kuk-effekten".

Holden Caulfield heter hjälten/berättarjaget i J.R. Salingers klassiker Räddaren i nöden. På ett ställe reflekterar H.C., som är en mycket ung man, över folks irriterande ovana att klottra fula ord överallt. "Och när jag dör kommer det att stå på min gravsten, Holden Caulfield, och så när jag föddes och när jag dog, och så längst ner 'kuk'."

Är det roligt? Ja, det tycker jag åtminstone själv. Jag citerar ur minnet, möjligen fel. Emellertid, dessa ord är det enda jag minns av boken. Det är det som är min poäng. På den tiden jag läste Räddaren i nöden hade ordet 'kuk' aldrig stått att läsa i en bok. Ordet kuk hade försvunnit ur språket, ur det väluppfostrade språket. I Sverige krävdes det en gigant som Vilhelm Moberg för att återinföra det, och till och med han tvangs lägga det i munnen på en hora, Ulrika i Västergöhl.

På ett liknande sätt har den psykedeliska upplevelsen försvunnit, gjorts tabu, onämnbar.

R.D. Laing gjorde - då när det begav sig, på det sena sextiotalet - med sin sedvanliga förmåga att begagna paradoxer och dialektiskt motsatstänkande ett uttalande som slog huvudet på spiken. Han sa: "Jag vill inte rekommendera LSD. Jag vill inte heller låta bli att rekommendera det." Just det! Så tyckte jag också. Jag skrev och skrev, det ena artikleutkastet efter det andra, bara för att förkasta dem nästa dag. Vad jag än sade, kändes det som om jag hade bort säga något annat. THERE IS NO DECENT PLACE TO STAND, som Leonard Cohen sjöng (avsevärt senare, på Various Positions, och antagligen inte om psykedeliska droger: men det var så det kändes). Med tiden kom jag att se att vad jag egentligen kände för var att inte ha något med drogerna att göra. Jag ville inte tycka något om dem. Jag ville inte rekommendera dem. Jag ville inte ta dem själv.

Och det berodde väsentligen, tror jag nu, på att jag ville undgå den här "kuk-effekten", den här upplevelsemässiga förstoringen eller ansvällningen.

Jag satt i natt och tänkte på de konventionella droger jag fortfarande begagnar: kaffe, öl, vin, magnecyl. Jag tänkte att ingen av dem har någon ansvällningseffekt på mig. Det är dels för att jag inte har några livsförväntningar på någon av dem, dels för att ingendera är förbjuden. Om ettdera av dessa villkor eller båda är ouppfyllda, kommer drogen oavsett vilka förträffliga effekter man må tycka att den har i övrigt att vara till nackdel, existentiellt sett, just beroende på ansvällningseffekten. Den kommer att ta för stor plats i ens liv. Man kommer att tänka för mycket på den. Man kommer att samla argument för att försvara sitt begagnande av den, om den är förbjuden. Man kommer (relativt sett) att åsidosätta alternativa möjligheter att utvecklas, om man fäster för stora livsförväntningar vid den.

Trots allt är ens livskänsla beroende av att man "ger var sak sin tid", som det brukar heta - som om detta i själva verket komplicerade vore något enkelt. Harvey Jackins talade om "fri uppmärksamhet". Detta är lyckan, enkelt uttryckt: att ha fri uppmärksamhet. Den fria uppmärksamheten känns inifrån, som flyt ungefär (med ett annat ord). Den känns som en oansträngd koncentration på vad som helst som du gör, just när du gör det. Och därmed är vi egentligen tillbaka vid satori, intressant nog, eller rättare sagt i det återsken av enhetsupplevelsen som är uppnåeligt för människan till vardags och varaktigt, och som ändå ger dagarna sin lyster. För medan det är omöjligt för mig (och kanske inte heller önskvärt) att fullkomligt glömma bort att det som händer, händer mig, Claes Janssen, är det definitivt möjligt att uppleva den aspekten - någon har kallat den det "jagiska", och varför inte - som förhållandevis perifer. Och: ju mer jag gör det, desto mer (i runda svängar) ökar mitt välbefinnande liksom min personliga effektivitet.

Ett annat klarläggande är förresten nödvändigt, men lyckligtvis också enkelt. När jag skriver om outsidern i artikeln, syftar jag på den ointegrerade outsidern. Det är JA- som varaktigt livsläge jag skildrar. Omvänt hade jag inte varseblivit nackdelarna med begreppet "den självförverkligande människan" (som i princip är att begreppet försvårar självförverkligandet).

3

Droger möjliggör ibland insikter (i princip inlärningsupplevelser av olika slag) men de framkallar dem inte. Inte ens LSD verkar insiktsframkallande på vem som helst, med nödvändighet och oavsett "set" och "setting" (ungefär förväntningar, förberedelser och förhållanden i situationen), och det är ändå en drog som står i särklass som möjliggörare. I Ulf Lundells Saknaden hittar jag en skildring av en "snedtändning" på LSD som fascinerar mig. Bokens jag, målaren Dorian, tycker sig plötsligt befinna sig i en av Beckets romaner,"det var hisnande fult, fruktansvärt verkligt", människorna tycktes "groteska" , när de tvåbenta rörde sig "under en ilsket lysande stjärna, solen".

Jag såg inga färger, det var svart, vitt, grått, brunt. Det väste från bussar som kom förbi, stannade, pustade ut tryckluft, jag var i den mardröm som verkligheten är /.../i det sanningens land där bara dom vansinniga vistas, och sen den gången kunde jag alltid glänta på dörren dit, ställa om seendet, hålla ögonen öppna så länge jag tordes, sen måste jag snabbt återvända till det som måste gälla för verklighet, den inbäddade verkligheten, schablonerna, den meningsfulla verkligheten, där framtiden måste räknas, där hoppet måste leva...

Det som fastnar starkast hos mig är det där "väsandet", tryckluftsljudet, vars hemskhet jag bara kan förstå genom att minnas ett annat ljud, Paul Horns flöjt, upplevd som om den var inom mig: en skönhet bortom allt jag varit med om. Det var livets skönhet, och den var min, åtkomlig. Då förstår jag tryckluftsljudet, upplevt med samma intensitet, samma egendomliga karaktär av något inuti-och-inifrån, som lika stor fulhet, den absoluta fulheten, döden. Och det är sant, förstås, att döden finns i mig, alldeles som livet. Men livet bör otvivelaktigt helst upplevas först.

Verkligheten väser; det exemplifierar en negativ upplevelse.

Låt oss anta några siffror. En vilken som helst, tänkt person som tar LSD idag har kanske 25% chans att få en upplevelse liknande min, som jag med ålderns och det långa perspektivets rätt tar mig friheten att kalla uppenbart terapeutisk. Med 50% sannolikhet kommer han eller hon i stället att få en upplevelse liknande den norske författarens, intressant men försumbar ifråga om sin varaktiga effekt på hans "svaere nevrose" (kanske därför, bland annat, att han inte tycks ta fasta på sin självkritiska insikt, symboliserad av korset: att han ska hejda sig, tänka efter). Och vår förhoppningsfulla LSD-användare löper slutligen 25% risk att få en upplevelse som Dorians (om den gode D. vet vi åtminstone att han "tänder på" ute på gatan: tämligen crazy). Alltså, LSD-upplevelsen kan vara livsavgörande (personligen kände jag mig väl ungefär av Gud återinbjuden till paradiset, visserligen för en dag bara, men dock...). Eller den kan vara onödig. Eller den kan i värsta fall vara negativ, "skadlig" eller åtminstone föga avundsvärd.

Siffrorna är godtyckliga. Tänk på dem som "retoriska", ungefär. Kanske de sanna siffrorna är 10%, 80% och 10%. Ingen har någon statistik, vad jag vet. De tre upplevelsekategorierna är emellertid inte godtyckliga. Det är dem jag vill fästa uppmärksamheten på. Om man hade inrättat de psykedeliska centra jag föreslog i Ord&Bild-artikeln 1967, skulle de tänkta procentsatserna ha förskjutits. Det råder det heller inget tvivel om. Med erfaret folk som ansvariga, med rätt miljö (ostörd, framför allt, men även estetisk), med rätt förberedelser, kanske med ett visst urval, byggt på avrådande av några bland de intresserade - skulle man ha kunnat ge avsevärt fler människor goda upplevelser av LSD och avsevärt färre onödiga respektive dåliga.

Men man skulle förstås ha försvagat avskräckningseffekten.

Man valde att göra tvärtom. Man valde att maximera avskräckningseffekten och ge så många som möjligt bland dem som ändå inte avskräcktes en så dålig upplevelse som möjligt. Och så har det fortsatt.


4

Dessvärre har vi att räkna med ännu en variant av den här upplevelsemässiga ansvällningen, som jag kallade "kuk-effekten". Jag syftar på en effekt i "det offentliga samtalet". Om någon säger något om psykedeliska droger, oavsett vad, sväller det antagligen i andras uppmärksamhet och riskerar att skymma bort annat, kanske mycket viktigare, som vederbörande också har sagt och fortsättningsvis vill säga (förutom att innehållet troligtvis snedvrids av etiketten "knark", som ju väsentligen har en icke-kommunikativ, avfärdande uppgift). Om någon bryter ett tabu, blir budskapet svårt att höra. Att någon säger "kuk" överröstar sammanhanget: vem säger kuk, varför, i vilket sammanhang? Ulrika i Västergöhl sa "kuk" i Utvandrarna, för övrigt i ett mycket välvalt sammanhang - och ändå rusade en samling tryffelsvin (med Olof Lagercrantz' liknelse) genast upp och satte betarna i marken.

Då har kuken ändå den stora fördelen att vara något tämligen handfast, som i sig självt inte är så påverkbart av sitt tidvis dåliga rykte. "Månan han går sin gång och aktar ej hundglafs", som gamle Stiernhielm skrev.

Så är det tyvärr inte med den psykedeliska upplevelsen. Så är det inte med psykologin, och följaktligen kanske inte heller med mitt centrala budskap, det som handlar om konflikt, förändring och problemlösning. Jag vill inte att spridandet av den kunskapen, av Fyrarummaren, ska störas. Om du tror att så kommer att ske, skriv till mig om det. Om tillräckligt många ser den risken som tillräckligt stor, tvingas jag kanske överväga möjligheterna att få bort min gamla 0rd&Bild-artikel från nätet. Om än vacker, liknar den ju mest en gravsten. Jag menar, den åstadkom ju ingenting, då för trettio år sedan. Inte fråga om lagstiftningen, inte heller ifråga om den gängse smutskastningen av de psykedeliska drogerna.

Med tiden var jag glad åt att den åtminstone inte förstörde något för mig själv, vad jag märkte av. Jag hoppas på samma sak nu, när artikeln har gjort "comeback", eller vad man ska kalla det. Jag hoppas att den inte förstör något för mig nu heller.

Smutskastnigen?

Ja. Tänk dig att du tycker om hästar, men att det enda som står att läsa om dem i tidningen är att ryttaren kan ramla av och slå sig fördärvad. Detta i artikel efter artikel, i trettio år. Ramla av och slå sig fördärvad, ramla av och slå sig fördärvad, ramla av och slå sig fördärvad... Med åren skulle du nog tycka att detta var smutskastning.

[Angelina]

Åhåhåhå, glöm att jag läser allt det där. Du får allt göra en sammanfattning om du fortfarande är intresserad av min åsikt i ämnet.