Men jag förstår verkligen den här/den där livstilen och känner igen kaoset samt sökandet efter en högre auktoritet i varandra.. Bara du förstår det.
"Verkligheten" man har i huvudet och leker med/använder, är ens egen stolthet (typ ursprungsego/illusion -det är ju inte verkligheten själv det är "fel på", folk försöker bara vrida det där till sin fördel).
Det här med droger, vilken substans är mest "utmanande" för egot -vilket kommunicerar kontrolltvång mest? Jag är öppen för sånt här nu, för att bryta ner och återetablera andligt. Jag lever ju fortfarande, av någon anledning.
Psykadelika har jag ju provat. Men definitivt för låga doser för mig som är en tvångsmässig människa.
Gräs skulle passa som "komfort" i processen och skapande av nytt liv. Man måste känna kärlek till miljön.
Neuroleptika är ju verkligen rättgift och jag påverkas fortfarande.. även t ex tydligt av Theralen jag fick i onsdags natt. Samtidigt känner jag att jag har en dubbalsmak för den.. eftersom jag förstår behovet av att släppa stoltheten så starkt.. gillar sådana utmaningar, tror det raffinierar libidot genom att kasta om ljus och mörker.
Känner mig så blockerad av fördommar/förväntingar över allt.. Kan därför inte möta nuet/tillfället.. jag vet hur saker är innan jag mött dem, men det är bara hiearkier av vår verklighet/kontakt/kultur och så.. Har redan räknat ut så mycket.. vill vara världens jämlike.. men folk är så osäkra i relation till mig fortfarande.
Man vill leva andligt (jag vet vad detta betyder, det är att "känna verkligheten").
När jag pratar om det här.. det är "inte jag".. som du pekar på med handarbete/träpyssel.. Jag snarare söker "åt andra hållet" eftersom jag fått för mycket av det där andra.. Lika uppmuntrande som arbetsterapi liksom. Jag är ett spöke. Jag har aldrig "identiferat" mig med mitt namn, aldrig känt mig hemma i mina betäckningar, eftersom saker är känsligare, och därför skapat en blockering. Ett exempel som symboliserar/manifesterar den där förvirringen och på samma gång strutkurbevarandet, är att jag jättelänge lekt med tanken på att byta namn och försöker hitta sådana som passar.. fattar någon vad jag menar? Dualismen är kärlekens högborg, men måste vara ett rep man kastar ut i ett annat element för att komma hem och fram i ljuset.
Har alltid velat befrias ifrån "denna verklighet".. helt fullständigt, därför tycker jag det gör så ont i mig när folk tar "mindre exempel" på förändring i nya sätt att se på saker. Nej, detta är väldigt mycket optiska problem i grunden, man behöver andra människor.. som kan och vill lyssna, precis som en själv.
Skrev om mina praktiska barnfobier för djur och vatten (t.ex.. även hissar, elektronik, våldtäktsmän etc) förut.. och hur jag eftersom jag inte dött/transfomeras, placerat detta i andra livsområden.. Vatten = känslor/formlöshet ..Djur = det naturliga (sanningen?)
Det som jag starkast förkippar med min tidiga barndom.. dvs där mycket ego låg eller ligger kvar i denna kronoliska relativiet i utveckling.. är dramer av extrem panik när mina föräldrar skulle tvätta håret på mig.. Jag trodde att jag skulle dränkas under vattnet, t.o.m sugas in i avloppshålet i badkaret.
Desorinterades helt från kroppen och min bindning till föräldrarna blev "kroniskt oavslutad" i paranoia..
En rekonstruktion av detta är rädslan för att förlora identiteten. Men samtidigt ägs detta av JAGET och närvaron/relationen själv. Det går inte att komma förbi och igenom med "en del av" mig själv.. det är min spegling utåt, mitt liv.
Jag känner mig intre fobisk eftersom jag försökt ta tillbaka integriteten genom att ta i allting med händerna. Tror man försvarar sånt mycket.. sitt ego.. ser t ex att Jimmy gör det. Ungefär som om jag gör stavfel och säger att "man kan skriva så".. Alltså jag glaumoriserar alltid det fula för att hantera situationen, har inget att vända mig mot... men jag måste ju dö.
Jag är egentligen farlig för mig själv. Och måste allt vara så labilt?
Medlemslista för kollektiv/nätverk
Moderator: Moderatorgruppen
En rekonstruktion av detta är rädslan för att förlora identiteten.
Precis som om det där jag skrev om mitt mystiska trauma av att känna mig handikappad, som skapades när jag genomgick operation med narkos, och andra röntgenundersökningar etc..
Dels så hänger detta ihop med självvärde, relation till kroppen/skönheten.. Hade misstankar.. Alltså det är ett kaos, vem är vem.. tiden rörs ihop. Mamma sa t ex EFTERÅT att de hade tänkt ta bort mitt nyckelben, vilket skulle göra att jag skulle gå och hänga med armen.. Katastrof.. relaterar detta till en som bor och går så i vårt bostadsområde.. Mamma som tog över hela denna "händelse" trots att vi som jag brukar säga "inte har någon relation".. kanske överförde denna bild till mig.. jag är ju väldigt mycket en misstänksam ZOMBIE, med en intensivare mental radar än de flesta..
Men det jag syftade främst på var läkarvetenskapens tekniker.. t ex.. var ligger identiteten i en EKG apparat.. Hjärtat är "meningen med livet".. och vad händer i ett "avbrott" när man blir "besludlad av verkligheten/tomheten".. som samtidigt har någon kontroll i sig, något hotande.
Har alltid haft en "förändringskapabel" lite distanserad men stark inre natur som manifesteras genom den jordiska relationen till ting och kärlek/lugnet... den liksom "skruvades till" här tror jag, eftersom livet "kom på" mitt gömställe..
Känslan av "identitetsbortfall" genom relationen till kroppen.. i en förkrymt hård verklighet där alla strukturer spelar sanningen.
Hade en annan "värld" i mig ..ja latent eller lite i alla fall.. innan dess.. En personligt summerad känsla av det stora, och skönhet.. som jag alltid glömmer då jag stirrar mig blind på begrepp..
Jo nu känner jag det här. Jag identiferar mig med fröväntningars smärtor långt tillbaka, genom hela min historia. Jag vill liksom ha reda på "vem" som skapat hindren och misstankarna/rädslorna, för att bli av med världen av ondska.. Jag lever ut pessimismens omfång med mina känslor och spänningar.. Jag är idealist. Tycker alla rätt till att förstå.
Vad är röntgen? Jag blir sårad av att få en "kontrollerande hand" in i mitt liv som inte vill avslöja sig.. Jag vill inte vara en mental absolutist men är bara för att hantera det här..
Jag ville liksom "inte släppa" min tumör eftersom jag identiferade mig med den... För läkarstaben blev liksom här min relation, min mening med mitt liv. Någon som förstår? Skapade en deslokalisering.
Tror liksom tvångsmässigt att jag kan befrias (och bli totalt lycklig som jag har rätt till) genom en stumdövblind logik, genom att tänka. Man blir uppblåst fast man inte vill det.. Det känns ändå som att jag börjar bli psyksjuk, men mer intelligent genom det.
Har "problem" nu eftersom jag försöker hitta sann balans genom att sluta med de ohälsosamma födoämnen som jag nyligen experimenterade med och började använda igen för att balansera mig, eftersom jag förstod att det handlar om den unika alkemin i föreställningarnas relation till balanssökandet/experimenterandet (frihetsimpuls), samt den kemiska/fysiska syntesen.. (då det har en etisk grundimpuls) + de egna behoven och kreativiteten/var man kommer ifrån. Vill vara sann mot mig själv.. hitta en njutning I MIG som håller där jag kan sluta tänka på den relativa verklighet som är min egen "identitet" som gått på på huvudet.. Komma framåt/födas genom tillvaron.. men då måste jag vara sann mot mig själv.. Bli av med min egen hjärn-relation/relativitet; och gå in i den, ta ner i den på marken.. Spontan/mjuk, ickeabsolutisk.. Har satt mig i en fälla, men också av ansvar.. Hatar människor som inte värderar renhet, men det är också att "arbeta".. det är väl det man vill.. vara värd, att andra ska vara värda en.. för att inte förlora allt man försöker bygga upp.. Gick in på Mc Donalds för att ta en hamburgare och en milkshake.. spontan intelligens.. innan jag hade tänkt hoppa framför tunnelbanan, om jag nu vågat eller haft något mer att meddela er...
Hade fobiskt en stark dödsrädsla när jag var barn, hypokondriskt.. rädd för typ glassplitter och att fastna.. fick specifika fantasier om saker.. Eftersom jag är så egoistisk och behöver en starkare närvaro ("förlåtelsen")...
Hade tänkt "åka hem" till mig själv imorgon men vill skjuta upp det att dekandens bl a eftersom det ligger en kyckling i kylkåpet, men vad/vem är det jag utnyttjar egentligen? Jag försöker konfrontera mig och lista ut systemen men sitter rotat fast i min passitivtet/vana.. följer bara med.. håller mig till det familjära fast jag hatar det, det är en slags självdestruktion, jag vill straffa mig själv eller gå in i kaos för att saker ska kännas mindre.. vill slippa ansvar genom att söka mig till galenskap.. stänger in mig själv.. "döden"; inget inträde tack, ..vet inte om jag är sann mot mig själv..
Skulle säkert gillat att vara vän med dig Avantgardet om jag bode nära dig, hjälpa till att lösa varandras problem. Försöker nå Jimmy som jag engagerat mig lojalt i, men/och han ligger väldigt nära min frekvens, så jag tar in hans förvirring och kan inte riktigt kasta tomater på den. Tycker han är lite bekväm och kontrollerar för mycket. Du respekterar genom att t ex svara på frågor/meddelande, men flyr från livet på ett annat sätt genom flummiga vanor (droger). Jimmy ger mig inget värde då han inte respekterar mitt förändringsbehov av kapital/resurser..
Jag försöker hela tiden generera något AKUT, för att slippa tänka istället och förlåta tillvaron, hitta en ny balans.. (Typ omedvetet göra mig hungrig så att någon "måste" ge mig mat jag inte kontrollerar som då har en högre skönhet, men samtidigt finns "medvetenheten"/bedömningarna, den förflutna karusellen). Men en ny balans kan heller inte slitas ifrån det akuta, som måste bli till sig själv, balansen.. på alla strutkurplan.
Det här är som en teater.
Jag vill bort från mitt behov, inte "ha det kvar" att analysera med. Egentligen vet jag ju vad jag planerar.. men det handlar om skönhet, jag söker ett djupare antiklimax av relativitet, en högre filosofisk aktivitet eller förståelse för mig själv, och samtidigt inse dess FORM/kropp som en enda inbilling eller just form.. klämd livsform.. så att jag KAN ge upp eller låta livet ge mig kapituleringen..
Det finns en framtid. Det är min natur.
Hade fobiskt en stark dödsrädsla när jag var barn, hypokondriskt.. rädd för typ glassplitter och att fastna.. fick specifika fantasier om saker.. Eftersom jag är så egoistisk och behöver en starkare närvaro ("förlåtelsen")...
Hade tänkt "åka hem" till mig själv imorgon men vill skjuta upp det att dekandens bl a eftersom det ligger en kyckling i kylkåpet, men vad/vem är det jag utnyttjar egentligen? Jag försöker konfrontera mig och lista ut systemen men sitter rotat fast i min passitivtet/vana.. följer bara med.. håller mig till det familjära fast jag hatar det, det är en slags självdestruktion, jag vill straffa mig själv eller gå in i kaos för att saker ska kännas mindre.. vill slippa ansvar genom att söka mig till galenskap.. stänger in mig själv.. "döden"; inget inträde tack, ..vet inte om jag är sann mot mig själv..
Skulle säkert gillat att vara vän med dig Avantgardet om jag bode nära dig, hjälpa till att lösa varandras problem. Försöker nå Jimmy som jag engagerat mig lojalt i, men/och han ligger väldigt nära min frekvens, så jag tar in hans förvirring och kan inte riktigt kasta tomater på den. Tycker han är lite bekväm och kontrollerar för mycket. Du respekterar genom att t ex svara på frågor/meddelande, men flyr från livet på ett annat sätt genom flummiga vanor (droger). Jimmy ger mig inget värde då han inte respekterar mitt förändringsbehov av kapital/resurser..
Jag försöker hela tiden generera något AKUT, för att slippa tänka istället och förlåta tillvaron, hitta en ny balans.. (Typ omedvetet göra mig hungrig så att någon "måste" ge mig mat jag inte kontrollerar som då har en högre skönhet, men samtidigt finns "medvetenheten"/bedömningarna, den förflutna karusellen). Men en ny balans kan heller inte slitas ifrån det akuta, som måste bli till sig själv, balansen.. på alla strutkurplan.
Det här är som en teater.
Jag vill bort från mitt behov, inte "ha det kvar" att analysera med. Egentligen vet jag ju vad jag planerar.. men det handlar om skönhet, jag söker ett djupare antiklimax av relativitet, en högre filosofisk aktivitet eller förståelse för mig själv, och samtidigt inse dess FORM/kropp som en enda inbilling eller just form.. klämd livsform.. så att jag KAN ge upp eller låta livet ge mig kapituleringen..
Det finns en framtid. Det är min natur.
"Varför gör jag det här" (byggt på estetiska, moraliska och etiska färdigheter) = syfte = evolution.
Vi är en enegri. Denna livsform är bara en hemlig nödvändighet.
Har idag ätit:
2 nektariner.
2 kokta ägg med klickar skagenröra utan socker.
Ca 5 gula russin, och lite röda vinbär färska
1 päron
Här var jag inne i mitt bevarande (att ta hand om mig själv, höja mig).. och tagit antiparasittabletter (malört etc), Zink, Bvitaminer, kollidiodalt silver, multivitamin.. och druckit 0.5 liter Pau d'Arco te..
http://www.paudarco.com/
http://www.2000taletsvetenskap.nu/tidni ... -2art1.htm (verkar jävligt bra)
Ska ta droppar av njurreningsextrakt (örter)... har alltid haft ont i njurarna.. Tror jag egentligen har en potential att gå ner riktigt snabbt i vikt.. som förut.. Tänker att reningsorganen samlar PROBLEM.. det är helt logiskt om man bara sätter sig in i det..
Har ju respekterat detta på ett annat plan där jag härlett mig själv i exakthet FYSISKT utifrån mitt horoskop.. Vet hur man skulle kunna heala mänskligheten om man kombinerar den här kunskapen med läkarvetenskapen, men inget jag själv orkar ta itu med.. försöker bara ge dem tipset.. men de orkar inte, är för identiferade med sina roller och blir bara ledsna när jag talar om det här.. Det kommer ner mer på förlåtelsenivån då.. vårt komplexa universum, det blir vårt eget..
Kände att jag försöker sänka min ämnesomstättning för att göra mig mer beroende av livet/analys.. t ex genom antipsykosmediciner som åstakommer detta starkt.. Jag är ju en ADHD-människa, och har bara behövs stimuleras av motsatsen..
Om jag ska gå ner i vikt behöver det jag äter ligga på en högre energinivå, mer "normal livstil".. Så nu åt jag (eftersom jag "mindes" en doft av rostat bröd och ville undersöka det):
1 ½ knäckemacka med smör, ost och skinka, och en halv vanlig smörgås med smör och marmelad. En pytteliten kopp kaffe eftersom det var allt som fanns hemma. Vad blir detta? Kanske 350 kcal. + kanske 800 kcal från det innan.
Spannmål framför allt vete och gluten.. har skapat vår tids "Schizofrena" sjukdommar.. Ni kan prova att äta ursprungsligt, naturnära (socker är t ex odlat) och rent i ett halvår och sen ta en smörgås eller så.. Vid första mötet går det knappt att äta eftersom det saknar smak nästan.. Råkar du få i dig en liten tillsats av mjöl i en sås får du starka allergireaktioner..
Man blir "mosig" i huvudet.. men även stimulerad/flummig..
Uppdagar förstås nu en kronisk historia/medvetenhet om personlig besvikelse över att jag aldrig tar mitt reningsbehov fullt på allvar..
Gå in och läs på paleodiet.nu ..om den mentala hälsans alterneringar i relation til kosten, om ni tror ni står över det här.. T ex att ta socker med när man är ren... man får i stort sett självmordstankar när man verkligen inte vill ha dem...
Man städar och städar tillbaka.. om någon förstår vad jag menar.. Man söker en insikt... så man kan lämna eller dö från analysen.. Analysen är delar av jaget man tittat på, den närvaro man håller för sig själv.. och substanseras genom exponering och det naturliga.. varandet.
Blir arg på mig själv om jag överdriver som jag gör ibland, eftersom jag alltid vill gå ner i vikt.. är inte överviktig, men vill inte väga mer än jag behöver.. Försöker på något infantilt föreställningsplan börja en illusoriskt ny cykel, men detta är inte riktigt vad det handlar om.. Går kanske ner 5 kg.. sen drabbas jag av ett kaos någonstans, och "stannar i stunden".. klär in mig i miljön/känslan och "råkar" gå upp 4 igen... Vill gå ner från 64-65 till 55.. Vill inte har ursäkter utan vara fri.. Har "stängt av" sen jag var 16-17 och började gå upp.. slutade bry mig om något eftersom inget stämmer estetiskt när jag inte har nytta eller glädje av det.. kläder är meningslöst att investera i även fast jag gör det eftertänkt..
Detta tema använder jag bara nu för att beskriva ett mentalt problem..
Man får t ex sämre hud i jämförelse mot den "perfekta" hud man får om man äter helt bra under en tid.. Jag bryr mig om min omgivning.. men de gör tvärtom bara för att de inte vågar ta imot min kärlek.. och efter ett tag börjar jag bara beskåda dem, och sugs samtidigt in i deras vanor av krafter bortom min kontroll..
Vi är en enegri. Denna livsform är bara en hemlig nödvändighet.
Har idag ätit:
2 nektariner.
2 kokta ägg med klickar skagenröra utan socker.
Ca 5 gula russin, och lite röda vinbär färska
1 päron
Här var jag inne i mitt bevarande (att ta hand om mig själv, höja mig).. och tagit antiparasittabletter (malört etc), Zink, Bvitaminer, kollidiodalt silver, multivitamin.. och druckit 0.5 liter Pau d'Arco te..
http://www.paudarco.com/
http://www.2000taletsvetenskap.nu/tidni ... -2art1.htm (verkar jävligt bra)
Ska ta droppar av njurreningsextrakt (örter)... har alltid haft ont i njurarna.. Tror jag egentligen har en potential att gå ner riktigt snabbt i vikt.. som förut.. Tänker att reningsorganen samlar PROBLEM.. det är helt logiskt om man bara sätter sig in i det..
Har ju respekterat detta på ett annat plan där jag härlett mig själv i exakthet FYSISKT utifrån mitt horoskop.. Vet hur man skulle kunna heala mänskligheten om man kombinerar den här kunskapen med läkarvetenskapen, men inget jag själv orkar ta itu med.. försöker bara ge dem tipset.. men de orkar inte, är för identiferade med sina roller och blir bara ledsna när jag talar om det här.. Det kommer ner mer på förlåtelsenivån då.. vårt komplexa universum, det blir vårt eget..
Kände att jag försöker sänka min ämnesomstättning för att göra mig mer beroende av livet/analys.. t ex genom antipsykosmediciner som åstakommer detta starkt.. Jag är ju en ADHD-människa, och har bara behövs stimuleras av motsatsen..
Om jag ska gå ner i vikt behöver det jag äter ligga på en högre energinivå, mer "normal livstil".. Så nu åt jag (eftersom jag "mindes" en doft av rostat bröd och ville undersöka det):
1 ½ knäckemacka med smör, ost och skinka, och en halv vanlig smörgås med smör och marmelad. En pytteliten kopp kaffe eftersom det var allt som fanns hemma. Vad blir detta? Kanske 350 kcal. + kanske 800 kcal från det innan.
Spannmål framför allt vete och gluten.. har skapat vår tids "Schizofrena" sjukdommar.. Ni kan prova att äta ursprungsligt, naturnära (socker är t ex odlat) och rent i ett halvår och sen ta en smörgås eller så.. Vid första mötet går det knappt att äta eftersom det saknar smak nästan.. Råkar du få i dig en liten tillsats av mjöl i en sås får du starka allergireaktioner..
Man blir "mosig" i huvudet.. men även stimulerad/flummig..
Uppdagar förstås nu en kronisk historia/medvetenhet om personlig besvikelse över att jag aldrig tar mitt reningsbehov fullt på allvar..
Gå in och läs på paleodiet.nu ..om den mentala hälsans alterneringar i relation til kosten, om ni tror ni står över det här.. T ex att ta socker med när man är ren... man får i stort sett självmordstankar när man verkligen inte vill ha dem...
Man städar och städar tillbaka.. om någon förstår vad jag menar.. Man söker en insikt... så man kan lämna eller dö från analysen.. Analysen är delar av jaget man tittat på, den närvaro man håller för sig själv.. och substanseras genom exponering och det naturliga.. varandet.
Blir arg på mig själv om jag överdriver som jag gör ibland, eftersom jag alltid vill gå ner i vikt.. är inte överviktig, men vill inte väga mer än jag behöver.. Försöker på något infantilt föreställningsplan börja en illusoriskt ny cykel, men detta är inte riktigt vad det handlar om.. Går kanske ner 5 kg.. sen drabbas jag av ett kaos någonstans, och "stannar i stunden".. klär in mig i miljön/känslan och "råkar" gå upp 4 igen... Vill gå ner från 64-65 till 55.. Vill inte har ursäkter utan vara fri.. Har "stängt av" sen jag var 16-17 och började gå upp.. slutade bry mig om något eftersom inget stämmer estetiskt när jag inte har nytta eller glädje av det.. kläder är meningslöst att investera i även fast jag gör det eftertänkt..
Detta tema använder jag bara nu för att beskriva ett mentalt problem..
Man får t ex sämre hud i jämförelse mot den "perfekta" hud man får om man äter helt bra under en tid.. Jag bryr mig om min omgivning.. men de gör tvärtom bara för att de inte vågar ta imot min kärlek.. och efter ett tag börjar jag bara beskåda dem, och sugs samtidigt in i deras vanor av krafter bortom min kontroll..
Jag har nästan ALLTID skulle jag vilja påstå.. planerat mitt "nästa liv", eftersom det är vad framtiden är värd...
Okej. Jag har alltså mentala "självständiga" mentala ägodelar -som jag söker att indentifera mig med, befriad från relativiteten/läraren.
Mitt problem och min skam (faktiskt) ..men som också i det visar på vem jag verkligen är.. och jag vill inte fly från sanningen, min demoniska smärtkropp är min "skyddsande".. Hur som helst; det handlar om min bindning till mina FYSISKA ÄGODELAR som jag är helt distanserad till, kontrollerande.. eftersom jag samlar meddelandet om mig själv där.. det är detta avtryck som genom sin MYT där jag varit, kan föda mig.. och det behövs en enorm TILLIT.. jag måste förlora det där rummet där jag tar ansvar och kontrollerar faktum/principer då andra är slöare och mindre intima.. Så en energi utifrån måste förstå mig..
Det är alltså en FÖRVIRRING -mig själv i mina saker.. jag oroar mig i postreflektioner av självet.. Någon MÅSTE DÖDA det/dem.. min myt får inte ligga kvar och ge mig plåga, eller beroendecirklar. Det är inte min egentliga identitet. Men jag har väldigt mycket "mark/jord" i behandlingen av sakerna.. Det är det här jag släpar på, det är MITT MEDVETANDE (jag vet ju att det är sant, exakt så.. men sanningen flyger bort i eran omedvetenhet).. det handlar bara om mitt väldigt etablerade starka praktiska minne som jag inte riktigt kan skilja ifrån tingen.
Mitt fördomsfria familjära medvetande behövs för att skapa en PLATTFORM av förlåtet minne.. jag vill vara med.. historian får inte utelsutas eller undervärderas... Jag vill tvätta min förflutna aktivitet genom att transcendera och sammansluta andras liv med mitt eget... vad man hade att luta sig på, områdena man var "HEMMA" men förändrade sitt syfte och jag.. och då kan man låta det brinna..
Jag vill "dra ut" mina KÄNSLOR... det var ändå ett förbjudet territorium, och är akut/destruktivt/själsligt.
Okej. Jag har alltså mentala "självständiga" mentala ägodelar -som jag söker att indentifera mig med, befriad från relativiteten/läraren.
Mitt problem och min skam (faktiskt) ..men som också i det visar på vem jag verkligen är.. och jag vill inte fly från sanningen, min demoniska smärtkropp är min "skyddsande".. Hur som helst; det handlar om min bindning till mina FYSISKA ÄGODELAR som jag är helt distanserad till, kontrollerande.. eftersom jag samlar meddelandet om mig själv där.. det är detta avtryck som genom sin MYT där jag varit, kan föda mig.. och det behövs en enorm TILLIT.. jag måste förlora det där rummet där jag tar ansvar och kontrollerar faktum/principer då andra är slöare och mindre intima.. Så en energi utifrån måste förstå mig..
Det är alltså en FÖRVIRRING -mig själv i mina saker.. jag oroar mig i postreflektioner av självet.. Någon MÅSTE DÖDA det/dem.. min myt får inte ligga kvar och ge mig plåga, eller beroendecirklar. Det är inte min egentliga identitet. Men jag har väldigt mycket "mark/jord" i behandlingen av sakerna.. Det är det här jag släpar på, det är MITT MEDVETANDE (jag vet ju att det är sant, exakt så.. men sanningen flyger bort i eran omedvetenhet).. det handlar bara om mitt väldigt etablerade starka praktiska minne som jag inte riktigt kan skilja ifrån tingen.
Mitt fördomsfria familjära medvetande behövs för att skapa en PLATTFORM av förlåtet minne.. jag vill vara med.. historian får inte utelsutas eller undervärderas... Jag vill tvätta min förflutna aktivitet genom att transcendera och sammansluta andras liv med mitt eget... vad man hade att luta sig på, områdena man var "HEMMA" men förändrade sitt syfte och jag.. och då kan man låta det brinna..
Jag vill "dra ut" mina KÄNSLOR... det var ändå ett förbjudet territorium, och är akut/destruktivt/själsligt.
Har betalat räkningarna. Sov då jag skulle till läkaren imorse/igår för utvärdering av Ritalin jag fick i torsdags (får dock en stark huvudvärk eller ett "drag" i nerverna av det) ..och gick alltså inte dit. Tycker det är "pinsamt" eftersom jag "bjudit ut" mig så mycket till psykiatriern i utredningen, och identiferar mig för mycket med rollen, och sitter därför fast i mig själv.. min energi.. har inga svar, mina svar är uppenbara.. och det här handlade om letandet/påhittet.
Kommer kanske kosta 270 kr eller vad det är..
Så jobbigt system mänskligheten har för att känna säkerhet och balans.. drabbar alla..
Ska dricka te.. har inget gott hemma... dock... blåbär får jag ta.
Kommer kanske kosta 270 kr eller vad det är..
Så jobbigt system mänskligheten har för att känna säkerhet och balans.. drabbar alla..
Ska dricka te.. har inget gott hemma... dock... blåbär får jag ta.
05:50 -Tog en knäckeskiva med ost och skinka. ca 90 kcal
VARFÖR?
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jaha, vi är omedvetna och du som sitter på Sanningen har trots detta faktum inte lyckats upplysa oss om mer, eller tagit oss längre i evolutionen (som hon tydligen anser vara hennes uppgift), än att vi nu kan lägga till vårt vetande vad, i detalj, jäntan ätit under dagen, hur mycket hennes räkningar legat på och några andra grejer i den stilen. Det är ju onekligen lite komiskt. Något så fullkomligt trivialt och ointressant lägger du fram med så svulstig retorik, gör till och med anspråk på att vara nåt slags språkrör åt Gud fader själv. Varför anser då Gud att vi behöver veta detta?
Vad tycker du själv om det estetiska och det etiska värdet av dina skriverier? Själv tror jag att en stor del av den frustration du väcker hos dina läsare bottnar i att de känner en avgrundsdjup djävla otillfredsställelse efter att ha läst det du skrivit. För mig är det så. Jag känner nåt i stil med "åh fy fan, det här var det absolut minst konstruktiva jag hade kunnat göra av min tid!" Så till den grad att det måste sägas vara direkt oetiskt att lägga sin tid på att höra på ditt pladder istället för att göra nåt annat, nåt som hade kunnat leda till att nån stackare fick det lite bättre. Och vad gäller det estetiska: just den upplevelsen (otillfredsställelsen efter att ha läst en Anna-Sara-text) kan väl vara tankeprovocerande första gången. Efter det är den bara plump och tråkig.
Så gör ett försök åtminstone, berätta för mig vari dessa förmenta etiska och estetiska värden ligger i det du håller på med? Tycker det är talande att du inte ens gjort ett försök, utan bara vidhållit att du sitter på Sanningen och (tydligen) att allt du gör är Rätt för att det är just Du som gör det. Varför ska vi läsa just det du skriver (och inte istället studera toaklotter)? Varför ska vi ägna dig vår uppmärksamhet (i egenskap av "konstnär" eller "profet")?
Som medmänniska anser jag att du är värd allt det som kan tänkas behövas för att du ska må bra, men som "konstverk" eller "visdomar" skulle jag inte ens använda dina "alster" som dasspapper (skulle bara känna mig skitigare efteråt). Och nu är jag helt ärlig. Men du har all möjlighet i världen att övertyga mig om att jag har fel. Kanske har du lust att försöka? Men jag blir tamejfan inte övertygad av ytterligare femtioelva spaltkilometer med detaljer om vad du ätit idag, eller vad i din barndom som kan ha föranlett ditt eller datt, eller hur djävla ointelligent jag är som inte förstår osv. Så jag upprepar min fråga: vad är de förment estetiska och etiska värdena med det här du håller på med?
Vad tycker du själv om det estetiska och det etiska värdet av dina skriverier? Själv tror jag att en stor del av den frustration du väcker hos dina läsare bottnar i att de känner en avgrundsdjup djävla otillfredsställelse efter att ha läst det du skrivit. För mig är det så. Jag känner nåt i stil med "åh fy fan, det här var det absolut minst konstruktiva jag hade kunnat göra av min tid!" Så till den grad att det måste sägas vara direkt oetiskt att lägga sin tid på att höra på ditt pladder istället för att göra nåt annat, nåt som hade kunnat leda till att nån stackare fick det lite bättre. Och vad gäller det estetiska: just den upplevelsen (otillfredsställelsen efter att ha läst en Anna-Sara-text) kan väl vara tankeprovocerande första gången. Efter det är den bara plump och tråkig.
Så gör ett försök åtminstone, berätta för mig vari dessa förmenta etiska och estetiska värden ligger i det du håller på med? Tycker det är talande att du inte ens gjort ett försök, utan bara vidhållit att du sitter på Sanningen och (tydligen) att allt du gör är Rätt för att det är just Du som gör det. Varför ska vi läsa just det du skriver (och inte istället studera toaklotter)? Varför ska vi ägna dig vår uppmärksamhet (i egenskap av "konstnär" eller "profet")?
Som medmänniska anser jag att du är värd allt det som kan tänkas behövas för att du ska må bra, men som "konstverk" eller "visdomar" skulle jag inte ens använda dina "alster" som dasspapper (skulle bara känna mig skitigare efteråt). Och nu är jag helt ärlig. Men du har all möjlighet i världen att övertyga mig om att jag har fel. Kanske har du lust att försöka? Men jag blir tamejfan inte övertygad av ytterligare femtioelva spaltkilometer med detaljer om vad du ätit idag, eller vad i din barndom som kan ha föranlett ditt eller datt, eller hur djävla ointelligent jag är som inte förstår osv. Så jag upprepar min fråga: vad är de förment estetiska och etiska värdena med det här du håller på med?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Innehåller ditt liv en svär av rollspel och då något som du upplever dig vara född i, att detta är vad andra är? Spelar du, och försöker vara genuin dvs komma bort från det förflutna? Alltså upplever du att andras "förflutna" eller ettiket kommer fram i den sociala svären, och att vi aldrig kan komma ifrån vår persona utan bara "bygga upp vår historia genom personlig konfrontering" och hitta oss själva där eller i alla fall vilka vi vill vara? Genomskådar du statusmarkörer/säkerhetsmodeller i relationskoderna människor emellan? Den faderliga fetischismen?
Jag gör ingen show nu i de övre inläggen för att testa reaktioner ifrån ett eget elfenbenstorn, skriver ingen låt, det är bara en efterkonstruktion. Jag försöker bara hitta ett möte, lära känna andra människor.. få renare och renare bilder.. möta nuet, fattar du inte det?
Du pratar ofta om det där med tidsspilleri, jag har aldrig hört någon nämna det så mycket, det låter ungefär som om du höll på med ett hemligt projekt (går inte alla med ett sånt här strävande INOM sig själv, höga och labila? Kunskapssökandet, och med kunskap här menar jag kännedom om liv och död). Vad fan gör du själv med din vardag och din "frihet"? Inte så att jag nedvärderar dig, det bor en viss genialitet i dig, men jag bara undrar.. Okej, du studerar filosofi kanske.. jaha, vad tror du det handlar om..? Där har vi en känsla eller ett strävande som påminner mycket om mina egen personliga akivitetsmönster.. om du nu vågar erkänna de konkreta själsliga nivåerna bakom verklighetens etiketter. Du kanske påstår att du inte söker "sanningen", men du söker en relation till den, något som ska bygga upp en frihet.
Jag kan ge ett naivt intryck ofta som om jag vore gud själv, jag vet att saker handlar om att "bygga upp" också, och det var just den principen jag började ta upp nu senast.
Ditt förhållande till droger.. är det något väldigt privat i sin kärna eller?
Jag gör ingen show nu i de övre inläggen för att testa reaktioner ifrån ett eget elfenbenstorn, skriver ingen låt, det är bara en efterkonstruktion. Jag försöker bara hitta ett möte, lära känna andra människor.. få renare och renare bilder.. möta nuet, fattar du inte det?
Du pratar ofta om det där med tidsspilleri, jag har aldrig hört någon nämna det så mycket, det låter ungefär som om du höll på med ett hemligt projekt (går inte alla med ett sånt här strävande INOM sig själv, höga och labila? Kunskapssökandet, och med kunskap här menar jag kännedom om liv och död). Vad fan gör du själv med din vardag och din "frihet"? Inte så att jag nedvärderar dig, det bor en viss genialitet i dig, men jag bara undrar.. Okej, du studerar filosofi kanske.. jaha, vad tror du det handlar om..? Där har vi en känsla eller ett strävande som påminner mycket om mina egen personliga akivitetsmönster.. om du nu vågar erkänna de konkreta själsliga nivåerna bakom verklighetens etiketter. Du kanske påstår att du inte söker "sanningen", men du söker en relation till den, något som ska bygga upp en frihet.
Jag kan ge ett naivt intryck ofta som om jag vore gud själv, jag vet att saker handlar om att "bygga upp" också, och det var just den principen jag började ta upp nu senast.
Ditt förhållande till droger.. är det något väldigt privat i sin kärna eller?
Jag ber om ursäkt om jag på ett överdrivet sätt försöker "framhäva" mig själv genom speglingar i andra människor.
Skit i betydelser. Skit i om detta heter trauman, för det får inte kväva elden och förminska det nakna tillståndet. Blir man inte fördomsfullare i samma poäng som man blir mer fördomsfri? Man försöker hitta sig själv i distansen på något sätt genom intellektuella svar och värderingar.. men detta är tragiskt planlöst.
Försöker bara beskriva en jobbig känsla. Jag känner mig "bortryckt" ifrån gruppen. Jag är väldigt "vänskapsidealistisk".. ser perverst och befriat på mänskligheten och livet. Vill desperat nå in i gemenskapen men inte genom dräkter. Ältar mig själv konstant eftersom jag aldrig känner genuin kontakt med miljö och människa.
Det är ungefär känslan av att något tidigt gick fel/gick av, och då blev man mentaliserad och såg den avskalade helheten ..men man vill in igen. Hur? Om jag identiferar mig med allt och i min egen känsla av resurser inte har något annat att ge förutom utmaningen, idéen och svar som man vill se sig själv i, dvs som en ädlare människa.
Allt syntesiseras genom relationer. Jag UPPLEVER knappt ens relationer.. jag upplever ett kroniskt statiskt kaos av misstankar och intensiva hopp. Jag tvingas ständigt raffinera och förenkla mig och samtidigt utveckla mina idéer.. för att anpassa mig mer till den kollektiva strukturen, det är därför jag tänker och söker svar, jag försöker bara hitta en ultimat värdighet att presentera mig med, och jag är helt sann. Jag menar vad jag säger och varken mer eller mindre. Det liv som finns här är dock inte "placerat" ännu, det har inte vaknat ömsesidigt med andras strävande eld. Jag har inget att "gå tillbaka till".. t ex.. utan spiralen fortsätter intensifieras och anpassas till målet.
Alltså, jag tycker synd om mig själv eller vad jag ska kalla det. Känslan av uppgivenhet inför en komplexitet som inte riktigt handlar om ens egen kausala utveckling utan genetik och existensiell miljö.
Förlåt för att jag bubblar så slarvigt.. jag vill bara inte mista mina idéer.. men jag antar att denna rädsla bara är att dra allting ur sin kontext. Alltså, jag kanske får kritik och slag tillbaka.. vilket blockerar "mitt livshjul" eller kreativa själv. Det här är allas problem, stoltheten. Vad är viktigast? Våra kreativa ägodelar eller att faktiskt nå möte, försoning och delad förståelse? Sånt där var uppenbart från början, men i våra första jovala försök puttades vi bort som otrogna naivister.. kom tillbaka då och då med mer och mer tyngd på axlarna för att få ett säkrare inflytande.. Grejen är att gud inte står i mitten av arbetsrummet eller lekplanen och lyssnar på oss, utan allting och alla möjligheter är upp till oss. Pga rädslorna identiferar vi oss istället med verktygens ansikte, vilket gör att allt SER mer separerat ut än det är.. det ser ut som om vi alla kom i från olika ställen eller håll.
Det är bara väldigt svårt att hitta en sådan andlig fredlig känsla av miljö lagom fri från attacker, och med ett visst intresse eller engagemang ifrån omgivningen (i det här fallet forummedlemmarna/läsarna) -så att man faller i det nakna syftet och blir disciplinerad. Tror alla är väldigt disciplinerade, men bara söker kreativ säkerhet. Saken är att målet är tvärtom, vi behöver "komma ur" oss själva och det är att bjuda in livets kreativitet.
-
Sjönk ner i en svacka för 10 minuter sen pga Ritalineffekten, som liksom "stramar åt" jaget vilket gör att man "överväldigas" av sina överdrifter/besattheter att försöka upprätthålla en struktur/mall. En slags mental "värk" -den smärta som vi identiferat oss med men inte känner i vår egen kropp, alltså man känner det i kroppen men "såret" ligger utanför. Liknelse: Någon pratar nedlåtande om ens könsdelar vilket skapar en psykologisk död i området. Eller ett minne av en barnkompis av avundsjuka försökte slita av en ens långa hår och ens mamma tvingade en till att klippa av det, man identiferar sig med rädslan för att tappa håret, vilket gör att det börjar falla av senare. En anna jobbig känsla: Jag har ett intresse av att söka förståelse/bilder av vad kemiska substanser EGENTLIGEN har för effekt om vi ser oss som en andel i verkligheten.. jag menar, våra byggstenar är känslor. Men detta behov känns så alienerat..
-
Vi ska vara stolta för vår hemlöshet, istället.
-
Det jag bara försöker reda ut med allt det här.. är min avskärming som inte känns som bara mitt eget fel, utan allt det där som man fick på sig genom av vad föräldrana hade för behov av att bekräfta sin egen identitet.. Jag har aldrig i mitt utmejslade jag, vetat vem jag är. Min "identitet" liksom bygger på det, och "måste" därför vara aggressiv för att separera sig ifrån sitt förflutna.
Har aldrig haft "kontakt".. kanske ytlig när jag mådde bättre.. men det var baserat på ett filter av kultur där man glatt mindes sig själv..
Begriper nu att detta är övermäktigt.
En annan sak jag kom nu är att jag börjar bli orolig och irriterad över de "bilder" av summan av intrycken, som jag gett andra. Tycker det börjar kännas "tjatigt".. det är väldigt förkrympt, väldigt vad ska man säga.. tjockskalligt/ältande.. att man bara ser samma saker och inte tar till sig nuet/själen/förändringen i det som presenteras, eftersom jaget bakom faktiskt är denna förändring, och behöver synas..
-
Substanser igen: Hmm... Jag har "rubbat" min koncentration och disciplin vilket gör det problematiskt att skapa resultat och mening. Detta skedde när jag medicinerades med neuroleptika.. som blockerar dopaminfrisättningen. Man blir mer imun även om det är skenbart, bara en kontrast till en väldigt sänkt kvalite. (En tanke är att man omedvetet försöker "gå ner sig" för att skydda sig ifrån attacker, för att det inte ska göra lika ont). När jag tog LSD ca 20 ug (5-dels lapp) kände jag att jag "kom längre bort".. såg igenom min manipulation/mitt ego mer.. och fick en normal koncentration. Aha.. koncentration är något jag personligen identiferat mig med väldigt mycket.. och det var något jag kunde "klättra framåt/högre" med.. eftersom detta var en definiering som andra gav mig när jag utmärkte mig ifrån gruppen genom min fanatism.. Hmm.. Jag vill ju inte "klättra högre" längre eftersom jag brytits ned och i hamn genom skulden över snobbism, i sökandet efter ett djupare syfte.. och vem pratar jag hela tiden med om inte bara mig själv?
Jag behöver medicinering. Alltså.. det finns andra sätt att se på det här också.. Även om jag själv i min extas t ex skapar en neurologisk förändring av signalsubstanserna... något som i böcker motsvarar ett maniskt tillstånd t ex.. så är ju min själ och vilja dessa förändringar och substans i sig.. Tror jag omedvetet pga en väldigt "otranscenderad natur" slaviskt försöker anpassa mig till andras förväntningar för att inte bli straffad ("igen")... Droger liknar lite hypnos.
Jag är en väldigt tålig/robust människa, identitetslös med kontroll över "vuxenheten" vilket gör mig sårbar för eller i nära anslutning till attacker.. eftersom min själ söker förändring.. Alltså jag "fattar läget".. men samtidigt bygger detta på händelser och minnen som fortsätter att komma i ett tema.. som rör drastisk förlust, genom kontakt med något som bedövar eller förändrar den fysiska kemin. Och detta är för att jag "inte har något jag".. jag investerar drömmar och mål i ett isolerat tankeengemang som jag försöker behaga omgivningen med.. jag har inte hittat mig själv ännu.. och livet försöker rota mig eftersom jag flyger upp för mycket för att andra ska kunna möta mig.. jag värderar mig helt ut efter mina mentala resor.. det intryck jag gett andra med detta...
-
Känner DJUP smärta nu. En överkänslighet för sinnesstimuli/retliga ljud.. och andras brist på förståelse för mig.. "känner" min mammas kontroll över mig, där hon är några meter i ett annat rum på övervåningen..
Förstår inte hur jag kommer ut ur detta. VARFÖR samlar jag inte tillräcklig integritet för att kunna ta livet av mig? Kanske för att jag bara umgås med svaga människor som jag.. som inte fullt ut ser allvaret i sammanhanget, men det är ju bara för att jag själv inte gör det..
Har ont över allt. Känner ångest inför att andra så som jag alltid känner.. "fragmenterar" mitt inlägg... jag kanske skriver 92% om nya saker.. men så pratar jag om något gammalt och deras emotionella parasit börjar icensätta något dött...
Ska försöka vara tydlig: Det här handlar om DÖD. Lek inte med min tid. Gör det inte komplicerat. Hitta inte undanflykter genom att "missprioritera" själen, klä in med damm.
Skit i betydelser. Skit i om detta heter trauman, för det får inte kväva elden och förminska det nakna tillståndet. Blir man inte fördomsfullare i samma poäng som man blir mer fördomsfri? Man försöker hitta sig själv i distansen på något sätt genom intellektuella svar och värderingar.. men detta är tragiskt planlöst.
Försöker bara beskriva en jobbig känsla. Jag känner mig "bortryckt" ifrån gruppen. Jag är väldigt "vänskapsidealistisk".. ser perverst och befriat på mänskligheten och livet. Vill desperat nå in i gemenskapen men inte genom dräkter. Ältar mig själv konstant eftersom jag aldrig känner genuin kontakt med miljö och människa.
Det är ungefär känslan av att något tidigt gick fel/gick av, och då blev man mentaliserad och såg den avskalade helheten ..men man vill in igen. Hur? Om jag identiferar mig med allt och i min egen känsla av resurser inte har något annat att ge förutom utmaningen, idéen och svar som man vill se sig själv i, dvs som en ädlare människa.
Allt syntesiseras genom relationer. Jag UPPLEVER knappt ens relationer.. jag upplever ett kroniskt statiskt kaos av misstankar och intensiva hopp. Jag tvingas ständigt raffinera och förenkla mig och samtidigt utveckla mina idéer.. för att anpassa mig mer till den kollektiva strukturen, det är därför jag tänker och söker svar, jag försöker bara hitta en ultimat värdighet att presentera mig med, och jag är helt sann. Jag menar vad jag säger och varken mer eller mindre. Det liv som finns här är dock inte "placerat" ännu, det har inte vaknat ömsesidigt med andras strävande eld. Jag har inget att "gå tillbaka till".. t ex.. utan spiralen fortsätter intensifieras och anpassas till målet.
Alltså, jag tycker synd om mig själv eller vad jag ska kalla det. Känslan av uppgivenhet inför en komplexitet som inte riktigt handlar om ens egen kausala utveckling utan genetik och existensiell miljö.
Förlåt för att jag bubblar så slarvigt.. jag vill bara inte mista mina idéer.. men jag antar att denna rädsla bara är att dra allting ur sin kontext. Alltså, jag kanske får kritik och slag tillbaka.. vilket blockerar "mitt livshjul" eller kreativa själv. Det här är allas problem, stoltheten. Vad är viktigast? Våra kreativa ägodelar eller att faktiskt nå möte, försoning och delad förståelse? Sånt där var uppenbart från början, men i våra första jovala försök puttades vi bort som otrogna naivister.. kom tillbaka då och då med mer och mer tyngd på axlarna för att få ett säkrare inflytande.. Grejen är att gud inte står i mitten av arbetsrummet eller lekplanen och lyssnar på oss, utan allting och alla möjligheter är upp till oss. Pga rädslorna identiferar vi oss istället med verktygens ansikte, vilket gör att allt SER mer separerat ut än det är.. det ser ut som om vi alla kom i från olika ställen eller håll.
Det är bara väldigt svårt att hitta en sådan andlig fredlig känsla av miljö lagom fri från attacker, och med ett visst intresse eller engagemang ifrån omgivningen (i det här fallet forummedlemmarna/läsarna) -så att man faller i det nakna syftet och blir disciplinerad. Tror alla är väldigt disciplinerade, men bara söker kreativ säkerhet. Saken är att målet är tvärtom, vi behöver "komma ur" oss själva och det är att bjuda in livets kreativitet.
-
Sjönk ner i en svacka för 10 minuter sen pga Ritalineffekten, som liksom "stramar åt" jaget vilket gör att man "överväldigas" av sina överdrifter/besattheter att försöka upprätthålla en struktur/mall. En slags mental "värk" -den smärta som vi identiferat oss med men inte känner i vår egen kropp, alltså man känner det i kroppen men "såret" ligger utanför. Liknelse: Någon pratar nedlåtande om ens könsdelar vilket skapar en psykologisk död i området. Eller ett minne av en barnkompis av avundsjuka försökte slita av en ens långa hår och ens mamma tvingade en till att klippa av det, man identiferar sig med rädslan för att tappa håret, vilket gör att det börjar falla av senare. En anna jobbig känsla: Jag har ett intresse av att söka förståelse/bilder av vad kemiska substanser EGENTLIGEN har för effekt om vi ser oss som en andel i verkligheten.. jag menar, våra byggstenar är känslor. Men detta behov känns så alienerat..
-
Vi ska vara stolta för vår hemlöshet, istället.
-
Det jag bara försöker reda ut med allt det här.. är min avskärming som inte känns som bara mitt eget fel, utan allt det där som man fick på sig genom av vad föräldrana hade för behov av att bekräfta sin egen identitet.. Jag har aldrig i mitt utmejslade jag, vetat vem jag är. Min "identitet" liksom bygger på det, och "måste" därför vara aggressiv för att separera sig ifrån sitt förflutna.
Har aldrig haft "kontakt".. kanske ytlig när jag mådde bättre.. men det var baserat på ett filter av kultur där man glatt mindes sig själv..
Begriper nu att detta är övermäktigt.
En annan sak jag kom nu är att jag börjar bli orolig och irriterad över de "bilder" av summan av intrycken, som jag gett andra. Tycker det börjar kännas "tjatigt".. det är väldigt förkrympt, väldigt vad ska man säga.. tjockskalligt/ältande.. att man bara ser samma saker och inte tar till sig nuet/själen/förändringen i det som presenteras, eftersom jaget bakom faktiskt är denna förändring, och behöver synas..
-
Substanser igen: Hmm... Jag har "rubbat" min koncentration och disciplin vilket gör det problematiskt att skapa resultat och mening. Detta skedde när jag medicinerades med neuroleptika.. som blockerar dopaminfrisättningen. Man blir mer imun även om det är skenbart, bara en kontrast till en väldigt sänkt kvalite. (En tanke är att man omedvetet försöker "gå ner sig" för att skydda sig ifrån attacker, för att det inte ska göra lika ont). När jag tog LSD ca 20 ug (5-dels lapp) kände jag att jag "kom längre bort".. såg igenom min manipulation/mitt ego mer.. och fick en normal koncentration. Aha.. koncentration är något jag personligen identiferat mig med väldigt mycket.. och det var något jag kunde "klättra framåt/högre" med.. eftersom detta var en definiering som andra gav mig när jag utmärkte mig ifrån gruppen genom min fanatism.. Hmm.. Jag vill ju inte "klättra högre" längre eftersom jag brytits ned och i hamn genom skulden över snobbism, i sökandet efter ett djupare syfte.. och vem pratar jag hela tiden med om inte bara mig själv?
Jag behöver medicinering. Alltså.. det finns andra sätt att se på det här också.. Även om jag själv i min extas t ex skapar en neurologisk förändring av signalsubstanserna... något som i böcker motsvarar ett maniskt tillstånd t ex.. så är ju min själ och vilja dessa förändringar och substans i sig.. Tror jag omedvetet pga en väldigt "otranscenderad natur" slaviskt försöker anpassa mig till andras förväntningar för att inte bli straffad ("igen")... Droger liknar lite hypnos.
Jag är en väldigt tålig/robust människa, identitetslös med kontroll över "vuxenheten" vilket gör mig sårbar för eller i nära anslutning till attacker.. eftersom min själ söker förändring.. Alltså jag "fattar läget".. men samtidigt bygger detta på händelser och minnen som fortsätter att komma i ett tema.. som rör drastisk förlust, genom kontakt med något som bedövar eller förändrar den fysiska kemin. Och detta är för att jag "inte har något jag".. jag investerar drömmar och mål i ett isolerat tankeengemang som jag försöker behaga omgivningen med.. jag har inte hittat mig själv ännu.. och livet försöker rota mig eftersom jag flyger upp för mycket för att andra ska kunna möta mig.. jag värderar mig helt ut efter mina mentala resor.. det intryck jag gett andra med detta...
-
Känner DJUP smärta nu. En överkänslighet för sinnesstimuli/retliga ljud.. och andras brist på förståelse för mig.. "känner" min mammas kontroll över mig, där hon är några meter i ett annat rum på övervåningen..
Förstår inte hur jag kommer ut ur detta. VARFÖR samlar jag inte tillräcklig integritet för att kunna ta livet av mig? Kanske för att jag bara umgås med svaga människor som jag.. som inte fullt ut ser allvaret i sammanhanget, men det är ju bara för att jag själv inte gör det..
Har ont över allt. Känner ångest inför att andra så som jag alltid känner.. "fragmenterar" mitt inlägg... jag kanske skriver 92% om nya saker.. men så pratar jag om något gammalt och deras emotionella parasit börjar icensätta något dött...
Ska försöka vara tydlig: Det här handlar om DÖD. Lek inte med min tid. Gör det inte komplicerat. Hitta inte undanflykter genom att "missprioritera" själen, klä in med damm.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Okej, du vill helt enkelt umgås. Hur mycket umgänge blir det om en person sitter och babblar på som om de andra i sällskapet vore blott möbler?
Jag romantiserar inte direkt på det sätt du gör. Jag läser filosofi (fast nu ska jag läsa musikvetenskap framöver) för att jag måste ha en inkomst. Finns liksom inte särskilt mycket planerat i min tillvaro. Jag tror inte på nån stor andlig visdom, tror livet är alldeles för dynamiskt för att någon "andlig visdom" skulle kunna funka för alla eller ens funka i alla lägen. Det här snacket om "renare och renare" tycker jag bara låter läskigt.
Jag varken spelar, eller försöker vara genuin. Jag har helt enkelt ett liv att klara av, och en massa strul hit och dit, gör så gott jag kan. Det tar min tid och min energi i anspråk, finns inte utrymme att tänka på nåt som "livsstil" eller liknande. Fäster inte allt för stor vikt vid det förflutna, mer än i den mån det är direkt relevant för den uppgift jag har för handen. Och framtiden vågar jag bara drömma om ytterst sällan, om ens då. Men ja, jag har ett förbannat problematiskt förhållande till klockan, känner nästan ständigt en brist på tid. Kanske för att jag aldrig direkt levt efter den. Har inget hemligt projekt, är öppen med vad jag håller på med.
Jag vet inte vad jag ska säga om mitt förhållande till droger. Jag försöker helt enkelt leva och må någorlunda bra. Och jag gör det på de sätt som för mig finns tillgängliga och som fungerar. Vill väl egentligen ha den drog som bräcker alla andra droger - hus och hem, småknattar och min drömkvinna. Har inte större önskemål än så, vill inte bli upplyst, eller få nån gudomlig insikt, eller what not. Behöver inga flashiga prylar att stoltsera med heller. Bor ingen genialitet i mig, faktiskt inte. Och nu måste jag pysa, och göra det som anstår ett sånt "geni" som jag - praktik mot socbidrag.
Fortfarande efterfrågar jag nåt slags motivering till de där anspråken på etiska och estetiska värden.
Jag romantiserar inte direkt på det sätt du gör. Jag läser filosofi (fast nu ska jag läsa musikvetenskap framöver) för att jag måste ha en inkomst. Finns liksom inte särskilt mycket planerat i min tillvaro. Jag tror inte på nån stor andlig visdom, tror livet är alldeles för dynamiskt för att någon "andlig visdom" skulle kunna funka för alla eller ens funka i alla lägen. Det här snacket om "renare och renare" tycker jag bara låter läskigt.
Jag varken spelar, eller försöker vara genuin. Jag har helt enkelt ett liv att klara av, och en massa strul hit och dit, gör så gott jag kan. Det tar min tid och min energi i anspråk, finns inte utrymme att tänka på nåt som "livsstil" eller liknande. Fäster inte allt för stor vikt vid det förflutna, mer än i den mån det är direkt relevant för den uppgift jag har för handen. Och framtiden vågar jag bara drömma om ytterst sällan, om ens då. Men ja, jag har ett förbannat problematiskt förhållande till klockan, känner nästan ständigt en brist på tid. Kanske för att jag aldrig direkt levt efter den. Har inget hemligt projekt, är öppen med vad jag håller på med.
Jag vet inte vad jag ska säga om mitt förhållande till droger. Jag försöker helt enkelt leva och må någorlunda bra. Och jag gör det på de sätt som för mig finns tillgängliga och som fungerar. Vill väl egentligen ha den drog som bräcker alla andra droger - hus och hem, småknattar och min drömkvinna. Har inte större önskemål än så, vill inte bli upplyst, eller få nån gudomlig insikt, eller what not. Behöver inga flashiga prylar att stoltsera med heller. Bor ingen genialitet i mig, faktiskt inte. Och nu måste jag pysa, och göra det som anstår ett sånt "geni" som jag - praktik mot socbidrag.
Fortfarande efterfrågar jag nåt slags motivering till de där anspråken på etiska och estetiska värden.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Okej så du håller INTE med om att livets konflikter och mörker handlar om något som man här på forumet översatt till ÖVERSÄTTNINGSPROBLEM?
Det finns ingen egentlig rättvisa som alla försöker förhålla sig till, i olika utvecklingstadier (där man ibland t.ex. gör tvärtom för att förstå sig själv)?
Tror du behöver lite aktiviteter med tyngd. Där bilden du gett oss här är glömd. Forumet behöver mer "orädda/spontana engagemang" där våra missförstånd är förlåtna och skapar kreativa tillstånd istället. Typ lite som gympan i skolan.. där rollerna upplöstes (kändes det inte så.. man kom liksom bortom en själv?) Istället för allt det "spridda".
Man vill liksom "börja om".. och därför dramatiserar man tillvaron och sig själv..
Eftersom jag känner mig så "kritiserad" här.. det får mig att börja fundera på varför jag "valt" att använda de symboler som jag bollar med. Alltså, det handlar om att försvara något högt och rent, och därför mystificerar man det eftersom man söker det i sin egen förändring. Man "vet" något men "vet det inkognito" för att försvara sin förankring i något.
Försöker bara "testa" om det funkar med social omdefinering här.. hur mottaglig läsaren eller den andra parten är..
Associerar löst nu.. men problemet handlar egentligen om olika "bilder" i huvudet.. och egot försöker skydda sig själv, och vinklar tillvaron till sin fördel..
En annan sak: Varför jag gjort mig till en sådan alien, absorberat så mycket och stora problem.. Just nu behöver jag den distansen för att andra ska känna sig avslappnande i mötet.. Jag är inte riktigt som andra, jag har ingen historia.. det finns därför inga fällor.. men det betyder inte att jag ser igenom mer än andra, bara att jag ser igenom vissa områden mer än andra och därför tar hänsyn till just det.. som andra minns och placerar i mig utifrån "bilden händelsen".. men som egentligen inte finns i mig..
Alltså, det är knepigt. Jag försöker hela tiden skapa en "kontext" som ett slags partytält kring det jag försöker säga.. Insikten är för "stor"..
Jag försöker umgås.. ja eller vadå.. det försöker jag/man väl hela tiden eftersom det är det naturliga.. Det handlar inte om att jag konstruerar bilder och spel för att ha något att göra, utifrån rena fantasier.. Jag försökr förstås pussla ihop mitt liv och lösa mina problem.. Förstår inte reaktionerna så.. detta är ett intellektuellt diskussionsformum om olika bilder.. men omdefininering om var man står sker med personligheten.. Det finns bara naturliga resultat, s.a.s..
Det finns ingen egentlig rättvisa som alla försöker förhålla sig till, i olika utvecklingstadier (där man ibland t.ex. gör tvärtom för att förstå sig själv)?
Tror du behöver lite aktiviteter med tyngd. Där bilden du gett oss här är glömd. Forumet behöver mer "orädda/spontana engagemang" där våra missförstånd är förlåtna och skapar kreativa tillstånd istället. Typ lite som gympan i skolan.. där rollerna upplöstes (kändes det inte så.. man kom liksom bortom en själv?) Istället för allt det "spridda".
Man vill liksom "börja om".. och därför dramatiserar man tillvaron och sig själv..
Eftersom jag känner mig så "kritiserad" här.. det får mig att börja fundera på varför jag "valt" att använda de symboler som jag bollar med. Alltså, det handlar om att försvara något högt och rent, och därför mystificerar man det eftersom man söker det i sin egen förändring. Man "vet" något men "vet det inkognito" för att försvara sin förankring i något.
Försöker bara "testa" om det funkar med social omdefinering här.. hur mottaglig läsaren eller den andra parten är..
Associerar löst nu.. men problemet handlar egentligen om olika "bilder" i huvudet.. och egot försöker skydda sig själv, och vinklar tillvaron till sin fördel..
En annan sak: Varför jag gjort mig till en sådan alien, absorberat så mycket och stora problem.. Just nu behöver jag den distansen för att andra ska känna sig avslappnande i mötet.. Jag är inte riktigt som andra, jag har ingen historia.. det finns därför inga fällor.. men det betyder inte att jag ser igenom mer än andra, bara att jag ser igenom vissa områden mer än andra och därför tar hänsyn till just det.. som andra minns och placerar i mig utifrån "bilden händelsen".. men som egentligen inte finns i mig..
Alltså, det är knepigt. Jag försöker hela tiden skapa en "kontext" som ett slags partytält kring det jag försöker säga.. Insikten är för "stor"..
Jag försöker umgås.. ja eller vadå.. det försöker jag/man väl hela tiden eftersom det är det naturliga.. Det handlar inte om att jag konstruerar bilder och spel för att ha något att göra, utifrån rena fantasier.. Jag försökr förstås pussla ihop mitt liv och lösa mina problem.. Förstår inte reaktionerna så.. detta är ett intellektuellt diskussionsformum om olika bilder.. men omdefininering om var man står sker med personligheten.. Det finns bara naturliga resultat, s.a.s..
Vänta nu, nu ska vi reda ut det här..
Avantgardet:
Anna Sara:
Avantgardet:
Så vad är det du gör om inte romantiserar?
Allting leder till: DIN tillvaro. Det vi får veta är att denna spenderas på droger och lättja. Men vad du "gör" för att tillfredställa ditt mål eller val, är det som försvaras. Har du trasslig självkänsla?
Det här är ju din egen romantiska bild, din "identitet"..
Jag pratar om mitt liv ..jag är väldigt låst och inte lika överlämnad till livet, och försöker använda min inre auktoritet för att få mitt liv att gå ihop, eftersom jag upplever att jag "sett igenom verkligheten/livet". Jag upplever även att mina delar/helheter angränsar till kollektiva system, och därför pratar jag om mig själv, då jag vill ur isoleringen genom något kreativt. (Ungefär som att du går i en klass med andra studerande och ni får medel/kraft från samma kärna, och kan kanske "återvända" genom delad livsfilosofi etc).
Varför får jag denna kritik? Hoppas du fattar att det drar energi och suddar ut den grundläggande traumatisering jag försöker förtyliga så att jag får perspektiv.. Perspektiv är förstås inte respekterade "tankar", fysiskt, utan sjäsligt.. Allt är skit men man försöker ju bara avbilda situationen på bästa sätt.. "sig själv" måste förstås ta ansvaret, eftersom inget ligger utanför en själv.
Du bara identifierar klossarna på en högre jordnivå.
Hur som helst.. äsch.. SKITSAMMA. Finns ingen mening med detta.
Avantgardet:
Jag känner nåt i stil med "åh fy fan, det här var det absolut minst konstruktiva jag hade kunnat göra av min tid!" Så till den grad att det måste sägas vara direkt oetiskt att lägga sin tid på att höra på ditt pladder istället för att göra nåt annat, nåt som hade kunnat leda till att nån stackare fick det lite bättre.
Anna Sara:
Du pratar ofta om det där med tidsspilleri, jag har aldrig hört någon nämna det så mycket, det låter ungefär som om du höll på med ett hemligt projekt (går inte alla med ett sånt här strävande INOM sig själv, höga och labila? Kunskapssökandet, och med kunskap här menar jag kännedom om liv och död). Vad fan gör du själv med din vardag och din "frihet"? Inte så att jag nedvärderar dig, det bor en viss genialitet i dig, men jag bara undrar.. Okej, du studerar filosofi kanske.. jaha, vad tror du det handlar om..? Där har vi en känsla eller ett strävande som påminner mycket om mina egen personliga akivitetsmönster.. om du nu vågar erkänna de konkreta själsliga nivåerna bakom verklighetens etiketter. Du kanske påstår att du inte söker "sanningen", men du söker en relation till den, något som ska bygga upp en frihet.
Avantgardet:
Jag romantiserar inte direkt på det sätt du gör. Jag läser filosofi (fast nu ska jag läsa musikvetenskap framöver) för att jag måste ha en inkomst. Finns liksom inte särskilt mycket planerat i min tillvaro.
Så vad är det du gör om inte romantiserar?
Allting leder till: DIN tillvaro. Det vi får veta är att denna spenderas på droger och lättja. Men vad du "gör" för att tillfredställa ditt mål eller val, är det som försvaras. Har du trasslig självkänsla?
Det här är ju din egen romantiska bild, din "identitet"..
Jag pratar om mitt liv ..jag är väldigt låst och inte lika överlämnad till livet, och försöker använda min inre auktoritet för att få mitt liv att gå ihop, eftersom jag upplever att jag "sett igenom verkligheten/livet". Jag upplever även att mina delar/helheter angränsar till kollektiva system, och därför pratar jag om mig själv, då jag vill ur isoleringen genom något kreativt. (Ungefär som att du går i en klass med andra studerande och ni får medel/kraft från samma kärna, och kan kanske "återvända" genom delad livsfilosofi etc).
Varför får jag denna kritik? Hoppas du fattar att det drar energi och suddar ut den grundläggande traumatisering jag försöker förtyliga så att jag får perspektiv.. Perspektiv är förstås inte respekterade "tankar", fysiskt, utan sjäsligt.. Allt är skit men man försöker ju bara avbilda situationen på bästa sätt.. "sig själv" måste förstås ta ansvaret, eftersom inget ligger utanför en själv.
Du bara identifierar klossarna på en högre jordnivå.
Hur som helst.. äsch.. SKITSAMMA. Finns ingen mening med detta.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster