Kaffe
Moderator: Moderatorgruppen
Nyligen, drygt 12 timmar sömn:
Träffar tjej jag tror är Charlie. Hon har inte ätit något på en dag och gått ner 3 kg, hon vill gå ner i vikt. Vi är i "någons" kontext/auktoritära spel, under villkor. Man vill vara ohämmad.
Ett märklig/krånlig men gammaldags duschrum med t.ex. pyttesmå "rum" på ½ kvm med små handfat. Vi duschar en i taget och jag kollar på hennes mage angående hur fet hon är. Hon är mer ohämmad än jag och därför känner jag vänskap för henne, hon verkar "smart" med andra ord.
Min lillasyster är fast på en anstalt som rör socialen. Drogutredning, med mera. Hon får dock flätande band som innehåller marjuiana varja dag. Hon har suttit här kanske en månad el 2 veckor. Jag var här först, vilket ledde till panik och jag känner igen den kroniska skulden över att jag är hennes förebild, hon följer mig, gör som jag. Men det handlade om något annat.... jag var på ett flygplan och träffade några tjejer som jag tog kort på med min mobilkamera för att bevisa något för dem på soc-anstalten, för att inte bli straffad. Kände igen en tjej där.. som hade gjort något. Vi var sedan i samma utredning i med de kyliga ifrån soc. Flygplanet var grått metalliskt, påminde om döden/starka känslor, något låst.
Det händer något. De står svartklädda utanför rummet där pappa jag och Hanna (syster) är... det går upp för mig att nog mamma dött... Jag har kontroll över händelsen så att jag mekaniskt omskapar verkligheten och rebootar ögonblicket hela tiden då jag först vill prara klart med Hanna/pappa... jag är alltid den med ansvaret över allas känslor, jag måste kontrollera.. Döden innebär alltid min panik, precis som abruta förändringar, inte min egen panik utan deras, familjens, och relationen är hämmad. Mamma har blivit sjuk, åkt i ambulans, ligger i koma eller liknande. Hanna var tidigre medvetslös, tror mamma blev arg då.
Ett annat plan: Det handlar om kollektivet, om traditioner och social makt/kultur, det rätta och accepterade. Det finns en familj, tror den är en adel, med fyra barn i åldern ca 18-30, tror det är kungafamiljen men med manipulation. Jag studerar dem som ett osynligt spöke. Tänker att prinsessan Viktoria är klokast och den jag gilllar mest, eftersom hon håller sig undan och är humanitär. En av barnen, en killle ca 22 år... följer honom när man är i en lånehandel man är i när man inte har några kläder... man kan låna skor och kläder, kanske väskor osv.. Jag vet att han är rik men han lever mer flytande och tänker mest på sig själv får jag känslan av. Jag känner en "avund" jag skulle också vilja låna kläder så och göra mer vettiga saker.
Jag är på en fest, men bara för att upplysa och läsa av något. I ett trähus tror det är på Djurgården. Jag raserar huset som pinnar, längst på övervåningen, för att det handlar om sanningen på någgot sätt.
Med den jag tror är Charlie (bekant/vän, 25 år).. vi är på något som starkt påminner mig om en barnavårdscentral men med mörkare starkare dold auktoritär/övervakande energi.. Träffar 2 mammor.. den ena kvinnan bär två bebisar, en är jätteliten ca 30 cm.. och hon ber mig hålla.. Charlie tar utan att det syns en stor nappflaska.. ligger plötsligt raklång på marken, försöker väcka henne, tror hon är död... läser på flaskan som en "kul kille" typ "soft/fattande läget/humoristisk" håller i... läser om fettingredienserna.. den används för att sova ner barn i små stunder... Charlie vaknar..
Jag är hos pappas kompis Piet i Holland. Sover, och det är deras toalett/dusch-rum vi var på förut. Jag ska sova, ligger brevid honom och vi pratar på engelska men det känns som svenska. Hans tjej Monice som är albino ligger under oss på nedervåningen med man ser ner det är ett hål precis efter sängarna framför oss. Pappa sover där nere i andra hörnet av rummet. Han pratar med mig och sätter sig plötsligt och upp tar i min nacke och jag känner att han vill ligga med mig som någon tönt (typ ograciös upplåst), och jag inser att jag suttit och attraherat honom i kanske 5 timmar i samtalen... Jag bara "nej fy fan".. han är ca 60 år... Monice har vaknat.. tittar på mig och oss och för över telepatiskt "det är dom nu".. Jag försöker dra mig ur situationen. Pappa har sett detta.. och är ute och röker ser honom i profilskuggor utanför köksfönstret...
Går därifrån...
Är utanför "barnavårdscentralen"... Charlie är inte där... ser mammorna igen.. pratar med någon, när jag håller i bebisarna.. att "-detta är två blonda kvinnors barn".. De går förbi två blonda kvinnor och jag känner hur jag lurat mannen jag pratar med någon vakt eller så.,. dem som går förbi är feta..
Pratar plötsligt med Jimmy (FF alltså) eftersom jag måste ha någon att "imponera på", el alltså berätta vad jag "vet" eller "tänker".... vi sitter på en busshållplats, känner lidande/smärta.. Jag har försökt icensätta en modell för att uttrycka människans transexuella roll/verklighet/utvecklingssteg.... utan att människan vet eller erkänner detta blir det min och allas "torra smärta".. utplåning. Såg en transvestitkille jag lite känner i verkligheten... där på festen t.ex.. i trähuset.... "Inga vill lyssna".... Försöker "få kontakt"...
Slutet: Jag och tjejen/Charlie springer på en gata och det påminner mig om kvarter från mitt förflutna.... Hon har nu brunt långt hår inte blont... som ser ut som en tjej som heter Karin (22 år) som jag var lite rädd för som yngre, hennes mamma dog i leukemi-cancer... det känns som om hon alltså Karin som också hade "offentliga tonårsproblem" där vi bodde, när jag var yngre... hon hade "magin".. demonen... att göra något separerat ifrån mänskligheten för att bli fri.. Vi springer på en gata, och har "kommit ur spelet" eller gör... Men det känns om jag ligger efter, jag är bara del i ljuset ifrån en lärare, som är "kvinnan"..
EDIT: Glömde en detalj. Det hände saker, ungefär som om vi "fick besök", när jag umgicks med min kompis den blonda tjejen. Men hon hade olika skepnader. Det togs kort på oss men jag ville itne vara med som hon som ville vara det hela tiden, på korten. I slutet av drömmen var det om "den var klar" men jag satt med en fotohög i handen, och bläddrade bland korten och kom ihåg ett, det var några nunneliknande kvinnor som kom och även tror jag Hannas kompis.. Charlie var nu någon annan var mullig och hade grönt eller blått hår.. precis om lillasyrrans kompis, de satt in soffa. Och här sen också började det röra "denna verklighet".. folk här på FF hade börjat uppröras över Sailor-stars-bilderna, och ville ha allt förklarat.
Träffar tjej jag tror är Charlie. Hon har inte ätit något på en dag och gått ner 3 kg, hon vill gå ner i vikt. Vi är i "någons" kontext/auktoritära spel, under villkor. Man vill vara ohämmad.
Ett märklig/krånlig men gammaldags duschrum med t.ex. pyttesmå "rum" på ½ kvm med små handfat. Vi duschar en i taget och jag kollar på hennes mage angående hur fet hon är. Hon är mer ohämmad än jag och därför känner jag vänskap för henne, hon verkar "smart" med andra ord.
Min lillasyster är fast på en anstalt som rör socialen. Drogutredning, med mera. Hon får dock flätande band som innehåller marjuiana varja dag. Hon har suttit här kanske en månad el 2 veckor. Jag var här först, vilket ledde till panik och jag känner igen den kroniska skulden över att jag är hennes förebild, hon följer mig, gör som jag. Men det handlade om något annat.... jag var på ett flygplan och träffade några tjejer som jag tog kort på med min mobilkamera för att bevisa något för dem på soc-anstalten, för att inte bli straffad. Kände igen en tjej där.. som hade gjort något. Vi var sedan i samma utredning i med de kyliga ifrån soc. Flygplanet var grått metalliskt, påminde om döden/starka känslor, något låst.
Det händer något. De står svartklädda utanför rummet där pappa jag och Hanna (syster) är... det går upp för mig att nog mamma dött... Jag har kontroll över händelsen så att jag mekaniskt omskapar verkligheten och rebootar ögonblicket hela tiden då jag först vill prara klart med Hanna/pappa... jag är alltid den med ansvaret över allas känslor, jag måste kontrollera.. Döden innebär alltid min panik, precis som abruta förändringar, inte min egen panik utan deras, familjens, och relationen är hämmad. Mamma har blivit sjuk, åkt i ambulans, ligger i koma eller liknande. Hanna var tidigre medvetslös, tror mamma blev arg då.
Ett annat plan: Det handlar om kollektivet, om traditioner och social makt/kultur, det rätta och accepterade. Det finns en familj, tror den är en adel, med fyra barn i åldern ca 18-30, tror det är kungafamiljen men med manipulation. Jag studerar dem som ett osynligt spöke. Tänker att prinsessan Viktoria är klokast och den jag gilllar mest, eftersom hon håller sig undan och är humanitär. En av barnen, en killle ca 22 år... följer honom när man är i en lånehandel man är i när man inte har några kläder... man kan låna skor och kläder, kanske väskor osv.. Jag vet att han är rik men han lever mer flytande och tänker mest på sig själv får jag känslan av. Jag känner en "avund" jag skulle också vilja låna kläder så och göra mer vettiga saker.
Jag är på en fest, men bara för att upplysa och läsa av något. I ett trähus tror det är på Djurgården. Jag raserar huset som pinnar, längst på övervåningen, för att det handlar om sanningen på någgot sätt.
Med den jag tror är Charlie (bekant/vän, 25 år).. vi är på något som starkt påminner mig om en barnavårdscentral men med mörkare starkare dold auktoritär/övervakande energi.. Träffar 2 mammor.. den ena kvinnan bär två bebisar, en är jätteliten ca 30 cm.. och hon ber mig hålla.. Charlie tar utan att det syns en stor nappflaska.. ligger plötsligt raklång på marken, försöker väcka henne, tror hon är död... läser på flaskan som en "kul kille" typ "soft/fattande läget/humoristisk" håller i... läser om fettingredienserna.. den används för att sova ner barn i små stunder... Charlie vaknar..
Jag är hos pappas kompis Piet i Holland. Sover, och det är deras toalett/dusch-rum vi var på förut. Jag ska sova, ligger brevid honom och vi pratar på engelska men det känns som svenska. Hans tjej Monice som är albino ligger under oss på nedervåningen med man ser ner det är ett hål precis efter sängarna framför oss. Pappa sover där nere i andra hörnet av rummet. Han pratar med mig och sätter sig plötsligt och upp tar i min nacke och jag känner att han vill ligga med mig som någon tönt (typ ograciös upplåst), och jag inser att jag suttit och attraherat honom i kanske 5 timmar i samtalen... Jag bara "nej fy fan".. han är ca 60 år... Monice har vaknat.. tittar på mig och oss och för över telepatiskt "det är dom nu".. Jag försöker dra mig ur situationen. Pappa har sett detta.. och är ute och röker ser honom i profilskuggor utanför köksfönstret...
Går därifrån...
Är utanför "barnavårdscentralen"... Charlie är inte där... ser mammorna igen.. pratar med någon, när jag håller i bebisarna.. att "-detta är två blonda kvinnors barn".. De går förbi två blonda kvinnor och jag känner hur jag lurat mannen jag pratar med någon vakt eller så.,. dem som går förbi är feta..
Pratar plötsligt med Jimmy (FF alltså) eftersom jag måste ha någon att "imponera på", el alltså berätta vad jag "vet" eller "tänker".... vi sitter på en busshållplats, känner lidande/smärta.. Jag har försökt icensätta en modell för att uttrycka människans transexuella roll/verklighet/utvecklingssteg.... utan att människan vet eller erkänner detta blir det min och allas "torra smärta".. utplåning. Såg en transvestitkille jag lite känner i verkligheten... där på festen t.ex.. i trähuset.... "Inga vill lyssna".... Försöker "få kontakt"...
Slutet: Jag och tjejen/Charlie springer på en gata och det påminner mig om kvarter från mitt förflutna.... Hon har nu brunt långt hår inte blont... som ser ut som en tjej som heter Karin (22 år) som jag var lite rädd för som yngre, hennes mamma dog i leukemi-cancer... det känns som om hon alltså Karin som också hade "offentliga tonårsproblem" där vi bodde, när jag var yngre... hon hade "magin".. demonen... att göra något separerat ifrån mänskligheten för att bli fri.. Vi springer på en gata, och har "kommit ur spelet" eller gör... Men det känns om jag ligger efter, jag är bara del i ljuset ifrån en lärare, som är "kvinnan"..
EDIT: Glömde en detalj. Det hände saker, ungefär som om vi "fick besök", när jag umgicks med min kompis den blonda tjejen. Men hon hade olika skepnader. Det togs kort på oss men jag ville itne vara med som hon som ville vara det hela tiden, på korten. I slutet av drömmen var det om "den var klar" men jag satt med en fotohög i handen, och bläddrade bland korten och kom ihåg ett, det var några nunneliknande kvinnor som kom och även tror jag Hannas kompis.. Charlie var nu någon annan var mullig och hade grönt eller blått hår.. precis om lillasyrrans kompis, de satt in soffa. Och här sen också började det röra "denna verklighet".. folk här på FF hade börjat uppröras över Sailor-stars-bilderna, och ville ha allt förklarat.
SKÖN sömn på 1½ timma. Vet saker. Överväldigande dröm.
Om barn med skiljda föräldrar och om den finslipade kollektiva "underjorden". Den totala UPPLUCKRINGEN innan reubildning/helande/kreativitet.
Tog någon speciell drog äntligen. BLEV naturen, jorden luften och havsvågorna. Kommunicerade genom flaskpost till dolda öar -parallellt med internet i den fysiska modellen, med mer erfarna psykonauter som var mer erimitiska, var en framtida vision om havet.
http://www.youtube.com/watch?v=_V5YvDyn3YE
Behöver ingen "kunskap".
Om barn med skiljda föräldrar och om den finslipade kollektiva "underjorden". Den totala UPPLUCKRINGEN innan reubildning/helande/kreativitet.
Tog någon speciell drog äntligen. BLEV naturen, jorden luften och havsvågorna. Kommunicerade genom flaskpost till dolda öar -parallellt med internet i den fysiska modellen, med mer erfarna psykonauter som var mer erimitiska, var en framtida vision om havet.
http://www.youtube.com/watch?v=_V5YvDyn3YE
Behöver ingen "kunskap".
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Inte jag. Testat ca 220-250 Concerta (sämre) en gång. Babblig och fragmenterad, mindes min egen hjärna men kunde inte uttrycka det till de skitstövlar som jag umgicks med där.. Tappade slutgiltigen den psykologiska fysiska talförmågan i ca 20 timmar. Men inget hett i övrigt alls.
Får 40 mg japp. "-Men ta inte 2, 3 eller så"
Får ångest på en så om jag tar många kanske jag bryter igenom eftersom jag ganska länge funderat hur exakt detta funkar.... Det är "verklighet", censurad substans som kommer fram från det undermedvetna, fast i fysiskt uttryck.
Tog i och för sig nu bara 5 st x 40, men ska trappa upp med resten sen... bara vakna lite först.. Vill inte slösa bort saker som är så jävla dyra genom underdrifter..
EDIT: Börjar känna mig "barnslig i sinnet".. ska ta allihopa istället.
Får 40 mg japp. "-Men ta inte 2, 3 eller så"
Får ångest på en så om jag tar många kanske jag bryter igenom eftersom jag ganska länge funderat hur exakt detta funkar.... Det är "verklighet", censurad substans som kommer fram från det undermedvetna, fast i fysiskt uttryck.
Tog i och för sig nu bara 5 st x 40, men ska trappa upp med resten sen... bara vakna lite först.. Vill inte slösa bort saker som är så jävla dyra genom underdrifter..
EDIT: Börjar känna mig "barnslig i sinnet".. ska ta allihopa istället.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ja alltså, de gånger jag tagit ritalin så har jag fått fruktansvärd avtändning, tonvis med ångest. Men du är ju ingådd på dem också, så du tål ju mycket mer än vad jag gör. Har förresten aldrig varit mycket för uppåtgrejer. Är ju förövrigt drogfri nu, sånär som på ett par Alvedon (eller generika, "Reliv" heter de, för jag sparade hela två riksdaler på så sätt).
Kan ju dock vara kul att vara helbränd på uppåt, och så röka en fet, så att hjärnan skär ihop helt. Men jag fattar som inte varför du ska hålla på så? Det är ju dumheter, faktiskt (kan jag sitta och säga nu bara för att jag är drogfri
). Nämen allvarligt. Är du ärlig med dig själv då? Du gör det helt enkelt för att må bra, för att knarka alltså, inte för att det skulle vara nån djävla portal till Sanningen? Om du är ärlig med dig själv så kan jag egentligen inte säga nåt. Så länge du vet vad du håller på med och skiter i de där djävla idiotidéerna att ta bort dig själv.
Kan ju dock vara kul att vara helbränd på uppåt, och så röka en fet, så att hjärnan skär ihop helt. Men jag fattar som inte varför du ska hålla på så? Det är ju dumheter, faktiskt (kan jag sitta och säga nu bara för att jag är drogfri
). Nämen allvarligt. Är du ärlig med dig själv då? Du gör det helt enkelt för att må bra, för att knarka alltså, inte för att det skulle vara nån djävla portal till Sanningen? Om du är ärlig med dig själv så kan jag egentligen inte säga nåt. Så länge du vet vad du håller på med och skiter i de där djävla idiotidéerna att ta bort dig själv.En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Moralismer? Kan också kallas "snusförnuft". Alltså nog vågar du 200mg, fast glöm att du ska få surra fast mig! Fy fan, inte en chans! Ärligt, pallar inte med punderi, har jobbat hela dan och ja, du fattar. 520mg låter onödigt mycket, faktiskt. Det är ju inte som fultjack, det är ju rena grejer du har, det är ju starkt liksom. Du får göra som pundare vanligtvis gör, kolla porr och lattja med dina könsdelar. Fy fan. Vilket djävla släkte. Ha en trevlig kväll i alla fall.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Nej tack. Ligger nu på 320 mg.
Jag är polariserad inuti i ett överlevnadstvång där jag splittrar min själ inför att uppleva kärlek och nå ut. Förstår nu precis, eftersom man kan uppgå i kemiska förändringar genom känslor -jag är väldigt intresserad av mig själv.
Förstår nu "PopJimmys" kollaps av jagstrukturen som han skrev om för 5 år sen på forumet.
Börjar få minnen om andra människors närvaro från skoltiden i 7an, som identitiska "syften"/impulser som mig själv men som jag var för hämmad och orotad i miljön för att ta imot då, "jag har alltid varit samma människa" -något hände med min grundläggande struktur när jag drogades via en operation av skelettet som 12 åring. Hade stor potential där i början av puberteten men var lite före i utvecklingen, hade svårt att uttrycka mig och var totalt superkänslig. I "andlig kris" -utanför kroppen, som en "mimare", så kände jag. Har inte berättat för er kanske... har haft problem med att vara utstött och kränkt av lärare under hela skoltiden, då jag inte i korta engegemang dominerade hela gruppen/grupperna, men drog mig alltid tillbaka i en egen kris eftersom jag kände mig själsligt offentligad. Kände mig sedd som en "clown".. och vidare alla möjliga tänkbara roller. Har isolerat mig i hela tonåren utan att minnas vad jag överhuvudtaget -liksom zombificerat styrd av en slags isolerande impuls. Hade "fysiska" problem med att gå till skolan, perfektionism-OCD-bordeline-tvång, och pinades av att andra föreställde sig andra saker. Bl a alla "kupper" de vuxna använde i maktanspråk. Mamma gick in i klassrummet i 7an i HEMLIGHET då jag skolkat i knappt 2 veckor.. gick in i en mattelektion och sa att jag hade gjort en lång social fobi-utredning på "KTH-universitetet av proffs"... hade fått ett porttraumatiskt stresssndrom genom en tumöroperation då hon fick dödsrädsla... "alla som känner henne sen barn känner inte igen henne"...
Värsta jävla kränkningen som hon kört med fram tills bara 1½ år sen eftersom jag hela tiden sagt tillbaka: "Hon ville bli fotomodell och fick ett ärr på nyckelbenet".. (Gick i en jävla dans/modell-skola som 9 år, och?) Till och med jag förstår i efterhand pinsamheten med det här eftersom jag inte ens är speciellt snygg, var lika lång som nu i 7an och blekfet med buskiga ögonbryn och ful sminkning. Vadå, om jag stod framför spegeln som tonåring -så jävla sjukt. När jag gjorde sit ups på golvet hemma sa hon att jag hade anorexia. Som ca 15 när jag bantat och var snygg när jag skulle följa med henne till Täby Centrum eller Uppsala eller något.. jämförde hon sig med mig -ett BARN och sa med nästan gråt i halsen eller i alla fall anklagande ton att "hur kul tror du det är för mig att följa med dig ut, som är helt tipptopp?". Såg liknande psykiska störningar hos mina vänners föräldrar men dem glaumoriserade dem fullt ut, hade bara öveklasskompisar från Danderyd innan vi flyttade till roslagen då jag var 13 år på sommarlovet innan 7an. Riktiga jävla idioter till auktoriteter. Onåbart att nå en slags romantik utan att dra på sig en offerroll för att ens ha hjärnan hel i sina personliga värderingar. Liksom FLÖT IN i ett dunkel/överlevnadstaktiskt reflekterande. Var tog alla dess tankar vägen som är av samma substans/verklighet som dem jag har nu i mina översättningar till kulturella aktiviteter som jag klätt in mig i för att använda makten som en mask jag slutgiltigen kan gestalta ett bevis genom... Känns som om sen de senaste kanske 5-4 åren tagits över av ett estetiskt tvång men kan inte urskilja det. Liksom har alltid haft en sådan jävla identitetskris, och alienering genom identifikation med strukturer, det blir hela tiden mindre och mindre genuint -men det är bra, fför genom tomheten kan jag kliva ur den till sist. Har alltid känt mig som en "faderlig/vuxen kvinna" och ett "naket barn" på samma gång -alltså har en väldigt vad man ytligt kan kalla för "pervers" relation till omgivningen, har en flytande tidsuppfattning som jag genomtränger med mina känslor (som jag ser som sekvenser av verklighetens mystik, och därför hela tiden äter för att ha en mening) -har en stark/extrem mening men den är tom/ur funktion, "ramlad av resan/flödet" och i det känner jag skuld.
Gick i en jävla typ "montisoriinspierad" teater/drama-skola med facistisk disciplin vilket perverterat min självbild tillsammans med mina Lejon-Plutoniska föräldrars maktintentioner om perfekta mekaniska barn. Ska kanske ta och minnas lite mer om vad som faktiskt hänt mig, saker var mer levande förr. Hade aldrig "försenad kontakt" med mina barndommsvänner.. dolde hela tiden mitt (ur psykologiskt/osynligt perspektiv) familjehelvete. Levde i en roll hela tiden och därför hade jag en nyfikenhet och drift.. Just det, nu fattar jag krisens alla namn.. depressionen som började vid ca 12 år och pågådde i kreativ blockering, brist på uttryck/självförsvar under puberteten. Ganska vanligt fattar man ju -att vilja bli vuxen eller förstå sin enda överlevnadsmöjlighet med, men "ändra sig".. och göra psykotiska dramer för att försöka "ändra på verkligheten" och här börjar alla lekar.. Sörjde inåtvänt den accelererande förlusten av min barndom, fick en slags ålderkris. T ex.. fick in i ett sentimentalt privat psykbryt när min lillebror fick en finne -helt ursprårat.
Nu börjar jag utnyttja min intellektualisering igen sådär som jag ofta gör.. Försöker disciplinera mig, vara "hjärtlig" och konkret, givande inte vänta på att få något av systemet. Ok. Vad har jag behov av att säga? Måste jag hela tiden leka att allt är en teater av mental onani? Alltså, jag är ju traumatiserad, och rört ihop det eftersom jag är så vårdslöst excentrisk och tappat min värdighet inför ett kontrakt. Förlåt, samtidigt vet jag att det är s.a.s borderline-rekationer på en inre "surrealisktisk" självkritik, försöker äga en skönhetsdefininering, kan inte ens förklara.. skitsamma. Det enda som är viktigt är mötet och det finna bara här.
(20:25 -tror jag behöver mer medicin, min hjärna genom hur jag hanterat eller investerat min verklighetsbild är som en enda disciplin av memoreringen av ett löfte).
Alltså jag vill bara BRYTA EN GRÄNS och komma tillbaka till minnet -det är det jag upplever händer när jag tar substanser. Jag är jättekänslig fast i en svår roll, ett handikapp jag måste "gå in i" och dö ifrån genom dess inre sanning, och komma till andra sidan bilden/verkligheten.
Om jag bara kunde känna att ni förstår och inte bara ser mig utan intensitet -som ett objekt/barn.
Känner mig inte speedad.
Jag spelar ibland mentalt drömsk/förvirrad bara för att skydda mig på något sätt, jag orkar inte disciplinera mig, manin är ut-fluten i det materialiserade och primtiva. Har t ex ett missbruk av musiklyssnande för att fantisera, försöka "koppla ihop mig" med de kollektiva fragmenten -typiskt, att helt dolja sig själv. Erkänner ibland för mig själv att jag har en passion men den är så vulgär att jag förnekar den och då blir jag såhär; ett offer inför mina egna roller/idealism.
20:33 -ska snart ta de sista 6 tablettena, alltså tagit 7.
Känner så starka "skuld-fluktationer" och alla mina impulser/försök slutar alltid med att jag "stängs" och "ger upp"... De är typ det enda dramat jag har och lever efter. Bitterhet och naivt kortsiktigt relations-OCD. Jag älskar mörket och har blivit instabil eftersom jag leker med mig själv och inte utgår ifrån behovet, säger vad jag vill. Känner bara att jag sopat mina chanser att bli tagen på allvar, men nu felkopplar jag igen -allt handlar om att ge inte söka psykopatisk bekräftelse.
Minnet är viktigt. Den intellektuellt kanaliserade anderörelsen.
FF är nog en ganska utmanande plattform. En stor jävla lögn. Shit vad man romantiserar människan alltså.
Jag vill bara bli förstådd. Mitt liv är prostituerat av mina förflutna fiender och genom det har jag halverat jaget, jag tar inga möjligheter eftersom min navigeringshistoria som flesh alltid varit bisarr antagligen för att jag förälskat mig i zombierollens stora frisläppta myt -fattar jag inte att jag är farlig för mig själv? Jag har tappat kontakten med verklighetem.
Från PM från skittrevlig kille flashback som spontant kontaktade mig när jag hade skrivit en intellektualiserad tripprapport från min LSD-upplevelse. Läste det idag, börjar känna att jag släpper på kontrollen då jag "ser" andra människor där, underbara människor helt vidöppna och intima. Mail:
Jag är polariserad inuti i ett överlevnadstvång där jag splittrar min själ inför att uppleva kärlek och nå ut. Förstår nu precis, eftersom man kan uppgå i kemiska förändringar genom känslor -jag är väldigt intresserad av mig själv.
Förstår nu "PopJimmys" kollaps av jagstrukturen som han skrev om för 5 år sen på forumet.
Börjar få minnen om andra människors närvaro från skoltiden i 7an, som identitiska "syften"/impulser som mig själv men som jag var för hämmad och orotad i miljön för att ta imot då, "jag har alltid varit samma människa" -något hände med min grundläggande struktur när jag drogades via en operation av skelettet som 12 åring. Hade stor potential där i början av puberteten men var lite före i utvecklingen, hade svårt att uttrycka mig och var totalt superkänslig. I "andlig kris" -utanför kroppen, som en "mimare", så kände jag. Har inte berättat för er kanske... har haft problem med att vara utstött och kränkt av lärare under hela skoltiden, då jag inte i korta engegemang dominerade hela gruppen/grupperna, men drog mig alltid tillbaka i en egen kris eftersom jag kände mig själsligt offentligad. Kände mig sedd som en "clown".. och vidare alla möjliga tänkbara roller. Har isolerat mig i hela tonåren utan att minnas vad jag överhuvudtaget -liksom zombificerat styrd av en slags isolerande impuls. Hade "fysiska" problem med att gå till skolan, perfektionism-OCD-bordeline-tvång, och pinades av att andra föreställde sig andra saker. Bl a alla "kupper" de vuxna använde i maktanspråk. Mamma gick in i klassrummet i 7an i HEMLIGHET då jag skolkat i knappt 2 veckor.. gick in i en mattelektion och sa att jag hade gjort en lång social fobi-utredning på "KTH-universitetet av proffs"... hade fått ett porttraumatiskt stresssndrom genom en tumöroperation då hon fick dödsrädsla... "alla som känner henne sen barn känner inte igen henne"...
Värsta jävla kränkningen som hon kört med fram tills bara 1½ år sen eftersom jag hela tiden sagt tillbaka: "Hon ville bli fotomodell och fick ett ärr på nyckelbenet".. (Gick i en jävla dans/modell-skola som 9 år, och?) Till och med jag förstår i efterhand pinsamheten med det här eftersom jag inte ens är speciellt snygg, var lika lång som nu i 7an och blekfet med buskiga ögonbryn och ful sminkning. Vadå, om jag stod framför spegeln som tonåring -så jävla sjukt. När jag gjorde sit ups på golvet hemma sa hon att jag hade anorexia. Som ca 15 när jag bantat och var snygg när jag skulle följa med henne till Täby Centrum eller Uppsala eller något.. jämförde hon sig med mig -ett BARN och sa med nästan gråt i halsen eller i alla fall anklagande ton att "hur kul tror du det är för mig att följa med dig ut, som är helt tipptopp?". Såg liknande psykiska störningar hos mina vänners föräldrar men dem glaumoriserade dem fullt ut, hade bara öveklasskompisar från Danderyd innan vi flyttade till roslagen då jag var 13 år på sommarlovet innan 7an. Riktiga jävla idioter till auktoriteter. Onåbart att nå en slags romantik utan att dra på sig en offerroll för att ens ha hjärnan hel i sina personliga värderingar. Liksom FLÖT IN i ett dunkel/överlevnadstaktiskt reflekterande. Var tog alla dess tankar vägen som är av samma substans/verklighet som dem jag har nu i mina översättningar till kulturella aktiviteter som jag klätt in mig i för att använda makten som en mask jag slutgiltigen kan gestalta ett bevis genom... Känns som om sen de senaste kanske 5-4 åren tagits över av ett estetiskt tvång men kan inte urskilja det. Liksom har alltid haft en sådan jävla identitetskris, och alienering genom identifikation med strukturer, det blir hela tiden mindre och mindre genuint -men det är bra, fför genom tomheten kan jag kliva ur den till sist. Har alltid känt mig som en "faderlig/vuxen kvinna" och ett "naket barn" på samma gång -alltså har en väldigt vad man ytligt kan kalla för "pervers" relation till omgivningen, har en flytande tidsuppfattning som jag genomtränger med mina känslor (som jag ser som sekvenser av verklighetens mystik, och därför hela tiden äter för att ha en mening) -har en stark/extrem mening men den är tom/ur funktion, "ramlad av resan/flödet" och i det känner jag skuld.
Gick i en jävla typ "montisoriinspierad" teater/drama-skola med facistisk disciplin vilket perverterat min självbild tillsammans med mina Lejon-Plutoniska föräldrars maktintentioner om perfekta mekaniska barn. Ska kanske ta och minnas lite mer om vad som faktiskt hänt mig, saker var mer levande förr. Hade aldrig "försenad kontakt" med mina barndommsvänner.. dolde hela tiden mitt (ur psykologiskt/osynligt perspektiv) familjehelvete. Levde i en roll hela tiden och därför hade jag en nyfikenhet och drift.. Just det, nu fattar jag krisens alla namn.. depressionen som började vid ca 12 år och pågådde i kreativ blockering, brist på uttryck/självförsvar under puberteten. Ganska vanligt fattar man ju -att vilja bli vuxen eller förstå sin enda överlevnadsmöjlighet med, men "ändra sig".. och göra psykotiska dramer för att försöka "ändra på verkligheten" och här börjar alla lekar.. Sörjde inåtvänt den accelererande förlusten av min barndom, fick en slags ålderkris. T ex.. fick in i ett sentimentalt privat psykbryt när min lillebror fick en finne -helt ursprårat.
Nu börjar jag utnyttja min intellektualisering igen sådär som jag ofta gör.. Försöker disciplinera mig, vara "hjärtlig" och konkret, givande inte vänta på att få något av systemet. Ok. Vad har jag behov av att säga? Måste jag hela tiden leka att allt är en teater av mental onani? Alltså, jag är ju traumatiserad, och rört ihop det eftersom jag är så vårdslöst excentrisk och tappat min värdighet inför ett kontrakt. Förlåt, samtidigt vet jag att det är s.a.s borderline-rekationer på en inre "surrealisktisk" självkritik, försöker äga en skönhetsdefininering, kan inte ens förklara.. skitsamma. Det enda som är viktigt är mötet och det finna bara här.
(20:25 -tror jag behöver mer medicin, min hjärna genom hur jag hanterat eller investerat min verklighetsbild är som en enda disciplin av memoreringen av ett löfte).
Alltså jag vill bara BRYTA EN GRÄNS och komma tillbaka till minnet -det är det jag upplever händer när jag tar substanser. Jag är jättekänslig fast i en svår roll, ett handikapp jag måste "gå in i" och dö ifrån genom dess inre sanning, och komma till andra sidan bilden/verkligheten.
Om jag bara kunde känna att ni förstår och inte bara ser mig utan intensitet -som ett objekt/barn.
Känner mig inte speedad.
Jag spelar ibland mentalt drömsk/förvirrad bara för att skydda mig på något sätt, jag orkar inte disciplinera mig, manin är ut-fluten i det materialiserade och primtiva. Har t ex ett missbruk av musiklyssnande för att fantisera, försöka "koppla ihop mig" med de kollektiva fragmenten -typiskt, att helt dolja sig själv. Erkänner ibland för mig själv att jag har en passion men den är så vulgär att jag förnekar den och då blir jag såhär; ett offer inför mina egna roller/idealism.
20:33 -ska snart ta de sista 6 tablettena, alltså tagit 7.
Känner så starka "skuld-fluktationer" och alla mina impulser/försök slutar alltid med att jag "stängs" och "ger upp"... De är typ det enda dramat jag har och lever efter. Bitterhet och naivt kortsiktigt relations-OCD. Jag älskar mörket och har blivit instabil eftersom jag leker med mig själv och inte utgår ifrån behovet, säger vad jag vill. Känner bara att jag sopat mina chanser att bli tagen på allvar, men nu felkopplar jag igen -allt handlar om att ge inte söka psykopatisk bekräftelse.
Minnet är viktigt. Den intellektuellt kanaliserade anderörelsen.
FF är nog en ganska utmanande plattform. En stor jävla lögn. Shit vad man romantiserar människan alltså.
Jag vill bara bli förstådd. Mitt liv är prostituerat av mina förflutna fiender och genom det har jag halverat jaget, jag tar inga möjligheter eftersom min navigeringshistoria som flesh alltid varit bisarr antagligen för att jag förälskat mig i zombierollens stora frisläppta myt -fattar jag inte att jag är farlig för mig själv? Jag har tappat kontakten med verklighetem.
Från PM från skittrevlig kille flashback som spontant kontaktade mig när jag hade skrivit en intellektualiserad tripprapport från min LSD-upplevelse. Läste det idag, börjar känna att jag släpper på kontrollen då jag "ser" andra människor där, underbara människor helt vidöppna och intima. Mail:
Jag har tagit syra i ca tio år, i början väldigt mycket och ofta..nuförtiden blir det några gånger per år men jag ska börja ta det mera frekvent nu, dags att sluta slappa och börja jobba!
Jag förstår bilden du målade upp, du kommer få fortsätta gå djupare och djupare..födelsetrauman, egodöd är vanligt förekommande inom psykedelisk terapi..fortsätter du kommer du sannolikt att uppleva tidigare liv och också att du hamnar i ett tillstånd som inte är begränsat till "ditt eget jag" utan en hel grupp människor.
Din kompis kom inte ut ur sin extas pga att han inte kunde länka till kollektivet, det är knappast möjligt att vara kvar indefinitivt förrän man rensat ut allt man har med sig. Det finns många nivåer at länka till och det blir aldrig likadant två gånger.
Du kan också komma att uppleva smärta som inte är helt och hållet din, precis som du kan uppleva extas som inte är begränsad till din person.
Transersonella upplevelser verkar vara ofrånkomliga, jag fortsätter gärna prata med dig men jag är lite orolig för att du ger mig intryck av att vara lite otålig, kanske jag har fel?
Råd om substanser är att skaffa en tillförlitlig källa till lsd som vet hur starka tripparna är och som har stadig tillgång.
Ta pauser mellan tripparna. Om du ska hålla hela vägen så måste du ha tid att smälta vad du upplevt, drömmar och att diskutera med andra är bra, att skriva en liten "tanke-känsla"-logg när du vaknar eller innan du går och lägger dig är bra.
Sist, men kanske bland det viktigaste av allt - meditera. Jag själv utövar Zazen, vilket jag tycker har fungerat mycket bra. Samtidigt är det hårt, fysiskt krävande och jag sneglar lite på Vapassana meditation som har samma idéer som Zen men lite mjukare approach. Meditationen kommer att göra dina upplevelser på LSD djupare och meningsfullare samtidigt som du blir förberedd att hantera vad som än må hända.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster