Varför lyssnar inte läkare?

[Knyttet]

Jag är så satans trött på sjukvården.

Uppsöker läkare nummer fem för samma problem som jag sökt för hos de andra utan att få hjälp, och får samma jäkla svar.

Jag: Jag är trött heela tiden...Inte bara trött utan helt utmattad... och så blir jag sjuk hela tiden... vet inte hur många penicillinkurer per år jag går på.

Läkaren: Du är deprimerad

Jag: Nej... jag är faktiskt rätt glad av mig. Visst finns det saker jag önskar mig och så..men hade varit nöjd även om jag aldrig får det. Tycker om saker som de är.

Läkaren: Nej... du är deprimerad utan att veta om det.

Jag: NEJ

Läkaren: Då är du stressad

Jag: Nej, inte det heller....och skulle jag ha varit ständigt stressad i tio år då? (så länge jag haft problemet)

Läkaren: Jaja...i alla fall kan vi inget göra förutom att remittera dig till en psykolog

Tack så jävla mycket för ingenting...igen

*färdiggnällt*

[Avantgardet]

Själv tror jag det är lite fuffens som vi inte riktigt får reda på. Det pushas nåt förbannat för SSRI-preparat. Och man gör stora pengar på förskrivningen. Hur verkningsfull sån medicin är beror ju förstås på omständigheterna. Helt klart är det inte vad jag behöver. Fast, hahaha, ja, vad ska man säga? Fick reda igår på att jag skulle ha fått in pengar idag, det första en kompis säger (som känner mig bättre än jag själv gör) är att jag kommer vara påverkad samma sekund som pengarna finns på mitt konto. Tappar lite hakan när det slår en sådär direkt, från nån annan, men vad fan, okej jag erkänner. Jag sitter liksom med tomma pillerkartonger och sliter mitt hår, eller som Bumblefoot gestaltat saken (lysande nummer av honom, men han spelar inte på sin bandlösa som det påstås där, åtminstone inte på denna låt): http://www.youtube.com/watch?v=6wlb0C7TDUM  

Här har man just genomlidit en helvetesvecka ("worth a lifetime of pain...") just för att man tänt av efter ett par månaders pillerknaprande, där det enda som hindrat en från att ta bort sig är ren feghet. Precis börjat släppa, och man känner sig lite uppåt igen, och vad är första tanken? ... Jo, alltså, jag är ju inte påverkad just nu, men jag känner hur klockan tickar på och jag förlorar tid, och har faktiskt redan igår ringt och ordnat upp grejer. Så djävla patetisk man kan vara, men helvete heller, livet är helt enkelt outhärdligt trist utan. Kan man förstås diagnostisera som missbruk, men det är att patologisera behandlingen (medicineringen) och att helt bortse från sjukdomen som väl förstås gränsar till depression kanske (men jag tycker inte om att vara glad heller, tvärtom betraktar jag munterheten som en markant brist i sensibilitet, förnuft, och etik hos den person som är glad). Frågan är bara varför jag ska betala mer för att få vara nåt djävla försöksdjur för det medicinska etablissemanget, än vad jag betalar för att självmedicinera med verksam medicin på egen hand? Tar gladeligen, precis som grodan i fabeln, skorpionen på min rygg. Att vi båda sjunker, well fuck, amfibie eller inte, botten är helt enkelt mitt element.

Den som vill följa föreskrifterna har dock ett läkarsamfund emot sig. Tyvärr, så är det. Är inte mycket med det där "medbestämmandet".

Så vad tror du själv att du skulle behöva? En sjukskrivning, och nåt ångestdämpande?

[Knyttet]

Saken är att jag har varit deprimerad, i många år, och led av svår ångest. Självmedicinerade lite då och då men tog mig igenom de åren.
Det sista året har jag känt mig... lycklig, för att använda ett ord som jag vet debatterats lite här på forumet. Saker har fallit på plats, livet är riktigt riktigt bra - så då förväntade jag mig att den enorma trötthet jag känt i många år skulle försvinna den med...men icke...och den sabbar för mig, både på jobbet och privat.

Eftersom jag inte har ångest vill jag inte ha ångestdämpande, och jag vill kunna arbeta. Det jag vill är att de skall lägga tid och resurser på att ta reda på vad som är fel. Kan inte vara normalt att vara under 30 och inte orka göra annat än sova och jobba (och ibland knappt ens det). För är verkligen inte deprimerad.
Har en sjysst arbetsplats i alla fall för fick ändra mina arbetstider så jag kan sova lite längre på morgonen och slipper alla kvällsmöten.

Kan dock vara så att problemen beror på någon sömnstörning, men vet inte hur man kan prata bort den, och vill inte vara fast på sömntabletter resten av livet heller.

[Avantgardet]

Du är fan så mycket vanligare än du tror. Råkade faktiskt, av nån outgrundlig anledning, snubbla in på nåt forum för utbrändhet, och till min förvåning så hade de fan så mycket mer aktivitet än vi har här. Filosofisk praxis i norsk modell kanske kan vara aktuellt, jag vet inte. Tendensen är talande dock. Det här är ett fenomen som tilltar, och vad det beror på exakt kanske inte går att säga men tydligt är att det har med samhället som det är ordnat idag att göra (de vanliga klyschorna - ständigt tillgängliga för kommunikation och allt det där). Självfallet är det upphovet som behövs ses över, och göras något åt, inte de som drabbas av utbrändhet.

Vad gäller sömstörningar. Jag vet inte, jag ser inget sätt för mig att klara ett "normalt liv" utan sömnmediciner, min biologi är helt enkelt inte inställd på den "vanliga dygnsrytmen". Att vara fast på sömnmediciner är väl inget problem? Det är ju rätt soft. Det enda problematiska är att kliva av dem, precis som med allt "missbruk".  :wink:  Bästa lösningen är att betrakta och behandla sin kropp som en kemisk nöjespark (för att tala med en kompis), och ha öppet dygnet runt så man slipper se hur fan nöjesparken ser ut dagen efter.

Frågan blir ju nånstans hur långt du är villig att gå i kompromisserna för att klara de "krav" som samhället ställer på dig.

[Knyttet]

Jo, kanske måste man ta sömnmedicin till slut i alla fall... Har också en dygnsrytm som inte är "samhällsanpassad" eftersom jag inte bara behöver sova ganska länge utan också somnar sent, och därmed också vill vakna sent...Men i perioder kan jag inte sova alls...

Känner ändå inte mig så otroligt påverkad av samhällets krav... Visst måste jag arbeta för att ha råd att äta och bo, men arbetar 75%... att jag sedan studerar vid sidan om är mer mitt val eftersom jag tycker det är kul. Största problemet är väl egentligen att det finns så mycket jag tycker om att göra, och jag försöker göra allt på en gång :/

[nytt namn]

Knyttet, har själv haft liknande problem, men det beror antagligen på överansträning, fått masssa muskelknutar och skit.

Vill gärna diskutera detta med dig mer sen när jag har mer tid!

Jag har haft mycke problem med läkare förr i tiden, men blivit bättre på att hantera dem, kan dela med mig av mina erfarengheter senare.

Mvh,
Mara

[Zokrates]

Intravenös eller intramuskulär injektion av 50-100 mg tiamin/dag i 1-2 veckor. Sedan 10 mg tiamin/dag tills symtomen försvunnit.

[nytt namn]

Zokrates:
Det låter väldigt intressant! Kan du utveckla dina erfarenheter kring detta? Jag har nämligen inte fått direkt vård för mina problem (utöver värktabletter och SNRI) och söker därför all relevant information jag kan angående trötthet

[J R Auk]

Be dem kolla hormoner från sköldkörteln nästa gång. Tydligen vanligare med problem hos kvinnor vad det gäller det också. T3 hormon och T4 hormon kallar dem det.

Verkar ju enkelt att kolla och skall ge upphov till långvarig trötthet. Finns listor över andra symptom du kan kolla, bara söka på sköldkörtel.

[suchanother]

Om det är ”femtioelva” läkare som säger samma sak så bör du tar det de säger på största allvar.
Utbrändhet och allmän diffus trötthet handlar väl mest om psykisk trötthet. Som orsakas av vadå?
Kanske av alla krav och ”måste” som vi ställs inför. Är man ambitiöst lagd person så lätt hänt att känna skuldkänslor av att inte hinna och orka med allt.
Kanske av ens livssituation. Utåt är allt kanske OK men innerst inne är man missnöjd utan att våga erkänna detta för sej själv. Jag borde vara lycklig…mer skuldkänslor och stress.
En sådan här långvarig stress tär på en och det behövs inte mycket för att det hela kantrar över till en depression. Räcker med deppigt, gråmulet väder som idag och man har lust att dra täcket över sej.

Nu känner jag inte till din situation och kör lite med amatörpsykologi här. Dock kan det vara en ide att i lugn och ro fundera över sin situation och ge ärliga svar till sej själv. Vilka saker ska jag prioritera, vad är egentligen viktigt i livet? Sen är det inte helt fel att då och då vara egoistisk och prioritera sej själv.

[Knyttet]

Saken är den att jag kan förstå att de tror att det är depression eftersom trötthet kan vara ett tecken på det - men inga andra symtom finns (plus att jag har uttalad yrsel och illamående nästan dagligen).
Om man tittar på depressionssymtom i ICD-10 (fyra av dem skall uppfyllas för att det skall vara depression) så står det:

* Tydlig brist på intresse eller glädje för aktiviteter som normalt uppfattas som lustfyllda (stämmer ej - jag är lika glad som vanligt bara trött)

* Brist på emotionella reaktioner vid händelser eller aktiviteter som normalt ger upphov till emotionell respons (skrattar och gråter lika ofta som vanligt)

* Vaknar tidigare på morgonen än vanligt, minst 2 timmar (när jag vaknar beror på när jag lagt mig)

* Depressiviteten är värre på morgonen (Tröttare på morgonen, räknas det?)

* Objektiva bevis på uttalad motorisk långsamhet eller agitation (stämmer ej)

* Uttalad aptitförlust (stämmer ej)

* Viktförlust - har förlorat 5% eller mer av kroppsvikten under den sista månaden  (I wish..hehe)

* Uttalad förlust av libido, det vill säga sexuell längtan (oh nej, stämmer ej)

Om man istället tittar på diagnoskriterierna enligt DSM-IV så säger dessa:

Minst fem av följande symtom måste finnas under minst två veckor.
Minst ett av symtomen (1) eller (2) måste finnas:

1. Nedstämdhet under större delen av dagen så gott som dagligen (stämmer ej)

2. Klart minskat intresse för eller minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter (stämmer ej)

3. Betydande viktnedgång, viktuppgång eller minskad alternativt ökad aptit (stämmer ej)

4. Sömnstörning (stämmer till och från)

5. Psykomotorisk hämning eller agitation (stämmer ej)

6. Svaghetskänsla eller brist på energi (stämmer)

7. Känslor av värdelöshet eller överdrivna eller obefogade skuldkänslor (stämmer ej - tycker bra om mig själv)

8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet (jo, ibland då jag är trött)

9. Återkommande tankar på döden, självmordstankar, planer på självmord eller fullbordat självmordsförsök (absolut inte - jag älskar att leva)


Så det jag känner är att de baserar hela sin diagnos på att ett, högst två, symtom passar in medan allt annat inte alls stämmer. Som om att säga att alla som har ont i magen har blindtarmsinflammation.
Om de ens hade brytt sig om att göra en riktig utredning, men de brukar sluta lyssna efter man sagt att man är trött.
Har till och med fått kommentarer som: "..och du vill såklart bli sjukskriven förstår jag" - trots att jag påpekat att det just är vad jag inte vill bli.

Frustrerande

[Avantgardet]

Fråga: stafettläkare? Annars kanske det är läkarna som är deprimerade och därför inte orkar engagera sig alls i patienterna? Har precis samma erfarenhet av läkare själv, och ännu värre inom psykiatrin (där har du bara suttit och kollat sina klockor och räknat minuterna, man har inte känt sig välkommen för fem öre). Sjukt - och det är en ofrivillig ordvits.

[suchanother]

Nedstämdhet är en komplicerad fråga. Den billigaste vägen är att skylla på andra, i detta fallet läkaren. En depression kan yttra sej på olika sätt. Negativ stress, alltså en stressituation där man känner sej maktlös och inte kan på verka situationen, är en lurig fan och oftast identifierar man inte denna.
Har du någon kompis som du litar på? Prata med honom/henne helt ärligt. Dölj inget, säg ärligt hur du känner.

Som synes är jag på läkarnas linje att du är stressad. Kan ha fel.

[Fromm]

Jag är så satans trött på sjukvården.

Uppsöker läkare nummer fem för samma problem som jag sökt för hos de andra utan att få hjälp, och får samma jäkla svar.

Jag: Jag är trött heela tiden...Inte bara trött utan helt utmattad... och så blir jag sjuk hela tiden... vet inte hur många penicillinkurer per år jag går på.

Be dem kolla hormoner från sköldkörteln nästa gång. Tydligen vanligare med problem hos kvinnor vad det gäller det också. T3 hormon och T4 hormon kallar dem det.

Verkar ju enkelt att kolla och skall ge upphov till långvarig trötthet. Finns listor över andra symptom du kan kolla, bara söka på sköldkörtel.

Privatiseringen av sjukvård och läkarbrist innebär att de sjuka måste ta ett övergripande ansvar för att bota sin sjukdom.
Dvs de sjuka måste själv ta över jobben som projektledare och inköpare av sjukvård.

Mitt råd är liksom JR Auk att först göra en hälsoundersökning som kontrollerar hälsovärdena i kroppen.
Gör sen en översyn av läkemedel du stoppar i dig, ifrågasätt även alla dessa penicillinkurer.

Lycka till  :)

[Zokrates]

Saken är den att jag kan förstå att de tror att det är depression eftersom trötthet kan vara ett tecken på det - men inga andra symtom finns (plus att jag har uttalad yrsel och illamående nästan dagligen).
Om man tittar på depressionssymtom i ICD-10 (fyra av dem skall uppfyllas för att det skall vara depression) så står det:

* Tydlig brist på intresse eller glädje för aktiviteter som normalt uppfattas som lustfyllda (stämmer ej - jag är lika glad som vanligt bara trött)

* Brist på emotionella reaktioner vid händelser eller aktiviteter som normalt ger upphov till emotionell respons (skrattar och gråter lika ofta som vanligt)


* Vaknar tidigare på morgonen än vanligt, minst 2 timmar (när jag vaknar beror på när jag lagt mig)

* Depressiviteten är värre på morgonen (Tröttare på morgonen, räknas det?)

* Objektiva bevis på uttalad motorisk långsamhet eller agitation (stämmer ej)

* Uttalad aptitförlust (stämmer ej)

* Viktförlust - har förlorat 5% eller mer av kroppsvikten under den sista månaden  (I wish..hehe)

* Uttalad förlust av libido, det vill säga sexuell längtan (oh nej, stämmer ej)

Om man istället tittar på diagnoskriterierna enligt DSM-IV så säger dessa:

Minst fem av följande symtom måste finnas under minst två veckor.
Minst ett av symtomen (1) eller (2) måste finnas:

1. Nedstämdhet under större delen av dagen så gott som dagligen (stämmer ej)

2. Klart minskat intresse för eller minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter (stämmer ej)

3. Betydande viktnedgång, viktuppgång eller minskad alternativt ökad aptit (stämmer ej)

4. Sömnstörning (stämmer till och från)

5. Psykomotorisk hämning eller agitation (stämmer ej)

6. Svaghetskänsla eller brist på energi (stämmer)

7. Känslor av värdelöshet eller överdrivna eller obefogade skuldkänslor (stämmer ej - tycker bra om mig själv)

8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet (jo, ibland då jag är trött)

9. Återkommande tankar på döden, självmordstankar, planer på självmord eller fullbordat självmordsförsök (absolut inte - jag älskar att leva)


Så det jag känner är att de baserar hela sin diagnos på att ett, högst två, symtom passar in medan allt annat inte alls stämmer. Som om att säga att alla som har ont i magen har blindtarmsinflammation.
Om de ens hade brytt sig om att göra en riktig utredning, men de brukar sluta lyssna efter man sagt att man är trött.
Har till och med fått kommentarer som: "..och du vill såklart bli sjukskriven förstår jag" - trots att jag påpekat att det just är vad jag inte vill bli.

Frustrerande

Det vart inte många rätt läkarna hade i sin diagnos av dig, depression är dock helt uteslutet, för jag antar att du känner dig själv bättre än läkarna kan antas göra efter bara några minuter. Det är däremot uppenbart att läkarna du träffat inte verkar bry sig nämnvärt mycket om dig som person och att de då tar den bekväma vägen ut genom att stämpla dig som deprimerad, vilket i sig är deprimerande.
Tycker att dina symptom är ett sundhetstecken i en annars sjuk värld, men som sagt, jag upprepar det jag skrev tidigare, du verkar ha brist på något näringsämne och det jag lutar åt är tiamin, vilket finns i kött bl.a. http://sv.wikipedia.org/wiki/Tiamin
Det kan vara så att din kropp inte tar upp ämnet pga av någon annan orsak, hursomhelst, dina symptom skulle kunna bero på det. Propsa på  ett omfattande blodvärdestest, trots att sjukvården anser att det är för dyrt att testa alla som borde testas, stå på dig och kräv din rätt.