Först tänkte jag anmärka med ett citat om läran om själen eftersom själ ofta förknippas med subjekt.
"Om vi jämför läran om själen som en inre sinnets fysiologi, med läran om kroppen som en fysiologi för yttre sinnesföremål, finner vi - förutom att det går att få mycket empirisk kunskap i bägge - dock den anmärkningsvärda skillnaden att man i den senare vetenskapen kan få mycket kunskap a priori på basis av blotta begreppet om ett utsträckt, ogenomträngligt väsen, medan man inte kan få syntetisk kunskap a priori om någonting alls utifrån begreppet om ett tänkande väsen. Orsaken är denna. Även om båda är framträdelser har framträdelsen inför det yttre sinnet någonting bestående eller förblivande so tillhandahåller ett substrat, vilket ligger till grund för de föränderliga bestämningarna, och således ett syntetiskt begrepp, nämligen begreppet om rummet och en framträdelse i det samma, medan tiden som är den enda formen för vår inre åskådning inte har någonting förblivande, och således enbart tillåter kunskap om bestämningarnas växling, men inte det bestämbara förmålet."
Vad betyder då detta? Jag tolkar det som följande. Till att börja med kan vi se att "läran om själen" inte har de djupa metafysiska anknytningar som många andra antar när metafysik tas i en pejorativ bemärkelse. Snarare är jämförelsen med kroppen, eller begreppet "fysiologi" något som begränsar detta (om vi nu tar denna text för sig) till något närvarande, det vill säga tillgängligt, och inte alls metafysiskt, som något "meta", bortom. Vidare påtalas att formen för framträdelsen, så som fenomenet framstår för oss, är olika. Det yttre sinnet ser bara "själen" genom de växlingar, dess temporala vara, som genom tiden kan begripas. Inte som med kroppen där en spatial dimension existerar.
Själens objekt är alltså bestående i sin framträdelse av mindre begreppslighet. Syntesen är beroende av färre parametrar, färre begrepp.
Men det främsta jag vill visa med detta begrepp är själen och kroppens jämbördiga ontologiska status. Att det i detta skede inte görs någon åtskillnad som många andra gör.
För att fortsätta:
"Därigenom (genom insikten om att väsendet består om materien tas bort. mitt tillägg) får jag givetvis ingen bättre kunskap om detta tänkande väsen vad gäller dess egenskaper, och jag kan inte heller nå insikt om dess permanens, ja, inte ens oavhängigheten hos dess existens av yttre framträdelser eventuella trancendentala substrat, för detta är lika obekant för mig som det tänkande väsendet."
Vad är värt att uppmärksamma här? Enligt mig främst detta att det tänkande väsendet är obekant, vi vet bara att det finns ett väsen inte vad det innebär, eller innehar för egenskaper. Och att detta väsen inte kan sägas vara frånkopplat det som väsendet tänks framställa i form av föreställning. Alltså, det är ett förnekande av insikten som tidigare gjordes. Att väsendet består om vi tar bort materien. Alltså, även om materien i sig försvinner så betyder det inte att det som materien representerar inte har något med det som utgör själen att göra. Det lämnas alltså öppet att kroppen är det som huserar själen. Och inte heller vet vi genom att själen är oberoende av kroppen, som tänkt väsen, att den för den skull är evig eller något sådant.
Bort med gamla religiösa dogmer alltså.
"ge sken av en djupare insikt om tingens natur än vad det vanliga förståndet kan ha, blott och bart vilar på ett bländverk som består i att man hypostaserar det som bara existerar i tankarna och antar detta i samma kvalitet som ett verkligt föremål utanför det tänkande subjektet, nämligen utsträckning, som ju är ingenting annat än framträdelse, bara för att uppfatta denna som en egenskap hos yttre ting som subsisterar också utan vår sinnlighet, och rörelse som dess verkan som också verkligen äger rum i sig, utanför våra sinnen."
Helt enkelt en affirmation om att det vi antagit, på tidigare bevis, är idealism. Vi skall inte överge den är uppmaningen här.
"Det kan alltså mycket väl finnas något utanför oss som korresponderar med denna framträdelse vi kallar materia, med i dess kvalitet som framträdelse befinner sig denna inte utanför oss utan existerar uteslutande som en tanke inom oss, även om denna tanke genom nämnda sinne framställer den såsom varande befintlig utanför oss."
Vi kan inte utesluta yttre föremål, men inte heller sluta oss till dem. Det vi har är ett fenomen, en framträdelse, och det är vårt underlag. Detta är talande för metoden.
Nu är jag ett par drinkar in på kvällen och känner att jag måste avsluta. Men återkom till denna tråd då era nu befästa föreställningar om att det de facto är en själ, subjekt, som ett ting som huserar skall krossas. Eller med galanta ordalag, omintetgöras.
Men för att ge er en något bittert som konstrast till den kola jag serverat för att stilla era sockersöta smaklökar som äskar bekräftelse av det antagna så följer denna lilla godbit:
"Men att det jag som tänker i tänkandet alltid måste gälla som subjekt, och något som som inte kan betraktas som vidhängande tänkandet enbart som predikat, det är en apodiktisk och rentav identisk sats, som emellertid inte betyder att jag som objekt skulle vara ett för mig själv bestående väsen eller en substans."
Au revoir och försök att sova gott, lyckönskningen behövlig