J R Auk skrev:Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Avantgardet skrev:Det tycker jag inte, snarare så visar Hegel på varför det inte kan vara som Kant antar. Det kan omöjligt existera några former utan innehåll, formen, för att vara någon form överhuvudtaget, förutsätter och är beroende av innehållet. Och det var just för att sätta fokus på den här dispyten som jag valde att kalla tråden för "Form eller innehåll...". Vad man emellertid är enig om är att innehållet inte skulle uppfattas som innehåll utan form, men för den skull så kan man inte anta en form utan innehåll, däremot är inte innehållet som sådant beroende av formen, utan endast för att vara intelligibelt.
Skall rycka in för att föra in tråden på lite av dess ursprung.
Jag tycker ovan är ett bra stycke att utgå ifrån.
Vi tolkar nämligen Kant olika här. Det är ju bara så att kategorierna ordnar, inte skapar, fenomen. Fenomenen skapas på annan ort, och har alltså ett innehåll som inte står att finna i kategorierna. Men kategorierna är nödvändiga för alla framträdelser som fenomen tar. Jag vet inte heller om jag tycker att man skall tolka Kant som att allt blir givet i ljuset av kategorierna, att det så att säga inte existerar något utanför dem. Fokus ligger väl mest på att det alltid existera en relation given via kategorierna till alla objekt som framträder.
Vad det gäller det kursiva så undrar jag om du menar att man är eniga om allt du ger uttryck för där? Eller menar du att man är eniga om det första och andra men skiljer sig åt i det som följer?
Kant förutästter formen (kategorierna) i-sig, och just det är problemet som jag ser det. Han lyfter dem ur den faktiska verkligheten, och placerar dem på tryggt avstånd som "noumen", medan Hegel inser att inget sådant beständigt finns utan att allt lyder under historiens dynamiska utveckling. "Förnuftskategorierna", i den mån man kan säga att Hegel talar om några sådana, är inte något bortom-världsligt, evigt bestånde, utan något kontigent och av historien beroende.
Det de skiljer sig åt i är alltså precis det - att Kant förutsätter utomvärldsliga
eviga förnuftskategorier, medan Hegel menar "förnuftet" vara historiskt bestämt (alltid). Tänk att Hegel går i Herakleitos efterföljd här om det hjälper, medan Kant närmast kan liknas vid Platon (och hans eviga
eidos, former).
Liknas vid Platon ja.
Jag vill säga emot dig på en punkt här, och det är att förnuftet hos Hegel är historiskt bestämt, eller vad jag tycker impliceras av det du ger uttryck för.
För menar du då att säga att även förnuftet är evigt hos Kant? Det är det ju inte, Kant säger ju att enbart i utvecklade kulturer så har förnuftet nått det ideal som gör att det kan garantera fri vilja osv. Det finns alltså en historicitet hos Kant om man ser till det faktiska förnuftet. Att kategorierna, som vi undersöker och menas komma fram till genom Kants metod, inte är historiska behöver inte betyda att kategorierna inte är stadda under utveckling, eller har utvecklats, de kan mycket väl bero på historiska datum även om vi antar Kants kategoribygge.
Det där är ju att helt missa poängen. Att säga att kategorierna är eviga men det att det har tagit en viss tid att erhålla dem, genom evolutionen, tillför absolut ingenting; du säger fortfarande att kategorierna är just eviga och lyfta ovan all historicitet. Det är ett skenargument. För inte menar du väl Gud vara kontingent bara för att det bara är vissa historiskt situerade profeter som stött på honom? Nu är förvisso Gud ett lika stort bluff-objekt som tinget-i-sig, men du förstår vari formen för argumentationen brister.
Det som impliceras utav historiciteten hos Hegel är just att
inget är evigt, allt lyder under historiska villkor. Det finns inga ting-i-sig, inga noumen, blott och bart fenomen. Därav allusionen till Herkleitos. Anden (Hegel) och Logos (Herakleitos) kan man med fördel sätta likhetstecken mellan - även om logos-begreppet hos Herakleitos har vidare användning än så.
J R Auk skrev:De kan bara inte tänkas göra det utifrån frågan om potentialen från vårt förnuft. Vi kan säga "second order" att de inte kan förändras men inte "first order" då det rör naturen, och där har vi enbart antagit genom pragmatism.
Alltså vad är dessa kategorier "first" och "second order" som du använder. Är det nåt slags synonym till noumenal och fenomenal, alltså, med andra ord, bara ett försök att bakvägen smussla in tinget-i-sig i diskussionen, under sken av "vetenskaplighet"?
Prima facie nödgas en säga att det tycks så.
J R Auk skrev:Däremot så kan vi då inte kalla det "förnuft" längre, i den mening Kant använt "förnuftet" (bestämt det), utan får då ge det ett nytt namn (vi kan tänkas oss naturen ge upphov till en annan "förnuftighet", men det är då inte det förnuft vi talar om och kan bekräfta empiriskt, och här menar jag ju att man kan kritisera Kant.
Låt oss göra det klart, en gång för alla, man kan inte empiriskt bekräfta definitioner! Det rör helt skilda sfärer! Vad är det här för bluffar du försöker med, det är andra gången nu!
J R Auk skrev:Vad är det som säger att det han nu analyserar och undersöker, fenomenologiskt, är den slutgiltiga formen vår förståelses fakulteter kommer ta? Är det verkligen bara i gradskillnader det mänskliga förståndet kan förändras, kan vi inte tänka oss en revolution inom det fältet?
Förnuftets noumenala karaktär är den sammanhållande principen för Kants bygge, för du in dem under det fenomenala (så att de lyder under historiska betingelser) så rasar det samman. Det är precis den kritik som Hegel riktar mot Kant, men han gör det inte blott genom att gå till attack på det sätt som du gör här mot en enskild föreställning, utan kritiken kommer snarare som en konsekvens av hans hela undersökning. Och det går heller inte kritisera Kant utifrån ett kantiansk ramverk här, för så fort du tillskriver förnuftet en noumenal karaktär så lyfter du bort det från spelplanen och gör det omöjligt att nå med kritik (av vilket slag det än vara månde).
Men du inser förstås själv implikationerna av att inte låta förnuftet ha den noumenala karaktär som Kant tillskriver det. Det innebär att man måste börja om praktiskt taget från scratch, och pröva helt andra vägar. Hela terrängen blir oframkomlig, som efter ett jordskred.
J R Auk skrev:Däremot, och här instämmer jag i kritik, så verkar det som om Kant har ett evigt ideal för förnuftet. Tänker då mest på hur heliga varelser är perfekt rationella, fullständigt förnuftiga.
Jag har aldrig talat om någon sådan preskriptiv nivå av Kant text, och den intresserar mig heller inte.
J R Auk skrev:Det här idealet är det suspekta. Det är ju en pragmatism som antas när vi antar att naturen, biologin, inte har skapat något (objektet för vår fenomenologiska undersökning) som är meningslöst.
Ja, eller, nu blev den kanske något mer intressant. Utveckla gärna och förklara vad du menar med detta.
J R Auk skrev:Alltså, jag frågar mig om "det rationella" förhållningssättet är det enda sättet som vi kan begripa världen på. Vad är det som säger att vår biologi inte utvecklas vidare? Vad är det som säger att kategorierna är nödvändiga genom det här suspekta idealet, och inte kontingenta?
Kant säger det. Och till det har han sin pseudo-kategori "det
noumenala". I sak håller jag med dig, och Hegel, i den här frågan dock - självfallet finns det inget skäl att anta att strukturen för "förnuftet" skulle vara något annat än historiskt bestämd. Kant skulle förstås opponera sig, men då kör vi bara ner den där metafysiska bluffen han försökt pracka på oss i halsen på karlfan!
J R Auk skrev:För vi har ju två frågor vad det gäller kategorierna om vi antar att världen representeras genom en form för föreställningen.
Vad är kategorierna?
Vad måste de vara?
Noumenala. Ting-i-sig. Så det är inte det som är frågan utan frågan är, som Nietzsche omformulerade den i elfte aforismen i "Beyond Good and Evil", "varför är en sådan tro på tinget-i-sig överhuvudtaget nödvändig?". Är det inte den frågan du skall ställa dig?javascript:emoticon(':-