Anna Sara skrev:Känner mig lite glad.... för jag har för första gången i mitt liv druckit alkohol (3 glas vin) utan att känna mig avskärmat våldtagen av mig själv och "heeelt dum i huvudet". Alltid hatat att vara ens lite berusad, känner inte igen mig i saker som att bli lugnare, avspänd, rolig etc.. äcklas bara av mina känslor av uppluckring..
Men har inte använt Ritalin (centralstimulerande ADHD-medicin) samtidigt tidigare heller..... Känner mig som en "människa" fortfarande, kan bevara mina "värdegrunder", känner mig inte tom..
Måste alltså vara såhär de flesta känner av att dricka..
Det känns som om "människomassan" sitter och aldrig säger som det är hela tiden. Tänker på vad som bedöms som emotionellt kultiverat t ex.
Men alla människor är väl paranoida.
Syftar inte på något annat än det här, känner bara för att skriva det.
Existerar konstnärlig tomhet? Jag menar... alla begrepp är bara begrepp och sen finns det inget mer att tillägga. Alla som filosofierar har trott att dem penetrerar t ex religion -kanske är detta ärligt.
Har "skämts" lite för att använda ordet transcendens så mycket som jag gör det -vet inte vilket ord jag ska använda, det drar med sig det högsta och det låga. Hur som helst, alla människor har behov av att lösa upp sanningen och leka lite med färgerna. Om man "filosofierar" för att man är så deprimerad och pratar om den känslan kan det bli väldigt tragiskt men också medvetet, och det är en annan sorts medvetenhet och problemet är att vi tror att "någon" tvingar oss, eller behöver oss.
Vad jag gillar mest är en fullkomligt opersonlig etik.
Jag börjar t ex helhjärtat se det vackra i sinnlighetens jag -i sin egen oberörda/berörda närvaro, utan mig själv, i någon annan, och detta är det vi fördömt och kallat för synden. Jag tror jag förstår.
En annan sak jag tänkte på för ett tag sen är att det är skillnad på att så att säga dedikera sanningen till sig själv genom jaget, och att bli given sanningen -som den är, just eftersom vi (i brist på bättre ord) "inte kunnat räkna ut den själv"...
Varför har vi så svårt att acceptera och älska det personliga i människan, vad är det som är så mycket finare i en oren trygghet om den ändå inte är aktuell? Det är än mer traditionellt.
Vad vet en människa om alla andra, som med sin intensitet inger ett förtroende i någon annan? Ingenting.
Den andra sidan är att slösa tid, och det är väldigt vågat.
Whatever in the flesh it's no whatever and it still break the heart.
