Tänk om nån kunde besvara en med lika utförliga och välargumenterade inlägg som en själv, men det verkar som att de som satt sig på motståndarsidan här helt enkelt inte har nåt annat att komma med än att insistera på att "är" och "bör" är samma sak. För inget rättfärdigande alls har kommit såhär långt, vilket bara bevisar mitt påstående att frågon om den "analytiska" filosofins metodologi och existensberättigande är non-existing. Man tar den helt enkelt som given av Gud själv, eller nåt i den stilen. Det behövs med andra ord absolut en diskussion om saken.
Så om vi omformulerar oss på följande sätt då: "varför ska vi välja den 'analytiska' filosofins metod framför alla andra filosofiers metoder?" Man måste väl ändå kunna säga mig vad den ska vara bra för, vilka förtjänster den har osv.
J R Auk skrev:Du antyder att "kontinental filosofi" har en bättre position, är mer underbyggt av argument för sin begreppsapparat och metod, än den "analytiska filosofin". Dock kan du inte karakterisera dem mer än att den ena har med identiteter att göra, A=A="analytiskt" och den andra med processer, negationen="kontinental". Det säger inte mycket.
Jag ger ju ett väldigt konkret skäl till varför det ena är bättre än det andra (och om du vill kan du sortera det under begrepp som "frukbarhet" eller "nyttighet"), och det är att den ena, utan grund, negligerar en omfattande problematik, och gör så genom att "metoden" inte överhuvudtaget förmår sätta problematiken inom dess eget synfält. Alltså av precis samma skäl som man säger att den teori är bättre som klarar av att förklara mer än en annan.
"J R Auk skrev:Vad är nyttan med den "kontinentala filosofin"? Vad är dess raison d'être? Om nu det inte är så att filosfin i sig har en kris måste det ju till att visa vad för positivt värde finns som skiljer det ena från det andra. Annars är ju den av er föreslagna filosofin enbart "bra" i ljuset av en annans "sämre", vilket alltså inte säger någonting alls.
Det är inte den "analytiska" filosofin som skall ställa den ännu på svenska universitet icke-hegemoniska "kontinentala" filosofin till svars med frågor, det är bara en retorik som skyler över just dess egen brist på rättfärdigande och viftar undan alla invändningar och all kritik, oavsett hur befogad, och detta
a priori, det vill säga att i praktiken göra sig själv helt blind, utan
tvärtom ska den (som, vilket är vad min kritik säger, det sämre av "två" alternativ, eller, rättare,
det sämsta av alla befintliga alternativ, då jag inte vet något annat system som är
inherent oförmöget att hantera problematiken) ge skäl till varför den överhuvudtaget ska få fortsätta. Det är naturligtvis alltid makten som ska rättfärdiga sig själv och inte på något annat sätt.
Här har vi med andra ord ett exempel på att jag också tar den politiska aspekten i beaktande (och du kanske missat att läsa mina senare inlägg där jag faktiskt bemöter precis den här invändningen från CAUSTIX?). Att det rör sig om ideologi och inte filosofi eller förnuft (i någon mening) är tydligt. Beviset för detta finner man i ditt eget resonemang om droger. I det hävdar du att det är
lagen som alltjämt skall rättfärdiga sig, och inte någon annan. Att det skulle förhålla sig annorlunda när det gäller andra maktens institutioner gav ditt resonemang där inte utrymme för, emedan det rörde en principiell fråga.
Sen skulle jag förstås vilja göra en liten korrigering av ditt påstående att det inte "säger något" om något
bara (sic!) är bättre i ljuset av något annat. I själva verket är det ett nonsenspåstående. När skulle någonsin något ha varit bra in-and-of-itself endast? Något kan bara vara bättre eller sämre i relation till andra saker. Jag förstod emellertid din poäng - att "kontinental" filosofi (men vilken?) skulle vara rättfärdigad bara för att "analytisk" filosofi
inte var det. Problemet är att det omvända är heller inte riktigt - att "analytisk" filosofi skulle vara rättfärdigad om "kontinental" filosofi saknade ett rättfärdigande (vilket ditt resonemang förutsätter, och alltså är felaktigt). Det är emellertid inte så att det är i egenskap av "filosofi" som den "analytiska" filosofin saknar rättfärdigande (och den försöker ju uppenbarligen inte ens uppamma nåt på egen hand, emedan det är mig man ställer en massa frågor istället för att ens försöka, som att det vore helt otänkbart att någon vågade ställa den mot väggen och avkräva den en motivering!), utan, hävdar jag, i egenskap av att vara just "analytisk".
Sen kan vi vara än mer noggranna här. För nu har vi också ett kriterium för att avgöra om något är bra eller inte - förmår den (det filosofiska system) som man begagnar
synliggöra fältet (en specifik problematik, som i detta fall är metafysikens konturer) och artikulera problematiken, eller är dess angreppssätt sådant att det i själva greppandets akt sublimerar den och därför av nödvändighet aldrig kommer förmå ge sig i kast med den? Eller för att alludera till den tidige Wittgenstein, förmår ögat se sig självt eller inte? Om du för att bedriva en viss verksamhet alltid-redan måste göra vissa antaganden, så innebär det att dessa antaganden inte kan ifrågasättas
inom samma verksamhets egen horisont. Gör man inte det initiala antagandet så faller systemet ihop av sig självt - t.ex. Kants "transcendentala förnuft". Varför vi inte ska göra dessa antaganden bara rakt upp och ner är för att det är naivt, och det skyler över en viktig problematik, osynlliggör den. Det vi bör ha som "filosofi" på våra universitet är ett slags "meta-filosofi", men istället så har vi en ideologi som per definition är oförmögen till självkritik (det vill säga "analytisk" filosofi).
Husserl (t.ex.) vill ju undgå precis den problematik som Kants antagande innebär (dvs. det transcendentala förnuftet) genom så att säga "sätta människan i parentes", och gå till tingen som de själva framträder. Det vill säga, i ett ord: att göra sig kvitt metafysiken. Och det är ju så fenomenologin har sin upprinnelse. Inte för att man inte klarar av att göra "analytisk" filosofi, som du tycks tro när du säger att jag och miles inte vet vad vi snackar om, utan för att man är uppmärksam på de grundlösa antaganden som den "analytiska" filosofin gör. Naturligtvis är det inte så enkelt som Husserl föreställde sig, och långt ifrån lika enkelt som den "analytiska" filosofin tänkte sig. Men det finns en väsentlig skillnad här, det är ingen "onödig antagonism" (vilket naturligtvis den "analytiska" filosofin inte vill medge, utan den vill hellre låtsas att ingen skillnad finns - bara identitet - så att den slipper ifrågasätta
sin egen ståndpunkt överhuvudtaget, bara assimilera allt i sin egen kropp, sudda ut all opposition, och köra på som vanligt). Jag tycker du ska vara medveten om vad du säger när du säger att "motsättningen är onödig", du säger (in effect) att allt som Hegel, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Derrida och alla tänkare som på ett eller annat sätt anknyter till dessa är mer eller mindre trams. Och att hävda det tycker jag är förbannat arrogant. Men jag kan visa på en något "enhetlig" linje i kritiken av metafysiken, och en utav anledningarna till att "kontinentala" tänkare inte sysslar med "analytisk" filosofi utan just med "kontinental" (vilket innefattar en rad olika sätt att ställa sig just till den här problematiken), men det alldeles strax, jag vill bara först avsluta argumentet.
Nog brukar vi i regel betrakta det som
mer rättfärdigat med demokrati än med diktatur av precis det skälet att demokrati är den bästa utav
statsskick, utan att för den skull något statsskick (som vi idag känner till) skulle vara bra i sig självt. Att något är
bättre än något annat är vad vi går efter när vi fattar beslut vanligtvis, det utgör en fullt tillräcklig grund. Det utgör en fullt tillräckligt grund att bedriva demokrati
i förhållande till det sämre valet, diktatur. Detsamma gäller i det här fallet skulle jag säga. Förutsatt att filsofin är rättfärdigad, så är de "kontinentala" filosofierna det i högre grad än den "analytiska" filosofin. Men du kanske tycker det är sak samma om vi gör de antaganden som den "analytiska" filosofin vilar på som om vi gör de antaganden som den hegelianska dialektiken vilar på, men det följer inte. Och det är ju dessutom exakt här jag menar att vi måste vara kritiska. Det är inte metafysik-som-metafysik, anything-goes-relativism, bara för att metafysiken är inherent problematisk. Det finns bättre och sämre antaganden att göra, som leder till bättre och sämre resultat (och därav behovet av meta-filosofi), precis som allas våra vardagsupplevelser ger vid handen (vi utgår från att vissa saker är rimligare att anta än andra), utan att för den skulle appellera till något slags "common sense".
"Analytisk" filosofi är praktiskt taget platonism. Många "analytiska" filosfer skulle såklart hellre se sig som stammandes från Aristoteles än från Platon, men det är inte fullt så enkelt. Det som slår en när man läser Aristoteles metafysik är ambivalensen ifråga om allmänbegreppen (Hegel har ju förövrigt den här liknelsen med den som försöker köpa "frukt" på marknaden men vad handlaren än försöker sälja åt honom - päron, äpplen, druvor osv. - så är ju inget av dem just "frukt" utan varje gång något partikulärt, allmänbegreppet är med andra ord en tom abstraktion - ett o-ändligt). Han [Aristoteles] vill säga (som han säger) att t.ex. "zebraheten" hos zebran inte är något ovanför och bortom zebran själv, alltså något helt och hållet immanent hos zebran, men vad han i praktiken gör (performativt) är att han "skapar" ett begrepp ("zebrahet" - som att det skulle finnas en specifik substans alltså) som inte alls ligger i zebran, inte alls en immanent egenskap hos/i den. Med andra ord, han instiftar platons idévärld, i precis samma gest som han avfärdar den. Han vänder bara upp och ned på förhållandet, han gör sig inte av det. Och, som sagt, det beror på att han behåller figuren subjekt-predikat. Uppdelningen består (och det gör den ju ända upp till Kant). Både Platon och Aristoteles förlägger ett sanningsbegrepp hos ideerna. Det här skedet i metafysikens historia ser Nietzsche som redan dekadent. Den Verkliga världen betraktas som oåtkomlig, men den strävsamme och vise är lovad den. Nietzsches lösning (i "Twilight of the Idols") är, som bekant, att
göra sig av med den Verkliga världen, vilket kan låta paradoxalt, men det är bara skenbart paradoxalt för när vi gör oss av med den Verkliga världen:
Friedrich Nietzsch skrev:what world is left? Perhaps the seeming? . . . But no! in doing away with the true, we have also done away with the seeming world!".
Poängen här är ingen annan än att det är ett helt annat sanningsbegrepp vi har att göra med. Det närmsta verkligheten (inte den här föreställningen som Nietzsche kritiserar, utan den konkreta verklighet som vi hela tiden lever i) man hade varit innan honom själv, ansåg han, var innan den grekiska dekadansen. När människan
förkroppsligade den, och den var tillgänglig för henne: "Transcription of the proposition, 'I, Plato,
am the truth.'" Vi har att göra med
aisthesis, eller sanningen i form av
sinnenas sinnlighet. Och det som i sista hand "fäller" Kant är problemet med det estetiska omdömet, för som Adorno säger: "art is the most compelling argument against the epistemological division of sensuality and intellect." Man börjar alltså fråga sig hur världen upplåter sig sinnligt. Den värld som den "analytiska" filosofin är sysselsatt med är en virtuell värld, en idé. Och här märker man tydligt en skiljelinje mellan "kontinentalt" tänkande (notably: hegelianer, marxister, nietzscheaner, fenomenologer, freudianer, och till och med en materialist i stil med Bergson), och "analytiskt". De "kontinentala" tänkare söker komma undan metafysiken genom att gå till världen själv, till sinnenas sinnlighet, medan "analytiska" tänkare söker komma undan metafysiken genom att rensa språket på "meningslösa utsagor". Deras samnningsbegrep (det i vars kraft de rensar språket på meningslösa utsagor) är emellertid helt fångat i den här virtualiteten som kännetecknar metafysiken. Och de är fortfarande kvar där. "Kontinentala" tänkare i gemen, och överlag, skulle alltså avfärda "analytiska" filosofer för deras abstrakthet, och att de helt okritiskt anammar en metafysik som de aldrig redogör för eller motiverar. I stället för att motivera och redogöra för så brukar de tala om "självklarhet", en idé som inte minst stammar från Descartes "avhandling om metoden". Men också där så är det ju tydligt att det förutsätter en
sinnlighet som föregår deras sanningsbegrepp, ja, som deras sanningsbegrepp i själva verket bygger på - och det är den sinnlighet som medger detta "självklara" (precis som när t.ex. matematiker beskriver sin
känsla inför en sådan "självklar" matematisk sats).
Hegel är den förste att klart och tydligt inse att vi
alltid-redan är inbegripna i den värld vi teoretiserar, att tänkandet först och främst är praxis (eller, rättare, att tänkandet aldrig kan bortse från att det är praxis), och dra slutsatsen av detta. Hans tänkande blir därför filosofins egen transformering över tid. Den "analytiska" filosofin kan, genom själva sin form, inte göra annat än att förutsätta substanser (identitetssatsen). Som Heidegger påpekat ligger det implicit i själva tankefiguren subjekt-predikat (och som tangerar skillnaden "vem"-"vad", som är hur Derrida brukar tala om den):
Martin Heidegger skrev:Bestämningen av tingets tinghet som substans med sina accidenser förefaller enligt den gängse meningen motsvara vår naturliga blick på tingen. Det är inte förvånande att också det gängse förhållandet till tingen, nämligen hur vi tilltalar dem och talar om dem, anpassat sig till denna vanliga uppfattning. Den enkla utsagesatsen består av subjektet, som är den latinska översättningen och därmed också omtolkningen av hypokeimenon, och predikatet, vari tingets kännetecken utsägs. Vem skulle våga rucka på dessa enkla grundförhållanden mellan ting och sats, mellan satsens och tingets uppbyggnad? Likväl måste vi fråga om den enkla utsagesatsens uppbyggnad (förknippandet av subjekt och predikat) är en spegelbild av tingets uppbyggnad (av substansens förenande med accidenserna). Eller har den på så sätt föreställda uppbyggnaden hos tinget modellerats på satsens struktur?
Det är inte så djävla glasklart som den "analytiska" filosofin förutsätter. Följer man slaviskt identitetssatsen så tänker man följaktligen alltid mer eller mindre inom ett platoniskt universum. Den (platonismen i vid mening, eller den "västerländska metafysiken" och således också den "analytiska" filosofin) har sina
rena (oändliga/eviga) idéer och den kontingenta (ändliga) materiella verkligheten, and never the two shall meet. Det ligger inherent i metoden, i de antaganden som den redan gör i sig. Form
och innehåll, separata och åtskilda (åtminstone i tanken). En släktsjukdom man återfinner också hos matematiker.
Nitzsche skrev:Man has projected outside himself his three “inner facts,” that in which he believed firmest of all, will, spirit, and the ego, – he only derived the conception of being from the conception of the ego, he posited “things” as existing according to his own likeness, according to his conception of the ego as cause. What wonder that later on he always just rediscovered in things what he had concealed in them? – The thing itself, we repeat, the conception of a thing – a reflection merely of the belief in the ego as a cause . . . And even your atom, Messrs. The Mechanists and Physicists, how much error, how much rudimentary psychology, yet remains in your atom! – Not to speak of the “thing in itself,” the horrendum pudendum of metaphysicians! The error of spririt as a cause, confounded with reality! And made the measure of reality! And called God! –
Uttryckt av Adorno:
It can be said that philosophy, and theoretical thought as a whole, suffers from an idealist prejudice insofar as it disposes solely over concepts; only through them does it treat what they are concerned with, which itself never has. Its labor of Sisyphus is that it must reflect the untruth and guilt that it takes on itself, thereby correcting it when possible. It cannot paste its ontic substratum into the text; by speaking of it, philosophy makes it into what it wants to free itself from.
Om man istället, som Hegel, utgår från det Absoluta (som
enda antagande, vilket dock ger hela systemet av sig självt, systemet finns som outvecklad i det enda antagandet självt), det vill säga varken mer eller mindre än den
konkreta verkligheten, eller som Nietzsche utifrån sinnligheten, eller som Heidegger utifrån varat och fundamentalontologin, så ter sig saker och ting mycket annorlunda. I slutändan kan det inte innebära något annat än en upphävning av skillnaderna mellan tanke och vara, mellan frihet och nödvändighet osv. Det oändliga förstås hos Hegel inte i betydelsen evig, som en positivitet vars utsträckning bara fortsätter och fortsätter
ad infinitum (något Hegel förstår som den "dåliga oändligheten", och som bara är en tom abstraktion), utan istället som
avsaknaden av bestämning, av ändar, alltså en negativitet, alltså just o-ändligt. Idéerna är för honom just detta - det o-ändligas (abstraktionernas) ingripande i det ändliga, en ständig transformation av det ändliga. I sista hand inte något väsensskilt från materien, utan båda är de moment i den
rörelse som är det Absoluta som den konkreta verkligheten. Subjekt och predikat är alltså moment, och negativiteten som sådan är det "väsentliga". Det innebär också att subjekt och predikat inte kan tänkas åtskilda (vilket tänkandet som utgår från identitetssatsen alltid-redan av nödvändighet förutsätter), utan är till syvende och sist samma sak. Men här får man inte göra misstaget att tro att det rör sig om nån "enkel" syntes, det är inte frågan om att bara förkasta dem eller nåt sånt, och i den meningen är det lätt även för en "analytisk" filosof att gå med på det, utan, tvärtom, i själva verket
fördjupar Hegel klyftan mellan subjekt och predikat, hos honom är separationen inte motsvarande blott "insida" och "utsida" på ett och - i sista hand - samma väsen, utan han ser att de
bestämmer varandra, ömsesidigt, som negationer. Det ena är inte essens och det andra kontingens, utan de står i fullständig opposition till varandra, och själva "essensen" är inget annat än denna opposition. Oppositionen som sådan är det essentiella. Det lustiga är att det stämmer så väl överens med hur vi rent spontant "upplever" världen. Vi vet mycket väl att det ligger nåt suspekt i gesten att tänka saker som evigt bestående ting, vi vet att "saker" ständigt är under förändring och att det är vårt "tänkande" som ger dem detta sken av "tingslighet", av att vara statiska föremål. Styrkan hos Hegel är att han tar detta i beaktande.
Det är något av en historisk bakgrund. Problematiken har ju fördjupats oerhört sen dess, men den ligger alltjämt inom "analytisk" filosofis blickfång, och ingen utav dem söker kringgå den genom att blunda (som den "analytiska" filosofin gör). Att "kontinental" filosofi många gånger använder språket på speciella sätt (Nietzsche skriver aforismer för att emotionellt påverka sin läsare; Heidegger söker "gräva fram" sidor till fenomen; Derrida "visar på" istället för att argumentera i enkelt uppställda punkter; Zizek talar, i egenskap av psykoanalytiker, om att "tortera språket till att tala sanning" osv.) beror just på att språket/tänkandet
i sig självt har blivit problematiskt. I all korthet: Vad ska det tjäna till att rensa ut "meningslösa utsagor" ur språket om språket till syvende och sist i sig självt inte håller måttet?
J R Auk skrev:Det är en onödig antagonism ni bygger upp, Miles och Avantgardet. Jag tycker faktiskt inte det verkar som om ni vet vad ni snackar om. Det har bara behäftat problem till filosofin som hör politiken till.
På vilket sätt, och varför, skulle den vara "onödig"? Och precis vad är det vi inte vet och som vi snackar om? Filosofin står inte fri från politiken, och politiken inte fri från filosofin. Att anta det är grundlöst. Nietzsche:
THE FOUR GREAT ERRORS
8
What alone can our teaching be? – That no one gives a man his qualities, neither God, nor society, nor his parents and ancestors, nor he himself (the latter absurd idea here put aside has been taught as “intelligible freedom” by Kant, perhaps also by Plato). No one is responsible for existing at all, for being formed so and so, for being placed under those circumstances and in this environment. His own destiny cannot be disentangled from the destiny of all else in past and future. He is not the result of a special purpose, a will, or an aim, the attempt is not here made to reach an “ideal of man,” an “ideal of happiness,” or an “ideal of morality;” – it is absurd to try to shunt off man’s nature towards some goal. We have invented the notion of a “goal:” in reality a goal is lacking . . . We are necessary, we are part of destiny, we belong to the whole, we exist in the whole, – there is nothing which could judge, measure, compare, or condemn our being, for that would be to judge, measure, compare, and condemn the whole . . . But there is nothing outside of the whole! – This only is the grand emancipation: that no one be made responsible any longer, that the mode of being be not traced back to a causa prima, that the world be not regarded as a unity, either as sensorium or as “spirit;” – it is only thereby that the innocence of becoming is again restored . . . The concept of “God” has hitherto been the greatest objection to existence . . . We deny God, we deny responsibility by denying God: it is only thereby that we save the world. – (s. 28-29)
J R Auk skrev:Vill ni göra något så skapa en studentutbytesgrupp med tex tyska eller franska universitet som har dessa tänkare mer centeralt på sina kursupplägg som ni föredrar eller så håll lite egna föredrag, det finns lokaler för sådant på Södertörn åtminstone, och det skulle förvåna mig om SU sa emot något sådant. Vad det gäller era rövartillhåll för filosofi vet jag ingenting om.
Jaha, ett försök att censurera oss och tysta diskussionen. Man får absolut inte ifrågasätta den analytiska filosofin eller vad? Om den inte gör det själv så är det nåt fel på den (som filosofi betraktat), och då tvingas andra göra det åt den. Har du inget argument för dess existensberättigande så ser jag inte varför du piper såhär. Tala annars om var min argumentation brister. Och finner du inga väsentliga brister i det så kräver filosofin av dig (åtminstone tycker man det) att du släpper din ogrundade åsikt.
J R Auk skrev:Problemet är ju alltså främst vilka universitet man har samarbeten med, vilka filosofiska institutioner som kommunicerar med varandra. Klart är väl att språket gör det lätt för oss obildade jävlar att knyta an till anglosaxarna, oavsett vart de befinner sig i världen.
Nej, problemet är avsaknaden av självkritik, och tystandet av alla röster som invänder - och då inte ett tystande genom övertygande argumentation utan genom t.ex. halmgubbar som man använder för att "förlöjliga" kritiken (begreppen "postmodernism" och "relativism" tillgrips vanligen i det syftet); hot eller verkställande av olika sanktioner i egenskap den makt den besitter i den svenska akademiska världen samt låta bli att publicera kritik i filosofiska tidningar etc. Det finns många sätt som en hegemonisk diskurs kan tysta ner sina kritiker. Filosofi och politik går inte skilja åt, som jag sade tidigare, men här mer än någon annanstans är det viktigt att understryka, för jag skulle säga att en filosofi upphör att vara just filosofi när den slutar ifrågasätta sina egna antaganden, och inte blir det bättre om den stänger sig för all kritik utifrån också.