Existentialistiska citat/symboler?

[J R Auk]

En sak är ju också vad Descartes må ha velat att hans slutsatser sade, som han tydligt deklarerar om man skall tro inledningen till hans meditationer, en annan är vad det kan sägas visa på för slutsatser det han sagt. Vi behöver inte anta Descartes anförande som något som rymmer hans mening, där "hans" tas som vad han inför författandet anger som anledning till författandet. Vi kan undersöka meningen utan detta riktande mot att visa på själens bestående och separation från kroppen, osv.

Personligen tolkar jag hans citat som "ett bevis" för att man existerar. Det bevisar inte att min omvärld inte är inbillning eller att jag kanske lever i en datavärld som i matrix, men min existens måste finnas för att jag ska tvivla och tänka.
"Jag tror därför existerar jag" - jag tror att jag lever i den värld mina sinnen ger intryck av. Även om jag inte skulle kunna bevisa detta måste det finnas en källa någonstans som tror detta.

"Man" vilken man? Man som i du? Är du då dina tankar enbart?

Det är poängen jag söker lyfta fram, det är rationalismens svaga punkt, detta att definiera sig som sitt resonemang, istället för som det som ger resonemanget relevans, ett korpus för resonemanget.

Jag erkänner alltså det giltiga i slutsatsen; (som följer av argumentet; vid varje tanke finns ett "jag" och när det tvivlas tänks det) vid tänkande/tvivel så finns "jag", men väljer att tala om begreppet "jag" snarare än en entitet svarande mot detta "jag" (vilket jag skulle uttryckt genom blott, jag).

[matahari]

Det här med *jaget* är lite överreklamerat faktisk.
Det är så individualiserat på nått sätt, beskriver mest
bara singularitetsegot inför dom, dem, de andra.

Myran har inget jag, den är kollektiv utefter doftämnen.

[Andreasg]

Nej, ”Jag tänker, alltså är jag” är långt ifrån ett bevis på att jag existerar. Anledningen är att jag inte syftar på jag som Auk är inne på, och som Hegel visade. Det är inte jag som tänker, eller; det är jag, men jag är inte jag. Som rösten hos Beckett säger om sin ”egen” röst: ”…vem är det som talar så, och som säger att han är jag?” Vi måste förutsätta att något tänker, inte mer. Det säger absolut inte att jag existerar.

[Fry]

Tycker Nietzsche uttryckte det bra:

Det existerar alltjämt harmlösa själviaktaggare som menar att det finns "omedelbara vissheter", till exempel "jag tänker", eller, som Schopenhauers vidskepelse ville ha det, "jag vill", som om förståndet här rent och naket omfattade sitt objekt, som "ting i sig", och det varken från subjektets eller objektets sida förekom någon förfalskning. Att emellertid "omedelbar visshet", liksom "absolut kunskap" och "ting i sig" innebär en contradictio in adjecto kommer jag att upprepa hundra gånger: man måste äntligen lösgöra sig från ordens förförelse! Folket må inbilla sig att kunskap innebär att känna sakerna i grunden; filosofen måste säga sig: då jag analyserar det förlopp som uttrycks i satsen "jag tänker", så erhåller jag en rad djärva förmodanden som är svåra för att inte säga omöjliga att verifiera,- exempelvis att det är jag som tänker, att det överhuvudtaget måste vara någon som tänker, att tänkandet är en verksamhet och verkan utgående från ett väsen som antas vara orsaken, att det finns ett "jag", och slutligen att det redan står klart vad man avser med tänkande,- att jag vet vad tänkande är. Ty om jag inte redan för mig själv avgjort detta, på vilket sätt skulle jag kunna avgöra att det som sker inte till äventyrs är ett "viljande" eller "kännande"? Alltnog, detta "jag tänker" förutsätter att jag jämför mitt ögonblickliga tillstånd med sådana som jag känner sedan tidigare, för att därmed fastställa vad det är: på grundval av denna återanknytning till "vetande" i andra situationer har jag dock i alla händelser ingen omedelbar kännedom om mitt nuvarande tillstånd. - Istället för den "omedelbara visshet" med vilken folket i förekommande fall låter sig nöjas, erhåller filosofen på detta vis en rad metafysiska frågor, noga taget intelektuella samvetsfrågor som lyder: "Varifrån har jag begreppet tänkande? Varför tror jag på orsak och verkan? Vad ger mig egentligen rätten att tala om ett jag, rentav om ett jag som en orsak, slutligen till och med som ett jag som orsak till tänkandet?" Det som under åberopande av något slags intuitiv kunskap tror sig omedelbart kunna besvara denna metafysiska fråga, som fallet är med den som säger: "jag tänker och vet att åtminstone detta är sant, verkligt och säkert", - han kommer av en nutida filosof att bemötas med ett leende och två frågetecken. "Min herre", tillkännager kanske filosofen, "det är osannolikt att ni inte misstar er: men varför nödvändigtvis alltid sanning?" -

[Andreasg]

Ja, bra citat!

[J R Auk]

Från vart? Tycker inte jag känner igen det, men trodde jag läst det mesta av Nietzsche vid det här laget.

[Fry]

"Bortom gott och ont", s. 24.

[honey is cool]

Medvetandet är intet. Det är världens negation. Därav sloganen att medvetandet är vad det inte är och är inte vad det är. Det är varken sig själv eller det andra (och samtidigt båda).

Jag är inte insatt men håller inte med om att intet är världens negation, om det är så du menar, är det inte snarare det som kunde vara?

Det existerar alltjämt harmlösa själviaktaggare som menar att det finns "omedelbara vissheter"

Vetskap går inte att förmedla, man kan sprida en känsla eller tro, men inte vetskap, det går inte ens att veta vem som vet.

Schopenhauers vidskepelse ville ha det, "jag vill", som om förståndet här rent och naket omfattade sitt objekt, som "ting i sig", och det varken från subjektets eller objektets sida förekom någon förfalskning. Att emellertid "omedelbar visshet", liksom "absolut kunskap" och "ting i sig" innebär en contradictio in adjecto kommer jag att upprepa hundra gånger: man måste äntligen lösgöra sig från ordens förförelse!-

"Som fenomen betraktat är världen en föreställning, men som ting i sig betraktad är den vilja."
Om man ser till två ytterlighetspersoner, för den första personen är allt som den vill och kommer alltid vara, däremot kan den inte påverka hur allt blir, den andra personen kan inte påverka hur det är eller kommer vara men allt blir som den vill; båda är nöjda.

[J R Auk]

"Bortom gott och ont", s. 24.

Tackar!

[Andreasg]

Avantgardet, du har fel i att Lévinas säger att den etiska relationen mellan mig och den Andre är intentional. Relationen till den Andre (försåvitt det verkligen gäller en annan och inte en form av alter ego) är bortom kunskapen, den Andre är ju ren transcendens. (I Etik och oändlighet säger Lévinas uttryckligen att det etiska förhållandet till den Andre inte är intentionalt.)

Mig tycks det som om Lévinas är väldigt inspirerad av Sartre, inte bara för hans första mer existentialistiska skrifter. Sartre säger att den Andre inte kan vara annat än objekt (eller subjekt när den Andre gör mig till objekt – aldrig subjekt mot subjekt) och därför är relationen våldsam, vilket Lévinas alltså reviderar genom att säga att det är möjligt att respektera den Andre som subjekt, eftersom man inte behöver ha en kunskapsmässig relation till den Andre. Vilket gör att den Andre blir helt Annan; jag kan inte inlemma honom i mitt vetande. Men detta ligger latent hos Sartre, eftersom att han säger att vi inte kan veta något om den Andre som transcendens, bara som objekt i kunskapsrelationen. Han missade dock att göra bygga en etik på detta. I relation till Sartre skulle man kunna säga att Lévinas verk utgör den etik som Sartre i Varat och intet utlovade, men som egentligen aldrig kom.

[Erkki]

Ger ett av mina egenhändigt tillverkade tänkvärdheter.

Naturens styrka är dess mångfald, vilket människan strävar efter att likrikta i sin enfald.