Plato skrev:Ärade folk. Evolution av liv kan man visserligen diskutera då man i alla fall vet att arter är anpassningsbara, men det råder ändå ingen motsägelse i att påstå att evolution skapade liv! Det är som jag ser det inget emot heliga böckernas bild av skapelsen då det kanske är en tolkningsfråga?! De där 6 dagarna som allt skapades på osv. Jag vet inte, men det må hända så.
Det som däremot för mig är starkare bevis för existensen av enhetliga skaparen är de fysikaliska lagarna där evolution inom denna gren är nästan omöjlig. Arter vill ju överleva. Det är en instink, vilket gör att djur kan anpassas efter miljön, och då krävs några miljoner år enligt evolutionen för att en art skall blir en annan.. I fysiken som är mycket mer komplicerad ser vi en balans som omöjligt kan anpassas, eftersom lagarna inte har någon överlevnadsinstinkt. Därtill har vi kosmologin som säger att lagarna började råda några mikro eller nanosekunder efter Big Bang. Sedan skulle då efter att elektrosvaga kraften splittrats och de 4 krafterana kvarstått sida vid sida, då skulle universum sluta "utvecklas" antagligen för att värmen skönk så pass stort och entropin stigit?! Vi vet att lagarna gällde sen dess i alla de 15 miljader år efter skapelsen, varför skulle lagarna aldrig viljat utvecklas efter detta? Evolution för fysikaliska lagar är ganska osannolik tror jag då det krävs en väldigt komplicerad ommöblering av vad vi tror oss veta om universum...
Kvarstår att betraka den Antropiska principen, om den ger någon förklaring för att universums lagar står i en sådan harmoni... Teorin säger att det finns många universa och att detta blev just skapt med dessa lagar som vi känner till. Ingen evolution av fysiken utan enbart att naturen är byggd på ett visst sätt ty den måste! En teori som absolut inte löser dilemmat med harmonin... Jag har ett universa som har en balans av högsta grad, lagar motsäger ej varandra de är perfekt lagda så att stabilitete råder. Världen begränsas rumsmässigt och tidsmässisgt. Varför ska jag ens anta att det finns något utanför mitt universa med helt andra lagar? Spelar det någon roll ens som det finns eller ej, nu när det ej påverkar oss?
Dilemmat är fortfarande olöst. Antropiska principen ger inte svar på varför jag kan hitta en balans som ömöjligt kan uppstå av någon slump! Den slump som skapar mig en perfekt "equillibrium" i mitt universa, vart ska det finnas? Utanför mitt universum? Vad säger mig att den finns om jag ser att slumpens avkomma är emot slumpens första regel nämligen ickelogisk?! Slump bygger ju på att allt kan hända, logiskt som ologiskt, fint som fult, mästerligt som amatöriskt. Men slumpens skapelse ger inte den bilden av sig själv. Jag tycker om principen att man bedömer målaren efter vad han målat... Hur kan jag se ett universum där allt fysikaliskt styrs oerhört noggrant & samtidigt påstå att slumpen skapade mig en balans? Hur stor är sannolikheten att ett pussel lägger sig rätt när man slumpaktigt skakar på kartongen? Hur många "googoler" mindre är chansen att skapa en hel balanserad värld av slumpen må jag fråga?!
Rent sannolikt är det ju mycket mer behagligt att tänka sig en skapare än en mängd slumpsteg till att förklara min existens! Att en skapare skulle skapa mig är ju ett antagande, som löser allt från varför jupiter finns nära oss för att rädda jorden från en massa astroider till varför ozonlagret finns samt varför syret just är ca 1/5 av luften. Allt är ju gjort så att människan kan bo här och testas.. Skulle jag däremot vilja slumpa fram min existens så är det ju mindre chans ju fler steg jag tar in. Att alla möjligheter för liv samlats är sannerligen en sensation då det är miljarder problem på vägen... Så chancen för min existens är mycket mer fattbar om jag antar att Gud skapt mig än slumpen.
Det må tyckas att det är lite fegt att nöja sig med en lätt förklaring till allt. Nämligen Gud! Det känns även lite konstigt ibland som naturvetare att tänka sig något utanför tid och rum som skapat allt. Men om det nu är mer sannolikt än det andra så varför inte?! Välj det enkla framför det komplicerade... Dessutom finns det lyckligtvis inte bara 1 bevis utan detta är nog ett starkt sådan. Än finns 4-5 stycken till som tillsammans leder till den mening jag tror mig ha funnit i mitt liv... Tack för mig
/Plato
Vad du gör är att du definierar Gud som någon utanför denna värld. Det är ett problem, för så långt sträcker sig ingen tanke, bara spekulationer. Behåll dina tankar kring detta universumet så skapar du inte en olöslig problematik för dig själv.
Jag gillar inte ordet Gud, det förknippas med en äldre man, vitt skägg och en brun käpp sittande på ett moln. Jag snackar om "Det" när jag ska försöka definiera Gud. Gud är bara ett namn, ett smutskastat namn, liksom Allah, Brahman. Det, är redan här odefinierbart, det skapar inga bilder i huvudet.
Värt att nämna var också att jag bokstavligen hatade religion och allt som hade med någon fånig gud att göra, men så en dag smällde det till bara när jag satt och läste, en obeskrivlig känsla som varade i över två veckor.
En känsla av välbehag i hela kroppen och världen liksom föll på plats.
Därefter förstod jag att faktiskt ingen hade en aning om vad jag pratade om, och först då förstod jag att religionerna inte ens själva är medvetna om, eller kan definiera "Det", Gud.
Jag snackade med min ateistiska inneboende och min granne i hopp om att dom kunde förstå att så här ligger det faktiskt till.
Vi pratade ett par timmar och likadant dagen efter. Klockan tre på natten ringer grannen och säger att han löst det, jag kunde inget annat än le, jag var så glad, för jag trodde inte det var möjligt att förklara detta.
Det tog över 4 dygn för min inneboende att förstå, men när det väl smällde till i honom såg han saker jag inte såg, han förklara dem och då såg jag även dem. Sen dess har vi försökt söka runt så gott det går efter fler sökare.
Detta är alltså inte någon form av övertalning, utan ett försök att ge olika infallsvinklar på en och samma sanning. När man väl ser denna sanning inser man ironin i Matrix-triologin. Den är ju helt genialisk!
