Personlig utveckling - Se förbi den mänskliga hierarkin!

[hippopotamus]

Vi människor är flockdjur och därför är hierarkier viktiga för oss. I de flesta interaktioner känner vi intuitivt vem som är högre upp i ”hierarkin”, och i nästan varje möte så finns det en person som leder interaktionen och känslorna mer än de andra. ”Värde” definieras ofta utifrån den här förmågan att leda. Alla vill bli accepterad av, komma närmare eller lära sig av ”ledaren”.

I en hierarki befinner sig de flesta medlemmarna på de lägre nivåerna, medan ett fåtal befinner sig på de högre. Om vi baserar vår perception av hur mycket vi är värda och hur mycket plats vi har rätt att ta på vår plats i den här hierarkin, följer det sig därför naturligt att de flesta människor känner att de har lågt värde. Då vågar vi inte stråla och ta för stor plats, dels för att vi känner att vi går utanför gränserna för vad vår ”rang” tillåter, och dels för att vi känner att vi inte har så mycket att tillföra eller att ingen kommer lyssna på oss.

Vår rang i hierarkin – och därmed vår perception av vårt värde och våra rättigheter – fastställs i en kontinuerlig feedback-loop med vår omgivning. Om vi försöker ta mer plats än vad vi har lärt oss att vi är berättigade till så signalerar vi oftast detta på något sätt. Vi ursäktar oss, beter oss okalibrerat, eller läcker ut information genom kroppsspråket. Dessa signaler uppfattas av vår omgivning, som sedan testar oss och kastar ut utmaningar för att se om vi verkligen är av hög position eller om vi bara spelar. Det kan vara allt från mycket subtila test som knappt går att märka av till explicita AMOG-strider. Misslyckande av sådana test leder till obehagskänslor, känslor av skam och pinsamhet, som om man skäms för att man gjorde någonting förbjudet. De flesta av oss klarar inte av att möta de här känslorna och blir undergivna – vi går tillbaka till det gamla beteendet, tillbaka till vår comfort zone.

Tankar som vi har om oss själva är på detta sätt självförstärkande – vi ”läcker” ut information om hur mycket värde vi tycker att vi har, och när andra har uppfattat detta behandlar de oss därefter. Detta affirmerar i sin tur våra tankar. Den här processen skolar effektivt in oss i vår plats i hierarkin och gör det mycket svårt för oss att komma därifrån. Vad signalerar du till din omgivning i den här aspekten, och vad signalerar din omgivning tillbaka till dig? Försöker du ta dig ur din comfort zone och hur bemöts du när du gör det?

Processen kan dock avbrytas, kontrolleras och användas till vår fördel. Det är precis vad vi sysslar med inom personlighetsutveckling, även om vi maskerar det som att vi ”vill bli mer attraktiva för tjejer”. Hur tjejer bemöter oss säger väldigt mycket om hur omgivningen ser på oss med avseende på vår rang i hierarkin. Att lyckas med att attrahera tjejer är därför ett sätt för oss att affirmera att vi har högt värde och därmed stärka vår självbild.

Ett sätt att avbryta den negativa affirmationsprocessen är enligt det kända uttrycket ”fake it ’til you make it”. Det innebär att man övar in rutiner och beteenden som bara en högvärdesperson skulle använda sig av. Man låtsas helt enkelt att man har högre värde än vad man egentligen tycker att man har, och gör det så trovärdigt som möjligt med hjälp av inövade beteenden. I början av ”fake it”-fasen kommer man troligen att se inkongruent ut och bli skrattad åt bakom ryggen många gånger för att man är ”try-hard”. Man kommer också att göra många pinsamma fel, det vill säga saker som man tror pekar på att man har högt värde när det egentligen är tvärtom. Men när man har blivit tillräckligt skicklig på att dölja sina osäkerheter och sitt ”läckage” så kommer den negativa affirmationsprocessen att kunna vändas till en positiv affirmationsprocess istället. Omgivningen kommer att få bilden av att man är en högvärdesperson och därmed börja behandla en som en sådan, vilket kommer att påverka ens egen perception av sitt värde. Man kommer att växa in i sin roll och faktiskt börja tycka att man ÄR värd mer. Är du villig att gå igenom en period av inkongruens för att i slutändan växa?

För att lyckas med detta krävs inte bara disciplin, utan även en arsenal av tekniker som du kan använda när andra utmanar den bilden du försöker utstråla. Utan teknikerna för att hantera svåra situationer kommer det att bli mycket svårare att ge andra bilden av att du är värd mycket – för du kommer att bli testad och ”upptäckt”. Det finns en stor fara i detta. Det kan leda till att de affirmationerna du får från andra pekar på att du är en manipulativ ”try-hard”, någonting vi absolut inte vill inkorporera i vår personlighet. Därför är det viktigt att man går långsamt framåt och bara utför de beteenden som man kan komma undan med, och att man noga tänker igenom och utformar både mentala och beteendemässiga strategier för att handskas med svåra test och anklagelser för att ”fuska”.

Det andra sättet att ta kontroll över den negativa affirmationsprocessen är att gå direkt in på kärnan och faktiskt övertyga sig själv medvetet om att man är värd mer än vad man tror. Genom att sakta övertyga sig själv om att man är värd mer än vad man har trott hittills och har större rättigheter än vad man har tillåtit sig hittills kommer man att bädda vägen för ett beteende som signalerar hög rang.

Precis som för ”fake it ’til you make it”-taktiken finns det dock en fara även med denna väg. Faran ligger i att gamla beteenden inte försvinner automatiskt bara för att man har ändrat sin uppfattning om vilket värde man har. Intalar man sig att man är värd mycket men fortsätter att bete sig som en lågvärdesperson, det vill säga ursäktande, nervöst och med dåligt kroppsspråk, så kommer omgivningens bild och behandling av en inte att förändras. Därmed kommer inte heller den negativa feedback-loopen att förändras. Det kommer att uppstå ett gap mellan vad vi tycker om oss själva och hur vi beter oss/hur omgivningen behandlar oss. Istället för att bygga en stabil och realistisk grund för sitt värde som är baserad på verkligheten så kommer man att bygga upp ett luftslott, en ömtålig egokonstruktion. Man kommer inte att våga utföra handlingar som riskerar att utmana den här egokonstruktionen. För att stärka sitt ömtåliga ego och det luftslott man har byggt upp kommer man att bli en värdetagare, en person som hela tiden söker validering och bekräftelse, omedvetet eller medvetet. Några beteenden som avslöjar att detta är fallet är en oförmåga att hantera kritik och beskyllningar, ett behov av att hela tiden stå i centrum och synas, och en tendens att trycka ner andra och deras framgångar istället för att glädjas med dem. En kategori av dessa människor blir vad vi kallar ”mentala masturberare”, det vill säga personer som hela tiden kommer med ursäkter som bortförklarar deras misslyckanden, eller personer som vi märker väldigt ofta använder uppenbart påhittade ursäkter för att slippa ta till handlingar som kan utmana deras fragila egobild (”jag ville inte ha henne ändå, jag dissade henne!”, ”jag vill inte approacha henne för hon är för ful/dum/barnslig för mig” (om en glad och trevlig 8:a, 9:a eller 10:a), ”jo jag kan om jag vill men jag är trött just nu”). Känner du igen dig själv i något av det ovanstående? I så fall är det kanske dags att rasera det luftslott du har byggt upp, acceptera att du ännu inte nått en så hög nivå, och börja om från början med en mer realistisk syn på din förmåga.

Vill man verkligen bli mer attraktiv finns det egentligen bara en väg att gå – båda vägarna! Det är mycket svårt att agera som en högvärdesperson om man inte har en inre tro på sitt höga värde, och det är riskfyllt att bara affirmera högt värde men aldrig agera ut det i verkligheten. Genom att både agera som en högvärdesperson, ”fake it til’ you make it”, och bygga sitt inner game genom affirmationer, så kommer man att maximera sin utvecklingskurva.

Slutligen vill jag peka på ett tredje sätt. Ett sätt som kastar ut hierarkisystemet genom fönstret och ser ”högt värde” ur ett helt annat perspektiv. Låt oss därför titta på en mycket speciell typ av person. En person som faller utanför alla de här ramarna. För den här personen finns det inget högre eller lägre värde, utan alla är värdiga bara av det faktumet att de har fötts in i den här världen och finns till. Den här personen har en mycket starkt grundad tro på värde genom varande, inte värde genom plats i hierarkin. Den här personen ser verkligheten som den ser ut i nuet och accepterar den precis som den är, utan att blanda in tolkningar, bedömningar av bra eller dåligt eller åsikter om rätt eller fel.

Den här personens starka tro på allas värde genom varande, inklusive hans (eller hennes – men för enkelhetens skull skriver jag hans) eget, gör att han behandlar alla, inklusive sig själv, med stor respekt. I den här personens ögon har alla rätt att ta plats och vara som de är, och hans tro på detta är orubblig. Därför kommer han att ta precis så mycket plats som han känner för och vara 100% kongruent med det, samtidigt som han ger andra utrymme att ta så stor plats som de vill utan att döma dem. Därför kommer han inte att utmana och testa människor som beter sig inkongruent, människor befinner sig i ”fake it”-fasen och människor som har byggt upp egoluftslott, utan han kommer att bemöta dem med kärlek och förståelse. Och därför kommer den här personen ha en stark attraktionskraft gentemot alla han möter, inte bara kvinnor som tänder på hans starkt kongruenta karaktär, utan även vänner, människor som vill växa och människor som bara längtar efter frihet.

Genom att kultivera en stark tro på värde genom varande så kan du bli den här personen. Du kan bli fri från hierarkisystemet, fri att agera som du tycker är rätt, fri från de mentala begränsningar av vad du får och inte får göra som du har lärt dig genom feedback från samhället.

Det är dags att välja. Vill du fortsätta låta samhället diktera dina rättigheter, eller vill du ta kontroll över din egen utveckling? Vem vill du bli?

Det här är ursprungligen hämtat från ett annat forum, men jag tycker att beskrivningen är så pass adekvat så jag tänkte att jag kunde presentera texten här.

[Anders]

Finns en del att säga om det här med hiearkier och att man försöker göra sig märkvärdig:

Män gör ofta, jag skulle vilja säga alltid, hiearkier så fort man råkar hamna i grupp om 3 eller fler.

Har alltid trott att det är skit, men sen dottern nu hunnit en bit mot tonåren så undrar jag. Det blir ett jävla skitsnack tjejer emellan om varandra som det verkar, något jag inte känner från de grabbgäng jag varit med i. Inte i den omfattningen i alla fall. Man är en flock och håller ihop. Även om rangordning finns.

Att göra sig märkvärdigare än man är - tror att det är ett etablerat sätt att förhålla sig (inklusive på det här forumet, här skall man vara tillräckligt beslöjad), man förväntas hävda sig på det sätt som sammanhanget kräver. Att "vara sig själv" gör bara folk osäkra. Om man inte är på tu man hand, eller efter ett stunds flosklande vågar släppa flosklandet.

Sen - fake it till you make it: Även om man inte behöver fakea vissa saker, har kvaliteter, så känns det hela tiden ändå som om man är en bluff och att man snart kommer att bli avslöjad.

Inte lätt att förhålla sig objektiv till sig själv. Och ännu jävligare då man skall ta med sig det in i ett socialt sammanhang. Ett rätt bra sätt är att skita i sig själv då man är med andra och lyssna på dem istället.

[dokido]

antingen spelar du med eller också drar du dig tillbaka, finns ingen 3e väg tyvärr, det är dömt att misslyckas, så småningom kommer du ända att spela med

[Fication]

antingen spelar du med eller också drar du dig tillbaka, finns ingen 3e väg tyvärr, det är dömt att misslyckas, så småningom kommer du ända att spela med

Nejdå, det går visst att kombinera. Man spelar med ibland, unviker situationer där man inte förmår spela med och är genuin då man finner förtroende i omgivningen.

Att bryta sig loss från konformitet är det så många som talar om att det borde gå att finna en gemenskap i. En frivilligt vald gemenskap som bygger på en respekt för individen som autonom och självbestämmande över sitt eget värde.

Jag tycker hippopotamus uttrycker det bra.

[dokido]

sa inget om kombination, visst kan man kombinera, det var 3e vägen jag kommentera, eller jag kanske missa nåt? (jag missa kanske att förtydliga vad jag mena förstås, men nu har jag väl gjort det?)

visst, var väl mycket text och tänk där, men praktik och teori går ju inte alltid hand i hand, saknar en hel del parametrar

[nytt namn]

"Personlig utveckling" tycker jag är en missvidande term. Personlig utveckling är för mig, att röra sig uppåt i hierarkin. "Personlig avveckling" är, för mig, däremot att se förbi den mänskliga hierarkin, och visst finns det en poäng i detta, men det kan bli ganska tråkigt i längen av att vara "avvecklad".

Jag ser därför personlig avveckling (descending) och personlig utveckling (ascedning) som två sidor av samma mynt.

[Fication]

visst, var väl mycket text och tänk där, men praktik och teori går ju inte alltid hand i hand, saknar en hel del parametrar

Ja, jag förenklar ju rejält. Lätt i teorin, ett helvete i praktiken (fast inte helt omöjligt i det långa loppet).

[Morningstar]

---

[SheepDolphin]

Det stämmer att din omgivning alltid kommer att "testa" dig. Vår telepati måste ses som ett fält av energier som möts för att föra dig framåt, eller någon annanstans. Om du är svag, drunknar du.. Känslor flödar över dig. Du måste bara vara dig själv, kompromisslöst. Jag tänker inte i form av hierarki, bara i utstrålning. Definierar mig inte mot någon kontext, bara mot vad tror vara sant.

[LJUSUPPLEVELSE]

Flodhästen,din beskrivning påminner en del om etologi och påminner mig om en av mina favoritböcker "den dominerande människan" som handlar om anthropologiska studier bland primitivt folk och etologiska studier bland djur speciellt apor...
Det tankesättet är en bra början , men det mänskliga liret är tyvärr långt mer komplicerat än så ... nya parametrar tillkommer pga att människan kan tänka abstrakt och har en andlig sida .

mvh

[Luna]

*Applåder* Mycket bra text! (vissa delar som jag kanske inte tycker är så pass exakta och lite fel förgreningar här o där MEN budskapet i sig håller jag nog med om till stor del!)   Tack för en intressant läsning, kul att se att det "öppnas" såhär ibland

[Justin Case]

Vår rang i hierarkin – och därmed vår perception av vårt värde och våra rättigheter – fastställs i en kontinuerlig feedback-loop med vår omgivning. Om vi försöker ta mer plats än vad vi har lärt oss att vi är berättigade till så signalerar vi oftast detta på något sätt. Vi ursäktar oss, beter oss okalibrerat, eller läcker ut information genom kroppsspråket. Dessa signaler uppfattas av vår omgivning, som sedan testar oss och kastar ut utmaningar för att se om vi verkligen är av hög position eller om vi bara spelar. Det kan vara allt från mycket subtila test som knappt går att märka av till explicita AMOG-strider. Misslyckande av sådana test leder till obehagskänslor, känslor av skam och pinsamhet, som om man skäms för att man gjorde någonting förbjudet. De flesta av oss klarar inte av att möta de här känslorna och blir undergivna – vi går tillbaka till det gamla beteendet, tillbaka till vår comfort zone.

De killar/män som kommit långt inom game, och som lär ut game, verkar ha inställningen att det inte finns någon riktig fara, bara en inbillad fara, med att ta sig uppåt i hierarkin med hjälp av game. Men är inte den instinktiva rädsla som lågstatusmän känner, inför att klättra uppåt i hierarkin, något som sållats fram av evolutionen för att den faktiskt fyller en överlevnadsfrämjande funktion? Åtskilliga män genom historien har ju dödat varandra i kampen om kvinnor, och av svartsjuka. En man som är väldigt bra på game startar naturligtvis inte bråk själv, det vinner han inget på, men jag tänker att han ändå kanske lever farligt när de män som han "klättrar förbi" märker att han kommer från ingenstans och ändå får alla brudar. Är alla de män ännu vid liv och god hälsa som var framgångsrika inom game för t.ex. fem år sedan? Har ingen av dem blivit t.ex. misshandlad till invaliditet för att ha råkat bädda en brud som visade sig "tillhöra" en extremt svartsjuk och våldsbenägen anabola-biff eller liknande? Ju fler brudar man bäddar per år, desto större måste väl risken bli för att man någon gång råkar ut för något sådant fatalt? Jag tänker att ett sådant öde borde vara rätt mycket mer sannolikt för en don juan som bäddar 9or och 10or på löpande band, än för en halvosäker snubbe som nästan bara håller sig till sin flickvän/fru, för att inte tala om en totalt asocial lågstatusnörd som aldrig ens går ut.

Så jag ställer mig lite tveksam när sådana som lär ut game har attityden att den där instinktiva rädslan för att klättra uppåt i hierarkin inte är till någon nytta utan bara i vägen. Visst, den är i vägen i uppåtklättrandet, men den har kanske också ett visst värde. Om alla rädslor vore onödiga, skulle de väl knappast ha evolverat fram, eller?

[Justin Case]

Slutligen vill jag peka på ett tredje sätt. Ett sätt som kastar ut hierarkisystemet genom fönstret och ser ”högt värde” ur ett helt annat perspektiv. Låt oss därför titta på en mycket speciell typ av person. En person som faller utanför alla de här ramarna. För den här personen finns det inget högre eller lägre värde, utan alla är värdiga bara av det faktumet att de har fötts in i den här världen och finns till. Den här personen har en mycket starkt grundad tro på värde genom varande, inte värde genom plats i hierarkin. Den här personen ser verkligheten som den ser ut i nuet och accepterar den precis som den är, utan att blanda in tolkningar, bedömningar av bra eller dåligt eller åsikter om rätt eller fel.

Den här personens starka tro på allas värde genom varande, inklusive hans (eller hennes – men för enkelhetens skull skriver jag hans) eget, gör att han behandlar alla, inklusive sig själv, med stor respekt. I den här personens ögon har alla rätt att ta plats och vara som de är, och hans tro på detta är orubblig. Därför kommer han att ta precis så mycket plats som han känner för och vara 100% kongruent med det, samtidigt som han ger andra utrymme att ta så stor plats som de vill utan att döma dem. Därför kommer han inte att utmana och testa människor som beter sig inkongruent, människor befinner sig i ”fake it”-fasen och människor som har byggt upp egoluftslott, utan han kommer att bemöta dem med kärlek och förståelse. Och därför kommer den här personen ha en stark attraktionskraft gentemot alla han möter, inte bara kvinnor som tänder på hans starkt kongruenta karaktär, utan även vänner, människor som vill växa och människor som bara längtar efter frihet.

Genom att kultivera en stark tro på värde genom varande så kan du bli den här personen. Du kan bli fri från hierarkisystemet, fri att agera som du tycker är rätt, fri från de mentala begränsningar av vad du får och inte får göra som du har lärt dig genom feedback från samhället.

Antagligen löper den här tredje typen av person rätt liten risk för att råka ut för farliga avundsjuka/svartsjuka mäns vrede.

Finns det någon vi känner till, som är av den här tredje typen? Någon kändis?

Jag kommer att tänka på en teori som går ut på att nästan ingen människa har koll på mer än bara en liten bråkdel av sina olika målsättningar, och att de flesta människor, utan att vara medvetna om det, har många målsättningar som inte är kompatibla med varandra. Enligt den här teorin går det att med övning bli medveten om precis hur mycket av sina undermedvetna viljor som helst, ja, hur mycket av sitt undermedvetna som helst. De flesta människor är bara medvetna om en försvinnande liten bråkdel av allt som äger rum inom dem, men enligt teorin jag tänker på behöver vi inte låta det förbli så - vi kan lära oss bli medvetna om precis allt det där. När vi blir det, upptäcker vi de inbördes motstridiga målsättningar vi hittills förgäves gått omkring och undermedvetet försökt förverkliga. När vi blivit medvetna om dem, kan vi se vilka av dem som är de viktigaste för oss, och välja att rikta in våra liv enbart på att förverkliga dessa. När man riktar hela sitt väsen på att förverkliga endast de målsättningar man verkligen anser vara de viktigaste, målsättningar som dessutom allesamman är kompatibla med varandra, får dessa en väldig kraft, och blir väldigt lätta att förverkliga jämfört med tidigare när vi hade ett virrvarr av inbördes inkompatibla målsättningar som vi knappt ens var medvetna om. Det är så oerhört sällsynt att människor har en total medvetenhet om, och total samordning av, sina målsättningar, så en människa som har detta kan räkna med att få igenom sin vilja i praktiskt taget alla sina möten med andra människor. De andra människorna utkämpar ju - omedvetet - ständigt en inre strid mellan inbördes inkompatibla viljor som de knappt ens vet att de har. De är därför psykiskt mycket svagare (i varje psykologisk viljekamp mellan två människor) än en som är medveten om allt han vill och som bara vill i en och samma riktning med hela sitt väsen. En man med en sådant här enhetligt medvetande och en sådan total viljesamordning kan bland annat mycket enkelt få i säng nästan vilken kvinna som helst, och kan få nästan vilken kvinna som helst att bli förälskad i honom. Förmodligen har han även själv också lättare för att älska än vad andra människor har.

Är den teorin överdriven, eller är en sådan enhetlig medvetenhet och viljesamordning en så oerhört kraftfull "metod" att den utklassar allt vad game heter?

Låter det som ungefär den tredje typ av person du pratar om, eller är det en fjärde typ av person jag pratar om?

[Justin Case]

Hippopotamus, när jag tänker efter är nog det jag pratar om en fjärde typ. Den skiljer sig (förmodligen) från din tredje typ genom att den (förmodligen) utnyttjar den makt den har över andra människor, medan din tredje typ inte försöker utnyttja någon makt över andra människor utan ser alla människor som lika värda (och därmed värda lika mycket makt). Vad jag kan se. Din tredje typ är kanske mer sympatisk än min fjärde, men får han lika roligt, tro? Båda får väldigt roligt, det är jag säker på, men vem av dem får roligast?

Jag kan tänka mig att min fjärde typ har mer koll på sig själv och sina målsättningar (nämligen total sådan) än vad en människa behöver ha för att kvalificera som din tredje typ. Det talar kanske för att min fjärde typ har roligare.

(Det kanske i och för sig inte var riktigt rätt av mig att prata om de olika typerna som olika typer av personer; i själva verket är det väl snarare bara är fråga om olika sätt att vara. Som du påpekat är det dock sällsynt att människor radikalt byter sätt att vara. Det kanske är därför jag förleds prata om det olika sätten att vara som olika typer av personer.)

[Justin Case]

Därför kommer han att ta precis så mycket plats som han känner för och vara 100% kongruent med det, samtidigt som han ger andra utrymme att ta så stor plats som de vill utan att döma dem.

Vid närmare eftertanke, hur går det där ihop? Nog uppkommer väl då och då situationer där det inte går att både ta så mycket plats som man själv vill och samtidigt låta alla andra i situationen ta så stor plats de vill? T.ex. när någon vill ta upp så mycket plats att det inte blir tillfredsställande mycket plats över för dig att ta upp om du ska låta honom ta upp så mycket plats han vill?