Lycka

[NT85]

Hej jag är ny här och nyss fyllt 18 år. Jag har inte läst något varken filosofi eller psykologi förutom den obligatoriska kursen för sam/ekonomi-linjen på gymnasiet. Jag spekulerar alltså mig fram till något m.a.o det är inte alls säkert att det jag säger stämmer (över huvudtaget) .

Jo var var jag.. jag tänkte fråga, "Hur uppnår man lycka?" Många säger att det är genom att sätta upp meningsfulla mål och sedan uppnå dem.

Jag skulle nog hålla med om detta, till viss del. Men jag skulle även tillägga att det vi upplever (bl.a. lycka) relateras med allt annat (undemedvetet?) vi upplever. genom detta får vi en uppfattning om vad som är "normalt" och "vanligt". Känslan lycka är något som kommer vid ett överskridande av det vardagligt positiva. Lycka är relativt, man måste känna något negativt för att känna något positivt. Man måste vart olycklig för att kunna känna lycka etc.
Vissa säger att lycka inte kan uppleves genom hela livet. "Lycka är inte ett mål utan en väg", m.a.o en flyktig känsla. Jag tror inte att det är omöjligt att vara lycklig till 95 % av sin livstid men det är svårt. De flesta försöker uppleva lycka genom att försöka få en uppåtgående spiral av positiva händelser, varje händelse måste överträffa den förra för att känslan av lycka ska upplevas. Jag tror inte detta fungerar. Ta bara en titt omkring dig, hur många tror du är "lyckliga" och känner känslan av lycka, de flesta skulle motvilligt svara något i motsats till ett ja. Nej lycka måste nås på annat sätt än bara via den stegrande händelseutvecklingen.
Känslan lycka upplevs som sagt när postiva händelserse överträffar de vardagliga. Och det vardagliga upplevs ju ständigt genom att vi ser, känner och upplever, vi betingas in vad som är normalt. Om vi inte tar vår vardags positiva tillvaro för given (notera: Mycket svårt) utan kan verkligen leva oss in i ett scenario där allt skulle vara pest och pina och har möjligheten att se det som något närliggande. Om vi verkligen behärskar detta kan vi uppleva känslan av lycka under längre perioder.

Dock jämförs oftast vad som är "pest och pina" utifrån ens egen "vanliga tillvaron" som är så djupt rotad att det är svårt att föreställa sig hur det vare i en tillvaro utan allt vi tar för givet. bla. Hmm finns utrymme för cirkelresonemang här... Nu vet jag att jag kommer ifrågasättas av den intellektuella överheten här men det är något man får leva med och helst utvinna något ur!

Nu vill jag höra vad era tankar är kring ämnet lycka!
Som sagt ni får gärna ifrågasätta detta, alltid kul med lite feed-back!

Ha en fortsatt bra dag!
/ Daniel

[jörgenlerjestad]

Roligt att du börjar reflektera över denna stora fråga fast du är så ung. Jag är Hypnosterapeut, utbildare och amatörfilosof.

Att uppnå uppsatta mål kan ge tillfredställelse och kanske en viss lyckokänsla. Sann lycka är ett tillstånd ur vilket jag gör saker som en lycklig människa gör. Omvänt tror många att om de gör vissa saker så blir de lyckliga vilket inte alltid är fallet.

Lycka kommer inifrån och är sällan ett resultat av yttre händelser. Jag hade en föreläsning för några år sedan där det var en kvinna som hade som mål att köpa en gul diamant. Skälet till detta var att en gul diamant är sällsynt och hon skulle känna sig lycklig och lite speciell om hon hade en. Jag frågade om hon kunde känna hur det skulle kännas att äga denna gula diamant och hon sa ja, det kunde hon. Vad ska du då med diamanten till undrade jag.

Ibland går vi långa omvägar för att söka inre lugn och tillfredställelse istället för att veta att jag har tillgång till dessa känslor hela tiden.

Lycka finns hos människor som har och som saknar pengar. Yttre faktorer är ovesäntliga.

Hoppas detta gett en del att tänka över även om vi kanske inte har blottlagt allt om ämnet ännu.

[Advocate]

Jag tror inte att man kan uppnå något långvarigt lycko-tillstånd. Istället tror jag att man kan uppnå ett tillstånd av trygghet där man känner att man har kraften att kunna klara av de flesta motgångar. Sinnesfrid skulle man kunna kalla det. Att uppnå det skulle bl.a förutsätta att man kan acceptera att alla otrevligheter kan hända en, att man inser att verkligheten i sej inte bara är trevlig, utan också väldigt otrevlig. Kanske snarare en annan form av lycka än något helt skillt från lycka, nu när jag tänker på det.

[arvid]

Svar till: NT85
Tja, jag skulle nog se allt på ett annat sätt. Först har jag Maslows behovstrappa någonstans i bakhuvudet. Jag tänker mig att det finns vissa sätt för oss att bli lyckliga t.ex. sexuell njutning eller chansen att få utlopp för fantasin (gäller inte för alla). Sedan finns det flera sätt att få utlopp för de här sakerna och där tror jag din "lessna-grej" kommer in i spelet. Har jag fått utlopp för fantasin genom att leka med lego och för den sexuella biten genom att se på samma bild och tja... i några år så blir det kanske bättre om man gör sakerna på ett annat sätt.
Sen stämmer det här inte riktigt, jag gör inte allt för distinkta skillnader på olika typer av lycka. Men jag är ganska övertygad att man kan vara rätt så lycklig hela livet igenom, vet exempel på flera personer som är det. Har du bara nog med medel att stimulera lyckan (t.ex. roliga intressen) så tror jag det funkar ganska schysst. Tänker på alla personer som tröttnar på att ha sommarlov, det gjorde jag själv förr i tiden. Men nu har jag fullt upp, en massa roliga saker att göra vilket medfört att sommarlovet.. det är nåt för mig! Alltså: Jag tror mer att man tröttnar på vissa saker elelr medel för att nå lyckan men att man tröttnar på själva lyckan (om du förstår) tror jag inte allt för mycket på.
Förresten är jag också 18 så vi kan ju känna lite samhörighet fram till 31 Mars

[MrTambourineMan]

Du säger att lycka är relativt. Jag är inte benägen att hålla med. Du kan säkert i tråden "Är lyckan det primära" hitta fler av mina åsikter kring ämnet (som till viss del faktiskt grundar sig på experiment). Jag tänker mig lyckan som ett tillstånd och olycka som ett annat tillstånd. Ett trafikljus behöver inte lösa rött innan det lyser grönt för att man ska veta att det är "grönt ljus". Trafikljuset är absolut och inte relativt. Det kan inte heller visa både grönt och rött ljust på samma gång. Lika lite som man kan vara euforisk och i djup förtvivlan på samma gång. Man kan växla mellan dessa två tillstånd men de kan aldrig koexistera samtidigt.

Förresten. Jag är också 18 år.

[arvid]

Svar till: MrTambourineMan


Ja, jag tror att lycka är "halvrelativt" men håller nog snarare åt samma håll som du. Men trafikljusen? NT85:s mening var väl mer: Du kommer märka det gröna starkare om det är rött då och då. Vilket man faktist gör. Å andra sidan tror jag alltså att relativismen framför allt ligger i medlena och inte målet (lyckan) men så klart det finns lite där. Du har väl stött på vågmänniskor?
Men egentligen behöver jag inte tjafsa, jag håller nog ändå med om jag än uttrycker mig lite annars. Visst, det roligare (lyckan) blir starkare i det specifika medlet (med de är inte så specifika egentligen) om man har haft tråkigt (olycka) i medlet tidigare. Men jag ser som jag också nämnt, den här modellen som sekundär. Jag är lycklig för det mesta helt enkelt och när jag inte är det har det inte att göra med att jag haft det så roligt (okej, faktist lite)!

Förresten, vi kan ju starta en klubb eller nånting? det är faktist coolt att vara 18 år.

[MrTambourineMan]

arvid,

Jag tror precis som du att själva tillståndet "lycka" kan man aldrig tröttna på, för då är "lyckan" inte längre "lycka" utan "långtråkan" och det är ett annat tillstånd. "Lycka" upplever vi dock bara som svar på stimulerande aktiviteter och dylikt. En ihållande, repetitiv aktivitet tenderar att vara väldigt ostimulerande och på det viset försvinner "lyckan" från aktiviteten och ersätts av leda. Men, har man bara en intressant och outsinlig hobby (samla frimärken, komponera musik et cetera ) är lyckan inget problem att upprätthålla, bara man undviker motgångar. Huvudanledningen till att folk sällan är lyckliga livet ut, antar jag är att det är statistiskt omöjligt att leva ett helt liv utan att någonsin stöta på någon form av motgång.

[arvid]

Svar till: MrTambourineMan

Tja, att kalla lyckan för relativt tror jag bör ersättas med att kalla medlena för relativa. Målen skulle kunna ses som sakerna vi får lycka av att nå, t.ex. musikalisk, sexuell och kreativ njutning. Jag tror att de är rätt så åtskiljda från varandra.
Problem är alltså medlena, vilka medför att vi rika i-landsinvånare inte är så väldans mycket lyckligare. Jag tror också det är medlena som ligger i grunden för relativa-lyckoprincipen. Det finns alltså avskevärda problem just i medlena, vilket är en stor käpp i lycko-hjulet. Så: Är du olycklig har du troligen lägre standard på medlena vilket inte kräver lika "bra" och svårtillgängliga medel, vilket medför att du som olycklig (eller snarare när du har tråkigt) ofta har bättre möjligheter att få roligare inom det givna området, än om du varit lycklig (haft roligt). Om du däremot aldrig tröttnar på medlena (ens det minsta) har man funnit en jekligt bra hobby.

Har för övrigt funderat på det ultimataste hobbyn: Att sitta och slå en obegränsad tärning (byter ut varje 6:a mot två nya, vilket gör att du i teorin kan få oändligt högt) hela tiden. Billigt, inga förberedelser krävs, kan göras var och när som helst. Vilket liv man skulle ha om man kunde tycka att det var hejdlöst roligt!

[NT85]

Hej allihopa, nu är jag tillbaka igen!

Till Jörgen

När du tog ditt exempel med den gula diamanten och damen som ett bevis på lycka. Då undrar jag bara vad du menar med lycka, för när du skrev det så lät det som.. lycka = bekräftelese och mening i tillvaron. Jag bara undrade om det var det du menade.
"Lycka kommer inifrån och är sällan ett resultat av yttre händelser."
För övrigt så menar jag att lycka är känslan av lycka.
_____________

Till Advocate

Till dig ville jag bara säga att jag tror att lycka kan upplevas genom hela livet utan några sorts lyckomaskiner eller liknande. Jag tror nämligen att en människa kan hitta en väg att vara lycklig (känna känslan) genom hela livet, trots att ingen människa än gjort det.
____________

Till arvid

Jag vet inte vad behovstrappan säger men angående att det finns vissa speciella sätt att känna lycka på, det håller jag med dig om. Dock inte på det planet att vi alla, som människor behöver känna t.ex. dessa känslor för att vara lycklig rent av naturen. Tex. vi måste känna kärlek eftersom "människan behöver kärlek". Jag tror snarare så att människan (genom att existera) samlar in information i medvetandet och skapar uppfattningar via våra känslor tex. kaktusen gör om jag tar på den etc. På liknande sätt tror jag även att det är med känslor; Man behöver först något sedan man känt avsaknaden av något. Men det "mänskliga behovet" av kärlek är så djupt rotat i hela vår uppväxt att vi människor i vårt medvetande blivit invaggade i tron om att vi i grund behöver känna kärlek och kan känna känslan av just "kärlek". Känslan är i grund och botten betingad (antagligen som de flesta andra) med rent fysiska känslor av smärta etc som sedan via föreställningar om vad kärlek "ska" vara blir en verklighet. Dock hoppade jag nu över en del i skeendekedjan , kärlek kan mycket möjligt vara ett resultat av viljan att vara en "bra människa", med andra ord en sorts självbekräftelse . Blev lite komplicerat i slutet, jag vet men om du ber snällt kanske jag kan förklara det ordentligare!
btw, härligt med 18års gemenskapen, inte sant arvid?
_______________

Till Mr. Tambourine man!

Trafikljuset är alltid relativt till något! I och för sig är det påståendet en tolkningsfråga, precis som allt annat!
"man kan vara euforisk och i djup förtvivlan på samma gång. Man kan växla mellan dessa två tillstånd men de kan aldrig koexistera samtidigt."
Det som liknar skulle då i så fall kunna kallas "manodepressivitet"? Men om jag verkligen ska blotta halsen tror jag även att starka motsatskänslor kan existera precis samtidigt och att man kan vara både euforisk och djupt förtvivlad i samma sekund. Dock leder ju allt detta tillbaka om föreställningen om tid som en löper framåt och inte står stilla.
________________

Till alla!

Egentligen kan vi antagligen inte finna någon sanning i något tills vi verkligen förstår vad tid, samt våra undermedvetna tankeprocesser till fulllo. Men visst kan vi leva i tron att våra föreställningar Är sanningen!

Min avslutande mening: Det är faktiskt väldigt ballt att vara 18, jag förstår att ni andra här på forumet är avundsjuka!

[arvid]

Svar till NT85:

Om Maslows behovstrappa kan du läsa här: http://www.norrkopingstennisklubb.e.se/foraldraroll.htm
(Första länken jag hittade, tennisklubben har inget med saken att göra)

Man behöver först något sedan man känt avsaknaden av något.

Vet inte om jag håller med. Att längta efter saker kräver visserligen några grundläggande känslor men jag tror ändå att längtan är ganska fristrävande och inte behöver så väldans mycket erfarenheter. Hursomhelst tar Maslows behovstrappa fram saker i ett annat perspektiv och jag tror mer åt det hållet. Eller man kan i och för sig säga att det du säger i citatet stämmer men vad skulle det då (om man tolkar det som så att det blir förenligt med behovstrappan) spela för roll? Jag kanske aldrig spelat dart (eller något annat spel) i mitt liv och därför aldrig känt en "äkta" avsaknad men när jag väl spelar upptäcker jag: "Wow, kunde livet vara så här bra!" Med andra ord, bara för att man inte saknar en sak, kan det fortfarande finnas lycka att nå, men som man inte har (klumpig formulering).

Sen tror jag inte att lycko-känslorna är särskilt betingade, möjligen vissa medel (se tidigare svar). Och att kärlek skulle vara betingad har jag inte mycket till övers för. Visst, säkert vår syn på det hela men jag tror bara det är ett medel. Kärleken som mål (i fråga om lycko-tillfredställelse) tror jag finns i Piteå 2004, fanns i Paris 1736 och i "den stora grottan" för 12 000 år sen.
Man kan möjligen fråga sig om kärlek är ett medel och inte mål men så tror inte jag, med en del erfarneheter av olika personlighetstyper, som stödjer det.

[MrTambourineMan]

NT85:

Säg att någon är utsatt för fruktansvärd tortyr. Vi kan ta ett exempel från Orwells 1984 (och många andra böcker); en elstöt. Elstöten upplevs som obehaglig. Om lycka vore relativt hade elstöten efter ett tag slutat att vara obehaglig (inget att jämföra med), nu fortsätter den dessvärre att vara det. Om försökspersonen sedan får en smärtsam fast svagare elstöt, inte upplever han den elstöten som behaglig, fastän denna elstöt är svagare än den förra?

I bägge fallen är elstöten obehaglig dock olika mycket obehaglig. Den kan dock aldrig bli behaglig, oavsett hur ihärdig den är. Jag hävdar att smärta och lycka är "absoluta" och baserade i vår biologi. Som med allt biologiskt material förekommer det vissa fluktationer och experiment kan inte tolkas lika strikt som inom fysiken. Men en relativ trend ser jag inget stöd för.

Bara faktumet att kronisk smärta, är just kronisk, tyder på att man inte vänjer sig vid emotioner. Emotioner är utanför vår sinneskontroll; de utgör vår innersta persona.

[NT85]

Nu är jag riktigt sömnig men nu ska jag ändå försöka svara, kalla mig korkad!

Hej Arvid!

"Man behöver först något sedan man känt avsaknaden av något."
När jag sa detta menade jag inte bara att man hade något fysiskt t.ex. en fin bil som man förlorar för att känna avsaknad. utan jag menar att känslor kan avsaknas i sig, människan relaterar kors och tvärs mellan olika känslor och därifrån kan något man har ge upphov till en avsaknad av något helt annat.
Angående behovstrappan, visst denhär trappan känner väl alla psykologer till förstår jag (nu när jag läst den). Jo visst, den ger en rättvisande bild om vad som gäller för den västerländske människans sätt att uppnå "lycka". Men består ofta lycka till stor del av Självbekräftelse och det är detta allt utgår från i grund och botten, vissa tänkare säger att egoismen är mänsklighetens drivhjul och visst, egoismen i sin tur drivs självbekräftelsen. Jag tror någon i framtiden kommer fastslå detta.
Kärlek i den betydelse vi flesta menar, när man känner starkt för någon person, vill vara tillsammans med denne och vill den personens bästa. Den som får en annan människa att verkligen känna sig speciell och bra på alla sätt och vis gör den andra lycklig och antagligen får man ju då någonting positivt tillbaka. Tänk dig själv, Hur ofta gör du något för någon annan som du själv Inte vinner på, varken fysiskt eller emotionellt.
Därför hävdar jag att kärlek ofta är egoism för två personer. Men detta är ju självklart en tolkningsfråga!

Tja, Tambourine!

Tyvärr så är jag inte insatt i den mänskliga biologin eller någon sorts neurologi. Men om vi tar exemplet med elstöten, visst låter ju bra det du säger och det rymmer antagligen en del sanning ditt påstående. Jag tror iofs att biologin och sinnet hänger ihop på ett sådant sätt att om du utsätts för en "kronisk smärta" så för att du under längre tid ska känna att det smärtar lika mycket måste smärtans grad stegvis höjas för att hålla just den tidigare nivån.
För övrigt tror jag att ordspråket "Första gången är alltid värst" uppkom av en orsak (kanske inte i elektriska stolen dock!

[MrTambourineMan]

Tja, Tambourine!

Tyvärr så är jag inte insatt i den mänskliga biologin eller någon sorts neurologi. Men om vi tar exemplet med elstöten, visst låter ju bra det du säger och det rymmer antagligen en del sanning ditt påstående. Jag tror iofs att biologin och sinnet hänger ihop på ett sådant sätt att om du utsätts för en "kronisk smärta" så för att du under längre tid ska känna att det smärtar lika mycket måste smärtans grad stegvis höjas för att hålla just den tidigare nivån.
För övrigt tror jag att ordspråket "Första gången är alltid värst" uppkom av en orsak (kanske inte i elektriska stolen dock!

Vad jag försöker säga är att lycka som neurologiskt fenomen kan man aldrig tröttna på, men vår biologi är gjord sådan att stimuli från omvärlden sorteras och filtreras bort. Utåtsett ser det ut som vi tröttnar på lyckan, men i själva verket, det som egentligen händer i våra hjärnor är att stimulansen, de biologiska incitamenten, för lycka förlorar sin kraft, inte själva lyckan. Jag betraktar inte lyckan som något fysiskt som kittlar mig till skratt, eller obehag som något fysiskt som slår mig på fingrarna. Lycka och nedstämdhet är olika "kanaler" som jag kan zappa in i min hjärna. "Kanalerna" kan aldrig nötas ut (förutom vid fysisk skada på hjärnan) men "fjärrkontrollen" (=roliga aktiviteter) kan förlora sin glädjestimulans.

"Första gången är alltid värst"

Första gången är "fjärrkontrollen" inte utnött. Du trycker på 1an, och 1an infinner sig direkt.

Testa dina teser mot denna analogi, och du ska se att den är rimlig även utifrån ditt perspektiv.

MVH,
Mr Tambourine Man

[arvid]

Svar till: NT85

Du skrev först

Jag tror snarare så att människan (genom att existera) samlar in information i medvetandet och skapar uppfattningar via våra känslor tex. kaktusen gör om jag tar på den etc. På liknande sätt tror jag även att det är med känslor; Man behöver först något sedan man känt avsaknaden av något. Men det "mänskliga behovet" av kärlek är så djupt rotat i hela vår uppväxt att vi människor i vårt medvetande blivit invaggade i tron om att vi i grund behöver känna kärlek och kan känna känslan av just "kärlek". Känslan är i grund och botten betingad

sedan

utan jag menar att känslor kan avsaknas i sig, människan relaterar kors och tvärs mellan olika känslor och därifrån kan något man har ge upphov till en avsaknad av något helt annat.

Om jag har nått (bil, kärlek, trygghetskänsla) och sedan förlorar den och därmed känner avsaknad, tror jag att det beror på att målet inte längre uppfylls (som det tidigare gjorts) vilket händer p.g.a. att medlena har blivit svagare (svagare kärlek, mindre trygg, etc).
Själva grejen med behovstrappan är ju att den inte är helt lycko-relativ. Och som sagt, vad spelar det för roll att man inte känner avsaknaden av något man inte upplevt, för lyckofrågan alltså? Förutom det jag skrev ovan tycker jag inte det talar för att lyckan skulle vara relativare.

Därför hävdar jag att kärlek ofta är egoism för två personer.

Pläch, det där har jag diskuterat med folk förut. Jag förstår tanken men tycker att ordvalet blir helt fel. Egoism är trots allt ett ord vi uppfunnit för att beskriva när någon gör något för sig själv och inte alls för andra (kortfattat). Då blir det mysko att använda ordet så fort man gör något för sig själv (vilket bl.a. skulle få den lustiga innebörden att en person som offrar livet för en annan är egoistisk, lika egoistisk (om inte mer då det är viktigare) som en som stjäl allt du äger).
Jag skulle istället säga: Allt man gör följer ens personliga vilja. Vilket egentligen är ganska självklart (även om man kan diskutera ordvalet "vilja").

[NT85]

Om jag har nått (bil, kärlek, trygghetskänsla) och sedan förlorar den och därmed känner avsaknad, tror jag att det beror på att målet inte längre uppfylls (som det tidigare gjorts) vilket händer p.g.a. att medlena har blivit svagare (svagare kärlek, mindre trygg, etc).

Där håller jag med dig.

[qute="arvid"] Själva grejen med behovstrappan är ju att den inte är helt lycko-relativ. [/quote] Tolkningsfråga, vi kan säga så här: lycka är Indirekt är relativt med tanke på att våra känslor är relativa och det är känslan av lycka som är lycka, åtminstone enligt mig.

Pläch, det där har jag diskuterat med folk förut. Jag förstår tanken men tycker att ordvalet blir helt fel. Egoism är trots allt ett ord vi uppfunnit för att beskriva när någon gör något för sig själv och inte alls för andra (kortfattat). Då blir det mysko att använda ordet så fort man gör något för sig själv (vilket bl.a. skulle få den lustiga innebörden att en person som offrar livet för en annan är egoistisk, lika egoistisk (om inte mer då det är viktigare) som en som stjäl allt du äger).
Jag skulle istället säga: Allt man gör följer ens personliga vilja. Vilket egentligen är ganska självklart (även om man kan diskutera ordvalet "vilja").

Jag anser att en person som offrar livet för en annan i grund och botten är "egoistisk" (notera tolkningsfråga!) för han gör det sannolikt pga av känslan av att "göra Rätt" --> emotionell vinst. men för mig innehåller inte någon negativ klang utan är endast ett faktum som varken är postivt eller negativt laddat. Men visst kan vi kalla det "personliga vilja" om det tar bort den negativa klangen ordet egoism tydligen har för dig!