Paranormala händelser

[Hymer]

Paranormala fenomen såsom ESP eller ut ur kroppen-upplevelser är mycket intressanta och borde utsättas för betydligt mer vetenskapligt arbete. Jag är ganska skeptisk till förklaringar av mytologisk karaktär (t.ex att själen kan astralvandra, fastbunden till kroppen med en silvertråd), men inser att vissa paranormala fenomen existerar.

För en i huvudsak logiskt lagd person som mig själv har det krävts en viss mängd små paranormala upplevelser för att komma fram till min egen subjektiva övertygelse, och jag ser det som ett privilegium att ha kunnat göra detta. Vad jag själv har upplevt är sanndrömmar, spådomar, qi-upplevelser (qi beskrivs bl.a. inom den traditionella kinesiska läkekonsten som "livsenergi" och används praktiskt inom t.ex. akupunktur eller vissa kampkonster) och ut ur kroppen-upplevelser. Det sistnämda experimenterade jag med under en kort period (samtidigt som s.k. "lucid dreaming" - mycket intressant!), men drabbades av stark rädsla när det väl började "fungera" och upphörde omedelbart.

Ingen av dessa upplevelser skulle jag på något sätt kunna försvara mot kritiska logiska ("vetenskapliga") argument, utan de är för mig indicier som har lett till min subjektiva insikt om fenomenens existens. Det vore fantastiskt att få uppleva den dag då t.ex. telepati otvivelaktigt bevisas och framförallt förklaras med vetenskapliga metoder. Tyvärr tror jag att det vetenskapliga samfundet ännu har en alltför försiktig hållning till de paranormala fenomenen för att göra några framsteg inom en överskådlig framtid.

[Johan Ågren]

Har själv haft otaliga ut ur kroppen upplevelser där jag kunnat experimentera med fenomenet till den grad där jag blivit övertygad om att jag faktiskt är separerad från min kropp och förmår göra observationer som sedan kan bekräftas objektivt. Vad jag ännu inte förmått är att genomföra ett experiment där jag kan bevisa det för andra, men jag har arrangerat för det.

Johan

[Tore]

Ingen av dessa upplevelser skulle jag på något sätt kunna försvara mot kritiska logiska ("vetenskapliga") argument, utan de är för mig indicier som har lett till min subjektiva insikt om fenomenens existens. Det vore fantastiskt att få uppleva den dag då t.ex. telepati otvivelaktigt bevisas och framförallt förklaras med vetenskapliga metoder. Tyvärr tror jag att det vetenskapliga samfundet ännu har en alltför försiktig hållning till de paranormala fenomenen för att göra några framsteg inom en överskådlig framtid.

En hel del försök har väl ändå gjorts rörande telepati och liknande. Vad menar du att vetenskapen borde göra för slags experiment som inte redan har gjorts?

Har själv haft otaliga ut ur kroppen upplevelser där jag kunnat experimentera med fenomenet till den grad där jag blivit övertygad om att jag faktiskt är separerad från min kropp och förmår göra observationer som sedan kan bekräftas objektivt. Vad jag ännu inte förmått är att genomföra ett experiment där jag kan bevisa det för andra, men jag har arrangerat för det.

Vore intressant att få veta hur du har tänkt att lägga upp ett sådant experiment. Om du verkligen kan bevisa vetenskapligt att du har denna förmåga så vore det ju inget mindre än en världssensation!

[Hymer]

Ingen av dessa upplevelser skulle jag på något sätt kunna försvara mot kritiska logiska ("vetenskapliga") argument, utan de är för mig indicier som har lett till min subjektiva insikt om fenomenens existens. Det vore fantastiskt att få uppleva den dag då t.ex. telepati otvivelaktigt bevisas och framförallt förklaras med vetenskapliga metoder. Tyvärr tror jag att det vetenskapliga samfundet ännu har en alltför försiktig hållning till de paranormala fenomenen för att göra några framsteg inom en överskådlig framtid.

En hel del försök har väl ändå gjorts rörande telepati och liknande. Vad menar du att vetenskapen borde göra för slags experiment som inte redan har gjorts?

Mitt intryck är att den parapsykologiska forskningen mest ägnar sig åt att upprepa samma slags experiment för att statistiskt kunna bevisa eller motbevisa förekomsten av t.ex telepati, vilket inte verkar gå speciellt bra. Vad jag saknar är skapandet av modeller och hypoteser som skulle kunna förklara fenomenen, kanske med utgångspunkt från fysiken som vi känner till den idag. Med nya och genomtänkta hypoteser skulle man kanske kunna hitta de relevanta experimenten. Jag måste dock erkänna att jag inte är speciellt påläst, och det kanske redan finns en del intressanta förklaringar och modeller?

[Joahn]

För alla som är intresserade av UKU:er - ut-ur-kroppen-upplevelser - så vet jag en bra bok skriven av Ingela Cole: Andra Verkligheter. Där berättar hon om sina egna upplevelser, och hur hon kommer i kontakt med det genom böcker och genom sin syster som också har "gåvan". Det hon skriver är trovärdigt, och jag kan inte tänka mig att alla överensstämmelser bara är något hon hittat på, eller att hon inbillat sig alltihop. För var och en som läst den så återstår bara att tro att det hon skriver är sant... eller att hon blåljuger rakt igenom (varför skulle hon göra det?).

[Tore]

Mitt intryck är att den parapsykologiska forskningen mest ägnar sig åt att upprepa samma slags experiment för att statistiskt kunna bevisa eller motbevisa förekomsten av t.ex telepati, vilket inte verkar gå speciellt bra.

Det är sant, men om det inte ens går att påvisa att telepati förekommer, vad finns det då att förklara, mer än den subjektiva upplevelsen hos den som säger sig ha erfarit det? Psykologiska förklaringsmodeller finns säkert, även om jag inte är vidare insatt i det området.

Vad jag saknar är skapandet av modeller och hypoteser som skulle kunna förklara fenomenen, kanske med utgångspunkt från fysiken som vi känner till den idag. Med nya och genomtänkta hypoteser skulle man kanske kunna hitta de relevanta experimenten. Jag måste dock erkänna att jag inte är speciellt påläst, och det kanske redan finns en del intressanta förklaringar och modeller?

Saken är nog den att med utgångspunkt från "fysiken som vi känner till den idag" är det mycket svårt att se hur det skulle kunna röra sig om verkliga fenomen. Det är väl just därför många är så skeptiska, samt förstås att man inte kan påvisa fenomenens existens.

För alla som är intresserade av UKU:er - ut-ur-kroppen-upplevelser - så vet jag en bra bok skriven av Ingela Cole: Andra Verkligheter. Där berättar hon om sina egna upplevelser, och hur hon kommer i kontakt med det genom böcker och genom sin syster som också har "gåvan". Det hon skriver är trovärdigt, och jag kan inte tänka mig att alla överensstämmelser bara är något hon hittat på, eller att hon inbillat sig alltihop. För var och en som läst den så återstår bara att tro att det hon skriver är sant... eller att hon blåljuger rakt igenom (varför skulle hon göra det?).

Det finns ju även de som berättar detaljerat om sina möten med rymdvarelser ombord på diverse UFO:n, och man kan lika retoriskt ställa frågan: Varför skulle de ljuga om det? Jag har ingen aning om ifall Ingela Cole ljuger, om hon inbillar sig, eller om det finns någon annan förklaring till hennes berättelser. Frågan är bara hur man skall kunna kontrollera hennes påståenden, så här i efterhand?

Därför lät det intressant när du sade dig ha arrangerat för ett experiment där du skulle kunna bevisa för andra att du har den här förmågan. Då har man ju en helt annan möjlighet till kontroll. Det hade som sagt varit intressant att få ta del av hur du hade tänkt att experimentet skulle gå till.

[archaxe]

Johan != Joahn.

[Tore]

Johan != Joahn.

Sorry. Ignorera sista stycket i mitt föregående inlägg...

[Hymer]

Vad jag saknar är skapandet av modeller och hypoteser som skulle kunna förklara fenomenen, kanske med utgångspunkt från fysiken som vi känner till den idag. Med nya och genomtänkta hypoteser skulle man kanske kunna hitta de relevanta experimenten. Jag måste dock erkänna att jag inte är speciellt påläst, och det kanske redan finns en del intressanta förklaringar och modeller?

Saken är nog den att med utgångspunkt från "fysiken som vi känner till den idag" är det mycket svårt att se hur det skulle kunna röra sig om verkliga fenomen. Det är väl just därför många är så skeptiska, samt förstås att man inte kan påvisa fenomenens existens.

Jag håller med, och det är väl här utmaningen ligger. Jag skulle själv inte ha en aning om hur en förklaring av telepati (för att behålla exemplet) skulle kunna göras med t.ex. kvantfysiska fenomen, men om en sådan teori skulle skapas så vore nästa steg att konstruera experiment som bygger på just denna kvantfysik (vilket säkert inte heller vore lätt), istället för att upprepa de klassiska experimenten som inte verkar leda till vare sig den ena eller andra slutsatsen.

En av mina gamla lärare förklarade efter en föreläsning om solens fysik att det alltid finns oförklarliga fenomen inom fysiken, som överhuvudtaget inte är möjliga att förstå förrän man uppnått en viss allmän kunskapsnivå. Ett exempel har varit solens energiutstrålning. Man har sedan länge mycket väl vetat hur mycket energi solen strålar ut, men innan man upptäckt radioaktiviteten och fusionsteorin så har den utstrålade energimängden helt enkelt varit en omöjlighet enligt fysikens dåvarande lagar. Min lärare berättade vidare att ett modernt exempel på ett oförklarligt fenomen är solens neutrinoutstrålning, vilken är fyra gånger högre än den möjligtvis borde kunna vara. Detta förklarade han för några år sedan, så det sistnämnda problemet är kanske löst idag, men poängen är ändå giltig.

Vad jag vill säga är att det inom parapsykologin krävs en viss djärvhet och pionjärsanda som har varit förutsättningen för utveckling på många andra vetenskapliga områden. Min invändning är att denna anda verkar saknas så länge man bara håller på med samma statistiska experiment om och om igen.

[Johan Ågren]

Tore,

Enkelt: en vän har placerat ut ett papper med en fyrsiffrig kod och fyra symboler uppe på ett köksskåp, och mitt uppdrag är att jag ska ta mig dit och läsa av detta för att sedan redovisa för det. Nästa steg blir att jag gör detta i ett vetenskapligt kontrollerat experiment.

MEN detta skulle få sådana konsekvenser för vår värld, så det regleras som en naturlag att det inte är möjligt att göra detta, så jag har mest arrangerat för detta om dessa förutsättningar förändras. I den världsbild där detta är möjligt regleras även sådana händelser. Det är en värld av samband, högre viljor, utstakade planer ETC. Min egen förmåga att utföra något styrs slutligen av högre aspekter av mig själv där jag är förankrad i större planer. Mitt behov att ingripa och bevisa att UKUer är en realitet behöver inte vara en förankrad vilja. Av den anledningen kommer inte någon att lyckas med några genomgripande och omvälvande kollektiva bevis innan detta kohererar med de samband som omger oss. Gång på gång blir människor snopna när de vet att de kan göra detta men att det sedan inte fungerar i ett sådant sammanhang där det skulle verka omvälvande på världen.

I min verklighetsmodell så är världen av en idealistisk karaktär, och substansen som vi består av skiljer sig inte från den substans vi omger oss med i en dröm - inte minst i de drömmar som kan kallas "lucid dreaming". Vad som skiljer dessa världar åt är den relativa permanensen i denna "vakna" och "fysiska" värld. Att dö är endast ett avstamp från denna ytterlighet - självvalda ytterlighet. Döden känns ungefär som att vakna upp från en väldigt stark dröm, men att livet ändå lämnas på avstånd som just en dröm. Vad som består är intrycken, en form av kärnfullhet som utvecklas. Jag har under mitt liv dött och kommit tillbaka till den här världen för att fortsätta vara Johan ett tag till. Min viktigaste erfarenhet från detta är att den verkliga döden endast existerar i livets stagnation. Att dö fungerar då som ett vederkvickande, en påminnelse om hur saker fungerar innerst inne i livet - där livet rinner fram. Det är på intet sätt främmande att erfara detta utan det känns som att komma hem till ett evigt urtillstånd, där har vi varit förut. Erfarenheten blir då i stället: "Hur kunde jag glömma?". Det är min övertygelse att alla föreställningar om "gud" i grunden har uppstått ur detta. Samtidigt är det en fruktansvärd upplevelse att dö för jaget som byggt upp och håller fast vid en uppsättning föreställningar om livet. Detta var det värsta jag varit med om.

Johan

[Warum]

Matematikern Henri Poincaré sa:

"Underligt att ni blir så chockerade av ett underverk dess mer naturvetenskapen framskrider dess mer begriper ju naturvetenskapsmannen att allting är underverk. Vi kan inte förklara någonting... som rena undret"

Jag frapperas över att människor söker sensationer genom substanser som alkohol, narkotika, tobak eller dopningspreperat. Eller att de utsätter sig för extrema företeelser som fallskärmshoppning, bergsklättring, forsränning eller gatlopp. När allt detta uppräknade kan utbyttas mot verkligheten själv som sensationskatalysator. För mig personligen utgör verkligheten den främsta källan till fascination, spänning och äventyr.

Jag blir både förstörd och upprymd på samma gång när jag tänker på gravitationen, molekyler, atomer, DNA, fotosyntes, och vilken roll de spelar i ens liv.

Biologi, filosofi, fysik, estetik, geografi, historia, kemi, matematik, psykologi, religionskunskap, samhällskunskap och språkvetenskap kan få en att vilja dö dramatiskt eller leva euforiskt sådana effekter kan de ha på en.

De paranormala fenomenen som ju är en del av verkligheten, närmare bestämt den del av verkligheten vi ännu inte kan förklara, men med dagens tekniska framsteg borde börja kunna förklaras, gör inte verkligheten mindre spännande.

Ju bättre dem som upplever paranormala fenomen blir på att beskriva sina upplevelser så tror jag att vetenskapen kan hjälpa till med hypoteser och metoder att utforska detta okända område, när man definierat sitt vetenskapsobjekt och när man skapat rätt laborationsförutsättningar. Jag vet att det inte behövs mikroskåp och provrör, vad vet jag inte för att undersöka paranormala fenomen.

Jag tror precis som antytts av flera här att nyandligheten eller nyreligiositeten kan få vetenskapen att ta nya (fram)steg. Har inte religionen och andligheten alltid haft den funktionen i historien. Religionen, andligheten och också konsten har väglett vetenskapen in på områden som den inte själv skulle kommit på och sedan frälst människor med bättre vetande och gladare vetande (Nietzsche).

Jag har upplevt en paranormal sak. Därför att jag inte tror på övernaturliga saker så ville jag testa om jag kunde få någonting övernaturligt att hända för att sedan kunna tro det övernaturliga. Jag bestämde mig för att öppna en stängd dörr enbart med tankekraft, först hände ingenting, men sakta så öppnar sig dörren ju mer jag ville det med tanken. Men dörren öppnade sig bara när jag koncentrerade mig till fullo, jag behövde bara vackla något i tanken för att den skulle sluta öppna sig.

[Joahn]

Det finns ju även de som berättar detaljerat om sina möten med rymdvarelser ombord på diverse UFO:n, och man kan lika retoriskt ställa frågan: Varför skulle de ljuga om det? Jag har ingen aning om ifall Ingela Cole ljuger, om hon inbillar sig, eller om det finns någon annan förklaring till hennes berättelser. Frågan är bara hur man skall kunna kontrollera hennes påståenden, så här i efterhand?

Därför lät det intressant när du sade dig ha arrangerat för ett experiment där du skulle kunna bevisa för andra att du har den här förmågan. Då har man ju en helt annan möjlighet till kontroll. Det hade som sagt varit intressant att få ta del av hur du hade tänkt att experimentet skulle gå till.

Det är möjligt att det finns människor som ljuger om liknande saker. Kanske kan man tänka sig det om någon som lever ett ensamt liv, som kanske vill ha lite publicitet, någon som suttit på psyket? I vilket fall har jag vissa skäl att tro att Ingela Cole inte ljuger.

- Hon verkar, förutom sina UKU:er, vara en ganska vanlig människa som lever ett ganska vanligt liv. Hon har familj, släkt, vänner och ett liv som hon trivs med. Varför skulle hon ljuga?
- Hon blandar in många andra personer i boken och sätter in de olika UKU:erna i sammanhang, vilket gör den trovärdigare än om hon bara hade beskrivit sina upplevelser rakt av, enskilda. Bland annat så skriver hon om sin syster, som också har dessa upplevelser (och som också gått ut offentligt med dem), och citerar lite brevväxling dem emellan.
- Hon redogör för hur väl världen när hon betraktade den som astralkropp stämde överens med den "riktiga" världen. Ibland stämde det lite halvt, ibland stämde det desto bättre, och ibland för mycket för att kunna vara slump.
- Hon redogör för hur hon började läsa böcker i ämnet, och för hur hon kände igen sig i författarnas beskrivningar av vad som hände under en UKU.

Jag har under mitt liv dött och kommit tillbaka till den här världen för att fortsätta vara Johan ett tag till.

Grymt intressant. Skulle du vilja berätta mer om det? Hur gick det till, när, i vilket sammanhang, och om du har någon aning - varför?

[Johan Ågren]

Vad jag har erfarit är detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Bardo Vilket skett genom en lång tids meditation och psykedeliska sessioner. Jag har erfarit ett egentligen obeskrivbart tillstånd där jag lämnat "Johan"; både kropp och samlade minnesattribut. Men jag har inte dött utan återvänt. Jag har också som sagt ofta lämnat kroppen, men detta tillstånd omfattar fortfarande det samlade jaget. Detta perspektiv har gett mig en annan uppfattning om vår världs ontologi (vilket jag talar om då och då när andan faller på ). Erfarenheterna är i sig värdeneutrala, och de verkar både förödande för vissa aspekter av oss själva medans andra aspekter kan frigöras. Det beskrivs ganska bra på Wikpediasidan.

Det här med reinkarnation verkar stämma, fast det är inte riktigt som man kan föreställa sig. Antag att det finns ett högre centrum som är du som även har en högre form av förankring i helheten. Denna del projicerar sedan ut drömmar som antar mer eller mindre kollektiv karaktär och med olika mått av permanens (se fysikern David Bohm's teorier). När vi dör så upphör fokuset på vårt begränsade jag/egot - det dör, men erfarenheterna består som de högre aspekterna av vårt väsen samlar och utvecklas igenom. "Inkarnation är således enbart dessa konkretiseringar. Det är alltså ingen dualistisk modell utan enbart en substans som har denna nedtransformerande karaktär. Den del som vi tar med oss när vi dör har således en vagare konkretisering än den del som vi kallar fysisk materia, men även denna har en sammanhållande karaktär som vi bänämner vårt jag. Även detta jag löses således upp/dör eftersom de sammanhang det verkar i distansierar sig och jaget blir utan verklig funktion. Eller: Livet är en väldigt tydlig och lagbunden "dröm", och det som erfars skiljer sig inte i substansen från det som erfars i det som vi normalt kallar drömmar. Att dö blir ungefär som att vakna upp från livet, och det känns inget konstigare utifrån det perspektiv man då befinner sig i än att vi nu vaknar upp från en dröm. Livet som vi levat distansierar sig på samma sätt. Problemen uppstår när jaget håller kvar vid sin identitet - även om den inte är funktionell.

I mitt fall så använde jag i de psykedelsika sessionerna psilocybin (på den tiden det var lagligt ska tilläggas). Här hittade jag en text:

Det hallucinogena sättet att dö

Hallucinogena droger i livets slutskede för att lindra dödsångest ska provas i nya studier.

Studien som förbereds i USA just nu leds av läkaren Charles Grob som är chef för en barnpsykiatriavdelning vid Harbor-UCLA Medical Center. Han har fått godkännande för att studera effekterna av psilocybin på 12 långt framskridna döende cancerpatienter. Men till skillnad från andra radikala experiement inom cancerbehandling och mediciner erbjuder studien inte något bot, han hoppas bara hitta att psilocybin, det starkaste ämnet i pskyedeliska svampar, ska förbättra en döende persons rädsla för döden.

Grob hoppas hitta, förutom att den reducerar psykologisk smärta knuten till överhängande död, att psilocybin kan på ett säkert sätt reducera en cancerpatients behov av smärtmedicin, inte för att den avtrubbar smärtan, som morfin gör, utan för att den "förändrar ens uppfattning av smärta."

Studien, sponsrad av Heffter Institute, riktar sig till patienter som mottar lindrande eller sk palliativ vård, personer med metastatisk cancer som det inte finns något rimligt hopp för återhämtning för. Studien är begärd av just den gruppen av döende cancerpatienter själva, enligt 'National Cancer Policy Board of the Institute of Medicine' som 2001 kallade på fler nya tillvägagångssätt till palliativ behandling, som annars förbigås av vanlig medicinsk forskning.

Grob hade först sökt tillstånd att få använda MDMA (ecstacy), men övergav den mest för politiska skäl efter att den numera avslöjat dåliga forskningen av George Ricaurte, som hävdade att engångsanvändare kunde orsaka permanent hjärnskada. Men Grob anser att psilocybin är bättre iallafall. "Jag var oroad över möjligheten med hjärtarytmi (ojämnhet i hjärtslagen) med MDMA, och psilocybin kanske kan öppna upp en större spirituell dimension för en del människor," säger han.

Psilocybin är relativt säker och du måste inta din egen kroppsvikt av svampar för att förgifta dig själv, enligt de flesta undersökningar. Men svampen betraktas fortfarande som en Klass I drog i USA, som listar den som att "ha en hög potential för missbruk och ingen medicinsk tillämpning" och pga det så krävdes det en rad av byråkratiskt arbete för att få studien godkänd.

Kriterier för deltagarna är också väldigt stränga, vilket lär försvåra att man hittar lämpliga kandidater. De måste ha en svår form av cancer, men de måste också vara fria från andra medicinska problem: högt blodtryck, blodbrist, hjärtsjukdom eller leverproblem, hjärntumörer eller metastaser på hjärnan, och njursjukdom. De måste nästan, ironiskt nog, vara friska döende personer.

De 12 deltagarna som till slut värvas för Grob's studie kommer att växelvis ges psilocybin eller en placebo i två seperata sessioner. Den inledande dosen för pilotstudien - som primärt är till för att etablera säkerheten och effektiviteten av drogen i förväg av bredare studier i framtiden - är 0.2 milligram/kilo i kroppsvikt av syntetisk psilocybin. En kraftfull svampupplevelse inträffar med ca 0.3 mg psilocybin/kilo kroppsvikt.

Efter en session kommer patienterna att utvärdera deras erfarenheter. För några kan det vara obehagligt. "Hallucinogener avtäcker sanningen," säger Grob, "Ibland är det enda sättet att nå den andra sidan att arbeta igenom en del av mörkret. De kommer att ha deras hand hållna hela tiden."

Psilocybin har testats förut i en rad sammanhang, bl.a pågår en studie om drogens effekter på symptomen av tvångshandlingar och tvångsföreställningar. På det tidiga 60-talet använde Stanislav Grof en annan hallucinogen, DPT ihop med LSD, för att studera existentiell ängslan i döende cancerpatienter. Han fann att personerna han studerade utvecklade bättre attityder om döden, förbättrade deras relationer med familjemedlemmar och bad om mindre smärtstillande medicin i veckorna och månaderna efter experiementet.

1962 genomförde en läkare och präst vid namn Walter Pahnke en dubbelblind studie med 20 protestantiska teologistudenter som fick kapslar med antingen 30 mg psilocybin eller placebo precis före långfredagens gudstjänst vid Boston’s Marsh kapell. Bland dem fanns prästen Mike Young, idag en minister vid First Unitarian Church i Honolulu, som senare rapporterade ha äntrat ett mystiskt tillstånd i vilket han förlorade sin rädsla för döden.

Som han förstår det nu fungerar drogen för att "människor definerar deras identiteter genom att denna illusoriska sak kallad ego, som är konstruerad av minne och upplevelser och som bestämmer vilka vi tror vi är." I en kontrollerad omgivning under påverkan av psilocybin, "överstiger du det egot. Och personen som inte längre identifierar sig med 'vem är jag', är förlorandet av det egot inte längre så hotande som det var förut." Psiolocybin-trippen var, minns Young, "en rätt så djup upplevelse."

Det har inte varit en avsaknad av intresse för studien, men de flsta är olämpliga kandidater. En del vägrar att inse att de kommer att dö, en del hoppas fortfarande att hitta ett botemedel, andra vill inte ta itu med döden, utan förnekar sin sjukdom. Men de har hittat en person som passar kriterierna och forskningsteamet förväntar inleda prover på honom inom kort.

Läs mer om studien:
http://www.canceranxietystudy.org/.

Johan

[Tore]

En av mina gamla lärare förklarade efter en föreläsning om solens fysik att det alltid finns oförklarliga fenomen inom fysiken, som överhuvudtaget inte är möjliga att förstå förrän man uppnått en viss allmän kunskapsnivå. Ett exempel har varit solens energiutstrålning. Man har sedan länge mycket väl vetat hur mycket energi solen strålar ut, men innan man upptäckt radioaktiviteten och fusionsteorin så har den utstrålade energimängden helt enkelt varit en omöjlighet enligt fysikens dåvarande lagar. Min lärare berättade vidare att ett modernt exempel på ett oförklarligt fenomen är solens neutrinoutstrålning, vilken är fyra gånger högre än den möjligtvis borde kunna vara. Detta förklarade han för några år sedan, så det sistnämnda problemet är kanske löst idag, men poängen är ändå giltig.

Om din poäng är att det fortfarande finns oförklarade naturfenomen så har du givetvis rätt, men här gäller ju frågan snarare om det alls finns något naturfenomen att förklara! I exemplen med solstrålning och neutrinos så fanns det ett klart påvisat och uppmätt fysikaliskt fenomen, vilket det inte gör här, så jag ser inte riktigt parallellen...

Vad jag vill säga är att det inom parapsykologin krävs en viss djärvhet och pionjärsanda som har varit förutsättningen för utveckling på många andra vetenskapliga områden. Min invändning är att denna anda verkar saknas så länge man bara håller på med samma statistiska experiment om och om igen.

Kanske är jag fantasilös, men jag har svårt att se hur man skulle kunna gå tillväga, annat än att faktiskt testa de förmågor anhängarna påstår sig ha. Om någon påstår sig kunna flytta på föremål utan att vidröra dem — bara genom "tankekraft" — ja då undersöker vi om han faktiskt kan flytta på föremål utan att vidröra dem. Hur skulle vi annars göra? Du talar om "djärvhet" och "pionjärsanda", och det är ju enkelt att säga, men vad innebär det mer konkret? Vad skulle du göra annorlunda om du exempelvis skulle testa förmågan till telekinesi?

MEN detta skulle få sådana konsekvenser för vår värld, så det regleras som en naturlag att det inte är möjligt att göra detta, så jag har mest arrangerat för detta om dessa förutsättningar förändras. I den världsbild där detta är möjligt regleras även sådana händelser. Det är en värld av samband, högre viljor, utstakade planer ETC. Min egen förmåga att utföra något styrs slutligen av högre aspekter av mig själv där jag är förankrad i större planer. Mitt behov att ingripa och bevisa att UKUer är en realitet behöver inte vara en förankrad vilja. Av den anledningen kommer inte någon att lyckas med några genomgripande och omvälvande kollektiva bevis innan detta kohererar med de samband som omger oss. Gång på gång blir människor snopna när de vet att de kan göra detta men att det sedan inte fungerar i ett sådant sammanhang där det skulle verka omvälvande på världen.

Johan, jag kan förstå den snopenhet du talar om, och jag kan på sätt och vis förstå att man tillgriper en sådan förklaringsmodell som du presenterar här. Den ter sig säkert rationell utifrån ditt perspektiv, även om den ter sig uppenbart ad hoc och som en ren bortförklaring från mitt. Problemet, vetenskapligt sett, är förstås att din hypotes är ofalsifierbar och därmed otestbar. Oavsett vilket utfall du får av ditt experiment så passar det in i din förklaringsmodell.

Hur som helst, kontententan av det hela tycks vara att varken du eller jag tror att du kommer lyckas i ett vetenskapligt kontrollerat försök, varför det kanske inte är så intressant att diskutera detaljerna i experimentets utforming, och hur det kan göras mer vetenskapligt.

Det är möjligt att det finns människor som ljuger om liknande saker. Kanske kan man tänka sig det om någon som lever ett ensamt liv, som kanske vill ha lite publicitet, någon som suttit på psyket? I vilket fall har jag vissa skäl att tro att Ingela Cole inte ljuger.

Jag kan bara upprepa vad jag skrev innan: Jag har ingen aning om ifall Ingela Cole ljuger, om hon inbillar sig, eller om det finns någon annan förklaring till hennes berättelser. Frågan är bara hur man skall kunna kontrollera hennes påståenden, så här i efterhand?

[Hymer]

En av mina gamla lärare förklarade efter en föreläsning om solens fysik att det alltid finns oförklarliga fenomen inom fysiken, som överhuvudtaget inte är möjliga att förstå förrän man uppnått en viss allmän kunskapsnivå. Ett exempel har varit solens energiutstrålning. Man har sedan länge mycket väl vetat hur mycket energi solen strålar ut, men innan man upptäckt radioaktiviteten och fusionsteorin så har den utstrålade energimängden helt enkelt varit en omöjlighet enligt fysikens dåvarande lagar. Min lärare berättade vidare att ett modernt exempel på ett oförklarligt fenomen är solens neutrinoutstrålning, vilken är fyra gånger högre än den möjligtvis borde kunna vara. Detta förklarade han för några år sedan, så det sistnämnda problemet är kanske löst idag, men poängen är ändå giltig.

Om din poäng är att det fortfarande finns oförklarade naturfenomen så har du givetvis rätt, men här gäller ju frågan snarare om det alls finns något naturfenomen att förklara! I exemplen med solstrålning och neutrinos så fanns det ett klart påvisat och uppmätt fysikaliskt fenomen, vilket det inte gör här, så jag ser inte riktigt parallellen...

Vad jag vill säga är att det inom parapsykologin krävs en viss djärvhet och pionjärsanda som har varit förutsättningen för utveckling på många andra vetenskapliga områden. Min invändning är att denna anda verkar saknas så länge man bara håller på med samma statistiska experiment om och om igen.

Kanske är jag fantasilös, men jag har svårt att se hur man skulle kunna gå tillväga, annat än att faktiskt testa de förmågor anhängarna påstår sig ha. Om någon påstår sig kunna flytta på föremål utan att vidröra dem — bara genom "tankekraft" — ja då undersöker vi om han faktiskt kan flytta på föremål utan att vidröra dem. Hur skulle vi annars göra? Du talar om "djärvhet" och "pionjärsanda", och det är ju enkelt att säga, men vad innebär det mer konkret? Vad skulle du göra annorlunda om du exempelvis skulle testa förmågan till telekinesi?

Jag håller med om att parallellen med solfysiken inte har någon betydelse om det inte finns något påvisat fenomen. Vad jag mest är ute efter är att om vi lyckas påvisa ett fenomen så kan det inte förkastas bara för att det verkar obegripligt eller omöjligt. Jag inser att den slutsatsen inte framgick.

Du frågar vad jag menar med "djärvhet och pionjärsanda" och hur jag skulle göra annorlunda om jag skulle forska inom parapsykologin. Konkret är det svårt att säga eftersom jag inte forskar inom detta område, men det jag principiellt skulle göra vore att skifta utgångspunkt:

Jag tror att den vanliga utgångspunkten är att ett visst fenomen inte existerar, men att vi ändå är intresserade av att försöka påvisa det. Tills dess att vi har lyckats påvisa det är det dock ingen mening att försöka förklara fenomenet eller testa det på något annat sätt än det uppenbara, t.ex be någon som påstår sig kunna öppna en dörr med tankekraft att göra det.

Utgångspunkten jag skulle föredra vore att anta att fenomenet existerar, trots att vi inte har lyckats bevisa det, och försöka skapa en teori om hur det skulle kunna vara möjligt genom att leta efter kunskap inom ämnesområden som fysik, biologi osv, och sedan konstruera experimentet med utgångspunkt från teorin.

Antag att jag skulle konstruera en teori som förklarar telekinesi med att hjärnan genererar energi i form av elektromagnetiska vågor som färdas genom rummet till dörren, där den på ett visst sätt omvandlas till mekanisk energi (en vild tankelek, jag har ingen sådan teori). Isåfall skulle jag i mitt experiment antagligen försöka upptäcka elektromagnetiska vågor, eller kanske mäta temperaturerna hos försökspersonen, dörren och rummet för att upptäcka någon energitransport. Dörren kanske inte rör sig en millimeter i experimentet (kanske för att försökspersonen är nervös), men jag kanske upptäcker något som kan stödja eller revidera min teori (t.ex. en viss energitransport).

Vad jag försöker säga är att jag tror att det är sannolikare att göra framsteg inom parapsykologiforskningen med den andra utgångspunkten, om det finns några framsteg att göra. Ta inte det sista stycket på största allvar, jag försökte bara formulera något "konkret" som du bad om. Dessutom kan det ju hända att jag har fördomar och underskattar parapsykologiforskningen, så om du eller någon annan är mer insatt i denna så tar jag gärna emot en tillrättavisning.