Lidandet (och "diagnoser").

Våga ifrågasätta och se alternativ. Fria ämneskategorier, bara det belyser något nytt och hoppfullt för mänskligheten.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Lidandet (och "diagnoser").

Inläggav Johan Ågren » 03 aug 2010 00:19

Lidandet är inte så svårt, utan det är lidandet över lidandet som gör det svårt att vara människa. Stigmatiseringen och kategoriseringen förvärrar det som annars skulle var uthärdligt och övergående. Finns det något att vinna med detta, för någon? Vi är således inte heller bara sjuka, vi är sjuka. Vi är inte bara fattiga, vi är fattiga. Och vad ska det bli med alla dessa barn som får en "diagnos" att bära med sig resten av sina liv? Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag varit barn idag? Jag har haft tur ändå som levt vind för våg, utan några domar eller de som tyckt synd om mig. Visserligen fick jag och mina föräldrar höra att det var något "fel" på mig, men som tur var så kontrade psykologen med att det var "fel på läraren". Det har jag nog alltid burit med mig. "Ensamvarg" har jag också ofta hört sägas om mig, men det tyckte jag lät coolt!

Men vad tror ni om detta med att vi ska tvungas lida för något av den anledningen att vi är lidande? Att bli slagen är väl ok tills det att någon ska tala om för oss att vi är slagna, och efter det för alltid kommer att vara slagen!

Morningstar

Inläggav Morningstar » 03 aug 2010 00:23

---

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 aug 2010 01:58

Jag fick istället höra; -Du kan så mycket bättre om du bara vill!, eller; -Du kan så mycket bättre om du bara försöker!

Och så har jag sökt och ser inte ett dugg jävla skäl till varför jag är annorlunda än andra. Även om vissa med bokstavskombinationer för städhjälp. Ja inte konstigt att de har svårt att klara sig då, måste man vänta på damen som plockar bordet så blir det väl så.

Lite raljant sådär. Men jag håller med dig Johan. Framför allt när det gäller "offer" för våldtäkt eller incest eller liknande. Vilket jävla stigmata. Inget får vara för sig självt, inget får vara komplext som att man faktiskt kan älska sin plågoande. För då har man syndrom. Det finns inget medmänskligt kvar i hur vi kan förlåta. Det finns fixt norm för allt.

Jag som har många masker att tillgå har inga som helst definitioner, men det beror nog mer på lögner. Problemet är att jag ser de flesta med definitioner plocka upp lögner för sig själva. Det är ju så bekvämt.

-Jag är ju sjuk. Jag kan inte hjälpa att jag piskar den lågavlönade invandrade kvinnan att städa mitt hem, det är min rätt.

-Jag kan inte som alla andra! Jag måste ha särbehandling! (och vem är alla andra? Jo summan av alla de som vinner och förlorar.)

En sak är reella förhinder. Som en tröskel, eller en grop för blinda. Enbart tal för döva osv.

Men.....

Det är bekvämt att låta alla som står mellan de "utsatta" och "normalen" utanför samhällets skyddsnät. Vi går ju då på bluffen att vi sörjer för varandra. Socialistisk propaganda i sitt esse. -Har du någon bokstavskombination? -Har du bara existentiell ångest som förlamar dig? -Ja du får bäst börja ansvara för ditt liv, här sörjer ingen för någon annan!

Det är en travesti. Vi skyler över distansen vi lägger mot "vanliga" människor genom att definiera "minoriteter" och sörja för dem speciellt.

Precis som socialfascismen Socialdemokraterna i Sverige framställer sig som ett invandrarparti när de gör allt i sin makt för att behålla utanförskapet. Som tex kalla folk för "tredje generationens invandrare". Vad fan är det? Jag har blont hår blå ögon och är nog kanske 5:e generationens invandrare, varför sticker man inte det i mina ögon?

Syna bluffen! DET PASSAR OSS! Att sörja för de få och definiera den generella omsorgen från dem.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Re: Lidandet

Inläggav Minded » 03 aug 2010 09:33

Johan Ågren skrev:Att bli slagen är väl ok tills det att någon ska tala om för oss att vi är slagna, och efter det för alltid kommer att vara slagen!


Ärligt talat vete fan. Spontana tankar;

Realiteten måste vara värre än abstraktionen, den är ju, där den senare inte är. Å andra sidan, att plantera en ide i någon om att vara värdelös är mer långtgående, ekologiskt, värre. Och orsakar större effekt (skada) på sikt. Men, realiteten, att faktiskt råka ut för något, sätter i sig sina spår, om man har något slags medvetande. Realiteten föder en abstraktion - liksom i viss mån också tvärt om.

Vi har en medvetenhet, vi är medvetna om oss själva. Vi har en civilisation, vi har en systematik runt omkring oss. Jag tror inte bara på abstraktioners kraft. Jag tror att det är nyttigt för många av oss att inse den kraft vi själva ger våra idéer, men jag tror att detta i sig bara är ett verktyg. Som har effekt i verkligheten, som ändrar vår praktik.

någons tankar kan man ändra genom att visa på reella felaktigheter, varför pennan skulle vara vassare än svärdet. Men om man får välja mellan att förhindra en reell eller abstrakt sjukdom, så undrar jag om jag inte snarare hade valt att förhindra den tidigare. Den kan ha mycket större effekter på mycket kortare sikt - den är helt enkelt svårare att kontrollera, the greater of the two evils.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Re: Lidandet

Inläggav Johan Ågren » 03 aug 2010 11:41

Minded skrev:
Johan Ågren skrev:Att bli slagen är väl ok tills det att någon ska tala om för oss att vi är slagna, och efter det för alltid kommer att vara slagen!


Ärligt talat vete fan. Spontana tankar;

Realiteten måste vara värre än abstraktionen, den är ju, där den senare inte är. Å andra sidan, att plantera en ide i någon om att vara värdelös är mer långtgående, ekologiskt, värre. Och orsakar större effekt (skada) på sikt. Men, realiteten, att faktiskt råka ut för något, sätter i sig sina spår, om man har något slags medvetande. Realiteten föder en abstraktion - liksom i viss mån också tvärt om.

Vi har en medvetenhet, vi är medvetna om oss själva. Vi har en civilisation, vi har en systematik runt omkring oss. Jag tror inte bara på abstraktioners kraft. Jag tror att det är nyttigt för många av oss att inse den kraft vi själva ger våra idéer, men jag tror att detta i sig bara är ett verktyg. Som har effekt i verkligheten, som ändrar vår praktik.

någons tankar kan man ändra genom att visa på reella felaktigheter, varför pennan skulle vara vassare än svärdet. Men om man får välja mellan att förhindra en reell eller abstrakt sjukdom, så undrar jag om jag inte snarare hade valt att förhindra den tidigare. Den kan ha mycket större effekter på mycket kortare sikt - den är helt enkelt svårare att kontrollera, the greater of the two evils.


Personligen har jag tagit större skada av att samhället dömt ut mina föräldrar att de örfilat mig, än den skade det orsakade i sig. Det har lett till att jag vuxit upp utlämnad åt dåliga föräldrar. Den vissheten kom först senare, och jag blev då intalad att jag hade haft en dålig barndom. Att ett samhälle dömer ut ens föräldrar tror jag är en stor anledning till att många växer upp och mår dåligt. Från att vara en mor så blir modern en "alkoholist", från att vara en far blir fadern en "våldsmänniska". Mina föräldrar skilde sig när jag var 6 år, och på den tiden var det väldigt skamfyllt, något man inte kunde berätta i skolan utan att bli mobbad. Det var ju iofs oundvikligt att det skulle komma fram. Skadan och lidandet bestod inte i separationen i sig, jag tyckte det var skönt och omväxlande. Skadan uppstod i skammen för mina föräldrar, och att jag var utsatt för detta brott. Och de stackars föräldrarna försökte kompensera med att överösa mig med prylar, flytta ut på landet i lugn och ro, byta skola. Ett ständigt slingrande ur detta grepp samhället haft över situationen. Tacka fan att det blev "fel på mig". Så fort något hamnar utanför normen så ska det stigmatiseras och göras outhärdligt. Mina föräldrar vållade mig inte lidande, utan omvärldens syn på familjen. Ungefär som att ha blivit född utanför äktenskapet i början av 1800-talet (alternativt Nigera eller liknande land).

Oförätterna gör lite ont och känns besvärligt, men stigmatiseringen skapar ett livslångt lidande. Vid ungefär 10års ålder så avskydde jag mina föräldrar och funderade på hur jag skulle komma bort från dem. Vid 16års ålder flyttade jag hemifrån. Har tagit mig hela livet att förlika mig med mina föräldrar som människor snarare än den stämpel mina föräldrar fått. Min mor dog tyvärr ung i alkoholrelaterade skador, så jag hann aldrig visa min kärlek. Min far har jag aldrig lärt känna som någon som står mig nära. Jag skulle vilja säga att samhället tog mina föräldrar ifrån mig, och de hade ingen chans att bli bra föräldrar.

Har lärt mig att ensam är stark. Vet min potential vad gäller skola, då jag till slut fick nog av att vara "dålig", och i stället blev motsatsen. Bevisade att jag var den "smartaste" killen på skolan. Och efter det tomhet. Ytterligare ett bevis för att jag varit dömd på falska grunder. Hur vuxen man än blir så bär man med sig den tid då man är beroende av andra för att existera. Man bär med sig dessa lidanden och försöker börja om utifrån en ny start.

Så jag röstar helt klart på att stigmatiseringen vållar den överlägset största skadan. Man kan ju inte köpa en barnvagn i dessa dagar utan att riskera att köpa fel modell och starta ett livslångt lidande för sina barn. Finns alla anledning att känna sig paranoid. Barnen växer upp, ser en bild på vagnen, och inser att de hade "såna föräldrar".

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Re: Lidandet

Inläggav Minded » 03 aug 2010 12:41

Johan Ågren skrev:Personligen har jag tagit större skada av att samhället dömt ut mina föräldrar att de örfilat mig, än den skade det orsakade i sig.


Jag har en gnagande känsla av att den förlåtelse du hittat relativt dina föräldrar, kommer du också kunna hitta vad gäller samhället. Det handlar om att tillåta det komma ut bara, precis vad du gör här i tråden. Ta upp det i ljuset och sörj det. Prata om det. Allting har sin tid.

Johan Ågren skrev:Det har lett till att jag vuxit upp utlämnad åt dåliga föräldrar. Den vissheten kom först senare, och jag blev då intalad att jag hade haft en dålig barndom. Att ett samhälle dömer ut ens föräldrar tror jag är en stor anledning till att många växer upp och mår dåligt.


Men de växer fortfarande upp - det måste vara värt någonting. Jag menar inte att fördömandet av (tex) agan (eller droger, osv) skulle vara helt korrekt, men jag menar att det fyller någon slags funktion - och om det inte gör det, så har vi tillåtits lära oss läxan, då bör det avskaffas. Men för att fälla det avgörandet, vilken metafysik åberopas? Vi behöver veta. Annars är det bara blind hämnd.

Johan Ågren skrev:Oförätterna gör lite ont och känns besvärligt, men stigmatiseringen skapar ett livslångt lidande. Vid ungefär 10års ålder så avskydde jag mina föräldrar och funderade på hur jag skulle komma bort från dem. Vid 16års ålder flyttade jag hemifrån. Har tagit mig hela livet att förlika mig med mina föräldrar som människor snarare än den stämpel mina föräldrar fått. Min mor dog tyvärr ung i alkoholrelaterade skador, så jag hann aldrig visa min kärlek. Min far har jag aldrig lärt känna som någon som står mig nära. Jag skulle vilja säga att samhället tog mina föräldrar ifrån mig, och de hade ingen chans att bli bra föräldrar.


Min fetmarkering.. Den är inte annorlunda än den stämpel du ger samhället i detta nu. Det här är det som måste övervinnas.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 03 aug 2010 13:36

Varför ska jag "förlåta" strukturer som jag ser vållar skada. Menar du att det är vad människor även ska göra i de mer extrema formerna av fördömande som sker under t.ex. sharialagar. Självklart ska jag inte gå och förbanna något så att det tar upp min energi på ett felaktigt sätt. Men att "förlåta" innebär det inte en form av acceptans? Jag kan gärna förlåta och förstå att samhället sett ut som det gjort/gör, men jag kommer inte att acceptera strukturer som fortsätter att utsätta människor för lidande. Ett samhälle och dess värderingar är som en egen juridisk person, som inte enbart är summan av dess medlemmar. Det finns en tröghet i systemet, och det kan vandra okontrollerat och i sin tur mästra dess medlemmar. Naturligtvis finns det också en massa människor som på något sätt är speglingar av samhället, och till fullo stödjer det. De har då egenskapen att alltid stödja varje form av samhällsstruktur oberoende av vad den tar sig för. Vi måste alla rannsaka oss själva och se om vi kan vara en sådan människa. Vissa har som mig befriats från denna grupp genom ett påtvingat utanförskap, som sedan blev till en medvetet ställningstagande. Andra har styrkan att växa upp i den och sedan bryta med den utifrån en stark medvetenhet. Oavsätt om vi hejar på det som sker eller inte, så måste vi bli så pass starka så att vi inte enbart säger "ja" hela vägen.

Ett samhälle är inte enbart av ondo. Jag lever i det och nyttjar dess bekvämlighet. Men det går inte en dag utan att jag planerar och försöker hitta möjligheten att starta min egen nation. Hade jag levt helt ensam så hade det varit lättare (det har varit lättare), men jag överger inte mina barn.

Jag ser hela tiden hur min son förnedras. Han liknar mig som jag var i hans ålder. Han vill inte vara i skolan. Han vill inte vara utsatt för rasistiska påhopp (halvindier), eller lärarnas mästrande att han inte kan lära sig klockan. Klart han kan lära sig klockan (han är tio år) men det finns psykologiska spärrar där som gör att han skyr varje form av inlärning. Jag kan sitta och traggla utifrån en uppsjö av pedagogiska varianter i ett par timmar, och han lär sig (mycket skratt och tårar), men nästa dag är det borta. Jag känner igen mig. Jag kunde också läsa in en mängd information och prestera bra på prov, men dagarna senare så mindes jag ingenting. Idag har jag knappt något minne alls av att jag ihuvudtaget haft en historia. Är bara en processor och saknar minnesfragment. Kan omöjligt allmänbilda mig. Minns inte multiplikationstabellen. Tur Google och miniräknare finns!

Har inte något emot samhället som sådant, bara hur det ibland tar sig form och exkluderar vissa människor. Det sker utifrån någon form av omedvetenhet om psykologisk kausalitet. Missriktad välvilja, och så görs saker bakvänt. Eller att man håller på principer och förvärrar problem. T.ex. det här med att beblanda sig med droger eller människor som nyttjar droger gör oss fulla av synd och skam. Sedan går samma människor som dömer hem och tar några glas vin till maten. Man ger samtidigt droger till sina barn för att de inte ska bete sig så konstigt, och inte reagera på sin utsatthet i samhället, inte reagera på att de inte kanske passar in i ett klassrum. Att de är fyllda av liv och glädje och sedan slocknar mer och mer för att slutligen sitta vid ett skrivbord med en bunt papper farmför sig, eller framför en manöverpanel. Dessa sista hopp, de som fortfarande har tillräckligt mycket liv i sig så att de inte kan anpassa sig. Just dessa ska samhället exkludera, droga och fördöma. Vi tvingas gå så långt att till och med använda något så skambelagt som droger för att hjälpa dem, en dubbel stigmatisering.

Hellre då att dessa människor får börja självmedicinera när de blir lite äldre och att vi inte fördömer dem när de vill lätta på sin stigmatisering. Allra helst så skulle det vara bäst om vi slapp både det ena och det andra, att människan kunde komma ut i sin fulla lust oberoende av alla påhitt.

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Re: Lidandet

Inläggav nytt namn » 03 aug 2010 13:54

Johan Ågren skrev:Lidandet är inte så svårt, utan det är lidandet över lidandet som gör det svårt att vara människa. Stigmatiseringen och kategoriseringen förvärrar det som annars skulle var uthärdligt och övergående.
Ehh. Tror inte jag kan hålla med. Konstant (ej övergående) lidande (= kronisk sjukdom) är outhärdligt, nedbrytande.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 aug 2010 14:42

Din värdering. Peka på den "osunda kulturen". Vem är du att sätta dig till doms över vad detta resulterar i. Har du sett framtiden, vet vad som att föredra?

Det här är inte en skola, det här ett forum. Det här är inte en institution för lärande, det här är en institution utan lärande, för samtal. Det finns inte något fix och färdigt här. Lär dig uppskatta det istället. Lär dig att se hur samvaron, vår dagliga kamp för att realisera våra känsloströmningars kraft på önskningar och beteende, speglas i detta.

Det är du som inte får vad du vill ha här. Projicera inte det. Om du vill ha en skola, där du kan lära ut, så måste du upprätta en tradition och inte söka snylta in här och ta över en tradition.

Om du ser efter så är det oerhörda utvecklingar som sker här. Eller sker och sker, men de ges uttryck här. Oavsett om det är en utveckling till det bättre eller sämre i ditt värderande så är det en rörelse. Och tills du kan peka på vart vi skall röra oss så är dessa värderingar bara dina omdömen och inte något "objektivt sant".

Får säga till dig som till Harald. Ge utrymme, sök inte ta det ifrån folk. Acceptera dem istället för att värdera dem. Engagera dig i dem istället för att kräva deras engagemang i dig.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 03 aug 2010 14:50

Johan Ågren skrev:Men att "förlåta" innebär det inte en form av acceptans?


Jag måste säga att jag instämmer till fullo. Vi kan inte "förlåta" som i att tillåta det fortsätta. Men vill också påstå att acceptans inte innebär att man inte tar ställning emot. Första steget måste vara att acceptera. Endast då kan man söka reellt förändra. Låter man inte det rådande ta plats så finns inget man kan söka förändra. Och man har då upphävt ställningstagandet precis som om man "förlåter" om detta tas för att tala om att man låter det vara som det är.

Varje gång vi inte gör uttryck för vår övertygelse så främmande gör vi oss världen. Vi drar oss undan. Minskar engagemanget. Det är nihilism. Vi sätter detta "andra" framför det faktiska. Det är alltså viktigt att ta ställning på existentiella grunder enligt mig.

Alla har nog sett något mer eller mindre hemskt som ni inte ingrep i. Försök känna vad den intuitiva känslan är inför att ni inte engagerade er. Jag tror att ni finner sorg. Ett ombesörjande som aldrig realiserades. En flykt. Ni sörjer då att ni inte realiserade er. Ni tog inte vara på styrkan. Det är min upplevelse i alla fall.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 03 aug 2010 15:17

Johan Ågren skrev:Jag ser hela tiden hur min son förnedras. Han liknar mig som jag var i hans ålder. Han vill inte vara i skolan. Han vill inte vara utsatt för rasistiska påhopp (halvindier), eller lärarnas mästrande att han inte kan lära sig klockan.


Johan Ågren skrev:Personligen har jag tagit större skada av att samhället dömt ut mina föräldrar att de örfilat mig, än den skade det orsakade i sig.

Johan Ågren skrev:Lidandet är inte så svårt, utan det är lidandet över lidandet som gör det svårt att vara människa. Stigmatiseringen och kategoriseringen förvärrar det som annars skulle var uthärdligt och övergående.


Jag kan inte tänka mig att du skulle tycka det vore bättre om de i skolan misshandlade din son, snarare än kallade honom för namn? Alltså visst, missförstå mig rätt; jag menar inte att något av skiten du beskriver är rätt eller bra någonstans. Men du sa att ens tankar om ett lidande är värre än lidandet självt. Och där är jag inte säker på om jag kan hålla med dig.

Det kan förvisso vara det fenomen som new age pratar om då 'all världens sjukdomar orsakas av det' (kommer inte ihåg den exakta formuleringen om 'det' - men det syftar mot någonting som liknar medvetandet).

Minded
Inlägg: 2129
Blev medlem: 19 mar 2006 19:50

Inläggav Minded » 03 aug 2010 15:19

Johan Ågren skrev:Varför ska jag "förlåta" strukturer som jag ser vållar skada. Menar du att det är vad människor även ska göra i de mer extrema formerna av fördömande som sker under t.ex. sharialagar. Självklart ska jag inte gå och förbanna något så att det tar upp min energi på ett felaktigt sätt. Men att "förlåta" innebär det inte en form av acceptans? Jag kan gärna förlåta och förstå att samhället sett ut som det gjort/gör, men jag kommer inte att acceptera strukturer som fortsätter att utsätta människor för lidande. Ett samhälle och dess värderingar är som en egen juridisk person, som inte enbart är summan av dess medlemmar. Det finns en tröghet i systemet, och det kan vandra okontrollerat och i sin tur mästra dess medlemmar. Naturligtvis finns det också en massa människor som på något sätt är speglingar av samhället, och till fullo stödjer det. De har då egenskapen att alltid stödja varje form av samhällsstruktur oberoende av vad den tar sig för. Vi måste alla rannsaka oss själva och se om vi kan vara en sådan människa. Vissa har som mig befriats från denna grupp genom ett påtvingat utanförskap, som sedan blev till en medvetet ställningstagande. Andra har styrkan att växa upp i den och sedan bryta med den utifrån en stark medvetenhet. Oavsätt om vi hejar på det som sker eller inte, så måste vi bli så pass starka så att vi inte enbart säger "ja" hela vägen.


Hur skiljer sig detta ditt förklarande om 'förlåtande' från det förlåtande du kände gentemot dina föräldrar? Varför förlät du dina föräldrar?

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

Inläggav nytt namn » 03 aug 2010 15:24

J R Auk skrev:Din värdering. Peka på den "osunda kulturen". Vem är du att sätta dig till doms över vad detta resulterar i. Har du sett framtiden, vet vad som att föredra?
Visst är det min värdering att skolinspektionens utvärdering är något att ta på allvar, vem är du att sätta dig över MIG vad min värdering är, tror jag känner mig själv BÄTTRE än vad du gör, så kom inte och prata om MINA värderingar, fokusera på att diskutera sakfrågan istället.

J R Auk skrev:Det här är inte en skola, det här ett forum. Det här är inte en institution för lärande, det här är en institution utan lärande, för samtal.
Jasså, jag som trodde detta var en sandlåda?

Samtal och lärande är alltid en gradfråga för mig, Skolan och Forum likaså, jag ser ingen skillnad på att lära sig saker på ett forum eller i en skola, samtala i en skola eller på ett forum. Det enda som intresserar mig är kvaliten i samtalet, för att nå den "ideella talar situationen".

Men om vi tillåter oss att släppa min tråd och följa upp din, varför är det öht viktigt att prata om skola och forum som skillda arter?

...

J R Auk skrev:Det finns inte något fix och färdigt här. Lär dig uppskatta det istället. Lär dig att se hur samvaron, vår dagliga kamp för att realisera våra känsloströmningars kraft på önskningar och beteende, speglas i detta.
Bild

J R Auk skrev:Det är du som inte får vad du vill ha här. Projicera inte det. Om du vill ha en skola, där du kan lära ut, så måste du upprätta en tradition och inte söka snylta in här och ta över en tradition.
För att citera vad du själv precis nyss sa: "Det finns inte något fix och färdigt här." Så min fråga till dig blir då: HUR kan jag komma in och, enligt dig,  "SNYLTA" och "TA ÖVER" en tradition som du samtidigt säger inte finns? För att, återige använda vad du själv nyss sagt: Lär dig uppskatta MITT BIDRAG istället.  "Lär dig att se samvaron" istället för att skriva motsägelsefulla inlägg.

Så får du fan bestämma dig, finns det en tradition här eller inte?

...

J R Auk skrev:Om du ser efter så är det oerhörda utvecklingar som sker här. Eller sker och sker, men de ges uttryck här. Oavsett om det är en utveckling till det bättre eller sämre i ditt värderande så är det en rörelse.
Så varför skulle jag bry mig om någon "oerhörd utveckling" sker här, detta är ju inte något skola? Är det möjligtvis för att du inte kan uppskatta samvaron här?

J R Auk skrev:Och tills du kan peka på vart vi skall röra oss så är dessa värderingar bara dina omdömen och inte något "objektivt sant".
Varför börjar du påstå att jag gör anspråk på vad som är "objektiva sant"? Det har jag inte gjort, jag har försökt prata om vilken kultur jag själv trivs i och vilka värden jag ser som sunda, och som stöd för detta så tog jag skolinspektionens utvärdering, men detta betyder inte att jag gör anspråk på "objektiva sanningar" i sin anarkistiska ordning.


J R Auk skrev:Får säga till dig som till Harald. Ge utrymme, sök inte ta det ifrån folk.
Ge utrymme? Jag ger ju folk hur mycket utrymme som helst, är nästan aldrig här nuförtiden, så folk får härja bäst fan dom vill här. Men när jag väl är här så vill jag bara passa på att försöka, förklara varför detta ställa är skit, och att detta hänger ihop med skolan och samhället i övrigt, sorgligt att du ska stöta ut oliktänkare som mig för att värna om din inavdlade kultur.

J R Auk skrev:Acceptera dem istället för att värdera dem.
Så hur ska du ha det, är detta din privata lilla  moralskola eller är det ett offentligt forum?

Aldrig läst ett så motsägelsefullt inlägg av dig Auk, nytt bottenrekord!

...

För att återgå till ämnet: Jag försöker peka på skolinspektionens utvärdering och ge en förklaring till varför explicit kulturutövande (om det är på rätt nivå) kan skapa en väldigt sund kultur.

Användarvisningsbild
Johan Ågren
Administratör
Inlägg: 3368
Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
Ort: Gävle

Inläggav Johan Ågren » 03 aug 2010 16:02

Minded skrev:
Johan Ågren skrev:Varför ska jag "förlåta" strukturer som jag ser vållar skada. Menar du att det är vad människor även ska göra i de mer extrema formerna av fördömande som sker under t.ex. sharialagar. Självklart ska jag inte gå och förbanna något så att det tar upp min energi på ett felaktigt sätt. Men att "förlåta" innebär det inte en form av acceptans? Jag kan gärna förlåta och förstå att samhället sett ut som det gjort/gör, men jag kommer inte att acceptera strukturer som fortsätter att utsätta människor för lidande. Ett samhälle och dess värderingar är som en egen juridisk person, som inte enbart är summan av dess medlemmar. Det finns en tröghet i systemet, och det kan vandra okontrollerat och i sin tur mästra dess medlemmar. Naturligtvis finns det också en massa människor som på något sätt är speglingar av samhället, och till fullo stödjer det. De har då egenskapen att alltid stödja varje form av samhällsstruktur oberoende av vad den tar sig för. Vi måste alla rannsaka oss själva och se om vi kan vara en sådan människa. Vissa har som mig befriats från denna grupp genom ett påtvingat utanförskap, som sedan blev till en medvetet ställningstagande. Andra har styrkan att växa upp i den och sedan bryta med den utifrån en stark medvetenhet. Oavsätt om vi hejar på det som sker eller inte, så måste vi bli så pass starka så att vi inte enbart säger "ja" hela vägen.


Hur skiljer sig detta ditt förklarande om 'förlåtande' från det förlåtande du kände gentemot dina föräldrar? Varför förlät du dina föräldrar?


Denna form av förlåtande handlar om att man får en förståelse för hur man själv har påverkats, en förståelse för varför en människa gör på ett visst sätt, och att man kommer till ett avslut. Jag accepterar det som hänt. Vad gäller samhället så har jag inte kommit till ett avslut, utan jag påverkas ständigt. Det faktum att jag måste agera vittnar om att det inte är läge att acceptera. Det skulle inte tjäna ett gott syfte att stilla min aversion och acceptera det som hela tiden sker. Det handlar också om offer och gärningsmän, och att finna orsaker till de kausala kedjor som skapar problemen. Jag vill således förlåta hela vägen fram till problemlösningen. Mina föräldrar var i högsta grad offer för påtryckning. Även skolpersonalen var det. Jag väljer därför att se "samhället" som en egen juridisk person som finns nedärvt i våra överjag. Det är en struktur av värderingar och normer som fått eget liv. Dit vill jag rikta min kritik. Rikta ett ifrågasättande av själva överlåtandet av vårt eget ansvar och självständighet till denna kulturens själ. Att definiera och avtäcka denna maktkoncentration skulle vara intressant, och se dess tyngdpunkt och maktredskap.

Sedan har ett par personer påpekat att jag menar att detta stigmatiserade lidande jag talar om skulle vara större än ett kroniskt lidande. Det är inte det jag menar. Jag menar att vi stigmatiserar händelser och omgärdar dem med ett lidande, där det egentliga och konkreta lidandet inte är så stort. Det var poängen.

Användarvisningsbild
Ewelina
Inlägg: 85
Blev medlem: 11 sep 2009 18:46

Inläggav Ewelina » 03 aug 2010 16:16

Det är bekvämt att låta alla som står mellan de "utsatta" och "normalen" utanför samhällets skyddsnät. Vi går ju då på bluffen att vi sörjer för varandra. Socialistisk propaganda i sitt esse. -Har du någon bokstavskombination? -Har du bara existentiell ångest som förlamar dig? -Ja du får bäst börja ansvara för ditt liv, här sörjer ingen för någon annan!


Det där med bokstavskombinationer är märkligt tycker jag. Eller överhuvudtaget att diagnostera en människas inre vägar.
Jag tror att de flesta människor har lite krokar på sin vägar. Och det finns väldigt många som inte kan hantera dem, eller lär sig hantera dem på ett sätt som inte skapar pengar.Det vore kanske dags att låta männsikor lida ifred, och inte förgifta dem med stress, meds och falsk förståelse.
Känns lite medeltida att tvinga på folk någon annans vägar menar jag.
Förresten har jag både bokstavskombination och existensiell ångest men får fan ingen städhjälp för det.
Tack


Återgå till "Tema: Alternativ!"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster