Den historiske Jesus

[ExNihilo]

Hur bör man förhålla sig till vittnesmålen om den historiske Jesus?
Är evangelierna trovärdiga källor?
Är de utom-bibliska källorna trovärdiga?

Personligen känner jag mig beklämd av oklarheten runt den historiske Jesus, eftersom han enligt egen (??) utsago påverkar mig direkt.
Om vittnesmålen om uppståndelsen och evangelierna i övrigt är sanna innebär det rimligtvis att Jesus är Guds son, och vidare att jag kommer bli straffad om jag inte tar ställning för honom.

[Tatjana]

"Biblisk arkeologi bekräftar i många fall Bibelns historiska exakthet. Sann vetenskap överensstämmer med Bibeln. Följande fakta omtalades i Bibeln långt innan de upptäcktes av vetenskapsmän: ordningsföljden av de stadier som jorden genomgick under sin utveckling; att jorden är rund; att den svävar i rymden, upphängd på intet; att fåglar flyttar. — 1 Moseboken, kapitel 1; Jesaja 40:22; Job 26:7; Jeremia 8:7"

Vidare kan jag förklara för dig att jag har mediterat för och nått nirvana, du kan aldrig förstå vad jag menar med nirvana. Det intresset som idag finns för new-age, allt från flow till floating och klärvojans kan man inte förklara, utan det handlar om en känsla. Har man inte uppnått den känslan kan man inte disskutera förhållandet. Det blir därför en jakt på en känsla som man aldrig tidigare upplevt. Och för den delen inte vet om man upplever när man väl "upplever" den.

[Thimmy Bågfeldt]

På grund av elavbrottet började jag läsa bibeln. Jag är i mitten av andra moseboken. Den verkar minst sagt ologisk.
Ex. Eva och Adam fick två söner; Abel och Kain. Kain dödade Abel. Sedan fick han barn med sin hustru var nu hon kom ifrån. Alla härstammar från Adam och Eva men det stod inget om att de fick en dotter.
Men det är väl en fråga om tro. Vi ska tro och knäböja för Gud oavsett om vi tycker att han gör fel. Gud undervisar folket i rätt och fel. Han skyddar sitt folk, israeliterna men är hänsynslös mot det egyptiska folket. Jag tycker Gud liknar en kung eller diktator ganska mycket. Men nu gick jag ifrån ämnet lite så jag slutar.

[archaxe]

Jag tror inte man skall läsa Bibeln som man läser facklitteratur. Först rackar vi på bokstavstroende kristna, sen läser vi själva Bibeln på precis samma sätt som dem - ordagrant. Jaja.

[Thimmy Bågfeldt]

Jag försöker se helheten men när jag har läst det lilla jag har gjort verkar det inte ha samma budskap som jag har lärt mig i min uppväxt. Jag tycker det verkar som att kristna tolkat bibeln på ett väldigt snällt sätt. Men jag har inte läst så mycket ännu och detta är inte ens vad tråden handlar om.

[Joahn]

Om man ska ta till sig Bibeln som en helig bok, då tycker jag att man bör tolka mer eller mindre ordagrannt. Men eftersom att det då uppstår en hel rad motsägelser så känns det inte värst hållbart. Men om man i stället har "en mer liberal bibelsyn" för att citera min far så kan man ju i praktiken plocka ut de bitar som man tycker om och bortförklara det andra. Jag tänkte förut att det fanns ganska skarpa gränser för hur man "kunde" tolka, men nu har jag märkt att dessa gränser är betydligt suddigare.

Själv tycker jag att det mest logiska borde vara en ordagrann tolkning. Jesus säger att om någon tar ifrån dig manteln, hindra honom inte från att ta skjortan också. Slår någon dig på ena kinden, vänd den andra till och allt det där. Men uppenbarligen betyder det inte riktigt så. Det tycker nästan ingen kristen.

[Niklas B]

Om man ska ta till sig Bibeln som en helig bok, då tycker jag att man bör tolka mer eller mindre ordagrannt. Men eftersom att det då uppstår en hel rad motsägelser så känns det inte värst hållbart. Men om man i stället har "en mer liberal bibelsyn" för att citera min far så kan man ju i praktiken plocka ut de bitar som man tycker om och bortförklara det andra. Jag tänkte förut att det fanns ganska skarpa gränser för hur man "kunde" tolka, men nu har jag märkt att dessa gränser är betydligt suddigare.

Själv tycker jag att det mest logiska borde vara en ordagrann tolkning. Jesus säger att om någon tar ifrån dig manteln, hindra honom inte från att ta skjortan också. Slår någon dig på ena kinden, vänd den andra till och allt det där. Men uppenbarligen betyder det inte riktigt så. Det tycker nästan ingen kristen.

Hej Joahn!

Tänk om det var precis så Jesus menade? Att man ska ge sin fiende i princip allt man har? Han säger ju något liknande om slanten med kejsarens bild på -ge den till kejsaren...

Alla trosinriktningar har ju en esoterisk och en exoterisk sida, och vad det gäller bibeltolkningar så vet jag inte om det har med logik att göra. Vad sedan kristna idag anser har nog mindre med saken att göra inbillar jag mig. Ska allt i bibeln läsas utan tolkning? Ska en del tolkas? Har vi rätt kunskap om tiden under vilken dokumetet skrevs ned? Vad har ändrats under resans gång? o.s.v.

De största anledningarna till att jag läser/har läst bibeln bland andra heliga böcker är för att skaffa mig en inblick i rötterna till den idétradition som vår kultur delvis bygger på, men också för att se om jag kan hitta något budskap till mig. Vad det gäller tolkningar är det kanske så att det är vägen som är mödan värd? Genom att testa olika tolkningar och grunna på dem kommer man på ett och annat om både sig själv och omvärlden.

Hälsningar Niklas (som ber om ursäkt för fortsatt urspårning från trådstart)

[Sun Ruler]

Lite kort om hur man jag läser Bibeln. Har man bilden av Jesus framför sig och Hans älska din nästa-som-dig-själv-tes och älska Gud öppnas många dörrar. Att haka upp sig vid enstaka händelser och skeenden som kan tyckas absurda bär sällan frukt. Jag förstår långt ifrån allt med Bibeln men desto mer jag studerar och ser på Skriften med Andliga ögon kan man se bakom det direkt uppenbara. Sedan får man jämföra olika passager med andra för att ibland kunna utröna en förståelse. Att läsa Bibeln rakt av som ett fakta stycke ur Nationencyklopedin är således inte att rekommendera.

[Joahn]

Hallå gott folk.

Lite kort om hur man jag läser Bibeln. Har man bilden av Jesus framför sig och Hans älska din nästa-som-dig-själv-tes och älska Gud öppnas många dörrar.

Dessvärre så ser jag en hel rad tolkningsmöjligheter bara till den tesen.

I Luk 10:25-36 står det om den barmhärtige samariern, som väl de flesta känner till. Jesus säger till en laglärd att älska sin nästa som sig själv, den laglärde frågar då vem som är hans nästa, och Jesus svarar med en liknelse. Som jag tolkar liknelsen så är din nästa den människa som gör gott mot dig, inte de som inte gör gott mot dig.

En annan möjlighet: Man ska älska sin nästa som sig själv, alltså på det sätt man älskar sig själv, inte annorlunda, varken mer eller mindre. Jag älskar mig jättemycket, alltså ska jag älska min nästa jättemycket, eller: Jag älskar mig inte, så jag ska inte heller älska min nästa.

[Sun Ruler]

Hallå gott folk.

Lite kort om hur man jag läser Bibeln. Har man bilden av Jesus framför sig och Hans älska din nästa-som-dig-själv-tes och älska Gud öppnas många dörrar.

Dessvärre så ser jag en hel rad tolkningsmöjligheter bara till den tesen.

I Luk 10:25-36 står det om den barmhärtige samariern, som väl de flesta känner till. Jesus säger till en laglärd att älska sin nästa som sig själv, den laglärde frågar då vem som är hans nästa, och Jesus svarar med en liknelse. Som jag tolkar liknelsen så är din nästa den människa som gör gott mot dig, inte de som inte gör gott mot dig.

En annan möjlighet: Man ska älska sin nästa som sig själv, alltså på det sätt man älskar sig själv, inte annorlunda, varken mer eller mindre. Jag älskar mig jättemycket, alltså ska jag älska min nästa jättemycket, eller: Jag älskar mig inte, så jag ska inte heller älska min nästa.

Å andra sidan spelar flera faktorer in i "älska din nästa". Respekt är en viktig faktor, att behandla någon som man själv vill bli behandlad. Även om du inte älskar dig själv, betvivlar jag å det grövsta att du vill att någon behandlar dig illa, slår dig, stjäl från dig, förtalar dig.

[spectra]

Apropå den historiske Jesus har jag en godbit att presentera. Det är ett något redigerat utdrag ur boken Guru (Ordfront).

Vem var då Yeshua?

Det mesta rörande hans bakgrund är av förståeliga skäl höljt i dunkel, eftersom han inte blev en offentlig person förrän i trettioårsåldern. Några saker har man kunnat fastslå: han föddes inte den 24 eller 25 december vare sig år ett, år noll eller år minus ett. Julen är en gammal midvinterfest som på 300-talet inlemmades i kristen tradition. Därigenom täcktes det äldre hedniska firandet över, eftersom kristna i Italien hade för vana att fira den romerska solgudens födelsedag då. Man får ta det för sannolikt att födelsen, om den alls gick till som i Bibeln, inte skedde på julafton eftersom det blir väldigt kallt i Betlehem och herdarna varken då eller nu är ute och vallar på vintern. Normalt var de ute med sina hjordar från april till oktober, då betet var bra.

Det antagna födelseåret bygger på munken Dionysius Exiguus beräkningar från 500-talet, och kan betraktas som en hyfsad uppskattning. Problemet är att Yeshua föddes under Herodes den stores regim, vilken upphörde med densammes död på våren år 4 f.v.t. I Matteusevangeliet 2:16 får vi veta attYeshua kan ha varit två år medan Herodes fortfarande var vid liv vilket innebär att han kanske föddes 6 f.v.t, året då Judéen annekterades av Rom.

De tre stjärntydarna från Österland är knivigare att artbestämma, men eftersom det fanns reguljära förbindelser mellan Medelhavet och Indien är det inte otänkbart att en grupp turnerande yogier såg gossen. På grekiska kallas de magoi, vilket kan härledas till ett fornpersiskt ord för »präster«, och i en antik text av Strabo har jag av en ren slump hittat en passage där persiska präster jämförs med indiska brahminer. I någon fas av bibelöversättningen tycks ordet ha antagit en mer generell betydelse av »vise män«, även om kopplingen österut alltid varit tydlig.

På Sri Lanka, dit jag reser en tid senare, finner jag en hypotes om att sällskapet kom därifrån, för lankeserna är det mest astrologitroendefolket på jorden (astrologer avgör till och med när det är gynnsamt för parlamentet att inleda sina sammanträden) och det berättas att en delegation av lankesiska munkar reste till Rom vid den aktuella tiden (dessa omnämns av Plinius som skriver att Claudius inte blev särskilt imponerad av dem). Att sydasiater besökte Medelhavsländerna var i sig inget ovanligt, redan på 20-talet f.v.t. hade maharadjan av Madurai skickat tre ambassadörer till Augustus hov och bland gåvorna de förde med sig fanns tigrar och pytonormar, samt en ung man utan armar som med hjälp av fötterna kastade pil och spelade trumpet. Det finns även långt äldre uppgifter om buddistiska missionärer som skickades ut av buddistregenten Ashoka.

Det finns en välkänd anekdot omYeshua som tonåring i debatt med prästerskapet, så man får förmoda att han hade intellektuella ambitioner och knappast såg någon framtid i att snickra möbler i Nasaret.
Det är här en av två stora pusselbitar saknas och vi måste ställa oss frågan vad en ung sökare gör när han börjar misstro det rådande samhällssystemet. I dagsläget reser han eller hon österut och mediterar några månader på ett ashram. För tvåtusen år sedan? Samma sak, enligt de omtvistade men seglivade Jesus-i-Indien-teorierna. Västerut fanns vid denna tid väldigt lite av intresse - bara romarriket och dess förtryckande myndigheter. (När de första kristna kom till Rom inkluderades de ofta i kostcirkeln för cirkuslejon.) Däremot hade emissarier från det mystiska österlandet redan gjort ett framträdande och kanske kan man tillåta sig att läsa deras närvaro som en ledtråd till att är dags att vända blicken österut när vi försöker att pussla ihop Yeshuas liv och lära.

Det fanns på den tiden i Indien flera judiska köpmannakolonier och på Sidenvägen färdades regelbundet handelskaravaner mellan Medelhavskusten och Kina. Yeshua tog kanske värvning på en karavan för att se den civiliserade världen. Så kommer han till Indien efter en lång kamelresa och fortsätter på apostlahästarna genom »femflodslandet« (panch ab på hindi, det vill säga Punjab) varefter han i Rajasthan, på Abuberget, möter en kolonin med jainistiska munkar. Efter en tids askes tillbringar han sex år i Puri (en tempelstad på östkusten), Rajgir (ett viktigt buddistiskt centrum) och naturligtvis i Varanasi, där han studerar sanskrit och bekantar sig med vedaskrifterna. Han lär sig att »bota med hjälp av bön, undervisa och förklara de heliga skrifterna, att driva ut onda andar ur människokroppen«. Han hör också berättas om Buddha. Han umgås med lågkastiga och kritiserar brahminerna varefter han tvingas fly upp i Himalaya där han huttrar sig igenom sex vintrar, studerar buddism och erhåller övernaturliga krafter från lamorna i Ladakh, enligt ett tibetanskt evangelium.

Den ryske forskningsresenären och historikern Nikolaj Notovitj skildrar detta i en kontroversiell bok baserad på en resa i Kashmir och Ladakh 1887, Den okända delen av jesu levnad (svensk upplaga 1896). Notovitj träffar en lama som talar om Issa, som reste västerut för att sprida buddismen. Inledningsvis är Notovitj förbryllad. Efter att ha brutit ett ben vårdas han av munkar i Hemisklostret som är känt för sitt stora bibliotek och klostrets abbot läser då för honom ur det mystiska evangeliet. Manuskriptets namn för Yeshua, Issa, är tämligen snarlikt det arabiska Isa vilket är namnet som förekommer på Jesus i Koranen.
Dessutom är det intressant att indiska gatumagiker kallarYeshua för Issa Jadugar - »Jesus, trollkonstnären« - enligt Lee Siegel, professor i indiska religioner och författare till Net of Magic: Wonders and Deceptions in India där det i intervjuerna med magiker tas för givet att Yeshua var en av dem.

Därefter har många sökt efter det tibetanska evangeliet, men inte ens den nitiske Jesus-i-Indien-teoretikern Holger Kersten lyckades få något annat än ett beklagande ur abboten i Hemis år 1979. Språk- och religionsforskaren professor Max Miller, som var samtida med Notovitj, såg så allvarligt på dessa rykten att han gick till motangrepp - troligen upplevdes ryssen som extra lömsk eftersom han var jude och hans bok sågs därför som ett försök att förvränga kristendomens historia.
Notovitjs berättelse är, vilket kan komma som en överraskning för somliga, inte helt gripen ur luften eftersom det i Indien verkligen finns en lokal Jesustradition som till och med Nehru skrev om i sin bok Glimtar ur världshistorien. Dessutom upptäcktes 1969 i Hemisklostret en statyett av den skäggige laman Yashosh och det har diskuterats om den kan föreställa Yeshua eftersom tibetanska lamor oftast har dålig skäggväxt.

Holger Kersten tillägger i sin bok Jesus Lived in India att det finns en yogisekt som bevarat en gammal sutra betitlad Natha Namavali, där man kan läsa om Isha som kom till Indien för att vara lärling hos en guru vid namn Chetan, och här fick han yogiska krafter som hjälpte honom att överleva korsfästelsen. Mot slutet av sitt liv grundade denne Isha ett ashram i Himalaya.

Nath-sekten, vilken torde vara besläktad med dagens tantriska efterföljare till gurun Gorakh Nath, fanns redan långt före Yeshuas tid. Slutligen bör nämnas att en del hippier som jag träffat är övertygade om attYeshua var hippie, att han trippade på soma och sysslade med tantriskt sex precis som de flesta andra ryggsäcksturister.

Han var över trettio år gammal då han dök upp igen i sitt hemland. Uträkningen baserar sig på att Johannes Döparen började sin verksamhet i Tiberius femtonde regeringsår och Yeshua tog samma år sitt heliga bad i Jordanfloden. Huruvida Johannes också hörde till Indien-resenärernas skara är svårt att veta, men säkert hade han åtminstone hört om hur yogierna längre österut badade i Ganges under Maha Kumbh Mela. Hans dopkult ansågs rena från synder, eller dålig karma, och lockade många judar att delta i en kort men intensiv väckelse-rörelse.
Yeshua var sedan aktiv i cirka två år och korsfästes medan Pilatus var ståthållare, alltså någon gång mellan åren 26 och 36. Genom att jämföra bibliska uppgifter med astronomiska data har ungerska astronomer tippat att korsfästaingen ägde rum den 3 april, år 33.

När Yeshua predikade blandade han judendom med buddism och vediska idéer i en fusion som vi känner igen idag när new age-folket lätt och ledigt glider mellan läror. Det är också möjligt att religioner på den tiden var öppnare gentemot nya idéer innan den organiserade kristendomen utvecklade sina mer fundamentalistiska tendenser. Att flera av liknelserna kom från Buddha eller vedorna är ovedersägligt, skriver författaren Ragnar Enderlein som gjort jämförande analyser och funnit att »så gott som varje ställe i Nya testamentet som är äkta och inte i efterhand inkopierats från de gamla judiska skrifterna kan man hitta indiska paralleller till«.
Den gyllene regeln uttrycks för övrigt redan i Mahabharata som »det man önskar för egen del, skall man också ha i åtanke för andra«.

Också Holger Kersten skriver att man kan »åberopa mer än hundra passager i Nya testamentet som uppvisar bevis för källor som återvänder till en mycket äldre tradition: buddism.«

Sven Hedin ägnade stort utrymme i Transhimalaya åt att jämföra likheter mellan den tibetanska buddismens yttre kult och katolicismen. Han anförde en rad vittnesmål från västeriändska missionärer som observerat likheter mellan till exempel tibetanska mässoffer med bröd och »tjang« och katolska nattvardsritualer (missionärerna tog för givet att dessa gemensamma drag var djävulens sätt att förhåna katolicismen).
Det finns också en kuriös kommentar av Mahatma Gandhi, som vid något tillfälle sägs ha yttrat att kristendomen var en bra religion innan den spred sig västerut.

Yeshuas religiösa uttalanden innehöll ofta ordet Amen vilket på hebreiska betyder »absolut«. Indierna har ett mantra för liknande religiös koncentration, Aum. I Bibeln finns två skapelseberättelser, dels den i början av Gamla testamentet, dels en senare version som tillskrivs Johannes - där det sägs att i begynnelsen var »ordet«, vilket får oss att tänka på den vediska skapelseteorins fokusering på Aum som uttryck för den absoluta verkligheten. Aum är den heliga stavelsen som sammanfattar hela alfabetet och är ursprunget till alla böcker, och därav följer att Aum potentiellt innehåller den ultimata sanningen om det förflutna, nutiden och framtiden.
Innan vi lämnar dessa tankegångar ska vi i korthet notera ytter-ligare några paralleller till indiska religioner. Efter att ha döpts av Johannes söker sig Yeshua till en avskild plats för att meditera i fyrtio dagar och där upplever han frestelsen. Exakt samma sak råkade Buddha ut för, femhundra år tidigare, inför sin upplysning.

Yeshuas lärlingar fick veta att de måste göra sig av med materiella tillgångar, liksom yogier och buddistmunkar skulle de endast äga en vandringsstav och sandaler (se Mark. 6:8-9). Trollerikonsterna somYeshua lärt sig i Indien bevaras i moderna gudstjänster, som när nattvardsvinet förvandlas till blod, och apostlarnas ryktbarhet byggde i huvudsak på deras magiska uppvisningar (se Apg. 2:43). Oblat är förövrigt inte helt olikt prasad, den välsignade maten som jag ätit i så många tempel och ashram.

Vidare kan man, om man vill driva tankeleken dithän, fundera över att katolikerna - liksom ganska många hinduer och buddister - använder radband, bränner rökelse, ringer i klockor, dyrkar en »modergudinna« och har ett stort antal övriga helgon som lätt kan föra tankarna till hinduernas gudar vilka ju äger varierande egenskaper för att kunna tillbes i korresponderande situationer.

Sedan gick det som vi tror oss veta - Yeshua korsfästes för att lägga lock på oroligheterna i landet, anklagad för hädelser och trolldom. Men historien slutar inte där. På tredje dagen är graven tom och det visar sig att Yeshua lever och umgås med lärjungar, äter halstrad fiskoch honungskaka. En, Tomas, tvivlar trots allt och Yeshua låter honom känna på såren. Kan man överleva en korsfästelse?

På Filippinerna korsfästs troende med rostfria fyrtumsspikar i samband med påskfirandet, och överlever. Naturligtvis är deras korsfastelse mer av symbolisk karaktär medan Yeshuas var en bestraffning, men även på Yeshuas tid förekomatt offren överlevde. Korsen var konstruerade med stöd för kroppen siå att man skulle pinas länge och uppleva en plågsam och förnedrande död. Ibland kunde man höra de döende jämra sig i dagar. Om man verkligen ville få tyst på kvidandet och verkställa en snabb avrättning, tvmgades man slå sönder skenbenen så att offret inte kunde stödja sig - då ledde korsfästelse till en garanterad död.
Det intressanta är att Nya testamentet anger att Yeshuas ben inte knäcktes av legionärerna, till skillnad från de andra som korsfästes samtidigt.Yeshua hängde på grund av den annalkande sabbaten högst sex timmar på korset, möjligen betydligt kortare. Han var dessutom
en robust och kraftig bondpojke i sina bästa år, han mätte 182 centimeter i strumplästen och vägde 79 kilo enligt beräkningar baserade »liksvepningen« som bevarats i Turin.

I Koranen förnekas Isas död på korset och hela korsfästelsen förklaras vara en skenmanöver. En lokal pamp, Josef från Arimatea, tycks ha övertalat Pilatus att lämna ut kroppen medan det fortfarande var möjligt att återuppliva Yeshua. Pilatus, bör det noteras, hade redan gett judarna en chans att skona Yeshua men folket valde att rädda Barabbas. Det kan, när man granskar de aktuella bibeltexterna, verka som om självaste Pilatus hyste en önskan att skydda Yeshua (se Luk. 23:20), vilket Jesus-i-Indien-teoretikerna tar som ett tecken på att flera romare på hög nivå kan ha trott på Yeshua.
Ytterligare en detalj som bör noteras är bibliska uppgifter om medicinering. Josef och en viss Nikodemus behandlar Yeshuas kropp med myrra och aloe, naturläkemedel som har använts i sårsalvor sedan tusentals år (se Joh. 19:39-40). Tre kvinnor, två. med namnet Maria och en Salome, kom senare för att titta till Yeshua som då redan var uppstånden från sin sjukbädd.

Oavsett om Yeshua blev hjälpt eller ej, måste vi på det här stadiet ivår spekulation komma ihåg att han var en yogi som ägnat åratal åt tapasya, suttit naken i snön i Himalaya och gått över glödande kol. Att hänga några timmar på ett kors var, oavsett hur ont det gjorde, inte ett dödligt problem för en man av den kalibern. En teori som den kristna kyrkan förmodligen inte accepterar är att Yeshua utförde en sofistikerad variant av det klassiska »levande begravd«-tricket som fortfarande görs i Indien.
Det senaste fallet som jag kan dra mig till minnes skedde i Bangalore på hösten 2002, då en yogi lät sig begravas i ett dygn. Tio år tidigare lät sig en baba nedsänkas i en bassäng med vat-ten i hela fyra dygn. Tolv år tidigare gjordes ett annat försök där en baba begravdes levande i tio dygn, men han dog tyvärr. Så man kan förmoda att dylika uppvisningar av andliga krafter i alla tider varit ett populärt om än riskabelt projekt.

Vi kan anta att Yeshua de första dagarna efter korsfastelsen var svag och många tvivlade säkert på att han skulle överleva, men han kryade på sig och under loppet av en månad visade han sig för hela 600 personer. Ryktet spreds att han var vid liv.
Marken brände under sandalerna och han tycks ha begett sig mot Damaskus, tjugo mil norrut, där han råkade stöta på Paulus. Denne blev efter att ha varit en rabiat opponent till de kristna en av de drivande krafterna inom kyrkan, så man kan förmoda att mötet måste ha gjort ett starkt intryck. I Paulus skildring kallas det för en uppenbarelse, eftersom Yeshua enligt kyrkans officiella linje var död. När hans gömställe avslöjats gav sig Yeshua av på nytt och valde att färdas österut igen.
En lustig detalj är att det i Herat, en korsväg för gamla handelsleder i västra Afghanistan, fram till modern tid funnits en stam vars anfäder ska ha mött Yéshua efter korsfästelsen. Därefter sågs Yeshua år 50 i universitetsstaden Taxila i den del av Punjab som idag hör till Pakistan, där han i samarbete med sin lärjunge Tomas - densamme som tvivlade - omvände kung Gundofar med familj.

De sista dagarna av sitt liv sägs Yeshua ha tillbringat inte långt frånTaxila, i Kashmir, tillsammans med sin mamma och Maria Magdalena, den främsta av sina kvinnliga lärjungar. Enligt Bibeln titulerade Maria honom »rabboni«, vilket är hebreiska för guru.
Enligt Lynn Picknetts bok Mary Magdalene, Christianity's Hidden Goddess, en bok som inte kan anses helt trovärdig eftersom källmaterialet är tunt, gjorde hon mer än så.
I boken spekuleras det över att statyer av svarta madonnor egentligen kanske föreställer den afrikanska prästinnan Maria, född i den etiopiska staden Magdala, med sin och Yeshuas gemensamma son i famnen.
Yeshuas liv i Kashmir omnämns faktiskt lite varstans i indiska och persiska manuskript, ofta beskrivs han som en yogi som håller långa föreläsningar. I ett appendix till Bhavishyat Purana beskrivs mötet mellan kung Salivahana och en yogi med namnet Isa Masiha (vilket är ett nordindiskt sätt att skriva Jesus Messias).Yogin beskrivs som mer ljushyad än indierna, han kallade sig guds son, uppges vara jungfrufödd och utlänning.

Som en pendang finns en extremt obskyr persisk handskrift, Negaris-Tan-i-Kashmir, där samme kung erbjuder Yeshua att välja en av sina femtio haremsdamer. När yogin vägrar, ser kungen till att han ändå gifter sig med en kvinna vars namn av en händelse är Maryan. Den gamla väninnan från Magdala? Hon lagar hans mat, städar hans boning och tar hand om tvätten. De får så småningom barn och ättlingarna lever alltså i Kashmirdalen.

Denne Yeshua var 120 år gammal när han dog, år 114. Hans grav finner man i Rozabalmausoleet i Srinagar. Genom en liten glugg kan man beskåda Yuz Asafs sarkofag - återigen är det så att namnet ska tolkas som Yeshua eller Jesus. En inskription talar om att profeten kom från ett fjärran land.
I mausoleet hittar man »fotavtryck« där skulptören avbildat ärr efter typiska stigmatasår. Inskriptioner på närbelägna Shankaracharya-kullen, känd som Salomos tron, hänvisar också till profeten och att han ska ha besökt platsen omkring år 100. Yeshuas mors grav ligger i Murree (Mari), sjutton mil från Srinagar, på pakistanskt territorium.
En annan grav lite längre norrut, i Kashgar i kinesiska Sinkiang, tillhör Maria Magdalena enligt en myt som nedtecknats av svenskättade konstnären och antropologen Nikolaj Roerich som flyttade från Ryssland till Himalaya. I sin resedagbok Altai-Himmalaya (1931) pekar Roerich dessutom ut den plats där Yeshua anses ha predikat i Ladakh.

Andra lösa teorier anger att Yeshua dog på Kailashberget dit han klättrat för att möta Shiva; eller i Kuludalen medan han rökte ganja på ett sunkigt hotellrum i Manali.

Allt detta som ni just läst är naturligtvis bara delar av en tankelek, det enda jag kan hänvisa till är vaga indicier, muntligt svammel och delvis ren spekulation. Den framstående kyrkohistorikern Per Beskow har ägnat två böcker åt religiösa falsarier, Fynd och fusk i Bibelns värld (1979) och Jesus i Kashmir (1981). Hans orubbliga åsikt är att alla legender om Jesus i Indien är fullständigt grundlösa. Även Alvar Ellegård som är författare till Myten om Jesus (1992), där han analyserar Jesu vara och ickevara, avfärdade alla sådana teorier när jag försökte föra saken på tal. Han menade att man inte ens borde behöva diskutera dylikt, och hans sammanfattande kommentar var: - Struntprat.

Den som känner allt
men som inte lärt känna sig själv
saknar allt.
(Tomasevangeliet)

Alla ska vi väl den vägen vandra, tänker jag då jag står vid aposteln Tomas grav på stranden i Chennai. Jämfört med teorierna om Jesu resor till Indien, verkar det vara betydligt mer accepterat, åtminstone i katolsk tradition, att den på sätt och vis intressantaste bland de tolv lärjungarna tillbringade sitt liv som vandrande sadhu och spetsades på ett spjut i södra Indien. Påven gjorde ett officiellt besök vid graven 1986. En kyrkohistoriker som Gregorius av Tours var redan på 500-talet övertygad om att S:t Tomas mötte sitt öde just här.
Tomas anges som författare till det apokryfiska Tomasevangeliet innehållande ett hundratal uttalanden av Yeshua, av vilka man återfinner ungefär hälften i Bibeln. I en gammal syrisk text om apostlarnas verksamhet anges att Tomas skickade brev till de andra apostlarna från Indien, möjligen är det dessa episoder som ligger till grund för Tomasevangeliet vilket tros ha sammanställts på 150-talet, men som hittades först 1945 i undangömda klostergrottor i Nag Hammadi i Egypten.

Mannen i apostlagraven i Chennai är, trots spjutet i ryggen, en förebild för den moderna sökaren eftersom han vågade tvivla på Yeshuas uppståndelse och slutligen fick stoppa fingret i spikhålen för att övertyga sig om att spöken inte existerar. På så vis kan jag känna samhörighet, för också jag bär på tvivel.

Från Chennais centrum, de gamla brittiska ställningarna vid Saint George-fortet, leder den milslånga Mount Road till kullen där Tomas led martyrdöden. Kullen ligger bredvid flygplatsen, så med jämna mellanrum hörs dånet från flygmaskiner som väjer för den 91 meter höga bergstoppen.
I en kiosk säljs gröna plastkors och annat krimskrams. Kyrkan, Senora da Expectacao, är öde bortsett från några bedjande indiskor. Inga utländska meditationsturister. Jag knäböjer framför altaret för att ta mig en närmare titt på det berömda blödande korset och relikerna - en benflisa och en typisk medeltida eller senare oljemålning som påstås ha målats av Lukas. Tomas brukade enligt traditionen ha tavlan, föreställande jungfrumodern med frälsaren som spädbarn, kring halsen när han predikade. Även om den knappast är så gammal hör målningen till de äldsta kristna ikonerna i Indien.

Själva korset hittades 1547 i samband med att kapellet skulle utvidgas. Man tror att armeniska köpmän byggde den första helgedomen på kullen på 500-talet, men med undantag för stenkorset finns inga spår kvar av den. När byggjobbarna vände upp stenblocket upptäcktes korset som då installerades vid altaret. Trots att det legat begravt i hundratals år fanns där färska blodspår (precis som på en gravsten jag såg i Kolkata).

När jag tittar noga på kyrkväggarnas apostlaporträtt upptäcker jag på Tomastavlan en barbar som hugger ner honom med sitt spjut och han faller just mot det kors som står i kyrkan. Ofta dröp korset av väta. Alla i församlingen fick droppar med sig hem och prästen sparade en liten mängd som följande dag hade förvandlats till blod. Därefter återkom miraklet varje år och man gav vattnet till sjuka som mirakelmedicin. Blödningar inträffade så sent som 1704, men idag är korset torrt, noterar jag.

(...)

Ingenting är känt om Tomas bakgrund eller föräldrar innan han nämns i en uppräkning av de tolv lärjungarna. Även därefter förblir han en tämligen gåtfull figur, åtminstone i Bibeln. Trots att detaljerna är tunnsådda när det gäller att reda ut enskilda apostlars verksamhet, finns det ett och annat att gå på i pseudoepigrafiska kyrkotexter och indiska traditioner. Förvisso kan man aldrig bortse från att en muntlig tradition anpassas för att åstadkomma en bättre berättelse, så den Tomas man hör om i Indien kan vara sammansatt av flera personer
- apostelns egna lärjungar kan till exempel ha framträtt i hans namn.

Bibeln gör som bekant gällande att Yeshua uppmanade apostlarna (apostel betyder ju »sändebud«) att färdas till världens ände.Apostlarna stressade inte. Under de första åren levde de som ett kollektiv av glada hippier. I Apostlagärningarna beskrivs deras egendomsgemenskap och pingstfester då folk talade i tungor. De insåg att förr eller senare skulle alla ögonvittnen vara döda och då skulle deras gemensamma vittnesbörd hålla för den autentiska versionen om »Jesus Kristus«. Läran som växte fram ur deras diskussioner, vilka kulminerade i apostlamötet i Jerusalem år 49, torde ha uppfattats som en reformerad judendom som verkade dialektiskt i sin tids samhälle.

Man kan bara spekulera över tongångarna då de genom lottdragning delade upp världen mellan sig. Jakob stannade i Jerusalem, medan Petrus fick det prestigefyllda uppdraget att åka till Rom där han kom att räknas som den förste påven. Andreas skickades till Turkiet, Markus till Alexandria, Matteus till Persien och så vidare.

På Tomas lott föll de indiska furstendömena, enligt en syrisk text från 100-talet. Tomas blev inte alls glad över förvisningen, men han gavs inget val. Enligt Tomasakterna, som daterats till 180-talet, kom han via Mellanöstern till Indusdalen. I berättelsen antyds att de andra, för tre pund silver, sålt den motvillige Tomas till en köpman vid namn Abban eller Habban som antingen var indier eller syrier, med goda kontakter österut. Att sälja Tomas som slav var det säkraste sättet att se till att han hamnade på rätt destination.

I dokumentet nämns Gundofar som var kung över Indien och som hade beställt en arkitekt av Habban, vilken prompt levererade Tomas. Omkring år 49 gav Gundofar order om att ett palats skulle byggas, men Tomas delade ut pengarna till stadens fattiga. Istället för att hudflänga honom lät sig kungen konverteras i utbyte mot ett »palats i himlen«.

Tomas tillbringade flera år vid hovet och utsåg kyrkoledare i församlingarna längs Indus. Så sent som på 1800-talet ansågs Gundofar ha varit en ren sagokung men i samband med att James Prinsep lyckades tyda den fornindiska skriften kharoshthi och man kunde läsa inskriptioner på mynt som grävts fram i Afghanistan och Punjab, fann man att många bar namn som Gudnaphar, Godapharna eller Gondopherros.
Teorin är numera att dennes regim varade i trettio år, från 20- till 50-talet, med huvudstad i trakten av Peshawar. Detta tycks förankra Tomasakterna i historiska realiteter överensstämmande både tidsmässigt och rumsligt.

I Tatta i Indusflodens delta lär det finnas fakirer i vars tradition det ingår att dyrka aposteln under namnet Thuma Bhagat. Gruppen benämner sig dessutom med ett arameiskt klingande namn, nämligen Barthomai eller »Tomas söner«. Tomas ska ha bott bland dem och på en hemlig plats förvarar fakirerna ett dokument som kan intyga detta - nämligen originalet till Matteusevangeliet som de förmodas ha fått av Tomas.
Själva fakirtruppen är så mystisk att den är svår att spåra upp, kanske finns den inte ens. (Missionären Pantainos, som reste från Alexandria till Indien omkring år 170, nämner att Matteusevangeliet redan var känt bland indiska Jesusdyrkare. Enligt honom hade aposteln Bartolomeus varit i Indien och Barthomai kan också vara en förvrängning av detta namn.).

Nöjd med framgångarna i Indusdalen får man anta att Tomas reste vidare och det sägs att han besökte Mathura och Ujjain, och gick ombord på ett skepp i Kalyan, i trakten av dagens Mumbai. Habban, som ägde honom, var också med. I södra Indien etablerade han den starka kyrkliga traditionen i Kerala där han landsteg år 52, och via Madurai kom han hit till Koromandelkusten. Här levde han i en grotta vid Adyarfloden där det påden tiden låg ett stort fiskeläge som i diverse historiska referenser belämns som Mahluph, Meilan och Meliapor, vilka samtliga anses syfta på dagens Mylapore. I Ptolemaios geografibok placeras Maliarpha där Mylapore ligger. Tomas verkar ha blivit hemmastadd och ska ha byggt ett litet kapell där han undervisade alla som var intresserade.
Komplikationer tillstötte och han hamnade i fängelse, så det såg ut som om apostlagärningen var färdig. Men av en händelse dog hövding Mahadevans bror och Tomas återupplivade denne - om det inte bara var en repris på det klassiska uppståndelsetricket.

Tomas frigavs och döpte hövdingen och 700 till i Mylapore. Beträffande resor i övriga Tamil Nadu vet vi i princip inget, men man får anta att Tomas under cirka ett decennium hann se sig om. Ett gammalt kors i Anuradhapura på Sri Lanka har satts i samband med aposteln och det är inte otänkbart att han skulle ha besökt denna närbelägna huvudstad, och vissa menar att hans fotavtryck finns på berget Adams Peak.

Efter episoden med återuppståndelsen tros Tomas ha kommit väl överens med Mahadevan som intresserade sig för teologiska debatter och favoriserade Tomas framför andra heliga män. Detta väckte ont blod, så när hövdingen var bortrest misshandlades Tomas av de andra prästernas hejdukar (jämför hur grotthelgonet blev nerskjutet i kap. 5).

(...)

Jag går ner i kyrkokällaren och pressar mig genom ett hål i väggen vid ett äldre altare och kommer in i grottan där Tomas bodde. Från ena grottväggen silar svag dager genom en glugg. Det berättas att när hans fiender stod med sina spjut i grottmynningen, öppnade sig ett mirakulöst hål som Tomas kunde fly genom. Vid gluggen kan man till och med se avtrycket av hans hand. Medan förföljarna försökte ta sig ut rusade Tomas genom djungeln som växte där Mount Road löper idag och klättrade upp på kullen där nunneklostret och Senora da Expectacao ligger. Enligt traditionen dog han på detta berg den 3 juli, andra noterar datumet 21 december (den kristna almanackans Tomasmäss). Året ska ha varit 68, 72-73 eller 78. Hövdingen Mahadevan hittade honom medan han förblödde, enligt ett av häftena som behandlar Tomas värv i Indien, och han mumlade sina sista ord:
- Var starka i er tro, vårda tron som er dyraste skatt.

(...)

Inte ens döden gav Tomas någon ro, för beträffande hans vidare öden och äventyr kan nämnas att Habban, köpmannen, stal kroppen och förde den till Edessa - Urfa i nuvarande Turkiet - där han sålde likdelarna. Så mycket är säkert som att Edessas kristna var mycket intresserade av att förvärva liket, eftersom de ville ha Tomas som apostel - många köpmän som reste till Mylapore undersökte möjligheterna att smörja maskineriet och ta hand om reliker. För den som lyckades plundra graven var benbitarna en oskattbar handelsvara, »den största pärla Indien kan ge« lyder en rad i en psalm från 300-talet.

Oavsett hur det gick till, byggdes i Edessa år 394 en Tomaskatedral där aposteln begravdes igen och fick vila tills staden togs av turkarna på 1100-talet, och relikerna flyttades till Italien. En gravöppning gjordes i Mylapore 1523. Det tog två dagar att gräva sig igenom lager av sand och murbruk till ett djup av fyra meter. Portugiserna fann att vad som återstod var några bitar av skallben, en bit av ryggraden, ett lerkrus med trettio liter jord som troligen sugit upp apostelns blod och en spjutspets av malabarstål formad som ett olivblad, enligt protokollet som postades till jesuiternas arkiv i Rom. Efter att ha funnit mordvapnet fick portugiserna veta att liket burits dit från ett berg några kilometer inåt landet.

Även om Jesus-i-Indien-teorierna och Tomaslegenden kan diskuteras, och säkert bör betvivlas eftersom få historiker sätter tro till dem, är det värt att notera att förutsättningarna för ett dylikt idéutbyte fanns vid den tiden. Om nu inte Yeshua och hans apostel reste till Indien, så gjorde andra det. Följaktligen är det egentligen ett ganska modernt fenomen att bygga barriärer mellan väst och öst, kulturella såväl som fysiska, materiella såväl som andliga.

[andersbranderud]

[Att differentiera,] Den historiska människan hette Ribi [ribi var hans titel] Yehoshua. Han föddes i Betlehem av Miriam och Yoseiph (försvenskat till Josef) 7 år f.v.t. [not 1] Han blev dödad av romarna 30 år v.t. Han växte upp i Nasaret. Han undervisade i Israel, inklusive i fariséeiska ”synagogor”.

Ribi Yehoshua var Messias. Hans namn ändrades sedan av hellenister till J*sus . Kristendomen är influerad av hellenism. Den grekiska motsvarigheten till svenskans ”J*sus” är inte endast en grekisk translitteration, utan det är en synkretisering av en translitteration av namnet Yehoshua, kombinerat med suffixet från den grekiska g*den Z*us.  [not 2]

Fariseerna var den enda judiska grupp som hade Ribis, och Ribi Yehoshua kallades Ribi [3] (en titel för en en judisk fariséeisk ledare). Att Ribi Yehoshua kallades för en Ribi implicerar att han hade rabbinsk ordination av Raban Jamlieil [en prominent judisk ledare]. Detta implicerar i sin tur att han inte undervisade någonting som stred emot ”Moseböckerna” i vilket fall de skulle ha tagit bort hans ordination.

Uttalanden efter hans död av den prominenta judiske ledaren Raban Jamliyeil implicerar att Ribi Yehoshua var i god ställning under hela sin livstid i den judiska gemenskapen [4].

Ovanstående text inklusive noter implicerar att det kristna ”evangeliet” innehåller många ord som Ribi Yehoshua omöjligen kan ha sagt.

Noter:
1.Dokumentation som bevisar hans födelsedatum finns på
http://www.netzarim.co.il ; “History museum” (vänstermenyn); Times and seasons (toppmenyn); klicka sedan på “Christmas”; bläddra ner för att finna forskning som visar när Ribi Yehoshua föddes.

2.Läs bevis på www.netzarim.co.il ; ”History Museum” (vänstermenyn); ”I*sous name” (toppmenyn) .
3. En titel för en en judisk fariséeisk ledare
4.Bevisat i denna artikel på min blogg: http://bloganders.blogspot.com/2010/07/kristendomens-historia.html


Anders Branderud</b>

[freddemalte]

Hur bör man förhålla sig till vittnesmålen om den historiske Jesus?
Är evangelierna trovärdiga källor?
Är de utom-bibliska källorna trovärdiga?

Personligen känner jag mig beklämd av oklarheten runt den historiske Jesus, eftersom han enligt egen (??) utsago påverkar mig direkt.
Om vittnesmålen om uppståndelsen och evangelierna i övrigt är sanna innebär det rimligtvis att Jesus är Guds son, och vidare att jag kommer bli straffad om jag inte tar ställning för honom.

Först måste man antagligen välja vilken världsbild (förhållningssätt) vi ska utgå ifrån! Common-sense? Vedertagen logik? Historisk metodik? Andlighet? Religiös? I så fall vilken religion? Vetenskaplig? Filosofisk? I så fall vilken inriktning? Därefter är det enklare att ge sig i kast med frågan.

Om frågan är ontologisk så finns det ju ingen som kan svara på den, ty då blir frågan densamma som "fanns min bil igår?". Vi kan förvisso svara på frågan om vi kommer överens om bevisgraden som måste gotagas för att anse att någon slags sanning ska kunna läggas på bordet. Kan vi människor komma fram till något sådant? Kanske är Common-sense en sådan gemensam överenskommelse? Utifrån Common-sens är det självklart att "min bil fanns igår" (dock ej ontologiskt, men för oss) men dock ganska oklart om Jesus har funnits då tillgången på godtagbara bevis är tämligen låg. Observera att så även är fallet för många historiska agenter så som t.ex. Platon, kungar och andra i litteraturen och sägnen omtalade personligheter, platser eller företeelser.

Fredrik

[Harald Davidsson]

Vi vet inte om Patanjali som det påstås har skrivit Yoga Sutra verkligen har levt,  
men vi har Yoga Sutra, vi behöver då inte författaren, samma med Jesus,
vi har nya testamentet, det är en symbolisk berättelse om hur människan kan
OMVÄNDA sig och försöka finna tillbaka till Adams Paradis.

Kanske vissa behöver Jesus för sin bön,
det är klart att han lev, men berättelsen är väldigt putsad och tillrättalagd.
Men det spelar ingen roll, ide-materialet fungerar lika dynamiskt för det.

[freddemalte]

Kanske vissa behöver Jesus för sin bön,
det är klart att han lev, men berättelsen är väldigt putsad och tillrättalagd.
Men det spelar ingen roll, ide-materialet fungerar lika dynamiskt för det.

Att t.ex. Marilyn Monroe, Michael Jackson, Anna Lindh, Olof Palme, Albert Einstein och många andra "historiska personligheten" en gång har funnits och levt kan man väl godta med vanlig bevisföring och common-sese? Utan att fördjupa sig allt för mycket i ontologins snårskog. Men att Jesus skulle ha levt och existerat är väl inte alls lika klart och tydligt? Samma sak gäller även Platon, Sokrates, och måna andra personer av samma historiska karaktär.

Om man ska "gå med på" att Jesus har existerat på samma sätt som de ovan nämnda exemplen (Marilyn Monroe, Michael Jackson, Anna Lindh, Olof Palme och Albert Einstein), ja då nödgas vi nog gå med på mycket annat som inte heller går att bevisa i traditionell mening. Men visst, om så är fallet - att även den graden av bevis ska gälla så får jag väl börja omvärdera mycket av det som jag vardagligen baserar min världsbild på. Kanske finns det även Nonor, Småtroll, Stortroll och vidunderliga monster i sjumilastövlar och för att inte tala om Tomten! Nä, jag skoja bara lite . . . men jag håller med Harald att, oavsett om Jesus har funnits eller inte så verkar han ju fylla en viss funktion för de som tror på honom och så länge det har en positiv effekt för dem och resten av samhället så spelar det ju (egentligen) ingen roll om han har funnits eller inte.

Fredrik