Justin Case skrev:Om sådana upp- och nergångar behövs, kan det väl räcka med att de sker inom plusområdet (d.v.s. olika starka lyckonivåer), så att de aldrig går ned till minus (d.v.s. lidande)? Och varför skulle det alls behövas några upp- och nergångar? Vem har sagt att det skulle vara viktigare att man upplever ett begrepp (t.ex. lycka eller livskvalitet) som meningsfullt, än att mängden lycka maximeras? Lyckan är väl så stark som man gjort den, oavsett om människor sedan upplever något begrepp (t.ex. lycka eller livskvalitet) som meningsfullt eller inte.
Det jag menar är att lycka behöver något att kontrastera mot för att överhuvudtaget kallas lycka. Lycka är inte något i sig självt, utan definieras alltid dialektiskt i förhållande till sin motsats eller sin ytterlighet. Det handlar om flytande värden där det inte finns några skarpa gränser vari lyckan slutar och lidandet tar vid, och tvärtom.
Justin Case skrev:De gör det idag, men vad säger att lidande måste fortsätta existera på jorden från och med t.ex. år 2050 för att lycka ska kunna fortsätta existera i minst samma mängder och vara minst lika stark och underbar och bra och värdefull efter år 2050 som idag?
Det framgår ovan men min uppfattning är att lyckan och lidandet står i ett visst propertionerligt förhållande till varandra (men det handlar som sagt inte om ett nollsummespel). Överlag kan lyckan höjas i framtiden, absolut, men är det inte så att när lyckan höjs så sänks toleranströskeln för lidandet? Jag tror, om vi föreställer oss ett hypotetiskt exempel, att om vi i framtiden skulle vara mycket lyckligare än idag, så skulle känsligheten för lidandet också det vara mycket högre. En dimp ner från lyckonivån, till en nivå som i dagens läge skulle värderas som en mycket hög lycka, skulle förmodligen resultera i ett stort lidande. Jag tycker man kan se rent historiskt hur lidandetröskeln sänkts om man jämför med dagens västerländska samhälle. Det blir därför rent absurt för mig när det talas om att utrota lidandet. Det går inte heller, för mig, annat än i teoretiska resonemang och absurda verklighetsfrånvända världar, föreställa sig en människa som är konstant lycklig hela tiden. Människans lycka behöver per nödvändighet något att kontrastera mot. Om vi skulle utsättas för konstanta endorfinkickar, skulle lyckan mattas av och slutligen upplevas som lidande. De medicinska framgångarna må vara hur stora som helst när det gäller lyckoforskning, men det jag ställer mig tveksam till är alltså hur människan reagerar och anpassar sig till dessa preparaten.