Varför vill vi leva?

[suchanother]

Många söker efter meningen med livet. Meningen med stort M.
Finns den?
Kanske är det så som Nikolaj skrev att livet är till för att levas och att söka efter större mening är lönlöst.
Kanske livet byggs upp av små ting, små glädjeämnen, som tillsammans gör livet värt att leva?

Människan är en varelse som aldrig får lugn och ro och måste ständigt ställa frågor och ifrågasätta.
Problemet är att människan är i ett "slutet system" där frågeställaren även svarar på frågan.
Detta på gott och ont; på gott därför att detta är människans drivkraft att ständigt gå vidare, på ont;.....kommer inte på nåt.

Nutidsmänniskan har knappt tid att fundera över tillvaron.
Har man blivit offer för korvstoppning så är trenden svår att bryta.
Jag avundas de människor som är observanta och lyckas upptäcka nyanser i tillvaron, nog så viktiga!

[Fication]

Vill vi leva? Jag vet inte. De som dristat sig att ställa frågan måste själva ta ställning. Och det måste ju grunda sig på en subjektiv värdering om man bortser från eventuella tvång att hålla sig vid liv (hänsyn till familj osv).

Exempel på intressanta saker? Måste säga allt, mer eller mindre. Att bli underhållen tycker jag inte är så intressant, även om jag fastnar framför TV:n en och annan natt. Däremot är underhållning som fenomen oerhört intressant, man försöker efterlikna verkligheten så bra som möjligt för att vi ska glömma verkligheten, oftast.

Många saker som är väldigt dåliga och onda är intressanta, tex krig, pedofili, marknadsföring/reklam, sjukdomar. Bra saker, kärlek osv.

Intressant är allt som säger oss något om hur världen och livet är beskaffat och det gör ju det mesta. Fast ofta sätter vi ju stämpeln dåligt på det vi tittar på och lämnar det.

[suchanother]

Många saker som är väldigt dåliga och onda är intressanta, tex krig, pedofili, marknadsföring/reklam, sjukdomar. Bra saker, kärlek osv.

Så har det alltid varit.
Samhället har aldrig varit i harmoni. De som stiftar lagar är alltid (oftast) de som först bryter mot de.
Lagens och moralens syfte har alltid varit att underkuva andra, kristendomen inte undantagen.
Lagarna och moralen har skiftat genom historien. Det som igår var förkastligt är ok idag. Alltså har inte moralen någon självexistens.
Syvende og sidst måste man lita på sitt eget omdöme.

[zentao]

Hej!
Jag är ny i detta forum men fastnade här p.g.a frågan: Varför vill vi leva?

Jag ser två viktiga anledningar, nämligen 1. Nyfikenhet (hur kommer det här att sluta?). 2. Rädsla (Vad händer när det är slut?).

Tacksam om någon vill kommentera detta.

[Nikolaj]

Hur kommer det här att sluta? Vad händer när det är slut?

Förhoppningsvis får du inte svar på någon av dessa frågor...

...dessutom motiverar de döden mer än livet!



För att kunna svara på rubrikfrågan Varför vill vi leva? bör man väl först kunna svara på varför man INTE vil leva? Den frågan är avsevärt mer intressant. Jag kan inte komma på en enda anledning att vilja dö (än) - men många anledningar att vilja leva (lite till)...

[Knutenborg]

Jag ser två viktiga anledningar, nämligen 1. Nyfikenhet (hur kommer det här att sluta?). 2. Rädsla (Vad händer när det är slut?).

Detta är intresant, jag har nämligen funderat mycket på vad vetskapen om att vi kommer att dö har för inverkan på oss. Det är det enda vi kan vara riktigt säkra på, men osäkerheten ligger i när och hur.

När jag gick på gymnasiet och läste kemi och biologi så mådde jag jättebra, för då kändes det som om allt gick ihop, som om jag förstod någonting... som om ekvationen var hel. Krettsloppet är så vackert när man väl börjar förstå sig på det, hur allt korresponderar och hur det jag gör nu kan ha effekt om hundra, tusen, eller tio tusen år... fast ändå inte.

Jag tror att rädslan för vad som kommer att hända med oss då vi dör är en orsak att leva... Nyfikenheten handlar väl om upplösningen... Vi vill se om allt som har hänt på något vis i slutändan har pekat mot livets origo... men jag skulle vilja säga att varje ögonblick är livets origo, inget ögonblick är olikt det ögonblick då vi dör... Jag tror att döden kommer att vara en besvikelse för vi har såna höga förväntningar på döden som en frigörande sista utväg, men dödens ögonblick måste ju vara precis detsamma som ögonblicket innan (enligt mig)...

För att kunna svara på rubrikfrågan Varför vill vi leva? bör man väl först kunna svara på varför man INTE vil leva? Den frågan är avsevärt mer intressant. Jag kan inte komma på en enda anledning att vilja dö (än) - men många anledningar att vilja leva (lite till)...

Avsaknaden av vilja att leva betyder inte automatiskt att man vill dö...

Jag tror inte att jag VILL leva, men jag vet att jag vill göra det bästa möjliga av alla situationer jag hamnar i och jag vet att det inte är min önskan att dö... Sedan vill jag, liksom alla andra människodjur, känna... och det är väl en anledning att fortsätta leva (men det vet man ju inte heller för som sagt man vet inte vad som händer då man dör)... men är det viljan att fortsätta leva?

[Varney]

varför man INTE vill leva??

det är väl inte särskilt svårt att spekulera i.
jag tror iaf att det är när minussidan väger över.....
...alla har väl en gräns...när det gör för ont, och man inte finner någonbot...när man inte STÅR UT MED SMÄRTAN (jag tror alla självmördare är överens om att de inte utför dådet med förhoppning om större smärta efter gärningen....)
..det behöver väl inte nödvändigtvis vara de som utifrån sett har det svårast, givetvis...utan det är väl massa faktorer där som påverkar när det inte går längre - när det inte går att vänta på eventuell bättring längre, som sagt...

är det svårare än så???


nä, t o m VILJAN att DÖ behöver inte leda till självmord - eftersom det är förmodligen en svår handling.
liksom mycket annat - vilket inte behöver betyda att man egentligen inte vill, - det kan ju handla om oförmåga eller tillkortakommanden som i ALLA andra skeenden i våra liv, eller?

nä, avsaknaden av vilja behöver definitivt inte innebära vilja att dö, bara lite/mycket smärta oftast antar jag..

//accepterar man "bara" smärtan o lidandet så finns inget att frukta och ingen lägre punkt att komma till, - man borde klara sig sen, orka med resten...men vadå "bara", kan nån tala om hur det går till?
- hur orkar buddhisterna??!!(jaja, inkarnerandet slutar, men va f*n är det för tröst??)
jag är väl då /nog ingen "andra-kinden-till" se imbecill ut o tacka o buga, accepterande förlåtande person,
egocentrerad som man är

[zentao]

Hej igen!

Jag har varit nere och deprimerad så många gånger att jag har tröttnat på denna ständiga "Berg och Dalbanan".
Därför har jag allt oftare funderat över vad det är som gör mig deppad och naturligtvis också varför jag vill fortsätta leva när det nu är så jobbigt.

Jag har också börjat fråga mig - vem eller vad är egentligen detta "Jag" som blir deppad, vad skulle hända om jag bara konstaterade att jag är "Nere" och bara försökte hålla kolla på detta "Jag", för att se hur det reagerade på vad det nu är som är jobbigt att känna, för det handlar ju om en känsla i grund och botten och så vitt jag vet är känslor inte "farliga".

Vad jag kommit fram till mer och mer är att detta "Jag" (eller Egot om man vill kalla det så) är en liten stirrig fan som är rädd för alla möjliga saker. Det gemensamma för dessa "Saker" är att ingen av dom sker i det omedelbara "NU:et" (Hoppas att någon förstår hur jag menar ), utan att alla situationer som "Jaget" reagera på är antingen något som har hänt eller som det är rädd ska hända (vilket egentligen är befängt i båda fallen). Med andra ord det som har hänt kan inte ändras och därmed bli ogjort och det som ännu inte har inträffat kanske inte ens kommer att hända.

I dom fall där jag lyckats komma fram till orsaken till depresionen, har det ofta varit ren ut sagt löjliga saker, när man väl börjar kolla närmare på dom och alla har haft det gemensamt att dom inte "existerade" i NU:et.
De var antingen saker som inte gick att ändra på för att dom redan inträffat eller saker som jag (utan vettiga belägg) var rädd skulle hända.
Jag skulle nästa vilja kalla orsakerna till mina depresioner för "Hjärnspöken, Inbildning och Illutioner" med tanke på att det alltid tycks handlar om något som jag inbildat mig skulle ske, men som sedan visat sig inte inträffa.

Genom att oroa sig för gårdagen eller framtiden, visar man väl egentligen bara att man inte förstått att "Gårdagen är ett Minne och Morgondagen en Gissning"!?

Ursäkta min usla stavning den beror på lätt dyslexi.

[Knutenborg]

Inlägget ovan får mig att tänka på en text jag skrev för ett tag sedan.
Här kommer ett utdrag:

"Jag började fundera över ämnet lycka. Inte så mycket över vad det är som skapar vår lycka utan snarare på vad som inte skapar vår lycka. Den känsla som motsäger att man känner någon slags lycka är olyckan, avsaknaden av lycka. Enda sättet att kunna känna riktig lycka måste därför vara att inte vara olycklig, då faller sig lyckan naturligt.
När jag kommit såhär långt i mina funderingar var jag tvungen att reda ut varför vi känner olycka. Enligt mig finns det två grogrunder för olycka.
Den ena grogrunden bygger på händelser från vårt förflutna. Någon gång har vi drabbats av livets baksida, det kan vara allt från att en kär vän har dött till att man inte vunnit tävlingen man ställt upp i(denna olycka bygger i sin tur på att man haft förväntningar på livet som varit orimliga). När detta drabbar oss så upplever vi en avsaknad av lycka, en slags olycka. Denna olycka kan vi bära med oss genom att vi mins dessa händelser i efterhand och återkallar den känsla av avsaknad på lycka som vi kände den gången.
Den andra grogrunden för olycka ligger i framtiden. Den bygger på att vi känner en oro över att vi någon gång i framtiden kommer att drabbas av motgångar. Den bygger på oron att vi någon gång kanske kommer att vara i avsaknad av lycka. Även vid dessa tillfällen av olycka är det vår egen fantasi som har framkallat olyckan genom att vi föreställer oss hur det skulle kännas om si eller så skulle komma att inträffa.

Jag skulle vilja hävda att man aldrig behöver känna sig olycklig. Saker kommer inte alltid gå som man har tänkt sig i livet, men det behöver inte innebära att man lägger lyckan åt sidan och hänger sig åt olycka.
Om man hela tiden försöker vara lycklig i nuet (vilket är det enda som egentligen räknas) så kommer en stor del av den onda cirkel som olyckan skapar att brytas. Om man slutar grubbla över det förflutna och slutar oroa sig över framtiden så försvinner två stora ursprung till olycka - om man lär sig att släppa taget. Självklart skall man inte glömma sitt förflutna, utan det förflutna med alla dess händelser – lyckade som misslyckade – kan man inte lära sig någonting. Jag menar heller inte att man skall sluta planera för framtiden, men man skall i beräkningarna ta med att någonting kan gå fel. Man kan inte förvänta sig idealbilden varje gång, förväntningar leder bara till besvikelse.
Jag vill hävda att den gyllene medelvägen är den enda sanna väg man kan vandra om man vill uppleva äkta lycka och glädje. Om man lyckas stå orubbad, fast att livet inte alltid är snällt mot en, om man har den insikten om livet (att både dåliga och bra saker kommer att inträffa), då kan man vara lycklig i nuet och eliminera mycket av den grogrund som lyckan har att ta fäste i."

[zentao]

Tankar om Viljan att Leva eller Inte Leva

Har funderat mycket på faktumet att allt har två sidor, det man också vill visa med Yin&Yang symbolen.
Har någon mer än jag funderat på varför havorna i Yin&Yang symbolen "slingrar" sig om varandra? Jag ser det som att man därogenom vill visa, att det inte bara handlar om en balans (för då skulle man kunnat dela en cirkel rakt av med en svart och en vit halva) mellan motsatsförhållanden utan också om ett "Spel" och en "ömsesidighet" mellan dessa.
Själva cirkeln i symbolen bör då stå för evighet eller kretslopp, det finns ingen början och inget slut.
Jag skulle tro att alla som har funderat lite djupare på denna "Balans" och detta "Spel", har upptäckt det faktum att det ena motsatsförhållandet inte kan existera utan det andra.
Ta t.ex. förhållandet ljus/mörker eller ljud/tystnad, hade det bara funnits ljus (helt utan skuggor, som ju är en nyas av mörker) så hade man inte kunnat se något alls, för man behöver kontrasten ljus/mörker för att kunna urskilja något.
Till och med ljuset i sig är ett motsatsförhållande p.g.a. det är en vågrörelse, som har toppar och dalar som alla andra vågrörelser.
Kan någon påstå att han/hon någonsin sett en våg utan dal? (Nej! jag menar inte en Personvåg! ), naturligtvis förutsätter vågen att det finns en dal.
Samma förhållande gäller ljudet, för egentligen är det frågan om ett ljud/tystnad mönster som gör att vi t.ex. hör och kan uppskatta musik som ju faktiskt är ljud med ryttmiska avbrott (d.v.s. tystnad), vilken gör tystnaden lika viktig som ljudvågorna. Ljudet är ju också en vågrörelse eller man hellre vill kalla det svängningar, även här handlar det om att utan toppar och dalar i vågrörelsen finns det inget.

Någon kanske vill invända att detta förhållande inte gäller när man talar om gott/ont, bra/dåligt eller fin/ful o.s.v. men jag vill påstå att det är precis samma sak i allt, allt har ett motsatsförhållande.
Om det inte fanns något som någon kunde uppfatta som fult (för allt är ju relativt och en upplevelse byggd på tidigare erfarenheter och vår tolkning av dom) så skulle inget heller kunnat uppfattas som fint, det ena kräver och förutsätter det andra.

Vad har då allt detta med min rubrik att göra, kan man fråga sig? Saken är den att enligt inte bara min egen teori utan även många andras, handlar viljan att leva i lika stor grad om rädslan för att dö (jag undrar om det inte är två sätt att utrycka samma sak, i alla fall för många).
Vi tror att vi vet vad det är "Att Leva" men vi vet inte vad döden kommer att innebära och därför skapar oss alla möjliga föreställningar om den, byggda bl.a. på vad som predikas i kyrkorna och olika religioner. Det gör att döden kan ha både en hoppfull sida och en skrämmande, problemet är väl att vi inte "Vet" och därför (åtminstånde undermedvetet) fruktar det vi upplever som mest skrämmande d.v.s. kan om jag t.ex. hamnar i helvetet. Många säger säkert i detta läget att de inte tror på varken himmel eller helvete, men detta ändrar ju inte det faktum att dom inte vet vad döden kommer att innebära, alltså blir den inte mindre skrämmande.

Detta får oss att se livet som något bra och döden som något dåligt, Vad är de för Jävla idé? Livet borde isåfall vara mycket mer skrämmande, bara det faktum att du efter livet inte längre har din kropp att släpa på och att risken för fysiskt lidande med andra ord är noll, borde få döden att te sig mindre farlig.

Är inte det vi upplever som emotionell smärta bara anspänningar i kroppen p.g.a. vårt val av tolkning av en viss sittuation? Med andra ord, hade vi helt enkelt gjort valet att inte "tolka" sittuationen som negativ och hopplös, så hade anspänningen och därmed smärtan aldrig uppstått.

Om vi tar som exempel ett förhållande som just tagit slut, Tjejen/Killen har lämnat en och man börjar genast att fundera på följande sätt:
Han/Hon har stuckit och nu kommer jag aldrig mer att hitta någon som vill dela mitt liv med mig. Jag kommer aldrig mer att få hålla om Honom/Henne och känna trygghet, värme och samhörighet med någon. Jag kommer att vara ensam resten av mitt liv.

Det tror fan att detta kan skrämma skiten ur en, vilket leder till anspänningar och därmed smärta. Men frågan är väl egentligen om dessa tankar (och andra av samma snitt) är realistiska och inte ren ut sagt korkade.
Jag menar, var den där Killen/Tjejen den sista i ens område,kommun,landsdel,land,kontinent för att inte säga på detta klot?
Nej naturligtvis inte och visst vet man detta, men man försvarar sig med att även om det finns hur många andra som helst så kommer ingen av dom att vilja ha en. Är detta realistiskt?
Åter igen Nej, anledningen tycks faktiskt ofta vara att man väljer (och t.o.m. tror att andra förväntar sig att man ska välja) smärtan och den negativa tolkningen av sittuationen, och nu har man en anledning att tycka synd om sig själv, vilket hur dumt det än låter är en stor del av anledningen till detta val.

Livet och döden är bara två sidor av samma mynt och inget av delarna kan sägas vara bra eller dåliga, för allt har båda delar i sig och kan inte existera utan dessa, bra eller dåligt är bara en tolkning och därmed ett val.
Om någon skulle få allt han/hon vill ha, evigt liv, pengar i överflöd och allt annat som han/hon skulle kunna tänka sig, så skulle det komma en dag (förr eller senare) då han/hon inte uppskattar något längre. Du undrar kanske varför? Jo av den enkla anledningen att den som alltid får allt den vill ha, kommer inte att uppskatta något alls, för inget har krävt någon ansträngning, som ett mål utan resan som skulle byggt upp en längtan/förväntan och därigenom ge en tillfredsställelsen att ha nått målet.

Det jag menar med att man "Tror" att man vet vad det är "Att Leva" är att många tror att dom lever bara för att hjärtat slår, deras matsmältning har ännu inte lagt av o.s.v. men detta är väl inte det man innerst inne menar, när man talar om "Att Leva" eller hur?

Om man skulle titta lite närmare på hur människor tänker och lever sina såkallade liv, upptäcker man att dom använder minst 90% av sin tid till att grubbla över vad som hände eller blev fel igår, förra veckan eller för ett år sedan och vad man borde gjort istället, alternanativt tänker man på något som ska hända längre fram imorgon, om en månad eller ännu längre fram och längtar eller kanske fruktar det som man tror ska komma (t.ex. döden).

Jag har svårt att för att kalla detta "Att Leva". Vad alla VET med säkerhet är att det ända sättet "Att Leva" är att göra det man kan göra just "NU". Du kan inte leva för en sekund sedan och inte heller en sekund in i framtiden, för när du "Når Framtiden" så är den också "NU", d.v.s. man har bara ett evigt "NU". Om man inte ägnar sin fulla uppmärksamhet åt detta "NU" så skulle jag vilja påstå att man är "Medvetslös", för att medvetandet är någon annanstans där det inte kan påverka någonting alls.
Den som "Lever" på detta sätt och samtidigt frågar - Varför vill man Leva? upptäcker kanske att det man egentligen gjort hela tiden är att "Vänta på att Leva", för livet har hela tiden varit någon sårts mål i en obestämd och diffus framtid.

Det finns många bra ordspråk och uttryck som i grunden säger att "NU" är det ända man har, t.ex. - Man ska inte uppskjuta till morgondagen det som kan göras idag. vilket ju är "NU".

Ursäkta om jag är alltför långrandig!

Det är iallafall såhär jag ser saken. Vad tycker ni?

[Varney]

ja kan man samtidigt vilja både leva o dö?
annars är det ju så; jag vill leva - förutsätter att jag inte vill dö - kalla det kanske rädsla.
jag hymlar inte med att jag är hysteriskt rädd för att dö, jag vill på sätt och vis inte bli av med det heller, trots att det ibland hindrar mig i livet..
..men det är nog faktiskt så djupt inne i oss, att det är drivkraften med D.
kanske, iaf
det verkar lite logiskt iaf tycker jag. - det går ju inte att bortse från, att allt annat vi finner här på jorden är så snitsigt ihop pusslat för fortgåendets skull..så varför skulle JUST VI, prata för att vi förbannat planeten med ett språk, inte ha överlevnads instinkten närmast hjärtat?

jag är mycket inne på detta också...det blir problem när man kommer till "ont"/dåligt...eftersom jag har svårt att svälja saker som pedofili etc..
...men, det kanske finns en förklaring, ..likförbannat kan jag inte, hur gärna jag än vill säga att jag tror SÅ mycket på denna "balans"-teori att jag skulle - om jag fick "bestämma" (: vara en gud för en dag ) - behålla pedofilerna....
=/ det är jobbigt att fundera på sånt här! impregnerade jag. =)

ang. det där med tjejen/killen, så kanske du glömmer bort att endel inte får ego-frispel just SÅDÄR, utan kanske smärtan är en sorg , -liksom när närstående går bort (visst, egot där också givetvis, men saknad, bortgång död, är inte samma sak som ömket om självkänslan - med o bli lämnad o dylikt..eller?)
men naturligtvis är det emotionella mest självömk, eller glädje för egen skull..=/ trist

jo, det där med nuet är ju en puck..jag vet inte vart man hamnar tillslut, är det bara meditation som är liv när allt kommer omkring då?
hmm..för i nuet kan du njuta(A's steg 1:njutningsmänniskan), göra gott (A's steg 2:samhällsnyttig/moralisk) fundera (?!) (A's steg 3:det kontemplativa livet)
...eller?...snälla, kom med bättre förslag än Aristoteles, jag har alltid tyckt illa om den snubben...
vad är att leva? är det så givande om man ska VARA I NUET o bara känna smaken av hö, eller gödsla hagen, eller sova när det är mörkt...
lycklig gris eller olycklig sokrates???
hjälp.

[zentao]

För att kommentera uttalandet:
jo, det där med nuet är ju en puck..jag vet inte vart man hamnar tillslut, är det bara meditation som är liv när allt kommer omkring då?


För att förtydliga vad jag menar när jag säger leva NU, så menar jag är helt enkelt att ge sin fulla uppmärksamhet till det man gör just NU (iallafall så mycket man kan).
Att inte låta tankar på något som har hänt innan eller kanske kommer att hända i framtiden, förstöra det man gör just NU.

För att ge ett exempel: Låt säga att du sitter på en servering någonstans och äter något du gillar riktigt mycket, men samtidigt tänker på ett annat tillfälle då du åt samma maträtt men som vid de tillfället smakade rent ut sagt apa.
Skulle inte dessa tankar förstöra en del av den upplevelsen du kunde ha just NU, genom att du t.ex. skulle minnas hur äcklig konsistensen var den där gången eller annat som du upplevde som negativt och som du genom att tänka på det återupplever.

Om du i det ögonblicket inte ägnade din uppmärksamhet åt någonting annat än den maten du just nu vill njuta av, så skulle denna upplevese bli mycket intensivare. Eller hur?

Att meditera är ju trots allt bara att fokusera sin uppmärksamhet (eller medvetande) och genom detta få en fullare upplevels av det man gör just NU.

[Fication]

Jag skulle vilja hävda att man aldrig behöver känna sig olycklig. Saker kommer inte alltid gå som man har tänkt sig i livet, men det behöver inte innebära att man lägger lyckan åt sidan och hänger sig åt olycka.

Varför måste man vara lycklig hela tiden?

[Knutenborg]

Varför måste man vara lycklig hela tiden?

Man behöver inte vara lycklig hela tiden, man behöver bara inte vara olycklig... Man kan ta livets toppar och dalar med ett slags jämnmod...

Man skall vara medveten om att allt inte kan vara på topp hela tiden... det är som någon sa lite längre upp att ingen vågtopp utan dal (eller något i den stilen) men man behöver inte välja att stanna i dalen bara för att man blev så besviken över att den över huvud taget existerade...

Jag orkar inte skriva mer för tillfället, återkommer om ett tag...

[mullback]

Hej - några citat kanske.. [källa: Carlos Castanedas böcker.]

Den som är uppfylld av sin egen betydelse är inte bara trollkarlens främsta fiende, utan också själva mänsklighetens nemesis.
(Drömmandets konst sid 52)

Den som fjärtar, han lever.
(En annorlunda verklighet sid 194)

Krigare förbereder sig för att bli medvetna, och fullt medvetande når de först när de inte har kvar någon självgodhet.
Först när de är ingenting blir de allt.
(Den inre elden sid 140)

Vi är här, och fixeringen av fogpunkten är så överväldigande att det har fått oss att glömma var vi kom ifrån, och vad vårt syfte med att komma hit egentligen var.
(Drömmandets konst sid 226)

Självgodheten är vår största fiende. Tänk efter - det som försvagar oss är att vi känner oss förnärmade av våra medmänniskors gärningar och missgärningar. Vår självgodhet kräver att vi ägnar större delen av vårt liv åt att vara kränkta.
(Den inre elden sid 24)

Att dö är något väldigt. Det är mer än att sparka med benen och bli stel.
(Resan till ixtlan sid190)

Döden är inte en fiende. Döden är vår utmanare. Livet är den process varigenom döden utmanar oss. Döden är den aktiva kraften. Livet är arenan. Och på den arenan befinner sig vid varje given tidpunktbara två tävlande; man själv och döden.
(Tystnadens makt sid 126)

Om vi lät bli att tänka skulle allt falla på plats. Enda sättet att tänka klart är att inte tänka alls.
(Tystnadens makt sid 137)

För att förstå krävs sans, inte känslosamhet. Ta dig i akt för dem som gråter när de kommer till insikt, för de har inte insett någonting.
(Den inre elden sid 66)

Guten nacht meine damen und herren.