Efter att ha tittat och lyssnat på ett antal olika debatter på bland annat TV och andra media så har jag ofta upptäckt ett intressant men också skrämmande fenomen. Särskilt om ämnet för debatten är kontroversiellt, som det ofta också är, så brukar opinionen alltid ta över och sanningen och fakta blir vanhelgat i moralens namn. Symptomen tycks vara att även om det inledningsvis sägs att debatten går ut på att få reda på sanningen om ämnet så förändras ändå syftet med debatten på ett grundläggande sätt. Om det är en person som säger sin uppfattning om något som anses kontroversiellt så skiftar avsikten från att handla om att rationellt utröna sanning och fakta, till att istället utröna personens kredibilitet eller hur det personen säger kan uppfattas känslomässigt. När denna ändring av avsikt inträffar så tycks det som att debatten redan är över. För vad som händer är att ämnet som ursprungligen låg och vägdes i den rationella och empiriska vågen, förflyttas till en moralisk och emotionell våg.
Ett debattforum är inte det bästa stället för rationella argument, men samtidigt så måste forumets avsikt ändras genom någon form av ingripande metod. Många gånger så brukar det vara debattledaren som ändrar på forumets avsikt genom att börja appelera till personens känslor och sentimentalitet eller liknande och lika ofta brukar någon från publiken göra sin röst hörd (inte sällan en kvinna f.ö) som kan komma in och deskreditera precis allt som personen säger genom att hävda saker som är förankrade i känslor, sentimentalitet, empati och så vidare. En annan sak som jag ser är de misstag som de som försöker hävda en kontroversiell uppfattning gör är att de pratar för fort för att få igenom sitt budskap, med resultat att de i sin snabbhet driver upp tempot på andra forumdeltagare och gör det svårare att kunna reflektera på vad som sagts.
Genom att debatten - kanske till sin natur - bygger på att driva upp känslor så river den ner eftertänksamhet och försiktighet, fakta och rationalitet. Det som händer är att den som debatterar alltid måste sträva efter att vinna och i ett socialt forum som en debatt är så bygger framgång på vem som har det moraliska övertaget. Inte det empiriska eller rationella övertaget, det övertaget försvann i och med att debattens verkliga avsikt och spelregler satts igång. Det moraliska övertaget innebär att en person kan genom sina referenser eller annan kredibilitet uppfattas som den man ska lyssna på. Genom denna mall kan man också få en aning om vilka värderingar som anses vara de högsta värderingarna. Och inte helt förvånande så är dessa värderingar oftast en fråga om vem som är god och vem som är ond. Den onde är oftast en arrogant självisk översittare och den gode är oftast den harmlöse och svagare.
Debatten utvecklas därmed till ett moraliskt spel i jämförelse om vem som är offer och förövare. Men har det alltid varit på det sättet eller är det en tidstypisk uppdelning mellan vad som är gott och ont? I andra tider så verkar det som att uppdelningen mellan vem som är god och ond stod mellan vem som talade sanning och vem som ljög. Alltså en betydligt mer maskulin uppdelning än den vi har idag som står mellan offer och förövare. I gamla tider så verkar det mer handlat om att den som var starkare eller snabbare också hade rätten på sin sida, vilket reflekteras i duellerandet. Men även längre tillbaka hos vikingarna så tycks kampen mellan det goda och det onda avgjordes på slagsfältet eller genom envig. Den skickligare krigaren ansågs också vara den moraliskt bättre människan.
En debatt är på många sätt en uppvisning och ett kampforum, men kampen får absolut inte bli fysisk för då har man förlorat per default. Den som debatterar får heller uppvisa någon själviskhet det är också en direkt förlust. Om det är någon som hävdar en kontroversiell ståndpunkt så har den emo-moraliska kampen redan börjat och därför så måste han också behålla sitt lugn för om han själv skulle bli emotionell så skulle han också förlora eftersom det är detsamma som att ge sig själv till motståndarsidan. En man kan heller inte börja gråta och anklaga de övriga för att vara översittare och mobbare för det skulle underminera hans egen manliga pondus. Publiken skulle tycka det var konstigt, kanske ynkligt, om en debattör kastrerade sig själv inför publiken och plötsligt blev tjugo år yngre. Givetvis så får man heller aldrig komma från ståndpunkten att man själv säger sig vara den gode, det är också en direktförlust. Enda skälet till att man skulle kunne uppfattas som den gode är ifall man på något sätt kan uppfattas som ett offer, svagare och i underläge.
Det kön som verkar klara sig bäst i debatter tycks vara kvinnor. De är tillåtna att visa upp helt andra känslor än män. Eftersom debatten är känslobaserad så har kvinnor ett definitivt övertag. Kvinnor kan uppvisa hela spektrat av mänskliga känslor medan män är tillåtna att ungefär visa sitt stenansikte och utöver det glädje och i begränsad form förvåning och kontrollerad irritation. Debatten river dock upp känslor av olika slag, och detta tycks också vara TV-debattens funktion. Det man kontrollerar genom debatten är inte det egentliga innehållet utan hur man känslomässigt ska förhålla sig till olika frågor utifrån det redan antagna indelningen i vilka som är de goda och vilka som är de onda.
Debatt och moralism
Moderator: Moderatorgruppen
Relaterat till frågan hur man har uppfattat kampen eller spelet mellan "det goda" och "det onda" är att det är i grund och botten ett spel om vem som har övertaget. Kampen för det moraliska övertaget kan handla om vem som är självisk och vem som osjälviskt offrar sig som den kristna religionen bygger mycket av sin moralkamp på. Eller vem som är rolig och vem som är tråkig som jag kom att tänka på i en av Hassans busringningar där Fredrik Lindström ringer upp en MC klubb. Och som sagt de äldre uppfattningarna om vem som är den starke och vem som är den svage, alltså att den starke var den gode och den svage den onde. Eller vem som är modig och vem som är feg. Eller vem som talar sant och vem som ljuger.
Att det hela är ett spel torde vara uppenbart, men varför är samhället så involverat i detta spelande? Hur kan det komma sig att ett samhälle driver en intern kamp där olika sidor spelas ut mot varandra? Jag har försökt att undvika detta spel i arbetslivet, men det verkar som att då har istället jag blivit föremål för utslagning och förakt. Om man ger sig in i leken får man leken tåla, men om man inte vill ge sig in i leken då blir man krossad. På arbetsplatser bygger spelet mycket på vem som har mest förtroende bland de övriga, man ingår då i grupperingar där man pratar skit om sådana som man ser som icke önskvärda. Bland annat de som inte vill prata skit om andra utan håller sig utanför det sk "sociala" spelet blir direkt misstänkliggjorda; de är inte med i spelet och är därför en potentiell risk att avslöja den hemliga kampen om status som pågår.
Att livet skulle vara ett spel verkar dock inte vara ett universellt faktum, utan en kulturell egenhet. I boken "You gentiles" av Maurice Samuels så förklarar Samuels hur judarna ser de icke-judiska nationernas fixering vid spel som en udda och märklig egenhet. Samuels gör en väldigt bra analys över hur pass fixerade dessa andra nationer är vid spel och tävlingar. Sporten tycks vara den grundstomme för all moral i civilisationen. Vårt beteende att tävla om positioner i samhället där allt utom status går att offra är typiskt.
Men frågan är varför är denna kamp om det moraliska övertaget så viktigt för oss? Vilken position generellt är det vi försöker eftersträva genom denna kamp? Min teori är att det har att göra med civilisationens raison d'etre. För jag behöver ingen moralisk position för att leva, för att äta, för att älska, för att skaffa barn eller något annat. Ingen behöver ha någon människas moraliska erkännande eller bli rättfärdiggjord för det, för det är vi redan. Däremot om vi lever i ett system som förutsätter denna kamp eller spel, då blir vi tvingade att spela eller bli betraktade med förakt och rädsla. Det som civilisationen försöker åstadkomma är att sätta människor på positioner av att kontrollera världen likt gudarna och detta syfte måste på något sätt rättfärdiggöras. Sättet man rättfärdiggör det på är ett slags människooffer. Detta människooffer utförs genom spelandet eller kampen. De som offras är de som förlorar spelet och i gengäld så får vinnarna sina positioner. Likt den Kristna religionen; människosonen offras så att människan kan bli en gud.
Låter lite lustigt kanske att man kan relatera människooffer till debatter. Men det kanske beror på att man kan relatera nästan alla företeelser inom civilisationen till människooffer. Fysiskt sker kampen och metafysiskt sker offrandet. Civilisation och människooffer tycks kräva varandra. Se bara på Aztekerna och Mayafolket. Men vår form av offrande sker metafysiskt och därför osynligt. Människor tvingas lida i det tysta och stå ut med att bli kallade för allt möjligt, utfrysta och krossade fullföljer de sin plikt och offrar sig själva i kampen eller spelet eller debatten.
Att det hela är ett spel torde vara uppenbart, men varför är samhället så involverat i detta spelande? Hur kan det komma sig att ett samhälle driver en intern kamp där olika sidor spelas ut mot varandra? Jag har försökt att undvika detta spel i arbetslivet, men det verkar som att då har istället jag blivit föremål för utslagning och förakt. Om man ger sig in i leken får man leken tåla, men om man inte vill ge sig in i leken då blir man krossad. På arbetsplatser bygger spelet mycket på vem som har mest förtroende bland de övriga, man ingår då i grupperingar där man pratar skit om sådana som man ser som icke önskvärda. Bland annat de som inte vill prata skit om andra utan håller sig utanför det sk "sociala" spelet blir direkt misstänkliggjorda; de är inte med i spelet och är därför en potentiell risk att avslöja den hemliga kampen om status som pågår.
Att livet skulle vara ett spel verkar dock inte vara ett universellt faktum, utan en kulturell egenhet. I boken "You gentiles" av Maurice Samuels så förklarar Samuels hur judarna ser de icke-judiska nationernas fixering vid spel som en udda och märklig egenhet. Samuels gör en väldigt bra analys över hur pass fixerade dessa andra nationer är vid spel och tävlingar. Sporten tycks vara den grundstomme för all moral i civilisationen. Vårt beteende att tävla om positioner i samhället där allt utom status går att offra är typiskt.
Men frågan är varför är denna kamp om det moraliska övertaget så viktigt för oss? Vilken position generellt är det vi försöker eftersträva genom denna kamp? Min teori är att det har att göra med civilisationens raison d'etre. För jag behöver ingen moralisk position för att leva, för att äta, för att älska, för att skaffa barn eller något annat. Ingen behöver ha någon människas moraliska erkännande eller bli rättfärdiggjord för det, för det är vi redan. Däremot om vi lever i ett system som förutsätter denna kamp eller spel, då blir vi tvingade att spela eller bli betraktade med förakt och rädsla. Det som civilisationen försöker åstadkomma är att sätta människor på positioner av att kontrollera världen likt gudarna och detta syfte måste på något sätt rättfärdiggöras. Sättet man rättfärdiggör det på är ett slags människooffer. Detta människooffer utförs genom spelandet eller kampen. De som offras är de som förlorar spelet och i gengäld så får vinnarna sina positioner. Likt den Kristna religionen; människosonen offras så att människan kan bli en gud.
Låter lite lustigt kanske att man kan relatera människooffer till debatter. Men det kanske beror på att man kan relatera nästan alla företeelser inom civilisationen till människooffer. Fysiskt sker kampen och metafysiskt sker offrandet. Civilisation och människooffer tycks kräva varandra. Se bara på Aztekerna och Mayafolket. Men vår form av offrande sker metafysiskt och därför osynligt. Människor tvingas lida i det tysta och stå ut med att bli kallade för allt möjligt, utfrysta och krossade fullföljer de sin plikt och offrar sig själva i kampen eller spelet eller debatten.
Positionerna är redan klara, argumenten redan valda. 2 personer med sig själv som moralisk hjälte och den andre som moraliskt klandervärdig. Allt vilar på en falsk dikotomi, en konstruerad dualism.
Taoistisk ickedualism och Buddhistisk dekonstruktivisv F.T.W: det finns ingen essentiell antites. Wu Wei & Anatta.
Taoistisk ickedualism och Buddhistisk dekonstruktivisv F.T.W: det finns ingen essentiell antites. Wu Wei & Anatta.
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
Ja det är hopplöst att se på debattprogram på tv. För mig är det mest slående att ingen får komma till tals. De medverkande avbrytervarann plus att programledaren avbryter för att ytterligare nån annan skall få prata i tre sekunder. Politiker i duell väcker min avsmak främst för att de fokuserar på den andres brister. I det vanliga livet duger det absolut inte att svartmåla andra för att själv framstå i bättre dager. Syftet med dessa tv-debatter förstår jag inte. Tror alla som tittar blir upprörda och missnöjda med programmets utformning. Personligen har jag hela mitt liv varit missnöjd med politikers sätt att tala,inte bara deras politik alltså. Politik i sig som begrepp är ett mycket stort frågetecken. Det är ju en annan sak ,har inte med programmens utformning att göra. Mer avslappnade samtal i soffa kanske.
scirocco skrev:Ja det är hopplöst att se på debattprogram på tv. För mig är det mest slående att ingen får komma till tals. De medverkande avbrytervarann plus att programledaren avbryter för att ytterligare nån annan skall få prata i tre sekunder. Politiker i duell väcker min avsmak främst för att de fokuserar på den andres brister. I det vanliga livet duger det absolut inte att svartmåla andra för att själv framstå i bättre dager. Syftet med dessa tv-debatter förstår jag inte. Tror alla som tittar blir upprörda och missnöjda med programmets utformning. Personligen har jag hela mitt liv varit missnöjd med politikers sätt att tala,inte bara deras politik alltså. Politik i sig som begrepp är ett mycket stort frågetecken. Det är ju en annan sak ,har inte med programmens utformning att göra. Mer avslappnade samtal i soffa kanske.
Sappar vidare så fort något debattartat kommer i rutan. Folk som väljer en sida och kämpar för den. Den här tråden påminner lite om den här liberal/kommunisttråden. Det kanske är samma sak här, att det är jobbigt att konstatera - jaa, här har vi en massa bökiga parametrar, det får vi gå ut och grubbla hårt på.
Men varför inte? Varför kunde man inte göra "alternativa meningsskiljaktlighetsprogram"? Man tar upp en kontroversiell fråga, man presenterar alla ingående argument, sen får man se hur var och en av "forummedlemmarna" sätter sig var för sig, kanske med ett papper framför sig och tänker hårt, gnuggar geniknölarna. Klippa in "en timme senare..." och så får alla var och en presentera en så bra lösning som möjligt.
Kanske man kunde göra såna trådar? Inget käftande alls, utan man tar bara upp nåt kontroversiellt ämne, ägnar ett tag åt att presentera problemet, säger aldrig att nån annan har fel, försöker bara få upp så mycket fakta på bordet som möjligt. Sen tänker alla och kommer med den bästa lösningen. Vore intressant att se resultatet.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Väldigt fin analys Sceptisk. Jag har själv kämpat länge med det här. Jag har sett hur man "bör" bete sig för att vinna debatter och liknande men har länge känt hur det kastrerar (för att låna en bra analogi) min existentiella belägenhet. Så jag kämpar genom att ständigt rasera mig för att låta det som inte kan raseras stå kvar. Dvs argumenten, eller den rena auktoriteten. Detta gör man genom att påtala sina brister, skylta med dem, helst också de symbolika bristerna man bär. Relevant i sammanhanget är att påtala det som Aristoteles gjorde distinktion över i pathos, ethos och logos. För att summera snabbt. 'Pathos' är åhörarens känsla för det som omtalas, det du säger "godheten" hos den som talar. 'Ethos' är karaktären på den som talar, det som du omtalar att man som man tex inte får gråta. 'Logos' är rationaliteten bakom orden, det som tvingar till övertygelse om inte de två förra lägger hinder i vägen, och givet att detta logos visar sig korrekt. Så i filosofiska termer vill jag påpeka att du gjort samma distinktioner som Aristoteles på ett fördelaktigt sätt, och likt honom har du sett att logos är det som är brukligt för att finna "sanning" ('sanning' är ett ambiguöst begrepp så jag sätter det i epoché här).
Jag sa till en vän som jag diskuterar filosofi med för ett tag sen att det vi behöver är en narrarnas revolution. Och det var mycket med detta i åtanke. Vi behöver folk som kan argumentera utan vare sig pathos eller ethos, eller snarare där pathos blir logos. För att detta skall ske måste all form av bedömning överlåtas på individen, varför individualismen till trots sina problem är absolut nödvändig. Vi måste få människor i den publika arenan av politik att själva sätta sig och sitt omdöme som auktoritet. Vi behöver rasera ethos främst. För som det är idag med livsstilsreklam så är ethos en oerhörd kraft. Och det beror inte bara på de intryck vi präglas av i reklamen utan även väldigt mycket på grund av att vi sörjer så lite av våra behov. Jag tror alla har märkt att det finns en viss mer genuin integritet på "landet" där man producerar sina varor själv och är mer oberoende av pengar och andras produktion. Eller där man har närmare till byteshandeln, vilken faktiskt är en produktion av förnödenheter i sin aktivitet.
Jag tycker det är mycket glädjande att du uttalar det här. Och det utan att göra de pralleler som jag gör till gamla filosofer. Risken är så stor om man inte kan formulera sina idéer utan "namedropping" att de blir auktoritära framför auktoriteter. Men jag vill föra in det här perspektivet i förhoppning om att man nu kan jobba sig bakåt före att sätta det bakomliggande framför.
Jag hade en smått krisaratad realisation i somras, bland annat, där jag insåg att jag i mitt strävande efter att rasera ethos hade fängslat mig själv i just det samma. Där jag trodde att jag argumenterade med bara logos insåg jag att jag hade antagit en förestående ethos för mitt uttryck till trots av mina ideal. Det var en nidbild men likväl en bild, likväl statiskt och "objektivt", likväl auktoritärt. Och problemet med detta är att vi inte kontrollerar i vår persona vad andra lägger in i våra strävanden. Vi är utelämnade och kastade, och måste överge all idealitet för den realitet som enbart det förbehållslösa talet kan ge. Vår mask hänger på oss vare sig vi vill eller inte, och bilden är subjektiv från betraktaren, inte från den som förmedlar. Nu vet jag att det är svårt. Ibland känner jag att det är omöjligt. Men jag ser också att det i det stora sker en god utveckling åt rätt håll, enligt mig.
Vi är i den prekära situationen att vi är tätt sammanbundna men ofrånkomligt frånkopplade. Detta måste vi acceptera för att transcendera.
Jag sa till en vän som jag diskuterar filosofi med för ett tag sen att det vi behöver är en narrarnas revolution. Och det var mycket med detta i åtanke. Vi behöver folk som kan argumentera utan vare sig pathos eller ethos, eller snarare där pathos blir logos. För att detta skall ske måste all form av bedömning överlåtas på individen, varför individualismen till trots sina problem är absolut nödvändig. Vi måste få människor i den publika arenan av politik att själva sätta sig och sitt omdöme som auktoritet. Vi behöver rasera ethos främst. För som det är idag med livsstilsreklam så är ethos en oerhörd kraft. Och det beror inte bara på de intryck vi präglas av i reklamen utan även väldigt mycket på grund av att vi sörjer så lite av våra behov. Jag tror alla har märkt att det finns en viss mer genuin integritet på "landet" där man producerar sina varor själv och är mer oberoende av pengar och andras produktion. Eller där man har närmare till byteshandeln, vilken faktiskt är en produktion av förnödenheter i sin aktivitet.
Jag tycker det är mycket glädjande att du uttalar det här. Och det utan att göra de pralleler som jag gör till gamla filosofer. Risken är så stor om man inte kan formulera sina idéer utan "namedropping" att de blir auktoritära framför auktoriteter. Men jag vill föra in det här perspektivet i förhoppning om att man nu kan jobba sig bakåt före att sätta det bakomliggande framför.
Jag hade en smått krisaratad realisation i somras, bland annat, där jag insåg att jag i mitt strävande efter att rasera ethos hade fängslat mig själv i just det samma. Där jag trodde att jag argumenterade med bara logos insåg jag att jag hade antagit en förestående ethos för mitt uttryck till trots av mina ideal. Det var en nidbild men likväl en bild, likväl statiskt och "objektivt", likväl auktoritärt. Och problemet med detta är att vi inte kontrollerar i vår persona vad andra lägger in i våra strävanden. Vi är utelämnade och kastade, och måste överge all idealitet för den realitet som enbart det förbehållslösa talet kan ge. Vår mask hänger på oss vare sig vi vill eller inte, och bilden är subjektiv från betraktaren, inte från den som förmedlar. Nu vet jag att det är svårt. Ibland känner jag att det är omöjligt. Men jag ser också att det i det stora sker en god utveckling åt rätt håll, enligt mig.
Vi är i den prekära situationen att vi är tätt sammanbundna men ofrånkomligt frånkopplade. Detta måste vi acceptera för att transcendera.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
JR AUK
Vill bara säga att jag inte heller menar att man ska försöka rasera sin ethos eller göra sig av med sin moral. Människan har moral för att den hjälper henne, människan måste veta vad som är gott för henne och vad som är skadligt för henne. Men om människan är förvirrad eller hjärntvättad och inte förstår vad som är gott eller ont för henne, då kan falsk eller dålig moral rasera istället för att bygga upp.
I mitt inlägg om "Politisk korrekthet" så ger jag en kort analys om vilken slags moraltanke som präglar dagens debatt och den kanske kan ge ett visst förtydligande kring varför det upplevs som att man förväntas spela en roll som man kanske inte alls känner något för.
Vill bara säga att jag inte heller menar att man ska försöka rasera sin ethos eller göra sig av med sin moral. Människan har moral för att den hjälper henne, människan måste veta vad som är gott för henne och vad som är skadligt för henne. Men om människan är förvirrad eller hjärntvättad och inte förstår vad som är gott eller ont för henne, då kan falsk eller dålig moral rasera istället för att bygga upp.
I mitt inlägg om "Politisk korrekthet" så ger jag en kort analys om vilken slags moraltanke som präglar dagens debatt och den kanske kan ge ett visst förtydligande kring varför det upplevs som att man förväntas spela en roll som man kanske inte alls känner något för.
scirocco skrev:Ja det är hopplöst att se på debattprogram på tv. För mig är det mest slående att ingen får komma till tals. De medverkande avbrytervarann plus att programledaren avbryter för att ytterligare nån annan skall få prata i tre sekunder. Politiker i duell väcker min avsmak främst för att de fokuserar på den andres brister. I det vanliga livet duger det absolut inte att svartmåla andra för att själv framstå i bättre dager. Syftet med dessa tv-debatter förstår jag inte. Tror alla som tittar blir upprörda och missnöjda med programmets utformning. Personligen har jag hela mitt liv varit missnöjd med politikers sätt att tala,inte bara deras politik alltså. Politik i sig som begrepp är ett mycket stort frågetecken. Det är ju en annan sak ,har inte med programmens utformning att göra. Mer avslappnade samtal i soffa kanske.
Jag känner igen mig mycket i det här. Men samtidigt är jag kluven. När jag hör politiker prata tilltalar det mig oftast inte, men samtidigt tycker jag på sätt och vis att det är positiva bra saker de argumenterar för. Har flera kompisar som är politiskt engagerade, miljöpartister, piratpartiet, sossarna, någon som är folkpartist/moderat. Jag finner en välvilja och positiva vibrationer från de flesta av dem i sitt politiska engagemang, men samtidigt stör jag mig lite på dem i deras sätt att prata och förhålla sig till saker. Kanske har de gemensamt det där med att vara PK, men "PK", ganska komplicerad term, vad det egentligen ska stå för. Så ingår ju det där, att se ner på personer som valt att sluta sig till annan politisk grupp än en själv.
Som kulturell person går det väl typ ut på att tycka illa om högern... själv vet jag inte, jag tycker varken särskilt illa eller väl om ena eller andra gänget. Önskar de kunde prata till en så man blev mer berörd.
Som troende i en objektiv moral, skulle jag inte vilja hålla med dig om att detta fenomen handlar om moral, utan snarare om önsketänkande. För alla som är någorlunda filosofiskt bevandrade är det grundläggande att vi inte kan veta något till 100%. Men detta är för många en rent negativ tanke. De flesta finner en känsla av trygghet i illusionen att "veta" saker, och om deras såkallade "vetskap" är viktig för dem och deras liv, kommer de göra allt för att bevara denna trygghetskänsla. För dem är du ett rent hot mot deras egen lycka om du kommer med fakta som hotar deras illusion av vetskap. Detta är dock inte ett medvetet fenomen, utan en undermedveten association, dvs, det du säger hotar att förstöra deras uppfattning av säkerhet och därmed även uppfattning av trygghet. Det är därför du alltid kommer bli attackerad om du kommer med fakta som strider emot vad personer vill ska vara "sant".
Döda budbäraren om han kommer med dåliga besked helt enkelt. Enkelt sätt att ignorera problem och behålla sin favoritsyn på verkligheten. Du kan också se det som ett djupt rotat önsketänkande. Men det huvudsakliga problemet är att din fiende är personens undermedvetna, inte dess medvetande. Om det hade varit så enkelt så hade logiska och rationella argument, bevis osv räckt för att få dem att lugna ner sig. Men då det är det undermedvetna som agerar här, och då det undermedvetna är nästan helt och hållet emotionellt styrt, och har extremt låg logisk förståelse, så kommer inga argument att fungera. Om deras undermedvetna uppfattar att du hotar en av deras trygghetskänsla, kommer du automatiskt att förlora, oavsett hur välformulerade eller korrekta argument du framför.
Det enda sättet att kringgå detta problem är att tala om saker som är relaterade till deras önsketänkande, men inte så uppenbart relaterade att deras undermedvetna inser att det hotar deras illusion av kunskap. Men detta är extremt svårt, och först måste du då känna personen i fråga väldigt väl, så du vet i förväg vilka önsketänkande de har, och därför vilka ämnen du inte kan tala om direkt, utan måste tassa runt försiktigt. Generaliseringar fungerar inte, då alla människor har olika önsketänkande, olika illusioner av kunskap som ger dem trygghetskänslor. Så den enda lösningen är att lära känna dom väldigt väl innan du börjar bearbeta de delar som de har undermedvetet motstånd till. En tidsödande och energikrävande lösning, men ändå en lösning som har en chans att fungera.
Det finns dock en generell lösning, men den är än mer tidskrävande. Det är att försöka få personen i fråga att förstå allt det jag har skrivit här. Hur de inte kan lita på sina känslor, hur trygghetskänslor ofta döljer något lömskt, osv osv. Utan att ( för guds skull! ) ge konkreta exempel på något som är förknippat till deras trygghetskänslor. Om du gör det kommer deras undermedvetna att träda in och direkt visdomsblocka dig.
Denna lösning är mer värdefull då den är generell och får personen att bli mer insiktsfull och inse att även "jobbiga" fakta kan vara sanna, vilket gör dem mer öppna för påståenden som de annars skulle förkasta direkt. Dock tar det MYCKET längre tid för en människa att riktigt bli bekväm med denna syn på sig själv och sina egna brister, så det kräver långt mycket mer tid.
En sista lösning är att fokusera dig mer på dig själv, än andra. Om de inte tror dig, strunta i det, och kom istället ihåg att du har varit ärlig. Om de vägrar lyssna, så är det deras eget fel, inte ditt. Försök inte övertyga eller överbevisa på något sätt, även om deras önsketänkande irriterar dig. Så fort de visar aggressivitet, släpp ämnet och låt dem leva sitt eget liv. Detta är det enklaste sättet, men tyvärr hjälper det ingen annan än dig själv. Men om du känner att du inte har tiden eller energin till de övriga lösningarna, är denna sista, smått egoistiska lösningen ändå en lösning. Du kommer iallafall ha ett rent samvete då du var ärlig om dina åsikter och kunskap.
Dessa tre lösningar är de enda jag känner till. Men om någon av er andra har fler lösningar ( förutom hjärntvättning såklart ) så är jag enormt intresserad!
Döda budbäraren om han kommer med dåliga besked helt enkelt. Enkelt sätt att ignorera problem och behålla sin favoritsyn på verkligheten. Du kan också se det som ett djupt rotat önsketänkande. Men det huvudsakliga problemet är att din fiende är personens undermedvetna, inte dess medvetande. Om det hade varit så enkelt så hade logiska och rationella argument, bevis osv räckt för att få dem att lugna ner sig. Men då det är det undermedvetna som agerar här, och då det undermedvetna är nästan helt och hållet emotionellt styrt, och har extremt låg logisk förståelse, så kommer inga argument att fungera. Om deras undermedvetna uppfattar att du hotar en av deras trygghetskänsla, kommer du automatiskt att förlora, oavsett hur välformulerade eller korrekta argument du framför.
Det enda sättet att kringgå detta problem är att tala om saker som är relaterade till deras önsketänkande, men inte så uppenbart relaterade att deras undermedvetna inser att det hotar deras illusion av kunskap. Men detta är extremt svårt, och först måste du då känna personen i fråga väldigt väl, så du vet i förväg vilka önsketänkande de har, och därför vilka ämnen du inte kan tala om direkt, utan måste tassa runt försiktigt. Generaliseringar fungerar inte, då alla människor har olika önsketänkande, olika illusioner av kunskap som ger dem trygghetskänslor. Så den enda lösningen är att lära känna dom väldigt väl innan du börjar bearbeta de delar som de har undermedvetet motstånd till. En tidsödande och energikrävande lösning, men ändå en lösning som har en chans att fungera.
Det finns dock en generell lösning, men den är än mer tidskrävande. Det är att försöka få personen i fråga att förstå allt det jag har skrivit här. Hur de inte kan lita på sina känslor, hur trygghetskänslor ofta döljer något lömskt, osv osv. Utan att ( för guds skull! ) ge konkreta exempel på något som är förknippat till deras trygghetskänslor. Om du gör det kommer deras undermedvetna att träda in och direkt visdomsblocka dig.
Denna lösning är mer värdefull då den är generell och får personen att bli mer insiktsfull och inse att även "jobbiga" fakta kan vara sanna, vilket gör dem mer öppna för påståenden som de annars skulle förkasta direkt. Dock tar det MYCKET längre tid för en människa att riktigt bli bekväm med denna syn på sig själv och sina egna brister, så det kräver långt mycket mer tid.
En sista lösning är att fokusera dig mer på dig själv, än andra. Om de inte tror dig, strunta i det, och kom istället ihåg att du har varit ärlig. Om de vägrar lyssna, så är det deras eget fel, inte ditt. Försök inte övertyga eller överbevisa på något sätt, även om deras önsketänkande irriterar dig. Så fort de visar aggressivitet, släpp ämnet och låt dem leva sitt eget liv. Detta är det enklaste sättet, men tyvärr hjälper det ingen annan än dig själv. Men om du känner att du inte har tiden eller energin till de övriga lösningarna, är denna sista, smått egoistiska lösningen ändå en lösning. Du kommer iallafall ha ett rent samvete då du var ärlig om dina åsikter och kunskap.
Dessa tre lösningar är de enda jag känner till. Men om någon av er andra har fler lösningar ( förutom hjärntvättning såklart ) så är jag enormt intresserad!
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster