Borttaget

[Minimaxitiger]

Har själv tagit bort inlägget

[Lill-Leif]

Problemet är att en själv och ens närmaste är de sämsta personerna att ställa objektiva diagnoser. Det finns en anledning till varför kirurger inte bör operera på sina anhöriga. Därmed inte sagt att sjukvården alltid ställer korrekta diagnoser.

KBT kan vara nyttigt för att bryta mönster och få lite annan syn på tillvaron, förutsatt att man hamnat i goda händer och låter sig hjälpas enligt min helt och hållet subjektiva åsikt.

[Minimaxitiger]

Tack för Ditt klarsynta svar.



Vänligen

Minimaxitiger

[transversal]

Det är ju för jävligt när diagnos trycks ner i halsen på folk och gör dem sjukare än de är.  :(

[Minimaxitiger]

--

[Skogsälvan]

Det framkommer inte vilka sjukdomstecken/problem din vän har. Knepigt det där med diagnoser, jag har själv fått en hel drös genom åren och visst har jag problem med att vara jag. Samtidigt betraktar folk ofta mig som "normal".

[Minimaxitiger]

Tack Skogsälvan.



Vänligen

Minimaxitiger

[Minimaxitiger]

--

[Terra incognita]

Ja, jag skulle nog också vilja påstå att samhället har blivit mer accepterande mot det avvikande, men samtidigt så växer antalet diagnoser och mediciner tycks ibland fungera ypperligt. Varför inte mindfulness, avslappning e.t.c, ger inte det ett längre resultat?  Nej, ordet "diagnos" är ganska laddat för mig. Ju mer vi diagnostiserar, placerar in i fack och benämner med namn desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.

Hoppas att din vän mår bättre nu när han har bytt jobb. Ett tips jag skulle vilja ge till de som är stressade, mår dåligt o.s.v. är att de börjar förstå att de bör ta ansvaret i egna händer och förstå hur stor tankens roll är i det hela. Tänker mig ett känsloförlopp som börjar med Tanke ---> Känsla ---> Handling. Kan rekommendera boken "Att välja glädje". http://www.bokus.com/bok/9789185567164/att-valja-gladje-en-bok-om-att-fa-ett-battre-liv/

[Minimaxitiger]

Tack för Ditt svar och bok förslaget.

Vänligen

Minimaxitiger

[Minimaxitiger]

--

[jag är jag]

Hej Minimaxitiger!

Mina psykiska störningar började under mitt första levnadsår. Jag blev misshandlad för – att ge en bakgrund.
Nu är jag 76 och grunden till mina problem var att jag var tvungen att förneka mig själv så till den grad att jag idag inser att jag saknade identitet. Jag visste inte vem jag var och alla övergrepp gjorde att jag hatade mig själv. Vem kunde tycka om en sån som jag????

Och på grund av detta har jag under livet gjort saker som jag egentligen inte ville göra. Jag tror att det är det vanligaste beteendet som ger psykiska problem. Man håller på tills man inte står ut längre utan man får ångest och även fysiska problem på grund av stress o liknande.

Som grädde på moset om man får yttra sig så vanvördigt så har man inte heller fått sina emotionella behov fyllda.

Det var jag som fick trösta min mamma när hon grät medan hon utsatte mig för både fysiska, emotionella och sexuella övergrepp.

Att jag skriver detta beror på att psykiska problem oftast beror på  hur man behandlas de allra första levnadsåren. (John Bowlby)

Boten är oftast att man med hjälp av en kunnig terapeut reder ut vad som hänt.

De flesta vanliga patienterna vet vad det är som har hänt och teraputen är till för att hjälpa dem att ta fram de minnen som de normalt skäms för att berätta om.  
Och hjälpa dem att låta vrede och tårar få uttrycka det de känner inför minnena. Egentligen skulle de behöva hållas om en stund.

En bra terapeut kan hjälpa till att fiska fram minnen som är plågsamma och dessutom få sin patient att känna att han/hon är en viktig människa. Lika viktig som alla andra.

Böcker som Kay Pollaks – som det finns många av – går att använda om man behöver hjälp med att ändra negativa tankar – ett slags mini-KBT.

De senaste åren har jag jobbat med min psykiska historia och jag tycker att det inte finns så mycket hjälp att få i det allmänna systemet utom mediciner.

Det bästa kan vara om man har någon som inte är rädd och dessutom orkar lyssna på ens livshistoria.

[Minimaxitiger]

Hej och tack för svar.

Ledsamt att Du haft det så tungt i Ditt liv.

Det fina är att Du tycks ha vänt det till att bli en fin medmänniska och funnit harmoni?

Tackar för förslagen och skall begrunda och förmedla vid behov.

Tack.

Vänligen

Minimaxitiger

[jag är jag]

Minimaxitiger skrev

Det fina är att Du tycks ha vänt det till att bli en fin medmänniska och funnit harmoni?

Tack för ditt brev. Frågetecknet är relevant. I morgon fm skall jag träffa en regressionsterapeut på annan ort.
På 80-talet gick jag åtta år på gruppterapi. Vi sov över under en hel helg och vid ett tillfälle vaknade jag av att någon skrek.

Det var en man som var under tortyr och någon skar honom i bröstet. Plötsligt såg jag att det var jag. Jag "fick till mig" att det var i Guds namn jag blev torterad till döds. Av hjälmarna på de soldater som stod som vakter tror jag att det var på 15-talet. Jag undviker de läskiga detaljerna.

Det var mycket länge sen och jag inser att jag har försummat att ta upp det i någon terapi utom gruppterapin och då bara en gång.

Det finns en rädsla kvar i mig som sitter i kroppen i form av spänningar. Därför kan jag inte skjuta längre på att konfrontera mina minnen – medvetna och omedvetna.  

Det som är viktigt för mig att inse är ju att det bara är känslorna som finns kvar. De faror som fanns då är ju sen länge historia.

Jag är rädd fast jag också tror att sättet på vilket jag fick tag i namnet på terapeuten gör att jag tror att jag kan få hjälp. Det är som att försöka springa hem till "pappa" för att få tröst.

Hälsningar
jag är jag

[Minimaxitiger]

Det är svårt att skriva något som känns rätt, det är så tråkigt att det är så mycket lidande för så många.
Jag hoppas innerligt att Du finner harmoni och lycka med hjälp av terapeupten, Din omgivning och Dig själv.

Tack för att Du delat med Dig av Dina erfarenheter.

All lycka och välgång.

Vänligen

Minimaxitiger