den Korrupte Kritikern?

[* KYREUS *]

Min bekant hobby-konstnären är ursinnig på sk konstkritiker. Han menar att de endast är misslyckade konstnärer själva, som tar hämnd på sin obegåvning genom att göra ner andra. Vidare hävdar han att konstkritiken egentligen inte fyller någon funktion alls, eftersom "allt tycks få vara konst" och vidare "smaken är ingen kritiker-fråga", samt "skönheten ligger i betraktarens ögon" .
Så resonerar min bekant när han är på det humöret, annars är han riktigt vettig. Vad anser ni andra: har konstkritiken någon egentlig funktion?

/Kadmos

[Nikolaj]

Konstkritiker är som levande (moderna) konstverk. De finns bara till - som konst för konstens skull ("l'art pour l'art"). Snöblinda och miljöskadade hyllar det allt som avviker och retar - alternativt ej berör alls.

Din gode vän - som är klok till vardags - är nog lika klok i denna fråga. Men så lever vi just nu i en konsthistoriskt grå era - där begreppet konst är abstrakt i sig. Det finkulturella håller på att lämna den publika grenen...för att likt ett döende höstlöv landa i den multnande trädgården.

I framtiden minns ingen konsten från sent 1900-tal och tidigt 2000-tal. Den var och är en parentes i konstens historia - men en nödvändig fas för utvecklingen vidare.

Konstkritikern går förhoppningsvis samma öde till mötes - då han/hon är alldeles för köpt i sin syn. Hela paketet är godnatt! Riv konstfacken - släpp konsten fri. Marknaden är (avsevärt) bättre än kritikerna...men så brukar det ju vara!

[* KYREUS *]

Sällan kommer väl ett svar så "mitt-i-prick". Nyktert, klokt och heltäckande speglar du den farhåga jag känner i vår tid. Den sk konstens relaltiva tomhet och konstkritikens "hänga-i-luften-funktion"; för det sistnämnda upplever jag att kritiken hänger i luften - eller elakare sagt: svävar i det blå.

Mvh/Kadmos

[Nikolaj]

Han menar att de endast är misslyckade konstnärer själva.

Detta är i sig en intressant tanke. Nog borde de flesta kritiker (förhoppningsvis) ha en egen målarbakgrund - även om det ofta låter som de läst sig till sitt s.k. konstkunnande. Det är ju svårt att bedöma något man ej sysslat med själv; musik, idrott såväl som konst. Man kan således INTE läsa sig till förståelse av konst - heller.

Men om de målat själva och sedan är "misslyckade" så är detta svårt att förstå. 90% av konsten som ställs ut idag ser ju "misslyckad" ut så de som slutat måla för att bli kritiker borde i så fall ha varit skickliga - läs FÖR skickliga, för att lyckas. Då kan man ju tycka att de borde vara kritiska mot (den misslyckade) konsten som de själva inte klarade av att prestera. En konst som f.ö. presteras på varenda förskola i vårt avlånga land. Dagligen.

Som sagt; hela konstvärlden är abstrakt, mysko, irrationell, skrattretande och tragisk - på en gång.

Vore underbart att få vara konstkritiker i en tidning; men då skulle jag INTE berömma geometriska kompositioner i brunt eller fascineras av kvadraters själ eller lättluras av de gula plastpapiljotternas symboliska placering - mitt i det tomma rummet. Mitt i tomrummet.

Ett tomrum är också konst - med dagens mått.

Näe...jag skulle håna och såga och ifrågasätta akademi efter akademi. Jämföra (mystiskt) erkända konstnärer med (glada) amatörer och låta konstverk tala för sig - det är ju konsten det handlar om - inte signaturen. Än mindre konstnärens bakgrund, skolning (!!) och meritlista, som i regel ses som mest intressant - men som ofta visar sig vara det minst intressanta.

[* KYREUS *]

Hej Nikolaj! Visst du att den skicklige engelske musikern Dawid Bowie också har "Art Education"? Denne Bowie spelade den engelska kritikerkåren en rejält spratt för några år sedan. Han och några filurvänner arrangerade nämligen en ART EXHIBITION med fakade artister. Undrar om han inte också hade konst av en apa? Hursomhelst - bla den nya talang som presenterades på denna exhibition, en ren fake, höjdes till skyarna av kritiker-kåren. Undrar om inte de sk konstverken också var uppsatta upp och ned. Nåväl. När sedan Dawid Bowie avslöjade THE BIG CRAP, var nog åtskilliga kritiker-öron röda. Hehe!

Vänligen Kadmos

[Nikolaj]

Lysande! Mer sånt.

Det värsta är att de förmodligen inte skäms, trots allt - utan verkligen tycker att det är BRA konst - just för att den hänger upp och ner.

Eller just för att det är en apa som skapat.

Låt en höna spela piano. Det blir ingen höjdare rent musikaliskt!

Låt en dammsugare springa 110m häck. Det blir ingen sport av det!

Men det är konst...säger förstå-sig-påarna...om man har gått konstfack vill säga...så man vet vad man gör!

[Apollinaire]

Varför kan det inte vara konst om det är en apa som är "konstnären"?
Jag tror att väldigt mycket av den kritik som är riktad mod modernistisk och postpodernistisk konst handlar om uttryck och form, inte om själva konstbegreppet. När vissa framför en kritik mot ett modernistiskt konstverk (som de kanske inte alls förstår) handlar det ofta om att den grund de har för att avgöra vad som är konst och vad som inte är det bygger på en historisk bild av konsten, och den form konsten har haft genom historien. När man framför en sådan kritik gör man det dock svårt för sig då man, medvetet eller ej, avstår från att bygga upp en egentlig grund om vad själva konstbegreppet innebär, och vad det har för begräsningar. Att hävda att konstbegreppets begräsningar är dess historia är enbart dumt, då detta i så fall skulle göra ens ståndpunkt trelativ i förhållande till avrt i historien man befiner sig. Enligt ett sånt argument skulle konst vara allt som kallades konst igår, men inte mer. Och eftersom dåtiden inte är fixerad utan ständigt expanderande blir det ett argument som på ett logiskt plan löser upp sig självt.

[* KYREUS *]

Bäste (bästa) Kollega!

Fråga för dagen från *Kadmos:
- Vad är då konst?? (1a)
Är konst möjlig att definiera, verbalt?? (1b)


Esteten *Kadmoz

[Apollinaire]

Jag vet inte om jag är kompetent nog att ge dig ett välavvägt svar på frågan om vad konst är, jag kan enbart gissa mig fram utfrån mina egna fördommar. Men rent begreppsmässigt är konst allt det som faller under beteckningen konst. Språket formas av sina användare, och de betydelser vi lägger in i ordet konst blir konstens avgränsning. Det som skiljer konstbegreppet från de flesta andra begrepp är att det är en oerhört flexibel begreppssfär. Nya betydelser kan falla under betecknignen konst, utan att därmed möta ett allt för hårt motstånd för att detta ska kunna genomföras (det här blir enklare att förstå om vi jämför med ett annat begrepp som har tydligare avgränsningar, tex. ordet "cykel". Om jag påstår att mina kalsonger är cyklar kommer det här inte att få någon större genomslagskraft, begreppet kommer inte att förändras, till skillnad från vad det beträffar konstbegreppet).

Detta i kombination med att "konst" är ett i vår kultur oerhört värdeladdat ord bidrar till att de nya begrepp (och framför allt de företeelser som svarar mot begreppen) kan bemötas på ett nytt sätt. Ett bra exempel på det här är den västerländska museum-kulturen (som förvisso är på utdöeendet). Föreställd dig att konstmuséet är inkarnationen av begreppet konst, och att allt som medvetet läggs i det de fakto blir konst. Om jag (så som, i min hypotes, auktoritet på konstområdet) ställer ut något på ett museum och kallar det konst är det de fakto konst, därför att det är museet som är den definierande faktorn.
När sedan besökare tillströmmar och får se mitt nya bidrag till konst-sfären kommer de att vara medvetna om att de befinner sig inuti ett museum, dvs. inuti det som definierar konsten, vilket kommer att förändra dem så som betraktare. I ett museeum betraktar man inte ett vardagligt föremål (jmfr Duchamps "Fountaine") så som vardagligt, utan så som konstnärligt. Först kommer de antagligen att vända sig mot mitt nya bidrag, därför att de blir avskräckta av dess främmandeskap, objektet är för dem helt nytt så som konst, och därför gör det dem osäkra. Det är detta vi möter i övriga inlägg i den här tråden där moderniteten inte anses vara konst (trots attd en, som jag nyss förklarat, de fakto är just det).

Till detta måste vi lägga även en maktaspekt. För att museet i fråga ska kunna definiera konsten måste det ha auktoritet. Det måste vara erkänt så som definierande av konstbegreppet. Jag kan, som lekman, inte öppna ett galleri i mitt kök, ställa ut något objekt som jag vill införliva i konstsfären, och förvänta mig att förändra konstbegreppet på ett normativt plan. Det kommer förvisso att vara konst för mig, men det kommer antagligen inte att vara konst för auktoriteterna på området 8dvs. de utbildade konstkritikerna, de erkända konstnärerna, museie-cheferna etc).

Konst är alltså en begrepppsmässig företeelse som är bestämd av sin flexibilitet och av makt. Och dess effekt är omvälvandet av det konstnärliga perspektivet.

Jag har en väldigt bra artikel om det här, som ingår i Adam parfreys essä-samling Apocalypse Culture. Författaren heter (om jag inte missminner mig) Thomas McEnvilly, eller nåt liknande. jag ska leta upp det snarast.

[Apollinaire]

Thomas McEvilley är namnet på författaren jag rekomenderar. Artikelns namn är "Art in the dark" (och behandlar förvisso mer än det jag just omnämt, men är inte desto mindre läsvärd för det)

[Nikolaj]

Thomas McEvilley får jag ta och läsa.

På den här sidan framför vi konstintresserade främst våra subjektiva åsikter om konst - vilket är spännande i sig, att konst fortfarande intresserar och engagerar människor. Därför blir debatten ofta lite skev.

Precis som von Kostrowitzky, förlåt, Apollinaire skriver så är allt som uppvisas som konst just konst. Det är precis detta som gör det hela komplicerat och känsloladdat - och får alla intresserade att tala ut. Att i princip "allt" (även av en apa) kan vara konst. Även en lapp med handskriven text, upphängd i en konstsalong är ju konst. De facto. Även om det på lappen står "mina kalsonger är cyklar". Genomslagskraften blir inte stor - men det är väl inte heller meningen med modern konst?

Allt sedan Malevitj målade sin genialiska (för det var väl med ironi han gjorde det?) svarta kvadrat och (av etablissemanget tilläts) eliminerade det historiska konstbegreppet, har scenen varit fri för opportunister som placerat allsköns smörja i salong och galleri i jakt på berömmelse. Än idag fortskrider detta - och visst kan vi väl tillåta det? Allt i en konstsalong kan väl få kallas konst? Varför göra det enkelt och tydligt med ett fast begrepp i en värld av förändring?

Konsten känner inga gränser. Kanske är det bra - kanske är det inte bra. Låt så vara. Alla ska få en chans att göra sig sedda och hörda. Alla ska få se och höra vad de vill. Den som mår bra av att betrakta en svart kvadrat ska väl få göra så utan att hånas? Den som dessutom vågar säga att det är konst, eller till och med god konst, ska väl få säga så? Jo, visst.

Problemet ligger nog på ett annat plan. I begreppet "konst" ligger en internationellt väl inbakad och förutfattad mening att det ska vara något konstnärligt (som i sig och innebär något skickligt, något extraordinärt och för gemene man avancerat) arbete som presterats och presenteras. Vi är många salongsbesökare som har förväntningar, som mycket riktigt är byggda på konstens historia, som sedan raseras då vi möts av kalsonger som tituleras cyklar...vilket inte alls var ett så dumt exempel.

Vem gör då fel? Konstnären, som provar nya idèer, ibland genomtänkta, oftare mindre genomtänkta? Utställaren, som bör bedöma hur genomtänkt konsten är? Betrakatren, som har förväntningar på och förutfattade meningar om konsten? Tja, kanske är det betraktarna som bör tänka om. Konstnärerna kommer ju inte att göra det. Snarare tvärtom. Utställarna gör det definitivt inte så länge se får betraktare att komma.

I ett museum betraktar man inte ett vardagligt föremål (jmfr Duchamps "Fountaine") så som vardagligt, utan så som konstnärligt.

Vem säger att det är så enkelt? Det är ju oerhärt svårt att se på ett par kalsonger som vore de cyklar. Idèn är ju inte ens komisk, då det krävs en komplicerad fantasi för att göra kopplingen - eller ens förstå poängen i att det inte finns en koppling. För mig är det självironi då en konstnär ställer ut en sak och kallar den för något annat. Då driver man med (den moderna) konsten. Vad ville Duchamps uppnå med sin toalett? En genialisk besökare tog fram snorren och pinkade i den...och i samma ögonblick levde konstverket, i min konstuppfattning. Men var det meningen att det skulle bli så, om man frågar Duchamps?

Jag har själv trampat mitt i flera konstverk i tron att det var sopor. Jag fick aldrig reda på om konstnären i fråga haft detta som syfte. Att få människor att inse att skräp är konst. Eller ville han tala om att konst är skräp? För mig var svaret givet i situationen.

En annan gång såg jag besökare efter besökare gå in och ut ur en ansenlig salong där stora vita dukar hängde på väggen. De undrade alla var konsten fanns. Ja, ni förstår själva. Men var det meningen att betraktarna skulle bli lurade, besvikna och förvånade?

Apollinaire nämner auktoriteterna på området; de utbildade konstkritikerna, de erkända konstnärerna, museicheferna etc. Att dessa måste få avgöra vad som är konst. Tja. kanske bör det vara så. Men man kan ju ifrågasätta den utbildning de fått. jag skulle vilja se den lektion där de får lära sig att se på ett par kalsonger som vore de cyklar. Tro mig, såna lektioner finns. Konstigare ting än kalsonger har f.ö. accepterats som konst - bara de hänger i ett konstens hus. Besynnerligt.

Konst är alltså en begreppsmässig företeelse som är bestämd av sin flexibilitet och av makt.

Sant. Speciellt det sistnämnda har en alldeles för stor inverkan. Flexibiliteten är en drivkraft men "han" som håller måttstocken (för vad som släpps igenom) är en kuf. Många av konstnärerna är också kufar - mer eller mindre begripliga. Vissa snillen - andra inte. Dilemmat är att majoriteten av de som betraktar konsten inte är kufar. Därför blir det skevt i kommunikationen.

Att låta konstnärer visa konst begriplig enbart för de som studerat konst är direkt förkastligt. Men det är lite så det fungerar idag. Kufarna regerar. Att sedan de som studerat konst egentligen inte heller förstår vad de ser men låtsas att de förstår är en annan (komisk) historia.

Enligt ett sånt argument skulle konst vara allt som kallades konst igår, men inte mer. Och eftersom dåtiden inte är fixerad utan ständigt expanderande blir det ett argument som på ett logiskt plan löser upp sig självt.

Förvisso. Vi får i stillan ro konstatera att det, vad gäller konst, var bättre förr. Eller åtminstone mer begripligt. Då betydde ju ordet konst något bra, som en konstspark i en fotbollsmatch. Zlatan är ju en konstnär i sin genre - än så länge. Men vem vet...det kan ju svänga där med. I framtiden kanske man kan tituleras konstnär om man snubblar fram dramatiskt på motståndarnas planhalva och lyckas ramla in bollen i nät...

Att ingen av de mest kufiska kufarna uppfunnit konstfotboll!?

[Apollinaire]

Nikolaj:

Jo, att det här framför allt verkar vara ett forum för individer som vill dryfta just sin uppfattning om vad som är den goda konsten har jag redan märkt. Och jag ser inget negativt i det. Det är helt klart en essentiell del av konsten som sådan, en av de energigivande faktorer som får den att ständigt förändras. Vad jag reagerar mot är bara att fråga om den "goda" konsten inte allt för sällan hopblandas med frågan om vad konst är som sådan, vilket har föga med tycke och smak att göra.

Ämnet som för nuvarande täcks in i den här diskussionen är väldigt stort, och det skulle antagligen krävas ett antal böcker för att helt och hållet kunna reda ut alla trådar. Men låt oss för all del göra ett försök. jag kommer antagligen att ha lämnat en hel del av dina argument obemötta i det här svaret. När du märker det får du påpeka vad jag missat så ska jag försöka täck in även det.

Problemet ligger nog på ett annat plan. I begreppet "konst" ligger en internationellt väl inbakad och förutfattad mening att det ska vara något konstnärligt (som i sig och innebär något skickligt, något extraordinärt och för gemene man avancerat) arbete som presterats och presenteras. Vi är många salongsbesökare som har förväntningar, som mycket riktigt är byggda på konstens historia, som sedan raseras då vi möts av kalsonger som tituleras cyklar...vilket inte alls var ett så dumt exempel.

Jag vet inte om jag förklarade vad jag anser vara konstens syfte i min lilla text ovan, vilket kanske (iom. att mål ofta anses vara av stor vikt) vore på sin plats här.
Jag anser att tillvaron är något du och jag så som upplevare av den kan närma oss på ett flertal olika sätt, vilket i sin tur kommer att orsaka oss att uppskatta den på olika sätt, och lägga olika betydelse vid olika fenomen. Allt vi tar oss för i våra liv formar det sätt på vilket vi sas. är i tillvaron. Låt oss säga att jag utbildar mig till matematiker. Det kommer med allra största sannolikhet (förutsatt att jag inte förmår bibehålla en övermänsklig distans till det) att förändra mig som människa och så som vara i tillvaron (ja, jag älskar de här fenomenologiska uttrycken). Jag som matematiker kommer följdaktligen att just så som matematiker att vara blind för vissa saker i tillvaron, samtidigt som jag är öppen och mottaglig för andra. Om jag enbart skulle vara matematiker, och inte ha några andra karaktärsdrag, så skulle jag antagligen enbart vara mottagligt för sådant i tillvaron som kan bekräknas matematiskt. Det här gäller för vilka egenskaper jag än väljer att tillkämpa mig (eller för den delen även för alla egenskaper som jag har som jag inte på egen hand har tillgodogjort mig). Hos matematikern finns det alltså ett matematiskt sätt att uppskatta tillvaron, medan det hos prästen finns ett religiöst och hos administratören ett administrativt osv. Vad jag vill komma fram till är detta: att det hos konstnären finns ett konstnärligt sätt att uppskatta tillvaron.
Och vad är då detta? Det är självklart beroende av vad konst är, vilket tycks vara tämligen oklart då det, som jag förklarat tidigare, är ett fenomen i ständig förändring. Men för att förklara det konstnärliga perspektivet (som ett alternativ till vilket annat perspektiv som helst) brukar jag, som jag redan gjort ett antal gånger tidigare, använda mig av just Duchamps Fountaine. Nu vill jag dock reservera mig mot någon som helst konsthistorisk kritik mot mitt sätt att använda Fountaine. Jag är egentligen inte särskilt insatt i vad Duchamp själv ville ha sagt med verket, och just det är antagligen, (även om det säkert innefattar även den betydelse jag vill tillskriva det) långt mer mångbottnad än vad min analys klarar av att täcka.
Hur som helst, Duchamps Fountaine är det perfekta exemplet på vad som skulle kunna tyckas vara sk. "god konst" utifrån min idé om vad konsten är och gör, därför att det verket de fakto har förändrat det perspektiv ur vilket vi ser på ett bestämt objekt. Verkets genialitet ligger i det att Duchamp lyckades få människor, som i vanliga fall (antagligen) har en väldigt bestämd uppfattning om vad en pissoir är. Männen vet att de brukar pissa i den när de går på offentliga toaletter, och kvinnorna vet att männen gör just det med dem. mer än så är det inte. En pissoir är något män pinkar i, ett nyttoredskap som inte har något som helst behov av en förklaring. Magin ligger i det att samma människor, när de går in på en konstmuseum inte har för vana att betrakta objekt i ett sådant rum på samma sätt som de har för vana att betrakta de objekt som existerar i de rum de urinerar i. Därför kommer de att, när de får se en pissoir som vilken som helt, stå uppställd på en piedestal i ett galleri, inte att kunna närma sig objektet på samma sätt. De kommer att se idel nya askpekter av föremålet. Först kommer de kanske att bli chockade, sedan upprörda, efter det nyfikna osv. Pissoiren kommer att ges en omtolkning (nu talar jag inte om vilken pissoir som helst utan om just den som befinner sig på galleriet) och betraktaren kommer att finna ett nöje och en spänning i den som han tidgare inte hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Den psykosociala struktur som råder på galleriet eller museumet orsakar en direkt omstrukturering även i våra kognitiva tankebanor.
Så var det kommet så långt. Den enskilde betraktaren har lärt sig att närma sig ett vad han/hon tidigare trodde var ett utdömt och fastställt dött objekt på ett helt nytt sätt. Han eller hon har tolkat in ett mysterium eller en gåta i föremålet.

Det här är dock bara den enkla biten. Det är nu kruxet kommer, och det är här det enorma missförstånd av den efterkommande ready made- och performance-konsten uppstår (i vilket den traditionella konstverkskonsten har lyckats överleva). Nämligen att den här upplevelsen inte är tänkt att vara reserverad utelutande för den skyddade miljö som är utställningsplatsen. Den upplevelse du får inne på museet är inte konstens ändamål i min mening, den är bara det första stadiet av det konstnärliga varat. Utställningslokalen är konstens livmoder. Det är här den ges andrum och möjlighet att börja utvecklas (pga. av den speciella psykosociala miljö jag just nämt). Ett foster har börjat växa inuti betraktaren i det ögonblick han eller hon har omvärderat sin syn på det berörda objektet (tex. pissoiren). De flesta får dock missfall i den sekund de sätter sin fot utanför utställningslokalen. Det är nämligen inte meningen att den konstnärliga upplevelsen är något uteslutande förbehållet de skyddade gallerimiljöerna. När detta är fallet har Duchamp misslyckats med att förmedla sitt perpektiv på ett bra sätt. Vad jag tror att Duchamp (delvis) ville framkalla med Fountaine var att alla skulle iaktta samma finkänsliga och subtila sätt att närma sig tillvaron som han så som konstnär har. Duchamp ser inte på en pissoir på samma sätt som betraktaren av hans verk gjorde innan det att betraktandet skedde, han betraktar poissoren (vilken pissoir som helst) på samma sätt som galleribesökaren betraktar hans Fountaine, nämligen med barnets nyfikenhet och med ett sinne som är (eller åtminstone försöker vara) öppet för objketets alla aspekter och mysterier.
Detta ska fungera som ett alternativ till matematikerns eller administratörens betraktelsesätt, och erbjuda människorna något mer av livet än vad de redan får ut av det. Konst handlar om att berika sin upplevelse av tillvaron genom att vara i den på ett helt nytt och på många sätt odefinierat och fritt sätt.

På sätt och vis var konstverkskonsten redan död i och med det allra första ready made-verket. Jag vet inte exakt vilket det var, men det spelar helelr ingen roll. För i och med det borde det ha varit fullständigt klart för var och en att den konstnärliga upplevelsen inte ligger i konstverket, utan i betraktaren, och att den är något man kan kämpa för att få leva i även till "vardags" (på så vis att vardagligheten försvinner). När jag går ut ur galleriet så kan jag ta med mig upplevelsen ut därifrån. Detta är extremt tydligt hos tex. Fountaine då exakt samma objekt existerar även utanför galleriet. Att gå på en konstutställning är detsamma som att köpa sig ett nytt inträde i varat ("köpa" förutsatt att man betalar inträde, annars är det så klart gratis, i pengar räknat).

Det här var en kort redogörelse för min (eller, min och min, det är knappast mitt påfund) konstsyn. Och självklart existerar det en hel del problem med den. I och med att missförståndet av ready made och performance-konsten fortsätter att breda ut sig och föranleda betraktaren av sådana verk att tro att konsten på något sätt existerar i verket (och på så vis aldrig kunna förstå verket) så minskar chanserna för att den här perspektivväxlingen ska kunna ske. För varje gång ett sådant verk misslyckas blir sådan konst (så som misslyckad) allt mer vardaglig, och betraktaren lär sig att bemöta det mer och mer ur det perspektiv han/hon vanligtvis betraktar tillvaron. Den extremt spända psykosociala miljö som är en förutsättning för att konstens foster ens ska kunna uppstå i betraktaren mattas av och förtunnat för varje misslyckande.
Frågan är dock hur man uppskattar graden av misslyckande i ett sådant verk, och om misslyckadet verkligen går att söka hos konstnären, och inte hos de sociala strukturer som binder och tyglar de subjekt som lever inom dem. Jag är inte väldigt de jour med konstvärlden, (vilket jag heller inte vill vara, då det skulle förhindra mig i mitt utvecklande av mitt konstnärliga öga (jag behöver sas. inte konstverket för att kunna vara konstnärlig längre, inbillar jag mig)) så jag kan inte säga om konsten idag lyckas eller inte. Men jag tvivlar på att varje perspektivomvälvande konstansträngning lämnar varje betraktare oberörd. Det lyckas kanske att få åtminstonde några enstaka själar att (i Nietzsches anda) "omvärdera alla sina värden". Och det är huvudsaken.


Nu svävade jag tydligen iväg en hel del. Jag hoppas att jag lyckas i mina ansträngningar att skapa en större förståelse för det konstnärliga perspektivet, även om jag inte kanske bemött ditt inlägg på ett bra sätt. Jag hoppas att även du ska kunna öppna dig för magin i tillvaron. Det handlar egentligen bara om att få möjligheten att göra vardagliga saker med ett leende på läpparna, utan ressentiment inför varat.

[Nikolaj]

Mycket intressant. Men jag är ganska övertygad om att det du kallar "omstrukturering i våra kognitiva tankebanor" tyvärr uteblir i de allra flesta fall. På de flesta större ("finare") salonger världen runt har länge visats upp verk i Duchamps bakvatten - utan att man lyckats påverka särskilt många människor (i positiv mening). Jag tror hela grundtanken med den här typen av konst är genuint dödfödd.

Jag som själv är en skapande individ kan förstå nöjet med att se på saker och ting i vardagen med en konstnärs ögon. Men jag tror "den stora massan" inte bara saknar förmågan utan också saknar lusten att vilja se en påse papiljotter i en glasburk som något annat än just en påse papiljotter i en glasburk - oavsett om påsen står i ett galleri eller hemma på köksgolvet.

Magin ligger i det att samma människor, när de går in på en konstmuseum inte har för vana att betrakta objekt i ett sådant rum på samma sätt som de har för vana att betrakta de objekt som existerar i de rum de urinerar i. Därför kommer de att, när de får se en pissoir som vilken som helt, stå uppställd på en piedestal i ett galleri, inte att kunna närma sig objektet på samma sätt. De kommer att se idel nya askpekter av föremålet. Först kommer de kanske att bli chockade, sedan upprörda, efter det nyfikna osv. /.../ Den enskilde betraktaren har lärt sig att närma sig ett vad han/hon tidigare trodde var ett utdömt och fastställt dött objekt på ett helt nytt sätt. Han eller hon har tolkat in ett mysterium eller en gåta i föremålet.

Visst är tanken spännande och det fungerar nog IBLAND, om det inte är för långsökt...men det är som då skolklassen ska göra en utställning om hundar och lille Klas, som inte kan rita en hund, ritar en polisbil, eftersom han har en granne som är polis och hundförare. Ingen kommer att förstå poängen. Klas blir betraktad som en misslyckad konstnär, vilket han på sätt och vis är...eftersom han ej når betraktaren, som fördomsfullt räknat med att se en hund.

Ordet abstrakt är för mig ett negativt laddat ord. Ungefär liktydigt med suspekt. Precis som med exemplet Klas tror jag att många konstnärer väljer en abstrakt bana för sina udda idèer just pga av de inte KAN rita eller måla. De har ett behov av att skapa, vad som helst. Desto konstigare det blir - desto mer intressant, tycker utställarna - som tröttnat på det förutsägbara. De vill ju chockera.

Jämför med musiken vet jag. Det finns ju ofantligt mycket obegriplig och abstrakt musik som aldrig lyckats slå igenom hos den stora massan - för att ingen förstår den tondöve skaparen som ligger bakom. Men nog kallas det finkultur lik förbannat...en parentes bara.

[Apollinaire]

Du är själv en "skapande individ" men tror inte att "den stora massan" är intresserad av att se på tillvaron ur ett konstnärligt perspektiv? Varför tror du det? Jag tror att de allra allra flesta redan har en del i det konstnärliga perspektivet, om än inte uttalat. Jag vet väldigt få människor som inte försätts i en speciell stämning när de lyssnar på en viss sorts musik osv.

Felet du gör (och det påpekar du till och med själv) är att du upphöjer din smak till någon allmän regel, vilket knappast kan resultera i något bra. Om du inte får ut något av ett abstrakt konstverk, så fine, det är ditt problem (för jag anser det vara just ett problem), men att påstå att det här skulle vara allmänt kännetecknande för all abstrakt konst är helt och hållet absurt när det de fakto existerar väldigt många människor som älskar just den konsten.

Om regeln för god konst vore att den "stora massan" (för övrigt ett stört uttryck, ursäkta) skulle godkänna den skulle konsten idag vara kvar där den var i det gamla egypten. Konsten har alltid rört sig framåt mot "den stora massans" gillande, som oftast befinner sig minst 50 åt tillbaka i tiden. Din surrealism skulle knappast existera om det inte vore för att någon eller några konstnärer bröt mot vad som var vedertagen smak.

[Nikolaj]

Du är själv en "skapande individ" men tror inte att "den stora massan" är intresserad av att se på tillvaron ur ett konstnärligt perspektiv?

Jo, jag tror att väldigt många, kanske alla, är intresserade av konst - men förhållandevis få har förmågan att förstå (allt för) abstrakt konst. Har du aldrig tänkt på vad ordet abstrakt betyder? Redan där sorteras ju begripligheten för de flesta av oss bort - och detta visas ändå upp dag efter dag i hall efter hall, för många betalande, men färre förstående...

Jag vet väldigt få människor som inte försätts i en speciell stämning när de lyssnar på en viss sorts musik osv.

Instämmer med dig helt. Alla jag känner har sin favoritmusik. Själv har jag den mest udda och smala smaken av alla jag hittills mött, så i jämförelse med konstsmak borde jag ju ha lättare för att acceptera udda konst också...eller? Så enkelt är det naturligtvis inte, men procenten abstrakt-konst-fantaster är färre än andelen utställningsyta aabstrakt konst har. Ungefär som om större delen av biograferna skulle visa smalfilm.

Min personliga konstsmak är liksom min musiksmak knappast allmän - men för att använda ett uttryck som du själv gillar - så existerar de fakto väldigt många fler människor som inte älskar just den abstrakta konsten, än de som faktiskt gör det. Nu menar jag inte att något är bättre ju fler som tycker om det. Men det vore ju bra om utställandet av konst stod i paritet med tyckandet. Abstrakt konst är ju de fakto trots allt en smal genre. Så kommer det alltid att vara - oavsett vad JAG tycker.

Sedan är det precis som du säger att många provar nya idèer. Men alla når inte fram. Det är få personer som gör den stora skillnaden. Exemplet Pollock (som vi kan sluta nämna...*s*) tillhör i min uppfattning inte en av dessa. Han har knappast fört konsten framåt. Men kanske har han påverkat någon annan som gjort det...och därför borde nämnas i stället...