Hegels Andens Fenomenologi ett stöd för Gud

[Wilhelm]

Jag är i begynnelsen av läsandet av Hegels Andens Fenomenologi. Jag har läst avsnittet som handlar medvetandet och hur Hegel monterar upp med hjälp av hans dialektikens konst måhända den absolutiska paradoxen i den sinnliga visshetens omedelbara vetande.

Jaget som vi menar det när vi uttalar oss, den enskilde, det enskilde jaget, är verkligen en plural, mängder av jag som alla ser olika föremål nu och här vilkas väsenden är på samma sätt ifrågasättat i att man inte kan bevisa vilket nuet man menar utan deras väsenden uppstår genom negationen att något annat inte är och därigenom deras begrepp är något allmänt.
"Därför förundrar man sig när det mot denna erfarenhet framförs att realiteten eller varat hos yttre ting såsom dessa eller sinnliga skulle ha absolut sanning för medvetandet; ..."

Jag vet genom att läsa Tankens bilgrimer av Ronny Ambjörnsson att det absoluta, alltså Guds väsen ovan allting, fattades som ett hot mot människans medvetande under medeltiden; det här hände alltså efter 500-talet då kristendomen var i början av utbredningen i Europa.

Kan Hegels dialektiken uppfattas som bevis för att det finns det absoluta ovan den sinnliga vissheten, ovan vårt medvetande, som genom förklarandet av den rörelse, det allmänna som uppstår genom uppvisandet av avslagandet av det rent åskådat nu genom det andra uppstående nuet, bevisas som något allmänt och att dom inte utesluter varandra såsom under medeltiden?

Eller är Hegels dialektik bara ett försökande att ifrågasätta vetandets lott som den absoluta formen i förståendet av verkligheten?

[freddemalte]

Jag är i begynnelsen av läsandet av Hegels Andens Fenomenologi. Jag har läst avsnittet som handlar medvetandet och hur Hegel monterar upp med hjälp av hans dialektikens konst måhända den absolutiska paradoxen i den sinnliga visshetens omedelbara vetande.

Jaget som vi menar det när vi uttalar oss, den enskilde, det enskilde jaget, är verkligen en plural, mängder av jag som alla ser olika föremål nu och här vilkas väsenden är på samma sätt ifrågasättat i att man inte kan bevisa vilket nuet man menar utan deras väsenden uppstår genom negationen att något annat inte är och därigenom deras begrepp är något allmänt.
"Därför förundrar man sig när det mot denna erfarenhet framförs att realiteten eller varat hos yttre ting såsom dessa eller sinnliga skulle ha absolut sanning för medvetandet; ..."

Jag vet genom att läsa Tankens bilgrimer av Ronny Ambjörnsson att det absoluta, alltså Guds väsen ovan allting, fattades som ett hot mot människans medvetande under medeltiden; det här hände alltså efter 500-talet då kristendomen var i början av utbredningen i Europa.

Kan Hegels dialektiken uppfattas som bevis för att det finns det absoluta ovan den sinnliga vissheten, ovan vårt medvetande, som genom förklarandet av den rörelse, det allmänna som uppstår genom uppvisandet av avslagandet av det rent åskådat nu genom det andra uppstående nuet, bevisas som något allmänt och att dom inte utesluter varandra såsom under medeltiden?

Eller är Hegels dialektik bara ett försökande att ifrågasätta vetandets lott som den absoluta formen i förståendet av verkligheten?

Hej Wilhelm

Ärligt talat förstår jag inte vad som avses. Texten verkar fantasifull. Kan kanske mer ses om ett bevis på människans fantasi, ur vilket även idén om en gud vuxit fram, så på så sätt ligger det väl något i detta.

Vänligen

Fredrik

[nytt namn]

Läste fel, trodde allvarligt talat att du startat en tråd om "Hells Angels Fenomenologi".

[nytt namn]

Rent allmänt så tror jag att materialister har svårt för att fatta vitsen med Hegel. (Undantag: De som gilla Marx historiska materialism).

[freddemalte]

Läste fel, trodde allvarligt talat att du startat en tråd om "Hells Angels Fenomenologi".

Hej nytt namn

Jag vill kora det inlägget till århundradets mest underhållande

Vänligen

Fredrik

[Wilhelm]

Hej Wilhelm

Ärligt talat förstår jag inte vad som avses. Texten verkar fantasifull. Kan kanske mer ses om ett bevis på människans fantasi, ur vilket även idén om en gud vuxit fram, så på så sätt ligger det väl något i detta.

Vänligen

Fredrik

Jå det kan vara att jag inbillade mig en gud mellan läsandet någonstans eller menar du att vad jag skrev var fantasifull?

Jag förstod att Andens fenomenologi skildrar andens resa genom människans inbillning av världen som den är.
Fenomenologi
"Fenomenologi är en teori och metod inom filosofin, läran om fenomen och väsen. Inom fenomenologin studeras särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen, samt söker förklara eller beskriva idéer och väsen för oss, så som de ter sig för oss. Fenomenologin studerar därför inte primärt kausala samband mellan objekt. Poängteras bör att man inom fenomenologisk filosofi inte hävdar att ren kunskap om "tinget i sig" kan nås, eftersom all kunskap medlas via erfarenheten av den, det vill säga "tinget för oss.""

Alltså som det sägs, och hur jag också har föstått, så är det inte möjligt att uppnå absolutiskt kunskap.
Men om jag har rätt så verkar Hegel försöka bevisa motsatt.
Är det kanske just det som folk i medeltiden undrade att det absolutiska är guds väsen och kan därför inte uppnås av människan?
Och om det absolutiska inte kan uppnås så tycker jag att det lämnar en plats för idén om något gudomligt?

[freddemalte]

Hej Wilhelm

Ärligt talat förstår jag inte vad som avses. Texten verkar fantasifull. Kan kanske mer ses om ett bevis på människans fantasi, ur vilket även idén om en gud vuxit fram, så på så sätt ligger det väl något i detta.

Vänligen

Fredrik

Jå det kan vara att jag inbillade mig en gud mellan läsandet någonstans eller menar du att vad jag skrev var fantasifull?

Jag förstod att Andens fenomenologi skildrar andens resa genom människans inbillning av världen som den är.
Fenomenologi
"Fenomenologi är en teori och metod inom filosofin, läran om fenomen och väsen. Inom fenomenologin studeras särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen, samt söker förklara eller beskriva idéer och väsen för oss, så som de ter sig för oss. Fenomenologin studerar därför inte primärt kausala samband mellan objekt. Poängteras bör att man inom fenomenologisk filosofi inte hävdar att ren kunskap om "tinget i sig" kan nås, eftersom all kunskap medlas via erfarenheten av den, det vill säga "tinget för oss.""

Alltså som det sägs, och hur jag också har föstått, så är det inte möjligt att uppnå absolutiskt kunskap.
Men om jag har rätt så verkar Hegel försöka bevisa motsatt.
Är det kanske just det som folk i medeltiden undrade att det absolutiska är guds väsen och kan därför inte uppnås av människan?
Och om det absolutiska inte kan uppnås så tycker jag att det lämnar en plats för idén om något gudomligt?

Hej Wilhelm

Aha, nu förstår jag vad det var du förmedlade i ditt första inlägg. Tja du, om det finns något dolt likt tingen i sig, varat i sig eller något slag eget objektivt fenomen som vi enbart kan trancendera till genom vår fantasi, men som ligger bakom det vi kan nå med våra sinnen, vår fenomenologi, är något vi inte kommer kunna röna ut. Det får än så länge stå som en slags gissning, ett antagande om ett tillstånd, där ute, bortom sinnena. Ja håller nog för troligt att en slags naiv realism är allestädes gällande och att den får sitt uttryck i att världen faktiskt är det som vi erfar. Jag ser en falsk dikotomi vad avser fenomenologi/ontologi. Jag ser det som så att det vi kallar medvetandet (upplevandet av tillvaron, det fenomenella) är identiskt med (samma sak som) de fysikaliska processerna / tillstånden i hjärnan och om så är fallet ser vi inte världen genom något, vi är världen.

Därmed får det inte plats någon gud, ty det finns inget glapp, inget ytterligare att få kunskap om. Den absoluta kunskapen om världen är den kunskap vi får genom att helt enkelt vara världen.

För övrigt ett mycket bra inlägg och en trevlig tråd!

Vänligen

Fredrik

[Wilhelm]

Hej Wilhelm

Aha, nu förstår jag vad det var du förmedlade i ditt första inlägg. Tja du, om det finns något dolt likt tingen i sig, varat i sig eller något slag eget objektivt fenomen som vi enbart kan trancendera till genom vår fantasi, men som ligger bakom det vi kan nå med våra sinnen, vår fenomenologi, är något vi inte kommer kunna röna ut. Det får än så länge stå som en slags gissning, ett antagande om ett tillstånd, där ute, bortom sinnena. Ja håller nog för troligt att en slags naiv realism är allestädes gällande och att den får sitt uttryck i att världen faktiskt är det som vi erfar. Jag ser en falsk dikotomi vad avser fenomenologi/ontologi. Jag ser det som så att det vi kallar medvetandet (upplevandet av tillvaron, det fenomenella) är identiskt med (samma sak som) de fysikaliska processerna / tillstånden i hjärnan och om så är fallet ser vi inte världen genom något, vi är världen.

Därmed får det inte plats någon gud, ty det finns inget glapp, inget ytterligare att få kunskap om. Den absoluta kunskapen om världen är den kunskap vi får genom att helt enkelt vara världen.

För övrigt ett mycket bra inlägg och en trevlig tråd!

Vänligen

Fredrik

Jå jag tycker att jag inbillade mig ett gudomligt väsende bakom allting som det absoluta varifrån man inte kan uppnå kunskap eftersom det enligt det första avsnittet i hegels bok är omöjligt att uppnå den absoluta kunskapen genom språket.
Alltså om du inte kan uppnå kunskapen genom språket så måste det vara något gudomligt men det är i verkligheten, och vad hegel eftersträver i sin bok, idén om tinget i sig, varat i sig som är utanför våra sinnens sfär.

[freddemalte]

Hej Wilhelm

Aha, nu förstår jag vad det var du förmedlade i ditt första inlägg. Tja du, om det finns något dolt likt tingen i sig, varat i sig eller något slag eget objektivt fenomen som vi enbart kan trancendera till genom vår fantasi, men som ligger bakom det vi kan nå med våra sinnen, vår fenomenologi, är något vi inte kommer kunna röna ut. Det får än så länge stå som en slags gissning, ett antagande om ett tillstånd, där ute, bortom sinnena. Ja håller nog för troligt att en slags naiv realism är allestädes gällande och att den får sitt uttryck i att världen faktiskt är det som vi erfar. Jag ser en falsk dikotomi vad avser fenomenologi/ontologi. Jag ser det som så att det vi kallar medvetandet (upplevandet av tillvaron, det fenomenella) är identiskt med (samma sak som) de fysikaliska processerna / tillstånden i hjärnan och om så är fallet ser vi inte världen genom något, vi är världen.

Därmed får det inte plats någon gud, ty det finns inget glapp, inget ytterligare att få kunskap om. Den absoluta kunskapen om världen är den kunskap vi får genom att helt enkelt vara världen.

För övrigt ett mycket bra inlägg och en trevlig tråd!

Vänligen

Fredrik

Jå jag tycker att jag inbillade mig ett gudomligt väsende bakom allting som det absoluta varifrån man inte kan uppnå kunskap eftersom det enligt det första avsnittet i hegels bok är omöjligt att uppnå den absoluta kunskapen genom språket.
Alltså om du inte kan uppnå kunskapen genom språket så måste det vara något gudomligt men det är i verkligheten, och vad hegel eftersträver i sin bok, idén om tinget i sig, varat i sig som är utanför våra sinnens sfär.

Hej Wilhelm

Ja, Hegel var väl, i så fall, inte den förste som såg gudar och gudomlighet omkring sig. Det blir väl lätt så, verkar det som, att när människan inte kan greppa saker och ting så hänvisar man till gudar. Bekvämt.

Vänligen

Fredrik

[lösdrivaren]

Nejdå, för Hegel fanns ingen Gud. Anden var ingen gud utan snarare förnuftets ställföreträdare på jorden.
Förnuftet är Anden realiserat.

[Wilhelm]

Nejdå, för Hegel fanns ingen Gud. Anden var ingen gud utan snarare förnuftets ställföreträdare på jorden.
Förnuftet är Anden realiserat.

I det här fallet man kan alltså uppfatta situationen så att om det fanns en gud so skulle han utesluta människans förnufts lott som den överordnade sfären på jorden.
Alltså människans förnuft  i form av anden utesluter gudens väsen över jorden.

[lösdrivaren]

Det är viktigt att komma ihåg i vilket intellektuellt klimat Hegel verkade i. Kyrkan och religionen hade stor makt och ett förnekande av Gud kunde innebära bannlysning.
Hegel försöker gå runt detta med ”Anden”. Anden är inte gud men står ändå över människan i sin klokhet.

Oboy, sjömän har riktats vid Vinga oboy oboy (valfri melodi)

[Wilhelm]

Det är viktigt att komma ihåg i vilket intellektuellt klimat Hegel verkade i. Kyrkan och religionen hade stor makt och ett förnekande av Gud kunde innebära bannlysning.
Hegel försöker gå runt detta med ”Anden”. Anden är inte gud men står ändå över människan i sin klokhet.

Det är just det här som verkar vara svårt för mig. Alltså jag vet att det vara tiden kring den franska revolutionen och  omvälvningen gällande nationalstater i Europa och jag vet, allså jag är finsk, att Hegel påverkade ganska mycket vår nationalfilosof J.V. Snellman som ändå betonade den kristna kulturen och dess inflytande i uppbyggandet av den finska staten verkligt mycket i sina texter.
Hur jag fattar det är att idévärlden var överordnad sinnevärlden och anden var, alltså om jag har förstått rätt, den människa förnuftet med vilken det var möjligt att fatta idévärlden, världen som inte kunde fattas med sinnen eller genom språket.
Men det fanns ingen andens avsklida sfär överordnad människans uppfattningsförmåga som skulle kunna tolkas som det absoluta.

[lösdrivaren]

Andens Fenomenologik är ett försök att förklara hur förståelse av verkligheten är möjlig.
Totaliteten är svårbegriplig i sin totalitet därför försöker det mänskliga sinnet fragmentera verkligheten i hanterbara bitar.
Varje försök att analysera, dela i delar, har sin motsats i ”das Andres”, det vi tar bort. Det här är analysens svaghet enligt Hegel, Det vi har kan inte fungera, skapar ingen helhet, utan ”det andra”.

Hegel försöker visa svagheten i analysen, som trots allt är den enda vägen att nå kunskap. (Se vidare Marx’ fenomenalt bra utveckling av Hegels tankar i dialektiken)

[Wilhelm]

Vet någon om det finns eller har någon läst en förklarande eller upplysande bok angående Andens Fenomenologi; boken som skulle belysa logiken och begrepp bakom Hegels text?