Jag ifrågasätter tanken att det skulle finnas någon naturgiven väsensskillnad, mellan "passiv" och "aktiv" dödshjälp, som är så viktig att den bör få avgöra frågan. Dels kan man ifrågasätta varför skillnaden mellan handling och underlåtelse så självklart skulle böra vara det avgörande, dels kan man ifrågasätta om det som kallas passiv dödshjälp verkligen är något i alla led passivt från alla inblandades sida. Så fort någon person A (t.ex. en beslutande överläkare) säger åt någon annan person B (t.ex. en annan läkare/vårdgivare) att sluta ge livsuppehållande behandling åt en patient, utför ju A en
aktiv handling genom att
säga åt B att sluta ge livsuppehållande behandling (om detta så bara består i att A ger B "klartecken" eller uttalar "medgivande" att B ska sluta ge livsuppehållande behandling). Det "sägandet" (vilka ord A än använder) är en handling som A utför, och som kan sägas döda patienten, eftersom de (orden) gör att B, istället för att, vilket annars hade skett, fortsätter hålla patienten vid liv, inte fortsätter hålla patienten vid liv, vilket summa sumarum faktiskt innebär att A:s ord gör att patienten dör. Kan inte den handlingen (alltså A:s uttalande av vilka ord det nu är som A uttalar till B och som gör att patienten dör)? Dessutom är det väl faktiskt en handling att stänga av en respirator? Om någon obehörig skulle komma in på ett sjukhus och utföra handlingen att stänga av respiratorn för en patient så att patienten dör, skulle väl den som stänger av respiratorn anses begå mord? Om nu anledningen till att man inte vill tillåta vad man kallar "aktiv" dödshjälp (i form av t.ex. injektion av något gift i syfte att döda) är att det skulle kännas som att ge läkare rätt att begå mord, och om det är mord när någon obehörig stänger av en respirator så att patienten dör, varför vill då så många debattörer inte se det som mord när en läkare stänger av en respirator eller liknande som man nu felaktigt kallar för "passiv" dödshjälp (men som i själva verket innefattar aktivt dödande handlingar)? Varför skulle det vara någon väsensskillnad, någon naturgiven skillnad, mellan vissa dödande handlingar och andra dödande handlingar? Och varför låtsas man som om avstängande av respirator inte vore en dödande handling?
Varför anser man (tydligen) det finnas en avgörande skillnad mellan sådant som att stänga av en respirator (vilket många tycks vara beredda att i vissa fall betrakta som "passiv" dödshjälp om det görs för vederbörandes egen skull) och att t.ex. med elchock avsiktligt ge någon hjärtstopp så att han/hon dör (vilket skulle kallas "aktiv" dödshjälp om det gjordes för vederbörandes egen skull)? Är det för att respiratorn är något patienten inte äger, medan patientens hjärta är något patienten äger? Nej, det kan inte vara det, för nog skulle man väl, om man är för att på patientens begäran stänga av respirator som håller patienten vid liv, vara för att stänga av respiratorn oavsett om patienten äger respiratorn eller inte? Kan det istället vara så att man menar att ett hjärta är något som "alltid varit en del av patienten", medan respiratorn är något som "kommer utifrån", och att det är detta som är den avgörande skillnad som gör att det kan vara okej att stänga av respiratorn men inte med t.ex. elchock ge någon hjärtstopp, som avsiktlig dödshjälpsmetod? Hur förklarar man i så fall att man inte därvidlag gör skillnad på patienter som alltid haft ett och samma hjärta och patienter vars hjärta någon gång tidigare i livet transplanterats från någon annan människa? Varför inte behandla åtminstone de sistnämnda patienterna som om deras hjärta bara vore en respirator (eftersom de inte alltid haft det hjärta de har, det har så att säga "kommit utifrån"), och alltså vara lika beredd att (på dessa patienters begäran) stänga av dessa patienters hjärta med elchock som man är beredd att (på respiratorpatienters begäran) stänga av respiratorn? Vad är den avgörande skillnaden? Liksom en respirator kallas för "livsuppehållande behandling" och därför anses okej att stänga av på patientens begäran, kan väl lika gärna ett transplanterat hjärta kallas för "livsuppehållande behandling" och därför anses okej att stänga av på patientens begäran? Om inte, varför inte?
Jag utgår ovan från att det ibland anses som "passiv" dödshjälp, och därför okej, att stänga av respiratorn i vissa fall, eftersom man anser att man därmed bara "låter bli att fortsätta ge livsuppehållande vård". Är jag felinformerad där? Är det alltid i alla lägen olagligt i Sverige att stänga av någons respirator om man vet att det leder till patientens död? Vad är i så fall den avgörande skillnaden mellan att stänga av en respirator och att "stänga av" en tidigare beslutad och pågående rutin av tillförsel av mediciner till patienten, till exempel?
Personligen har jag svårt att se några vettiga argument emot aktiv dödshjälp. Men ge mig några så kan jag försöka argumentera emot dem.
Jag tycker att det finns vettiga argument emot (både "så kallat aktiv", "så kallat passiv men i själva verket aktiv", och "så kallat passiv och kanske också 'på riktigt passiv' (vad nu det innebär)") dödshjälp. Däremot är jag tveksam till att de argumenten är tillräckligt
starka för att innebära att aktiv dödshjälp är fel. Det kan ju i många fall tänkas finnas ännu starkare argument för dödshjälp än vad det finns emot, även om argumenten emot är "vettiga" i sig. Och i en del fall tror jag att argumenten emot dödshjälp väger tyngre än argumenten för. Jag tänker att dödshjälp bör kunna vara tillåtet i vissa fall, men att det inte är självklart att det bör vara kategoriskt tillåtet i alla de fall då någon vill ha eller säger sig vilja ha dödshjälp. Några exempel på (tänkbart) vettiga argument emot dödshjälp:
1) Läkaren som utför dödshjälp tar kanske i många fall skada psykiskt av att veta att han/hon dödar en människa (och även om detta är en "irrationell" reaktion hos läkaren kan den vara nog så svår att förhindra). Om man försöker kringgå detta problem genom att göra det valfritt för läkare att utföra eller inte utföra aktiv dödshjälp, i hopp om att då endast sådana läkare som inte riskerar ta skada av att utföra aktiv dödshjälp kommer att utföra aktiv dödshjälp, finns risken att en och annan av de läkare som ställer upp på att utföra aktiv dödshjälp ställer upp därför att de i hemlighet går och bär på aggressioner och/eller ett kanske omedvetet livsförakt, och då kan kanske en möjlighet för dem att kanalisera sådant i form av utförande av aktiv dödshjälp göra att de får "blodad tand", att deras destruktiva läggning blir stimulerad och växer sig kraftigare, vilket kan tänkas leda till att de börjar döda patienter även av andra skäl än för patientens eget bästa (men kanske döljer detta skickligt genom att få patienternas död att framstå som självmord genom överdos av lugnande mediciner och liknande, vilket i så fall kan göra att de kan hinna döda många patienter innan de blir avslöjade).
2) En stor del av svenska folket är för närvarande emot aktiv dödshjälp. Detta må vara irrationellt av dem, men det förhindrar inte att det, om man legaliserade dödshjälp i vårt land, skulle kunna bli så att en stor del av dessa svenskar fick sämre förtroende för läkare och vården i största allmänhet, så att de blev mindre benägna att söka vård när de behövde den. De skulle kanske tänka att de inte gärna vill besöka en instans som tar livet av människor, utan hellre skulle de gå omkring och vara sjuka. Det skulle kunna leda till onödigt dålig folkhälsa, vilket skulle ha negativa effekter på samhällsekonomin, vilket skulle minska samhällets möjligheter att klara framtida ekonomiska kriser, klimatkriser, resursbrist, etc.
3) Vad gör man om visserligen patienten själv, men inte patientens anhöriga, vill att patienten ska få dödshjälp? Om man då ger patienten dödshjälp, kanske man med den handlingen orsakar mer lidande för de anhöriga (genom att dödandet orsakar (i och för sig kanske "irrationellt") lidande för de anhöriga) än vad patienten skulle ha fått utstå om man hade vägrat honom/henne dödshjälp. Detta kan kanske, om man vill minimera mängden sammantaget lidande i världen, i vissa fall vara ett skäl att förvägra någon dödshjälp.
4) Den dödade kanske skulle ha ändrat sig om han hade hållits vid liv i några månader till (kanske hade det, om man hade avvaktat, med tiden kommit botemedel mot den sjukdom som fick honom att vilja dö, och kanske hade han föredragit att bli räddad av det botemedlet om han hade trott att det skulle komma, vilket han kanske inte trodde). Mot detta kan man förstås invända att man ändå ska respektera hans bedömning om han nu bedömer att det nog inte kommer något botemedel inom rimlig tid, men med tanke på hur oerhört mycket de människor som lever idag kan tänkas ha att förlora på att dö, nu när mänskligheten tack vare teknikutvecklingens acceleration kanske snart kommer att kunna med medicinsk-tekniska framsteg utrota alla sjukdomar och extremt förlänga livet på alla som vill, är några års lidande kanske ett mycket lågt pris att betala för denna möjlighet till ett oerhört långt och underbart liv, något som dock många som vill ha dödshjälp kanske inte inser eftersom de inte vet så mycket om, och inte tänkt så mycket på, hur oerhört underbar framtid vi har möjlighet att skapa (för de som överlever) om allt går väl. De kan därmed kanske inte anses vara i stånd att fatta ett välinformerat beslut. Situationen kan då liknas vid om en i och för sig fysiskt och psykiskt frisk person vill ta livet av sig på grund av svår fattigdom, men inte fått veta att han just vunnit många miljoner. Man skulle i ett sådant läge tala om för vederbörande hur rik han/hon faktiskt är, så att han/hon inte tar livet av sig (av fel skäl, åtminstone). Situationen kan vara sådan att man inte kan nå fram med glädjebudskapet till vederbörande utan att först med visst tvång hindra vederbörande från att ta livet av sig. I ett sådant fall bör man väl normalt sett börja med att förhindra vederbörande från att ta livet av sig, så att man får tid att berätta glädebudskapet för patienten, så att patienten kan fatta ett mer välinformerat beslut, eller hur? Det kan alltså ibland vara rätt att hindra någon, som vill dö, från att kunna dö. På liknande sätt menar jag att det kan tänkas vara rätt att, mot patientens vilja, aktivt hålla liv i patienten i flera år, om det är det som krävs för att patienten ska hinna få kännedom om vilka fantastiskt goda framtidsutsikter han/hon faktiskt har, med tanke på den lovande tid av vetenskapliga framsteg vi nu lever i. (Dock är det inte alltid värt det. Troligen förbrukar många sådana patienter, som vill dö, alltför mycket samhällsresurser genom att bli vårdade mot sin vilja, för att det ska vara värt det för patienten och samhället sammantaget att man fortsätter vårda patienten mot hans/hennes vilja. Två eller flera andra personer skulle kanske kunna räddas till livet med de resurser som skulle gå åt till att mot viljan hos en enda patient som vill dö vårda den enda patienten. Vissa sjukdomar är nämligen väldigt dyra att vårda. Men i sådana fall är ju argumentet för "dödshjälp" inte patientens eget bästa, utan samhällsnytta, och då ska man kanske inte längre ska kalla det dödshjälp, utan mord eller underlåtenhet att rädda liv.)
5) I sällsynta fall kan det vara så att man vet att den som vill få dödshjälp har skrivit något i sitt testamente som vore väldigt dåligt för samhället om det blev verklighet, och då kan det vara bra att åtminstone skjuta upp dödshjälpen tills man lyckats få honom att ändra i sitt testamente (om man tror att det finns chans att man lyckas med det om man försöker). Anta exempelvis att en tidigare mycket vettig och moralisk mångmiljardär, som vill ha aktiv dödshjälp på grund av svåra plågor på grund av obotlig sjukdom, alldeles nyligen bytt värderingar och fått för sig att ett visst moraliskt förkastligt parti är mänsklighetens räddning, och därför skrivit i sitt testamente att det partiet ska få alla hans pengar när han dör. Om hans anhöriga, som kanske inser hur hemskt partiet ifråga är och hur hemska saker det partiet skulle kunna åstadkomma med de pengarna, har skäl att tro sig kunna få mångmiljardären att allvarligt ompröva sina nyvunna förhastade värderingar, kan det vara värt att inte bara ett försök utan kanske ett mycket stort antal försök, och det kanske kräver att man förvägrar honom aktiv dödshjälp i många år; det kanske är det som krävs för att man ska hinna övertala honom att ändra i sitt testamente. Det finns säkert exempel på andra situationer där liknande princip återkommer - att effekterna på resten av samhället väger tyngre än dödsviljan hos (och konsekvenserna för) den som vill få dödshjälp.
6) Enligt multiversumteorin sker allt som teoretiskt kan ske. (Och enligt Murphys lag går allt fel som kan gå fel.) Alla försök till dödshjälp kommer alltså, enligt multiversumteorin (och enligt Murphys lag), att
misslyckas i ett stort antal förgreningar av verkligheten, hur noga man än försöker se till att de lyckas. Det innebär att alla som "får aktiv dödshjälp" får, bland annat, en massa plågsamma hjärnskador på grund av misslyckade försök till dödshjälp. Det kan ge dem än värre lidande än vad de redan hade, i de förgreningar av verkligheten där något går fel när man försöker ge dem dödshjälp. I de förgreningar av verkligheten där dödshjälpen lyckas, existerar de inte längre efter den lyckade dödshjälpen (att vara död är ju att inte längre existera), så dessa förgreningar kan (enligt ett sätt att tänka) ses som irrelevanta i sammanhanget eftersom de inte utgör framtida händelseutvecklingar
för de personer det handlar om. De "dödshjälpta" personernas "framtider" utgörs alltså bara av de "framtider" i vilka de överlever, och om man försöker ge dem dödshjälp ökar man alltså kanske lidandet ytterligare i en del av deras "framtider", utan att i gengäld minska det i motsvarande grad i andra av deras "framtider". Detta skulle kunna vara ett skäl mot att försöka utföra dödshjälp. Dock förutsätter det här argumentet inte bara att multiversumteorin är sann (vilket den troligen är), utan även att de förgreningar i vilka patienten dör inte ska "räknas" som patientens "framtider". Det sistnämnda antagandet finner jag visserligen plausibelt men lutar ändå mot att dessa framtider trots allt ska räknas, de också, trots att patienten dött i dem. Med "dött" bör man nämligen inte åsyfta en permanent död, ty alla som dött kommer att återupplivas med teknikens hjälp förr eller senare (åtminstone om multiversumteorin är sann). Jag anser det inte hållbart att betrakta t.ex. en nyligen dödförklarad människa som avliden bara för att
dagens medicinska vetenskap anser henne avliden - i alla fall inte så väldigt mycket mer än vad man betraktar en patient i koma som avliden. Båda är medvetslösa för tillfället; båda kan komma att återupplivas i framtiden. Skillnaden mellan hur man bör se på deras framtidsutsikter är bara en skillnad i fråga om
sannolikhet för framtida återupplivning (om ens det; givet multiversumteorin kommer ju vi alla att bli återupplivade oändligt många gånger i framtiden, oavsett vad som händer med oss, oavsett hur mycket vi emellanåt kan tyckas dö av saker som händer oss).
7) Ett argument emot aktiv dödshjälp som jag dock inte tycker är särskilt starkt är det ofta upprepade argumentet att den som ber få dödshjälp kan vilja dö av pliktkänsla och inte av egenintresse. Kanske vill han/hon dö bara för att bespara sina anhöriga och/eller samhället "onödigt besvär", och inte för sin egen skull, även om han/hon själv påstår sig vilja dö för sin egen skull. Men jag tycker att inställningen, att man bör låta lagstiftningen beträffande dödshjälp påverkas avgörande av existensen av denna risk, är oförsvarligt paternalistisk på ett motbjudande sätt. Om vi inte tar människor på orden och litar på att de menar vad de säger när de säger vad de tror är deras eget bästa, kan samhället spåra ur på ett farligt sätt. Ska man även börja tvinga på människor tandläkarbesök mot deras vilja, med hänvisning till att de kanske, när de säger att de vägrar gå till tandläkaren för att de avskyr det och hellre går med hål i tänderna (för sin egen skull alltså), "egentligen" menar att de inte vill ligga samhället till last, och att det är det som är deras verkliga skäl för att inte gå till tandläkaren? Omgivningens varje tendens, att försöka tolka in annat i individens ord än vad individen verkligen säger, måste alltid kraftigt ifrågasättas. Det är något i grunden motbjudande med sådan paternalism, sådan "du menar nog egentligen så här istället"-attityd från samhällets sida gentemot individen/vissa individer. Ett liknande misstag från samhällets sida är när samhället tror att människor "inte vet sitt eget bästa" och att samhället därför vet deras bästa bättre än de själva. Individer vet kanske ofta inte sitt eget bästa,
men de vet ändå i allmänhet sitt eget bästa
bättre än vad
samhället vet deras bästa. Att tro att samhället vet individens bästa bättre än vad individen vet det, bara för att individen inte tycks veta sitt eget bästa, är ett vanligt - men likafullt oförsvarligt - misstag. Man tycks anta att bara för att någon individ inte vet x, så vet andra individer x bättre än den individen. Det är ett ogrundat antagande, vad jag kan se. Denna sista punkt 7 ser jag alltså inte som lika tungt vägande som 1- 6, trots att den framförs oftare än 1-6. Dock är den kanske inte helt utan vikt. Stundom kanske samhället verkligen vet bättre än individen vad som är bäst för individen. Men i de fallen bör vi ändå inte låta samhället köra över individen. Detta för att säkerställa att man i
andra fall inte överskattar samhällets förmåga att veta bättre än individen. Hellre lite för lite paternalism än mycket för mycket paternalism. Och det är nog mellan dessa två som valet realistiskt står.
(En bisak, men beboeren skulle man väl kort och gott kalla för boende i Sverige?)
Ja, eller "brukare" tror jag man säger.
Tobjörn Tännsjö har skrivit en hel del om eutanasi (som han förespråkar), bland annat i "Döden är förhandlingsbar". Vet att han skrivit om det innan den boken kom ut också, men nu kommer jag inte ihåg vad den boken heter. Hittar bara böcker av honom som bara delvis handlar om eutanasi, men jag har för mig att han skrivit någon bok specifikt om det (eller missminner jag mig? någon här som vet vilken bok jag tänker på?).
Har du kollat i artikeln om honom på wikipedia om du känner igen någon boktitel där? Jag kommer inte ihåg i vilka böcker han skrivit mest om dödshjälp, men gissar på "Terminal Sedation: Euthanasia in Disguise", "Du skall understundom dräpa!" och "Vårdetik".
