Finns Gud? (men lite annorlunda)

[Varney]

écrasez l´infâme!!

[Hymer]

Men tänk dej så mycket vi inte känner till, och så mycket som de vetenskapliga metoderna inte kan appliceras på. Det är samtidigt så att vi genom våra fem sinnen bildar tankar om och kring Gud.

Det vi inte känner till om världen lär vi oss alltjämt genom vetenskapliga metoder! Genom våra fem sinnen bildar vi även drömmar, illusioner och fantasier, dit föreställningen om gud definitivt hör. Sådana saker har ingenting med verkligheten att göra. Om jag fantiserar om en noshörning betyder det inte att den finns.

Metafysik måste också vara nonsens i så fall? Och all kunskap som du inte kan mäta med linjal, ur etc? Nonsens?

Metafysik är en intellektuell lek och har ingen praktisk betydelse. Filosofer ägnar sig överhuvudtaget åt för mycket ordlek. Det behöver inte vara nonsens (precis som ett underhållande parti schack inte behöver vara nonsens), men det har ingenting att göra med världens beskaffning. En del kunskap kan inte mätas med enkla instrument, t.ex. historia eller matematik, men sådan kunskap måste ändå ha någon slags anknytning till verkligheten, t.ex. tekniska tillämpningar av matematiken eller trovärdig dokumentation av historiska händelser. Sedan kan kunskapen utvidgas med logik, resonemang etc och framförallt hålla sig på det planet. Hypotesen om guds existens har inte den minsta anknytning till verkligheten och kan som mest upphöjas till en tankelek.

Vad innebär det att påvisa existensen av Gud? Varför måste Gud omfamnas av kriterier för "noggranna exsperiment och "disciplinerad forskning" och vetenskapliga metoder? Du kanske ser, hör, och känner Gud varje dag, utan att veta om det. Försök då att applicera experiment på det.

Om gud ska vara något mer än en tankelek så måste gud vara en del av världen/naturen/universum. Visst kan det vara så att det finns någonting som vi ännu inte upptäckt (på riktigt, inte som obevisbara fantasier), men vi måste börja med någon slags konkret ansats eller rimlig gissning. Om gud finns så är gud definitivt mätbar. Den som påstår att gud finns måste kunna komma med ett förslag på ungefär vad gud är för något och hur vi skulle kunna mäta det.

Samtidigt ter världen sig, för mig i alla fall, som en otroligt skarpsinning och komplex konstrution. Enbart det faktumet borde låta dej att tänka om en gång till, istället för att så bryskt förneka en högre existens.

Att relativt enkla naturlagar kan bilda oerhört komplexa konstruktioner är välkänt inom kaosteorin, evolutionsteorin m.m. Det är ett lättförståerligt faktum och är absolut inget skäl till att slås av häpnad eller hänge sig åt vidskepelser.

[Tractatus]

Hymer;

Får en känsla av sträng positvitism när du skriver;
(

Metafysik är en intellektuell lek och har ingen praktisk betydelse. Filosofer ägnar sig överhuvudtaget åt för mycket ordlek eller Det vi inte känner till om världen lär vi oss alltjämt genom vetenskapliga metoder!)

Det första är fel, det sistnämnda kan jag delvis hålla med om.

Den är en intellektuell lek för dej som inte anser metafysiska frågor som relevanta. För den som tror på gud, en högre existens/ett väsen, ja någonting mer än det du direkt empiriskt kan observera, kan allt annat te sig som petitesser och obetydlig kunskap. Ett påstående måste ställas i relation till någonting. Därför kan du inte avfärda metafysik som (ord)lek.

Dessutom måste du ha i beaktande att den abstrakta filosofin ligger till grund för den materiella vetenskapen. Kunskapsteoretiska/ vetenskapsteoretiska frågor och problem är de som givit grund åt vetenskapen, som du ser på den. Dvs, det du empiriskt kan studera.

Att förkasta den djupare aspekten av kunskap, den du inte kan ta fasta på med linjal och mikroskop, det är att gräva en grav åt vetenskapen.

[Hymer]

Hymer;

Får en känsla av sträng positvitism när du skriver;
(

Metafysik är en intellektuell lek och har ingen praktisk betydelse. Filosofer ägnar sig överhuvudtaget åt för mycket ordlek eller Det vi inte känner till om världen lär vi oss alltjämt genom vetenskapliga metoder!)

Det första är fel, det sistnämnda kan jag delvis hålla med om.

Hehe, det börjar bli svårt att argumentera enligt trådens regler...

Den är en intellektuell lek för dej som inte anser metafysiska frågor som relevanta. För den som tror på gud, en högre existens/ett väsen, ja någonting mer än det du direkt empiriskt kan observera, kan allt annat te sig som petitesser och obetydlig kunskap. Ett påstående måste ställas i relation till någonting. Därför kan du inte avfärda metafysik som (ord)lek.

Ok, om någon säger att allt som har betydelse finns i tankevärlden så protesterar jag inte, men jag håller inte med. Då säger jag bara: "Sitt du kvar och fantisera och tyna bort som ett passivt element i den verkliga världen. Låt mig inte störa." Glöm inte att verkligheten är mätbar. Visst kan gud finnas, men bara i någons fantasier, och det är inte vad jag skulle beteckna som existens.

Dessutom måste du ha i beaktande att den abstrakta filosofin ligger till grund för den materiella vetenskapen. Kunskapsteoretiska/ vetenskapsteoretiska frågor och problem är de som givit grund åt vetenskapen, som du ser på den. Dvs, det du empiriskt kan studera.

Hur vetenskapen egentligen utvecklas i praktiken har nog mycket lite att göra med abstrakt filosofi. Filosofer övervärderar sin betydelse när de sätter etikett på det sunda förnuftet. Om en koppling mellan en abstrakt kunskap och en empirisk kunskap kan göras så har den abstrakta kunskapen självklart ett värde.

Att förkasta den djupare aspekten av kunskap, den du inte kan ta fasta på med linjal och mikroskop, det är att gräva en grav åt vetenskapen.

Jag tycker nog att du överdriver min ståndpunkt när du säger "linjal och mikroskop". Det viktiga är att kunskapen har en koppling till den mätbara verkligheten. Matematik är ju en helt abstrakt kunskapsform, men den kan tillämpas på mätbara objekt ur verkligheten för att t.ex. beräkna hur lång tid det tar att köra mellan Mjölby och Arvidsjaur, eller för att bygga en bro som håller. Spekulationer om gudar och spöken har ingen sådan verklighetsanknytning alls.

Vad anser du förresten om principerna falsifierbarhet och occhams rakhyvel? Jag hävdar självklart att dessa principer okritiskt ska användas i alla tänkbara fall!

[ClubberCal]

Det finns de som ställer vetenskapen och religionen mot varandra för att få fram en vinnare. Det är ren idioti och helt onödigt. Två exempel:

Det finns t.ex ett observatorium i Vatikanstaten där Vatikanen hyser sina astronomer.

Vetenskapsmän som t.ex Stephen Hawking förkastar inte tanken på en/ett "gud".

Jag är själv ateist (?). Åtminstonde vill jag vara det i den aspekten att jag måste välja mellan en religion eller sälla mig till syndarna som ateist. Givetvis är jag delaktig i en religion vare sig jag vill eller inte men för den sakens skull behöver jag inte anamma den.

Vad jag känner till så innebär "gud" för de flesta religionerna ett högre väsen, skapelse eller allsmäktig figur. En/ett som råder över sådant vi inte råder på.

Orkar inte fördjupa mig mer i det här inlägget nu så jag kommer till kritan direkt. Om gud skapade allt, vem/vad skapade då gud?

Att finna meningen med sitt liv borde väl vara ett större mål att nå än att söka efter något som styr det åt oss.

[Tractatus]

Hymer skrev:

Vad anser du förresten om principerna falsifierbarhet och occhams rakhyvel? Jag hävdar självklart att dessa principer okritiskt ska användas i alla tänkbara fall!

Falsifierbarhet, som bygger som Du vet på den induktiva/positivistiska paradigmen är i princip en vedertagen metod. "Kunskap är det våra sinnen kan erfara" och "all vetenskap börjar med observation" lyder slagordet- dvs, kunskap är endast kunskap om det är A posteriori.Vad jag vill säga är att om metoden utsetts för kritisk granskning är den tämligen bristfällig på ett antal punker, eftersom;

-Observation förutsätter teori (För att titta på en banan, och konstaterna att det är en banan, måste vi ha kunskap om vad som inte är en banan)
-Induktionsprincipen kan på intet sätt rättfärdigas
-induktionsprincipen är vag och den ger upphov till paradoxer.