Evidens för en inre värld

[freddemalte]

Hej

Om vi utgår ifrån en traditionell common-sense-världsbild baserad på vardaglig logik, vetenskaplig metodik, grundläggande empiri och kontextuell koherens etc, har jag följande frågeställning, vilken bjuder mig stor nyfikenhet vad avser era svar:

Fråga: Med vilken metod och på vilket sätt kan var och en av oss säkerställa och verifiera för vår omvärld att "just jag själv" har en ”inre värld”, dvs ett eget upplevande?

Hur kan med andra ord just du bevisa för andra att allt det du säger och gör inte enbart är automatiserade aktiviteter likt de hos tänkta humanoider, androider, avancerade AI eller filosofiska zombies etc, utan att det faktiskt finns ett upplevande ”där inne”?

Jag omformulerar frågan till följande (om någon uppfattar ordet evidens som felaktigt även här):

Vilka hållbara och relevanta argument har du för att din egen upplevelse (dina ”livserfarenheter”), dvs din fenomenologi existerar så att omvärldens människor skulle kunna skilja dig från en extremt skickligt gjord android (utan upplevande) eller en filosofisk zombie (utan upplevande)”?

Obs! Det finns mycket att ifrågasätta gällande begreppen i frågorna – men det tar jag hand om vartefter frågorna droppar in.

Ser fram mot riktigt sakliga, välformulerade, hållbara och relevanta argument kring dina tankegångar vad gäller hur denna fråga kan besvaras på bästa sätt.

Obs! Denna fråga är alltså ”helt omvänd” jämfört med tidigare fråga där jag ville ha argument för hur var och en kan säkerställa att omvärlden är en yttre sådan och inte en inre: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=9292

Denna nya fråga förutsätter istället att det existerar en yttre, objektivt fristående, fysisk värld, som vi till vardags försanthåller, men vill nu istället fokusera på hur var och en kan argumentera för sitt eget upplevande? Denna frågeställning är mycket lik den som kallas för: ”Problem of other minds”, vilken just går ut på att vi inte har någon metod för att ta reda på om ”den andre” har ett upplevande (erfar kvalia).

Låt mig ge ett litet exempel: Tänk er in i att någon lyckats konstruera en android som utåt sett är identisk med dig. Hur ska du då med ord och argument påvisa att du har ett upplevande till skillnad mot androiden? Ni talar likadant, ni handlar lika dant, har samma minnen lagrade i er och ni säger båda aj när ni slår er och visar upp glädje när någon är snäll mot er. Skillnaden är att androiden upplever ingenting, den bara gör samma saker som du. Ett annat problem är att den kommer att argumentera på samma sätt som du – eller? Det är min fråga . . . har du något trumfkort som en ”icke upplevande” (allt annat lika) inte har som du kan föra fram som ett sakligt, hållbart och relevant argument för att du har en upplevelse?

http://en.wikipedia.org/wiki/Problem_of_other_minds

http://sv.wikipedia.org/wiki/Qualia

http://sv.wikipedia.org/wiki/Android

http://en.wikipedia.org/wiki/Philosophical_zombie

Mvh
Fredrik¨

PS. Bonusfråga för den som gillar denna typ av frågor: TV-serien Äkta människor som går på SVT kan likt filmen Matrix vara en bra utgångspunkt för att förtydliga filosofiska frågeställningar. Ni som har sett den kan ju konstatera att hubotarna (androiderna) inte är så pass lika människor att det inte går att avgöra skillnaden – även om vissa av utbrytarna är extremt lika. Tänk er nu in i att hubotarna beteendemässigt och utseendemässig bli så lika att ingen märker någon skillnad. Kan vi då anta att de även, automatiskt har ett upplevande då? Med andra ord, är upplevandet avgörande för att kunna bete sig som en äkta människa? http://svt.se/2.161934/ DS.

[Vertumnus]

"Tänk er nu in i att hubotarna beteendemässigt och utseendemässig bli så lika att ingen märker någon skillnad. Kan vi då anta att de även, automatiskt har ett upplevande då? "

Möjligen behövs upplevandet för att generera likheten. Att säga aj för att man slår sig med en hammare är inte samma sak som att säga aj för att det gör ont eller utav någon annan anledning. Kurvan y=x kan exakt bara beskrivas på ett sätt hur nära man än kan komma med andra metoder.

[freddemalte]

"Tänk er nu in i att hubotarna beteendemässigt och utseendemässig bli så lika att ingen märker någon skillnad. Kan vi då anta att de även, automatiskt har ett upplevande då? "

Möjligen behövs upplevandet för att generera likheten. Att säga aj för att man slår sig med en hammare är inte samma sak som att säga aj för att det gör ont eller utav någon annan anledning. Kurvan y=x kan exakt bara beskrivas på ett sätt hur nära man än kan komma med andra metoder.

Hej Vertumnus

Om jag uppfattar dig korrekt så menar du att upplevandet supervenierar på det mänskliga beteendet i den meningen att för att något ska kunna anses vara som en människa utifrån ett behavioristiskt perspektiv är det även likställt med att detta något har ett upplevande. Inget upplevande, inget beteende som kan förväxlas med en människa?

Då kommer vi till huvudfrågeställningen. Finns det några argument Person A kan lägga fram som säkerställer att Person A är en människa och inte en extremt välgjord hubot? Eller måste omgivningen leta efter andra tecken och signaler än vad Person A är kapabel att säga? I så fall vilka tecken och signaler?

För vi kan väl tänka oss att en väldigt välgjord android säger aj vid skada eller åverkan på dess kropp därför att den är programmerad att säga så? Eller avser du att en sådan programmering innebär att man även har programmerat in i den att den upplever smärta?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Superveniens

Hälsar
Fredrik

[Marko]

Att reagera är i sig ett bevis på en inre värld. det är inte andra yttre objekt som reagerar när jag upplever en smärta.

Att bevisa en upplevelse kan vi kanske göra framöver, bara vi vet vad vi ska mäta.

[freddemalte]

Att reagera är i sig ett bevis på en inre värld. det är inte andra yttre objekt som reagerar när jag upplever en smärta.

Att bevisa en upplevelse kan vi kanske göra framöver, bara vi vet vad vi ska mäta.

Hej Marko

Men en modern bil reagerar ju på t.ex. att framförvarande bil är inom ett visst avstånd från den. Den börjar pipa och i vissa fall även att bromsa själv. Jag förstår att du inte avser att bilen har ett upplevande. Men det är trots allt en reaktion vi kan bevittna. Vi skulle även kunna programmera bilen till att i högtalarsystemet ropa AJ! varje gång så sker. Vi antar dock att bilen inte upplever smärta.

Hur tänker du kring detta, om vi extrapolerar bilresonemanget till en väldigt avancerad variant av android?'

Hälsar
Fredrik

[Zokrates]

Att reagera är i sig ett bevis på en inre värld. det är inte andra yttre objekt som reagerar när jag upplever en smärta.

Att bevisa en upplevelse kan vi kanske göra framöver, bara vi vet vad vi ska mäta.

Det finns ju bevisligen personer som saknar känsel, som kan hålla handen på en glödhet spis
utan att det gör ont etc, sedan finns det sådana som mig som upplever andras smärta när de
slår sig, ja det gör ont i mig att se någon skada sig illa.

[Marko]

Att reagera är i sig ett bevis på en inre värld. det är inte andra yttre objekt som reagerar när jag upplever en smärta.

Att bevisa en upplevelse kan vi kanske göra framöver, bara vi vet vad vi ska mäta.

Det finns ju bevisligen personer som saknar känsel, som kan hålla handen på en glödhet spis
utan att det gör ont etc, sedan finns det sådana som mig som upplever andras smärta när de
slår sig, ja det gör ont i mig att se någon skada sig illa.

jo, händer det så är nog någon intern komponent sönder, tror inte det beror på att mitt kännslocentra lagt av om folk inte reagerar 'normalt'. Sen kan man reagera på olika vis, man tänker och undviker händelsen, man pratar om händelsen efteråt,
händer inget av det, då har nog det mesta slutat att fungera i den personen...

ska fundera vidare på Fredriks fråga.. lurar på huruvida man kan påstå att artificiella kretsar kan ha ett medvetande, det har dom, de har även censorer som känner av, så det är en viss typ av känsel. med mera, behöver mer tid bara... och hjärnan e rätt ras idag heh.

[Vertumnus]

"Tänk er nu in i att hubotarna beteendemässigt och utseendemässig bli så lika att ingen märker någon skillnad. Kan vi då anta att de även, automatiskt har ett upplevande då? "

Möjligen behövs upplevandet för att generera likheten. Att säga aj för att man slår sig med en hammare är inte samma sak som att säga aj för att det gör ont eller utav någon annan anledning. Kurvan y=x kan exakt bara beskrivas på ett sätt hur nära man än kan komma med andra metoder.

Hej Vertumnus

Om jag uppfattar dig korrekt så menar du att upplevandet supervenierar på det mänskliga beteendet i den meningen att för att något ska kunna anses vara som en människa utifrån ett behavioristiskt perspektiv är det även likställt med att detta något har ett upplevande. Inget upplevande, inget beteende som kan förväxlas med en människa?

Vad jag menar är att ju mer lik en människa man vill göra humanoiden ju fler mänskliga egenskaper måste adderas. Men  mänskligt ”beteende” i  behavioristisk  mening är något annat då ju inlärda beteenden inte kräver ett handlande subjekt.

Då kommer vi till huvudfrågeställningen. Finns det några argument Person A kan lägga fram som säkerställer att Person A är en människa och inte en extremt välgjord hubot? Eller måste omgivningen leta efter andra tecken och signaler än vad Person A är kapabel att säga? I så fall vilka tecken och signaler

?

Individualitet  anses höra till de mänskliga dragen, att var och en för med sig  något nytt och oberäkneligt, något okalkylerbart. En humanoid kan säkert tala om vad den är, men vem är denn?
Kan en varelse utan upplevelser och med i förhand kalkylerade reaktioner på beräknade situationer någonsin agera  som ett självständigt  handlande subjekt?  

För vi kan väl tänka oss att en väldigt välgjord android säger aj vid skada eller åverkan på dess kropp därför att den är programmerad att säga så? Eller avser du att en sådan programmering innebär att man även har programmerat in i den att den upplever smärta?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Superveniens

Hälsa
Fredrik

Jo självklart kan en humanoid programmeras att säga aj vid lämpliga tillfällen. Men situationen hammare aj är inte samma sak som situationen hammare ont aj, även om man naturligtvis kan tänka sig program som simulerar fler följder än enbart ett aj. Med upplevelsen av smärta krävs  inga ytterligare beräkningar.

[lösdrivaren]

Lägg ner skitsnacket Vertumnunts och kom med nåt vettigt istället.

Ditt snack har inte ens akademiskt intresse.

Varför inte återgå till verkligheten och se den reella problematiken?

[Justin Case]

Kurvan y=x kan exakt bara beskrivas på ett sätt hur nära man än kan komma med andra metoder.

Nej, den kan väl beskrivas på oändligt många andra sätt också? Till exempel y=x+7-7. På liknande sätt borde en till synes exakt kopia av dig kunna det, så att dess beteende är identiskt med ditt även om dess algoritmer är annorlunda än dina.

[Marko]

Zokrates.
glömde svara på

"utan att det gör ont etc, sedan finns det sådana som mig som upplever andras smärta när de
slår sig, ja det gör ont i mig att se någon skada sig illa."

jo, det är ett intressant ämne,
och många reagerar likadant, det händer mig själv då och då.

det som sker upplevs direkt, men det är en omöjlighet enligt traditionell fysik,
då personen i fråga befinner sig i ett förhistoriskt ögonblick då du tar emot händelsen.

det är alltså en överföring som sker fysiskt. Och det är väl det som kan få 'äkta' empati att mer likna en simulering än att man verkligen känner samma sak.

Jag tror trotts detta att man ögonblickligen känner exakt samma sak. men det kräver en annan syn på hur människors psyken isåfall är synkront i ett fysiskt rum (om det har med fysik att göra)

[Vertumnus]

Kurvan y=x kan exakt bara beskrivas på ett sätt hur nära man än kan komma med andra metoder.

Nej, den kan väl beskrivas på oändligt många andra sätt också? Till exempel y=x+7-7. På liknande sätt borde en till synes exakt kopia av dig kunna det, så att dess beteende är identiskt med ditt även om dess algoritmer är annorlunda än dina.

Du beskriver exakt samma kurva.  Med andra metoder menar jag en konvergerande serie av andra kurvor.
Att verkligheten kan beskrivas identiskt i matematiska modeller är ännu inte visat.

[Korrespondenten]

Mitt enda inlägg. Har inget tålamod för uppsatser eller rundgång.

Kan din AI fälla tårar?

Hälsa till Terminator!

[Zokrates]

Mitt enda inlägg. Har inget tålamod för uppsatser eller rundgång.

Kan din AI fälla tårar?

Hälsa till Terminator!

Ungefär, i den här frågeställningen så finns det ju en yttre värld, så då går det ju att mäta
hjärnaktviviteten på personen och se olika reaktioner i olika delar av hjärnan, därmed
bevisas det ju att det finns ett inre upplevande. Varför vissa krånglar till det däremot
beror nog på en svårighet att acceptera att andra människor faktiskt existerar.          
                                               
                                                    O
                                                   _ _

[Justin Case]

[...]Vilka hållbara och relevanta argument har du för att din egen upplevelse (dina ”livserfarenheter”), dvs din fenomenologi existerar så att omvärldens människor skulle kunna skilja dig från en extremt skickligt gjord android (utan upplevande) eller en filosofisk zombie (utan upplevande)”?

Låt mig ge ett litet exempel: Tänk er in i att någon lyckats konstruera en android som utåt sett är identisk med dig. Hur ska du då med ord och argument påvisa att du har ett upplevande till skillnad mot androiden? Ni talar likadant, ni handlar lika dant, har samma minnen lagrade i er och ni säger båda aj när ni slår er och visar upp glädje när någon är snäll mot er. Skillnaden är att androiden upplever ingenting, den bara gör samma saker som du. Ett annat problem är att den kommer att argumentera på samma sätt som du – eller? Det är min fråga . . . har du något trumfkort som en ”icke upplevande” (allt annat lika) inte har som du kan föra fram som ett sakligt, hållbart och relevant argument för att du har en upplevelse?

Är androiden tillräckligt skickligt gjord, kan den tänka ut minst lika bra argument som jag kan tänka ut. Dess byggare kan rentav ha byggt den så att den endast i början av "tävlingen" är identisk med mig, men tack vare att den är elektronisk i sin hjärna tänker mycket snabbare och därmed bland annat EQ-mässigt utvecklas mycket snabbare än mig, så att den, om tävlingen pågår ett tag, till slut hinner komma på mer övertygande argument än jag. Det räcker med att den tänker snabbare än jag (men i övrigt likadant som jag), så hinner den i sitt inre pröva många fler argument per sekund än jag (medan den för att inte bli avslöjad fortsätter att utåt låtsas som om den tänker lika sakta som jag och även låtsas som om den i alla avseenden har samma inre processer som jag och detta i samma takt som jag). Genom att i sitt inre hinna pröva fler argument än jag, har den större chanser än jag att komma på de eventuella övertygande argument som finns, innan jag gör det. Om den tänker riktigt, riktigt snabbt, kan den rentav hinna lära sig hypnotisera tävlingsjuryn. Den kan lära sig detta dels genom att prova sig fram: kommunicera med juryn, analysera hur juryn verkar reagera på vad, och på så sätt lära sig hypnos genom trial and error mer intelligent och därmed snabbare än jag, dels genom att köra inre simulationer av andra sådana scenarior, scenarior den hinner tänka ut medan den pratar med juryn. Får den inte se/höra juryns reaktioner på vad den säger och gör, får den förlita sig på inre simulationer baserade på tidigare kontakter med människor. Även om detta blir mindre effektivt, innebär det faktum att den hinner göra fler sådana inre simulationer per sekund än jag att den har lite bättre chanser än jag att vinna tävlingen. Den kan så småningom dra slutsatser om vilka ordkombinationer och vilket röstläge etc som torde ge bäst effekt, genom att tänka på sätt som jag inte hittills kommit att tänka på och som jag inte hinner tänka på i samma takt som den. Även om simulationerna inte är perfekta, kan de ge tillräckligt övertag över mig för att vinna tävlingen. Det är känt att det är möjligt att hypnotisera människor. Hur stark påverkan på hypnosobjektets beteende som är möjligt att uppnå råder det olika bud om, men jag finner det rimligt att tänka sig att med tanke på att redan idag en del av oss människor med sin nuvarande begränsade kunskap och intelligens helt klart kan uppnå viss effekt på vissa människors beteende med hypnos (effekt som man inte lika lätt uppnår med andra metoder), borde den förmågan gå att öka med ökad kunskap och ökad intelligens. Jag ser inget som talar för att det skulle finnas någon gräns för hur mycket man kan öka den förmågan. Naturligtvis hänger framgången även på hur skickligt hypnosobjektet är på att stå emot hypnos, men så länge hypnosobjekten (tävlingsjuryn i ditt tankeexperiment) är den sortens människor som finns idag borde en AI som till en början är identisk med mig men som har hyfsat mycket högre tankehastighet än jag ha bättre chanser att övertyga sin omgivning om att den är jag än vad jag har att övertyga min omgivning om att jag är jag.

Men låt oss anta att androiden inte tänker snabbare än jag, och att den varken har mer kunskap eller högre intelligens av något slag än jag. Den torde då ha i genomsnitt lika goda chanser som jag att vinna tävlingen.

Måste den då vara exakt likadan som jag för att ha minst lika goda chanser som jag att vinna tävlingen? Nej. Även om man inte byggt den exakt likadant som jag, kan den ändå vara byggd så att den i alla lägen beter sig exakt likadant som jag. Detta på samma sätt som att y=x+7-7 ger en exakt likadan kurva som y=x, och liksom en dator som körs med sitt operativsystem krypterat kan utföra exakt samma saker på skärm, i högtalare, med skrivare etc som en dator som körs med samma operativsystem okrypterat eller krypterat på något annat sätt.

Och även om androiden inte ens i alla lägen beter sig exakt likadant som jag, kan den vara byggd så att den i grunden är så lik mig till sin personlighet att skillnaden mellan dess beteende och mitt inte talar mer (i omvärldens ögon) för att det är jag som är jag än för att det är den som är jag. Om t.ex. den säger "jag vill ha en banan" medan jag säger "jag vill ha ett äpple", kan det vara omöjligt för omgivningen att veta vilket av banan och äpple som det var troligast att jag (den sanna jag) skulle ha önskat mig i den stunden, även givet att omgivningen kände mig mycket väl. Det kan ju vara så att de vet att jag ungefär lika ofta brukar vilja ha banan som jag vill ha äpple. Oförutsebara kvantfluktuationer, som ägde rum i min hjärna några sekunder innan jag bestämde mig för vad jag skulle svara, kan då mycket väl ligga bakom att jag sa äpple, medan jag skulle ha sagt banan om det inte hade varit för dessa kvantfluktuationer, eftersom jag då fortfarande skulle ha fungerat så som omvärlden förutsett utifrån hur de "vet" sedan tidigare att jag är. Eftersom omvärlden inte kan förutsäga dessa kvantfluktuationer, kan de inte helt förutsäga mitt beteende utifrån tidigare kunskap om hurdan jag är. Men om de scannar hjärnorna på mig och androiden, ser de naturligtvis att det är elektronik i androidens hjärna men inte i min. Men det kanske är fusk? Om jag ber dem scanna min hjärna och androidens hjärna, och de lyder den uppmaningen, räknas den lösningen som ett "argument" från min sida?

PS. Bonusfråga för den som gillar denna typ av frågor: TV-serien Äkta människor som går på SVT kan likt filmen Matrix vara en bra utgångspunkt för att förtydliga filosofiska frågeställningar. Ni som har sett den kan ju konstatera att hubotarna (androiderna) inte är så pass lika människor att det inte går att avgöra skillnaden – även om vissa av utbrytarna är extremt lika. Tänk er nu in i att hubotarna beteendemässigt och utseendemässig bli så lika att ingen märker någon skillnad. Kan vi då anta att de även, automatiskt har ett upplevande då? Med andra ord, är upplevandet avgörande för att kunna bete sig som en äkta människa?

Jag tog en rejäl funderare på det här. Vilken metod att skapa en hubot som framstår som mänsklig är lättast: att skapa ett heltäckande övertygande mänskligt beteende utifrån data om hur människor brukar bete sig i alla tänkbara situationer (utan att bygga in i huboten de känslor som hos en människa ligger bakom beteendena i fråga), eller att göra en digital version av det samlade mänskliga känslolivet och lära dataprogrammet vilka beteenden som dessa känslor sedan ska resultera i? Jag tänkte först att det måste vara lättare att "börja med känslorna", eftersom dessa fungerar som "frön" till beteendet, och scanna hur känslorna orsakar beteendet hos riktiga människor, och översätta informationen till en datorsimulation, och på detta sätt lära hubotarna hur de ska gå från känslor till beteenden, än att försöka skapa en heltäckande databas av trovärdiga beteenden för alla tänkbara situationer utan att dra nytta av "logiken" i kopplingen till de bakomliggande känslorna som styr beteendena hos människor. På så sätt torde man bli garderad mot överraskningar. Har en hubot bara känslorna, borde de rätta beteendena följa automatiskt, givet att reglerna för hur känslor ska orsaka beteenden är korrekt beskrivna. Att bara försöka kopiera alla beteendena utan hjälp av en underliggande "rotväv" av känslor är att bara lära huboten teater, förställning, och frågan är hur övertygande sådan kan bli. Ett lapptäcke av förställningar är inte mer övertygande än sin minst övertygande lapp, och alltid missar man något - när det inte finns några "rötter" under beteendena (i form av orsaker i form av känslor) som håller samman lapptäcket.

Så tänkte jag först. Men sedan kom jag på att mycket av vårt eget beteende faktiskt är inlärt genom härmning, snarare än orsakat av känslor - och att man ofta med beteende inlärt genom härmning faktiskt lyckas lura andra människor att man känner saker och ting som man inte känner. Att vi emellanåt misslyckas med sådana teaterstycken betyder inte att det skulle vara lättare att översätta känslor till digital form än att översätta beteenden till digital form. Det kan ju vara så att vi bara inte är tillräckligt intelligenta för att lyckas lura varandra med vårt beteende hela tiden. Hade vi varit lite intelligentare, hade vi kanske alltid lyckats med det. Kanske krävs det mindre extra intelligens för att lyckas med detta, identifiera hur vi bär oss åt för att lyckas med det, och därefter lära hubotar den förmågan, än vad det krävs för att lista ut hur man översätter våra känslor till digital form så att hubotarna får känslor!

Och så kom jag att tänka på hur meteorologer gör när de förutsäger vädret. De har ingen nytta av att utgå från några detaljerade informationer om flaxande fjärilar i Kina eller liknande, trots att allt möjligt sådant faktiskt ligger bakom vilket väder vi får. De vet ju inte tillräckligt mycket om vilka ekvationer som gäller för hur de där fjärilarna med mera påverkar vädret här, och de har kanske inte ens tillräckliga mängder sådan data. Vad de istället gör är att de utgår från statistik. De kollar hur vädret blivit i tidigare fall dagarna efter att observationer som liknar de senast gjorda observationerna gjorts. Och med "observationer" förstås här bara "stora" skeenden - skeenden i mycket grova beskrivningar, odetaljerat och övergripande, inte några flaxande fjärilar i Kina eller liknande. Man kan säga att de bara tittar på symtom, inte på de ursprungliga orsakerna bakom symtomen. Ur tidigare symtom kan de slutleda vad det kommer för symtom härnäst - utan att behöva känna till vilka orsaker som låg bakom vare sig de tidigare symtomen eller de nuvarande. Nu är förstås inte meteorologernas förmåga att förutsäga vädret på långa vägar perfekt än, men de är på väg åt det hållet, och det är (tycker jag) fullt tänkbart att de om några årtionden kan ha lärt sig förutsäga vädret så pass perfekt att ingen tycker att de gör något fel. Deras målsättning är ju bara att ge folk en ganska grov information om vad det blir för väder, inte sådant som exakt vid vilket klockslag om en vecka det kommer att komma en si och så kraftig kastvind på den och den personens tomt. Eftersom målsättningen är av den grövre typen, kan de lyckas perfekt med att uppnå den. Enbart genom att gå efter statistik - d.v.s. bara "symtom" - och datormodeller som undersöker statistiken och identifierar möjligheter att slutleda principer ur vad den säger, principer som kanske inte existerar på nivån av de ursprungliga orsakerna bakom vädret, men som ändå ger tillfredsställande resultat. De ursprungliga orsakerna kanske följer helt andra principer, och dessa orsaker är så små så lättflyktiga (kortlivade) och så många att de inte är möjliga att ens insamla, let alone utröna sambanden mellan.

Man kan på liknande sätt tänka sig att sådana detaljer som att till exempel några nanometersmå delar av en hubots kindhud är något för ljust röda för att hubotens rodnad ska uttrycka exakt den grad av generadhet som vore maximalt övertygande mänsklig i en given situation inte spelar någon som helst roll för huruvida människor kommer att uppfatta huboten som en människa eller inte (eftersom en människa av olika skäl mycket väl skulle kunna rodna något mindre än vad man förväntade sig, och liknande), och att återskapande av fullt övertygande mänskligt beteende hos hubotar därför är relativt lätt, medan ett digitalt återskapande av verkliga mänskliga känslor kräver en oerhörd massa bitar information om vad det är att vara människa längst därinne, informationsbitar som dels är särskilt svåra att insamla, begripa sambanden mellan och återskapa sambanden mellan digitalt - och dels inte heller är särskilt nödvändiga för de syften man i första hand har med att skapa hubotar (exempelvis att de ska framstå som människor).

En del anser även att det vore oetiskt att låta hubotar/androider/AI kunna känna känslor, eftersom det bland annat innebär att man skapar lidande som inte annars skulle ha existerat. Det ser jag som en ovidkommande reflektion, eftersom det är mycket viktigare att maximera mänsklighetens överlevnadschanser än att på kort sikt minimera lidandet. Att bygga AI så att den är så lik människor som möjligt (och först därefter tillåta att den "går om" mänskligheten) tycks mig säkrare än att hoppas på att man redan i AI-forskningens början har tillräcklig koll på vad man kan sålla bort och vad man kan välja ut av vad det är att vara människa utan att det innebär alltför stora risker. Det är dock en helt annan sak att det nog är väldigt svårt att översätta mänskliga känslor till digital form. I den mån det kan göras, ser jag till överväldigande del fördelar med det.